Jag läser om människors behov av karriärer, coacher, utvecklingssamtal och modeorden flyger som tse-tseflugor genom texterna. Man ska anlita konsulter (vilket alla tycks vara numera, oavsett yrke) som ska göra omorganisationsstrukturer och de ska vara tydliga. Frågorna ska lyftas eller lyftas högt och en del är till och med ledarskapsfrågor. Det ska byggas klara pyramider och informationskanaler.

Hjälp.

Det var snäppet enklare i Solna 1971. Jag gick i grundskolan och hade ett stort behov av att styra upp mina finanser – den frågan måste omedelbart lyftas högt! Jag ville nämligen köpa en sådan här:

Min far meddelade raskt att kreditläget var kärvt. Ett jobb på eftermiddagarna efter skolan var alltså den enda realistiska lösningen.

Det fanns inget Internet och det var dyrt att ringa från den svarta bakelittelefonen. Jag traskade runt, knackade dörr och innan jag visste ordet av var jag springpojke och allt-i-allo på ett litet tryckeri.

Ägaren är förmodligen död för länge sedan, men för att skona hans barn kallar jag honom Svensson.

Svensson kedjerökte och jag fick yxa mig igenom luften i hans lilla kontor. Ryktet sade att han hade magsår och att han oavbrutet släppte väder bakom skrivbordet förbättrade inte miljön. Bakom hornbågade glasögon stirrade han på mig och undrade hur mycket jag ville ha i lön. Eftersom jag inte gått igenom någon rekryteringsprocess och inte hade någon coach hade jag inte en aning utan drog till med två kronor i timmen.

”Du får fyra”, sa Svensson med ett generöst leende och jag var djupt tacksam över det som snart visade sig vara en slavlön.

Eftersom den vanlige allt-i-allon var svårt alkoholiserad och ofta frånvarande blev mina arbetsuppgifter skiftande. I ena stunden cyklade jag genom snödrivor och blåst på en gammal packcykel till grannkommunen för att leverera veckans affischer till kyrkan. I nästa bar jag åttakilos blytackor, så kallade bananer, till mannen vid sättmaskinen. Då och då kom en lastbil och lossade ett ton papper. Vem som skulle bära in det på lagret, ris för ris, rådde det ingen tvekan om.

Jag slet hund och kunde vissa dagar tjäna 16 kronor. Förmodligen var det redan då jag lade grunden för att min rygg skulle rasa många år senare och lämna mig partiellt förlamad i en rullstol.

Personalsammansättningen var högst intressant. I tryckeridelen där Heidelbergpressarna dunkade härskade en ensam tryckare – en mycket vänlig man vid namn Ernst. Jag hängde hos honom så ofta jag kunde eftersom jag älskade doften av trycksvärta och aldrig tröttnade på att se pressarna spotta ut färdiga alster. Ernst lärde mig en enda, mycket viktig sak:

”Luta dig aldrig mot en upplaga, grabben!”

Sedan tryckte han visitkort åt mig, vad jag nu skulle med dem till vid 13 års ålder.

Dessvärre var det inte hos Ernst jag behövdes mest, utan i sätteriet. De flesta av handsättarna var trevliga och hjälpsamma, men de hade en absurd vana. Varje gång jag kom vacklande genom sätteriet med famnen fyll av bly skrek de:

”Mer, för helvete! Fler bananer! Är du vek, eller?”

Sedan började cirkuskonsterna. Alla hade de stålhättade trätofflor och den inofficiella femkampen gick ut på vem som kunde sparka mig på fötterna flest gånger medan jag försökte skynda förbi med 32 eller ibland 40 kilo bly i armarna.

Det gjorde jävligt ont, det där.

Efter några månader insåg jag att Svensson och hans folk var mer beroende av mig än jag förstått. De dagar jag inte arbetade svor sättaren över att han fick hämta bly själv, posten kom inte iväg i tid och i vissa fall blev inte pappret inburet innan det började regna. Killen som skulle gjort det där söp alltmer och resten av besättningen satte sin tilltro till mig.

Jag log i min ensamhet inne på lagret medan jag torkade packcykeln torr från snö.

Det var dags för ett utvecklingssamtal.

Nästa dag drog jag ett djupt andetag, öppnade dörren till Svenssons kontor där röken och fislukten omedelbart slog emot mig. Han tittade upp.

”Va ere om?”

Jag gjorde en kort sammanfattning av läget, förklarade att alla var nöjda med mig och att jag kanske var värd lite mer i lön. Svensson fimpade, tände snabbt en cigg till och drog ett bloss.

”Men du fick ju dubbelt så mycket som du ville ha, eller hur? Du, nu har jag annat att göra.”

Det där utvecklings- och lönesamtalet varade i mindre än 30 sekunder och som du förstår var det inte så mycket tal om vidareutbildning och kommande utmaningar.

Under åtta månader slit tjänade jag ihop 800 kronor, för vilka jag köpte en ny spis till min mor eftersom vår gamla nyss hade gått sönder.

Sedan lämnade jag tryckeriet utan att se mig om, gick till varuhuset EPA och fick arbete som julklappsinslagare.

Men det är förstås en helt annan historia.

Författarfrukost

Snart är det dags för årets begivenhet, Bok & Biblioteksmässan i Göteborg.

Ett måste.

Som vanligt är det kaotiskt på många fronter. Några har insett att de borde skaffa hotellrum (de sista gick som vanligt åt för några månader sedan eller så). Förlagen har kommit på att det kanske är dags att utarbeta ett program. Ett förlag har glömt att boka monter och ett annat har av misstag avbokat alla beställda hotellrum. Hotell, monterbyggare och transportföretag skär guld med täljkniv. Några jämmerförfattare meddelar högljutt att de inte tänker åka till det kommersiella spektaklet.

Naturligtvis ordnar allt sig till sist. Mirakulöst hittar alla någonstans att sova, mässhallen som ser ut som en sopstation natten före öppningen, är putsad och fin. Jämmerförfattarna dricker rödvin i baren och jodå, det slås nog försäljningsrekord i år också.

Författarkollegan och tillika en av Sveriges bästa krönikörer Johan Hakelius, på gott humör

Det finns åtminstone två läger när det gäller åsikter om mässan. I det ena hålls de som plågat beklagar sig över att de måste åka dit, fast de egentligen inte vill (naturligtvis ljuger en stor del av dem men hoppas att det låter lite halvproffsigt och lagom nonchalant). I det andra finns jag och alla dem som tycker att det här är årets höjdare. Trots hetta, trängsel, skoskav,  alldeles för dyr skräpmat och hutlösa hotellpriser är de flesta på gott humör. Författandet är vanligtvis ett ensamhetens skrå och det här är en av de få chanser som finns att under lättsamma former träffa både kolleger, förläggare, illustratörer och – läsare.

Ännu en trevlig och inte helt obekant författare

För mig blir årets bokmässa extra trevlig. Dels är Dan Buthlers och min thriller Jordens Väktare fortfarande högaktuell, dels har min dokumentärbok Brott i Sverige kommit ut strax innan mässan öppnar. Det blir som vanligt montersigneringar och intervjuer (bland annat i Journalistförbundets monter). Vill du träffa mig så titta gärna in hos Bra Böcker och förlaget Voltaire, de två som jag förmodligen tillbringar mest tid hos.

Till sist – hjälp gärna den duktige urtrevlige författarkollegan Lars Rambe att slå rekord! Lars vill signera 1 000 pocketböcker under mässan och han står i Pocketförlagets monster. Gör ett klipp – köp hans deckare!

Väl mött i Göteborg!

Häromdagen fick jag ett överraskande mail från Vargen. Om du är duktig på att tyda drömmar får du gärna skriva en rad om den du här får del av.

Vargen och jag har känt varandra sedan 70-talet. Lika länge har han flängt jorden runt, levt som äventyrare och journalist i Europa, USA, Sydamerika, Asien och Australien. Han har jagat storvilt, käkat orm och slagits med krokodiler.

Han är en duktig och synnerligen färgstark kille, one of a kind.

Mailet lyder, i fri översättning, så här:

”Hej Dag! Förra natten hade jag en konstig dröm om dig och mig (hetsa inte upp dig nu!). Det hela utspelade sig i Australien. Vi hade en Chevavan med femlitersmotor (och såna har vi ju haft några stycken, eller hur? :o)) och levde på att skjuta kängurus, du vet som jag brukade göra. Bakdelen av chevan var utrustad med krokar som vi kunde hänga våra byten i. Så långt allt väl.

Men vi var också i begravningsbranschen och körde döingar från en stad till en annan – chevan var praktiskt nog försedd med kylanläggning i lastutrymmet. En dag hade du lastat några lik som du skulle köra iväg med. Eftersom det var långt att åka stannade du vid en pub och tog en öl.

När du kom ut hade någon stulit vår van!

Och här slutade drömmen.

Jag debuterade som författare 1996. Sedan dess – och säkert även tidigare – har det förekommit jämmersång i de delar av bokbranschen jag sett och vistats i. Vi författare gnäller för att vi inte får tillräckligt betalt. Förlagen klagar för att de inte tjänar tillräckligt med pengar. Bokhandlarna gråter över konkurrensen från nätet och ICA Maxi.

Ändå biter sig de flesta kvar i en bransch som, om man fick tro dem, är på väg mot litteraturens Harmagedon och därefter given undergång. Det hela påminner en aning om det glada 70-tal när alldeles många taxiåkare körde omkring i bensinslukande amerikanare medan de gapade om hur illa det gick för taxibranschen (men ingen ville sälja sina taxitillstånd).

Bokbranschen är, som många andra, inne i en kraftig omvälvning. Konsumenternas beteendemönster har ändrats. Man köper lika gärna – eller hellre – sin bok på nätet, i mataffären eller på bensinstationen istället för i den dyrare bokhandeln. Alltfler föredrar att läsa nerladdade böcker på skärm eller att lyssna på ljudböcker i mobiler och mp3-spelare. Förlagen har efter 15 år med Internet mycket långsamt fått upp ögonen för att det finns nya kanaler att sälja läsning och lyssning genom. Bokhandlarna är deprimerade för att de inte kan konkurrera genom att kränga billig falukorv.

Det finns undantag. Några av de bokhandlare jag talat med har kavlat upp ärmarna, kliat sig i huvudet och hittat nya sätt att göra sin butik så attraktiv att många hellre vill gå dit och betala några tior mer. Såna som jag, till exempel, som på grund av synfel/ålder/lättja/teknikmotstånd (stryk det som ej önskas) fortfarande vill läsa allt på papper och på platser dit jag sällan vill ta med datorn eller en läsplatta. Och som uppskattar den kunskap bara en erfaren bokhandlare kan förmedla.

Branschen förändras men ryktet om bokens förestående död är inte bara överdriven utan absurd. Det läses och lyssnas som aldrig förr. Kunderna är villiga att betala för litteratur medan förlagen vrider sig i våndor och direktörerna får sparken på löpande band. 2010 sålde de svenska förlagen 1 500 000 fler böcker än året innan (i ett land med futtiga nio miljoner invånare!). Ändå tjänade de mindre i kronor räknat.

Det är inte nog med att branschen vaknat sent. Vissa delar av den sover fortfarande. Ett uttalande jag hört fler gånger än jag kan minnas lyder:

”Nej, men så har vi aldrig gjort förr. Det där låter bra, men det är nog bäst att vi gör som vi alltid har gjort. Det fungerar ju.”

Sanningen är att få i bokbranschen vet vad som fungerar. Fyra av fem böcker som kommer ut floppar ekonomiskt. Den femte ska inte bara betala sig själv utan också utgöra socialhjälp till de övriga fyra. Den förläggare som alltid visste vilken dem femte boken var skulle vara miljardär vid det här laget.

I den förvirring som råder kanske man skulle spola meningen i det förrförra stycket, spotta i nävarna och chansa lite friskare. Vara en aning mer vaken för hur konsumenterna vill ha sin läsning och lyssning.

Och kanske till och med sälja oxfilé till extrapris i bokhandeln.

I maj blev jag intervjuad om min nya bok ”Brott i Sverige” av Hasse Aro i programmet ”Efterlyst Special” Radio 1. Lyssna på vårt samtal här, jag kommer in ungefär 21 minuter in i programmet:

http://catchup.radio1.se/catchup_radio.php?id=2217&category=29&type=audio

Bland annat tar jag upp tre brott där mycket unga människor förvandlas till mördare.

Helt i onödan.

Du går till ett köpcentrum och hinner inte mer än in förrän en rask yngling eller tjej kommer fram och vill veta a) vilken mobil du har b) vilket bolag du köper el ifrån c) vilka försäkringar du har eller ö) vilket skonummer du har. Svaren är naturligtvis:

Varför kan jag inte bara få vara ifred? Ser jag ut som en idiot som inte kan välja själv?

Och när du kommer hem ringer telefonen.

Där går gränsen. Inte nog med att jag vill vara ifred när jag är ute och handlar, den säljare som attackerar mig i mitt hem får vara beredd på moteld. Och nej – jag tillhör inte dem som tycker synd om telefonförsäljare. Alla gör vi våra val.

I morse, när regnet smattrade rogivande mot plåttaket medan jag stirrade i taket och löste nästan alla världsproblem, ringde telefonen och jag svarade.

Käck röst: Hej, hej, det här är Johan från (känd mobiloperatörs namn här)! Jag undrar om du är intresserad av att sänka dina telekostnader med upp till 40 procent?

Jag: Nej.

Käck röst: Förlåt?

Jag: Nej.

Något osäker röst: Får … får jag fråga varför?

Jag: Så här ligger det till. Jag har en stor villa i Danderyd, ett hus på rivieran, en lägenhet i New York, ett hus på stranden i Brasilien och ett hus i Thailand. Jag har tre Ferraris, två Lamborghinis och en Rolls-Royce. Jag beställer hem frukost från Operakällaren varje morgon och har en privat orkester som underhåller mig till lunch. Jag tjänar så fruktansvärt mycket pengar att jag inte kan göra av med dem hur jag än bär mig åt. Och nu ringer du och frågar om jag vill ha ett billigare telefonabonnemang? Johan, ring mig när du har något riktigt, riktigt dyrt att sälja, så kan vi diskutera saken, ok?

Olycklig röst: Okej, tack då.

Sådärja.

Vår eminente brevbärare Bosse har en annan taktik. Det brukar låta så här när han svarar:

Käck röst: Hej, det här är Kalle på Finansbolaget. Jag undrar om du vill bli miljonär på tio minuter?

Bosse: Visst! Kan du vänta en sekund bara?

Käck röst: Jadå.

Antingen lägger Bosse nu ner luren och går iväg för att koka kaffe, ladda en tvättmaskin eller läsa ut en bok. När han kommer tillbaka är linjen död och problemet löst.

Eller också kör han den hårda linjen direkt:

Bosse: Du, jag står lite illa till just nu, kan jag få ringa tillbaka till dig?

Käck röst: Nja, tyvärr har vi ju inga ingående linjer hit.

Bosse: Nä, jag menar att jag får ditt hemnummer och ringer dig i kväll.

Inte längre så käck röst: Nej, men det går inte …

Bosse: Varför det, du ringer ju hem till mig??!!

Ridå.

Har du fler tips så dela gärna med dig. Tillsammans verkar vi för frid i hemmet. :o)

Jag blir ofta beskylld för att vara konservativ och det är till största delen rätt. Dock tycker jag om förändringar som är av godo: Diktatorer faller och folk blir – åtminstone tillfälligt – friare. Nya botmedel mot sjukdomar kommer fram. Man satsar på att hjälpa barn med läs- och andra handikapp istället för att örfila dem. Det öppnas alltfler alternativa utbildningar med inriktning på bland annat IT, idrott och kultur. Ibland känns det som att individualismen plötsligt får en frisk vind och en andningspaus.

Gott så.

Däremot har jag ingen förståelse för förändringar som tycks ske för förändringens skull. Ett stort företag (Sparbanken) byter en gammal, vacker och väl fungerande logotype mot ett sorgligt alternativ som en förvirrad formgivare fått en halv förmögenhet för att tänka ut till varje pris. En välrenommerad produkt (Kalles Kaviar) byter förpackningsutseende. Ett välkänt företag (Televerket) byter namn och ett gott yrke (städare) ska plötsligt av politiskt korrekta skäl kallas något helt annat (lokalvårdskonsulent).

Lägg av.

Än värre är det i skolan. När jag gick i grundskolan hade man en fröken, en magister och en klassföreståndare. Lätt att förstå. Betygen (som under mina föräldrars tid varit en komplicerad soppa av A, Ab och allt möjligt) hade äntligen ändrats till en lättbegriplig skala som hette 1 – 5.

Så fick jag barn och bjöds på en svårbegriplig förändringsresa som inte skapat annat än förvirring hos både föräldrar och elever. Fröknarna och magistrarna och alla andra i skolan blev över en natt pedagoger. Klassföreståndarna blev mentorer. Betygsskalan byttes mot en snävare, sämre med bokstäver istället för siffror – Mvg, Vg, G, Ig.

Varför?

Men okej, då kör vi så. Trodde jag.

Nu har äldsta dottern börjat i gymnasiet. Hon kommer hem med ett ansiktsuttryck som bad hon om förlåtelse för att det var hennes fel. Meddelar: ”Jo, pappa, nu är det så här … ”

Några ljushuvuden har tänkt till igen. Min första fråga är naturligtvis vilket konsultföretag som kan ha tjänat pengar på dumheterna. Och ja, jag är avundsjuk på folk som kan skära guld med dumhet!

Dottern meddelar följande: Nu gäller inte längre en betygsskala som heter 1 – 5. Inte heller en som pendlar mellan Icke Godkänd och Mycket Väl Godkänd.

Nu är det A – E.

Hjälp.

Man går alltså tillbaka till slutet av sextiotalet men byter siffrorna 1 – 5 mot bokstäverna A – E, efter att ha lekt med IG – MVG i en period.

Varför, snälla? Varför?

Inte nog med det. Först hade hon fröknar och magistrar. Sedan pedagoger och mentorer. Nu är det nya bullar i bageriet – hon har fått en coach.

Hjälp. Igen.

Vidare: Varje dag drar coachen ut klassen ut på ”PP” – Pedagogiska Promenader. Under dessa promenader serveras eleverna en fråga som de ska behandla, besvara och redovisa i klassrummet sisådär 20 minuter senare.

Förmodligen är den där promenaden en synnerligen god idé. Jag tycker att det är toppen att tonåringar rör på sig och andas uteluft medan de får ett uppdrag och en utmaning. Vad jag undrar över är varför alla har ett desperat behov av att sätta chica namn på allting?

Förslag, någon?

Jodå, jag kommer ihåg det. När jag började jobba och som femtonåring registrerade mig för skatt, kom det ett brev från Myndigheterna (på den tiden fortfarande något att respektera och delvis vara rädd för). Löst citerat, hette det ungefär så här:

”Hej folkhemsmedborgare och tack för att du betalar skatt! En dag ska du gå i pension och så här ser det ut: Om du jobbar fullt ut tills du är 67 år, kommer vi att räkna ut lönen från de bästa 20 åren av ditt liv, räkna ut genomsnittet, höja summan till dagens penningvärde den dagen och ge dig 75 procent av genomsnittslönen i pension.”

Det där lät som en bra och rättvis deal. Så jag jobbade på och betalade. Marginalskatterna var tidvis även officiellt avskyvärda. I de övre tonåren betalade jag över 85 procent i marginalskatt. Men på den tiden var gatorna plogade, gatlyktorna lyste, polisen kom när man ringde och det var gratis att gå till doktorn – någonstans tyckte jag ändå att jag fick value for money.

Förra året räknade jag ut att mitt skattetryck ”bara” var 62 procent, alla dolda skatter – som bensinskatt – oräknade. Polisen har inte tid att komma när man ringer, det är si och så med plogningen, varannan gatlykta funkar och det kostar 340 spänn att gå till doktorn. I mitt stilla sinne har jag en enda fråga – var i helvete är mina pengar???

Pensionsässigt var allt frid och fröjd tills det orange kuvertet en dag för några år sedan dök ner i brevlådan. Löst citerat löd brevet så här:

”Hej Dag! Tack för att du har betalat skatt i hela ditt liv. Tyvärr räknade vi en aning fel förra gången. Som det ser ut nu kommer du att få 6 218 kronor minus skatt, i pension och … ”

Vänta lite nu, pojkar och flickor! Det borde ha stått minst 30 000 istället för 6 218 i den där uträkningen.

Jag tittar, funderar, räknar. Inser att jag är rökt, blåst, rövknullad – stryk det som ej önskas.

Tack politiker, oavsett hemvist. Vad ni säger är att mina inbetalda pengar är försvunna, att alla löften och avtal är brutna och att jag kan dra åt helvete medan jag försöker överleva på 6 218 kronor minus skatt.

Då vet jag det. Och ni har just skrivit om spelreglerna för framtiden.

I ett civilmål hade det här – i bästa fall – rubricerats som grov stöld eller grovt bedrägeri och huvudmännen (i det här fallet politikerna) hade utan tvekan sett fram emot kännbara fängelsestraff.

Men i Mellanmjölkens Land behöver ingen ta ansvar – det är en del av vitsen med att vara politiker, statstjänsteman eller kommunalpolitiker. Palme är död, Fälldin och Ingvar Carlsson gaggiga gubbar och Reinfeldt har helt andra planer än att betala notan för tidigare regeringars utfästelser. Han har dessutom, som alla politiker, sitt på det torra eftersom han efter några år i Riksdagen avgår med en pension som inte har något med det orange kuvertets siffror att göra.

Det där, att bedrägeri är okej om man har rätt kläder på sig, ska jag nu på något sätt försöka förklara för mina barn.

Det blir inte lätt.

Min far, den rakryggade, hederlige norrlänningen och sedemera officeren lärde mig det mesta jag kan om moral, rätt och fel. Som pappa hade han aldrig velat mig något ont och hade han det minsta kunnat förutse bedrägeriet, hade han förmodligen lärt mig att fly utan att fäkta.

För mig är det försent. Men inte för mina barn.

Vad jag kommer att lära dem om moral och skatteinbetalningar kan du nog räkna ut. Oavsett vilka slipsar och mikrofoner herrar Reinfeldt eller Juholt har med sig till nästa valrörelse.

Jag tittar på en fyraårig prinsessa med kritblont hår som med stora, blå ögon ställer frågor om viktiga saker som plastbollar, stövlar (fast hon kallar dem ”stöbblar”), regn och vatten.

Den åttaåriga, snusförnuftiga damen framför mig har helt andra funderingar. Det handlar bland annat om dumma lärare, kamrater och varför killar hela tiden vill slåss.

Tolvåringen står framför mig. Det blonda har i liten mening blandats med cendré, men de helt ostyriga lockarna finns tack och lov kvar. Hon pratar om orättvisor nu. Det mesta i alla hennes resonemang har anknytning till vad som är rättvist, eller inte.

Nu står hon där igen, nyss fyllda femton. Jag är lycklig och stolt över att hon fortfarande vill föra alla de där diskussionerna med just mig.

Vi pratar delvis om sådant vi nästan alltid pratat om. Människor. Varför vänner uppträder som de gör. Rättvisa och orättvisa.

Hennes huvud är fyllt av förvirrade tankar. Plötsligt har hon något slags krav på sig att intressera sig för och förstå både hemkommunen, landet och hela världen. Varför är en del av de busschaufförer hon möter på morgonen så dumma? Vad krävs egentligen för att bli lärare i en skola? Var ligger Tripoli? Vem är Khadaffi? Vem startade kravallerna i London? Varför sköt galningen i Oslo? Vad vill Obama egentligen? Hur kan Amerika gå i konkurs? Vad är en konkurs? Ska Kina ta över världen nu?

Hon frågar och frågar. Om livet (har ni funderat på hur jag kommer att se ut om tio år?), samhället, jobb, relationer, boende och – skatter. Jag kommer på mig själv med att jag knappt kan förklara skattesystemet, för att det ofta syns så urbota dumt. Ibland hoppar vi till killar och kärlek. Jag försöker komma ihåg hur det var att vara femtonårig, finnig, osäker kille med fett hår och hopplöst kär, utan att våga visa mina känslor.

Och jag undrar hur hon, min lilla blonda, blev så vuxen så fort?

En förvirrad pedagog växer inom mig och desperat söker jag metaforer som inte alltid fungerar. Men en av dem gör det.

Fönsterkuvert.

I en lång utläggning försöker jag förklara det som jag rimligtvis borde ha klarat på en mening:

Se upp för fönsterkuvert, lilla älskling – jag har aldrig i hela mitt snart 54-åriga liv fått ett fönsterkuvert med goda nyheter!

Faktum är att fönsterkuvert borde förbjudas. Dels är de säkert inte miljövänliga i någon form, dels påverkar de mottagarens psyke negativt. En stor, röd stämpel på utsidan med BAD NEWS! hade gjort samma verkan.

När det kommer ett vanligt kuvert har du åtminstone femtio procents chans. Det kan innehålla reklam, ett värdelöst budskap, i bästa fall ett gammalt hederligt brev. Eftersom hela Livet är ett lotteri kan du i alla fall riskfritt sprätta upp det och chansa.

Fönsterkuvertet annonserar sitt budskap i samma sekund som du lyfter det ur brevlådan.

Du är rökt.

Någon borde ta upp den här frågan till nästa val. Men ingen kommer att göra det. Alla politiker har lärt sig att det är helt andra, långväga och fullkomligt obegripliga frågor som ska avgöra hur vi mår och vad vi har dåligt samvete inför. Tripoli, världsekonomin och sånt där.

Bristande fingertoppskänsla, tror jag att det kallas.

Jag går in på den persiska restaurangen nära hamnen, där jag ofta äter lunch. På skylten utanför har jag läst att ”klassisk Wallenbergare” toppar dagens meny. Det gläder mig, restaurangen har inte bara trevliga ägare utan också utomordentligt vällagad mat och generösa portioner.

Det är kö. På väggen till vänster om oss levererar en storbilds-tv nyheter om att Khadaffis välde faller samman. Folk dansar på gatorna i Libyen. Ett gammalt filmklipp dyker upp – mannen som styrt sitt folk med våld i 42 år gapar och skriker, iförd konstig mössa.

De tre bilmekanikerna framför mig i kön tittar inte på skärmen. De diskuterar hur semestern varit.

Tjejerna bakom disken hinner inte riktigt med. Vi är några som får sätta oss vid borden och vänta på maten medan vi tuggar sallad. Jag sitter vid samma bord som mekanikerna. En av dem kastar en blick mot tv:n och säger: ”Kolla, nu går det åt helvete för han!”

En av de andra svarar: ”Vem bryr sig?! Libyen eller Libanon eller vad det nu är. Skit i Khadaffi – var är min Wallenbergare?!”

Till kaffet kommer jag i samspråk med de tre. Han som tyckte att man skulle skita i Khadaffi är äldst i gruppen, drygt femtio. Han förtydligar sin ståndpunkt:

”Du, jag tror att var var fem bast när vi fick tv hemma sextitre. Det första jag fick se var svältande afrikaner med stora magar och än i dag ser jag afrikaner med stora magar. Det har inte hänt ett skit på femti år! Sextisju var det sexdagarskriget och sen dess har det varit Israel och Palestina tammefan var och varannan dag. Gazaremsan å granater å terrorister å skit. Man kan ju bli deprimerad för mindre. Å nu e de Khadaffi. Kan du förklara en sak för mig – varför kan jag aldrig få se en nyhet från nåt land som jag vet var det ligger, du vet Frankrike eller Italien eller nåt? Å nyheter från Luleå och Säffle, det är väl åt helvete för mycket begärt? Nä du, jag skiter i Khadaffi!”

Han tar sin andra kopp kaffe och gänget börjar diskutera nerladdningen av mjukvara till automatlådor.

Jag tittar på tv:n. Khadaffi skriker. Folket dansar. Nu ska de förhoppningsvis leva i frihet – ett vackert begrepp – om inte någon annan galning kastar sig fram och tar över.

Ändå kan jag förstå bilmekanikern. Säffle är lite närmare, lättare att förstå. Men därifrån får vi som sagt sällan några nyheter.

Varför?