Tankens kraft

På scenen sitter en 47-årig fyrbarnsfar som aldrig haft händer eller fötter, sedan hans mor under graviditeten exponerades för växtbekämpningsmedlet Hormoslyr som användes i skogsbruket och längs banvallar, tills det förbjöds 1977. Medlet tillverkades av skandalföretaget BT Kemi, vars direktörer åtalades sedan företaget grävt ner gifttunnor på sitt område i Teckomatorp.

Mannen på scenen, Mikael Andersson, fick betala priset för miljösvineriet i form av ett fysiskt livstidsstraff. Som svar bestämde han sig tidigt för att aldrig ge upp.

Aldrig.

 

 

 

 

 

När jag ser honom sitta där i den elektriska rullstolen, manövrera datorn med en armstump och dricka vatten genom att lyfta muggen med munnen, flyger tanken för en sekund tillbaka till den tid då jag låg förlamad på grund av en läkares misstag, och tvingades utföra mina toalettbesök i sängen.

Jag ryser till.

Men det var värre för honom.

Mikael Andersson togs ifrån sina föräldrar när han var nyfödd. Han fick inte komma hem förrän han var ett år gammal. I 14 års tid skjutsades han till – vad han i dag bedömer som fullkomligt meningslösa – behandlingar på sjukhus i Stockholm där man försökte tvinga honom att använda smärtsamma proteser som hindrade honom mer än de hjälpte. Fyra år gammal somnade Mikael gråtande i tysta sjukhussalar, rädd för att hans pappa aldrig skulle hämta hem honom till Örebro igen. Rädd för att bli lika föräldralös som några av de andra barnen på avdelningen.

För att ingen skulle vilja ha ett barn utan fullt utvecklade armar eller ben.

I över två timmar berättar Mikael med gripande entusiasm vad som drivit honom till att skapa ett liv, där han i dag lever fullt ut och reser över hela Sverige och Norge med bil, tåg och flyg – utan personlig assistent.

 

 

 

 

 

 

Ett liv där han är självständig, inte längre behöver vara beroende av andra.

Under den långa resan fram till i dag har idrotten varit ett av hans starka stöd. Utan händer och med bara stumpar till ben har han spelat bordtennis och innebandy, gjort armhävningar och tagit sig upp i armstående, hoppat i vattnet från bryggor och hoppat fallskärm. Det senaste personliga rekordet slog han för ett år sedan när han hoppade studsmatta oavbrutet i 60 minuter, med en tiokilos blyväst på kroppen.

Det tog Mikael tre år att ta körkort och få människor med sig i tanken att bygga en bil han kunde köra genom att styra med bröstet. I dag har han klockat sig själv när han utan hjälp backar in rullstolen i den specialbyggda bilen, hoppar över till framsätet och in under det alltid fastspända bältet, startar och kör:

60 sekunder.

Med ett leende påpekar han att det är bättre än Lerums Brandkår, som har 90 sekunder på sig att komma in i bilarna och iväg.

 

 

 

 

 

 

Mikaels mantran: Tankens kraft. Motivation. Viljan att vara självständig. Modet att välja andra vägar, våga vara unik.

Våga kasta sig ut.

Han vill att vi andra ska vara lika motiverade, inse att bara fantasin och viljan sätter våra egna gränser. Att vi inte ska låta andra människor göra det. Att det oftast finns en väg förbi hindren och att det varje morgon är just vi som bestämmer hur våra dagar ska bli.

Svåra beslut, ibland. Tidvis direkt obehagliga.

”Det är inte lätt”, säger Mikael Andersson. ”Men kom ihåg att det kommer att vara värt det.”

Vi är 600 människor som ger honom stående ovationer när han framfört sitt budskap.

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag köper hans bok Armlös, benlös men inte hopplös (Norstedts, ISBN 978-91-1-302360-1).

Gör det du också.

 

 

 

 

 

 

 

 

För det är i mötet mellan människor det händer saker.

Kanske för dig också.

Boksmälla!

Visst känns det, nu när det är över.

Värkande fötter. En ofattbar trötthet. En kropp som skriker efter vila och sundare leverne.

Samtidigt – en stor glädje.

Kort sammanfattning för dig som inte orkar scrolla:

Bokmässan 2011 var, på alla sätt, fem fantastiska dagar av fina upplevelser och möten och jag passar här och nu på att tacka alla – ingen nämnd och ingen glömd – som gjorde den så härlig!

För dig som orkar:

Onsdag (Panikens Dag):

Jag minns inte hur många bokmässor jag varit på, men känslan av att smyga omkring i den hektiska, ibland panikartade miljön på onsdagen är speciell. Människor ropar, snickarna misshandlar skruvdragarna i montrarna och pallvagnar med böcker rullas ut. Det målas och dekoreras och affischeras och ställs upp böcker. Alla frågar sig: Ska vi hinna?

 

 

Dan före dan …

 

 

 

Under några timmar på kvällen minglade jag med ett stort antal bokhandlare, vilket var lika trevligt som alltid. Det känns viktigt att möta dem som är våra främsta ambassadörer.

Onsdagskvällen slutade givetvis inte som den skulle. Jag skulle göra tidig kväll.

Vid tvåtiden på natten, i baren på Park Hotell, lutade sig en vanligtvis mycket klok förläggare – ungefär lika nykter som jag – fram och viskade: ”Dag, du är den ende som kan avslöja hemligheten bakom Palmemordet. Skriv en bok om det! Jag vet att dina teorier kan knäcka koden! Du får obegränsade ekonomiska resurser!”

Nästa morgon vaknade jag av ont i sidan. Det visade sig att jag låg på en träskylt som på grumliga vägar kommit till mitt hotellrum. Det stod något om kärlek på den.

När jag på förmiddagen påminde förläggaren om vad som sagts kvällen innan, kom vi överens om att vi kanske skulle värdera Palmeidén en gång till innan jag går igång …

Torsdag (De Många Minglens Dag):

 

På något sätt blev mässan klar till öppningen i år också …

 

 

 

 

Öppning! Den där speciella känslan av att gå in på bokmässans första riktiga dag, som egentligen bara är öppen för branschfolk. Förlaget Bra Böcker hade en monter som var betydligt bättre och finare än förra året, och det hade inte sparats på dekoren. PR-chefen och mässgeneralen Eva Ahlkvist var med all rätt stolt.

 

 

Innan mässan var slut var förlagets bokhyllor betydligt mer rensade!

 

 

 

 

 

 

Lotta Bromé grillade oss Bra Böcker-författare två gånger om dagen.

 

 

 

 

Torsdagen är av tradition De Många Minglens Dag och denna var inget undantag. Jag minglade först hos Förlaget Voltaire (som gav ut ”Grannen” och där jag regelbundet medverkar i kulturtidskriften Voltaire), sedan hos Bra Böcker och därefter på ett par ställen till.

 

Full fart på Bra Böckers montermingel.

 

 

 

 

Jag skulle göra tidig kväll. Det blev tidig morgon istället. Tillsammans med en galen grupp bestående av författare, fotografer, säljare och bildbyråfolk löste jag i stort sett alla världsproblem till en bit in på morgonen.

Fredag (Festdagen):

Flängde som en kanin. Jag ville försöka hinna se lite av den som vanligt gigantiska mässan. Möten med flera förläggare och författare. Två monterintervjuer med proffsiga Lotta Bromé som först intervjuade Dan Buthler och mig om Jordens Väktare, sedan mig om Brott i Sverige. Bra uppslutning i montern.

 

Lotta Bromé är en suveränt duktig intervjuare.

 

 

 

 

Intervjuad blev också – förutom Dan, jag och deckarförfattarkollegan Varg Gyllander – vår duktige förlagskollega Tommy Deogan. Tommy har ett förflutet som bad guy och drogmissbrukare på samhällets baksida. Men när hans bror Tony Deogan blev ihjälslagen i ett huliganbråk beslöt Tommy sig för att byta kurs. Tommy har nu skrivit två mycket viktiga böcker – Blodsbröder och Män av våld. Med skärpa men samtidigt en stor ödmjukhet tillbringar han sin tid med att hålla föredrag om huliganism, mot våld och arbetar också för att stödja människor med hjärnskador. Läs hans böcker!

 

 

Läs Tommy Deogans böcker och missa inte chansen om du kan få höra ett av hans föredrag!!

 

 

Plötsligt blev det stor oro i mässhallen. ”Konstnären och debattören” (stryk det som ej önskas!) Lars Vilks dök upp i skottsäker väst och flankerad av SÄPO:s livvakter medan horder av uniformerade poliser patrullerade gångarna kring honom. Uppdrag Gransknings reporter blev gripen och indragen i ett förhörsrum – trots presskort – för att han råkade komma på för nära avstånd!

Vi kan ägna timmar och dagar åt att diskutera Vilks, det han gör och yttrandefrihet. Jag tycker dock illa om att han raljerar över den incident nyligen i Göteborg då Nationella Insatsstyrkan slog till och grep fyra påstådda terrorister för vilka Vilks var måltavlan. Jag tycker ännu sämre om att han riskerar många människors säkerhet genom att ränna runt på bokmässan, allt i provokativt syfte.

Jag hann med ett snabbmingel hos författarkollegerna Lars Rambe och Sölve Dahlgren som tillsammans med författarcoachen Ann Ljungberg startat HOI Förlag, för dig som vill ge ut sin bok själv. HOI hade haft lysande dagar eftersom intresset för egenutgivning ökar så starkt.

Därefter var det dags för förlagsmiddag med Bra Böcker på en trevlig italiensk restaurang med alla förlagskollegerna. Vid det laget hade mina skönheter kommit till stan. Hur många har förmånen att leva ihop med flera snyggingar?

 

 

Three beauties …

 

 

 

 

Lördag (Montrarnas, Mer-Mingel, Fler-Festernas och hinna-med-allt-dagen):

 

Vid hotellfrukosten krockade jag med Boris Benulic, vd och förlagschef på Voltaire. Jag erbjöd honom ett glas japanskt korngräs för att hjälpa hans nya, hälsosamma image på traven och naturligtvis tog han emot med stor tacksamhet! :o)

 

 

 

Efter en lugn promenad från hotellet till mässan möttes jag åter av en uppiggande syn:

 

 

Maffig mässdekoration.

 

 

 

Brott i Sverige har fått ett glädjande mottagande och stor uppmärksamhet. Det är svårt att inte fundera på en fortsättning.

Begreppet gerillamarknadsföring har nu – av min ordlekande vän Dan Buthler – döpts om till gorillamarknadsföring och naturligtvis ägnade jag mig åt lite sådan på mässan:

 

 

 

 

 

 

 

 

Dagen fortsatte i intervjuernas tecken. Lotta Bromé var aningen skakad sedan hon dagen innan attackerats på Avenyn av en galen kvinna, medan hon i lugn och ro stod och snackade med Maria Montazami, årets inte helt otippade mässfavorit.

Så blev det dags för ännu mer mingel. I hotellbaren Heaven samlades en stor del av de svenska deckarförfattarna för att ta en drink och utbyta erfarenheter.

 

Theorin, Frimansson och … vilka känner du igen? Linslusen i förgrunden är väl knappast okänd…? :o)

 

 

 

Kvällen avslutades för min del med en fantastisk middag på Hereford Beefstouw tillsammans med de duktiga tjejerna Helena och Gabriela på ljudboksförlaget Storyside. Brukligt är att man sedan ska bege sig till Park på Avenyn för att tränga sig in i den överfulla baren och skrika i öronen på bokfolk för att överrösta musiken. Men efter min första kväll på Park och min andra på Avenyn kände jag att jag med gott samvete kunde avstå.

Söndag (Den Stora Trötthetens Dag)

Anlände till mässan och fann att allt som vanligt var en aning avslaget. Färre besökare än under de tidigare dagarna och fler hålögda människor i montrarna. Fyra dagars mässande, minglande, säljande, debatterande, bärande, läsande och festande hade tagit ut sin rätt för de flesta.

Jag inledde med en monterintervu hos Journalistförbundet, min fackförening sedan snart 30 år. Ombudsmannen och yrkesetikspecialisten Justus Bennet och jag diskuterade kriminaljournalistik, yrkesetik och förstås – Brott i Sverige. Jag fick en glädjande stor publik och sålde böcker till hugade spekulanter.

 

 

Justus och jag debatterar en viktig fråga som ofta hamnar i skymundan – journalistens yrkesetik, inte minst när det gäller kriminaljournalistik.

 

 

 

 

Därefter var det dags att gå direkt till Deckarakademins scen, där Dan Buthler och jag blev intervjuade om Jordens Väktare.

Under de sista timmarna på årets mässa promenerade jag runt och gjorde några fynd här och där. Dessutom lade jag märke till att det inte alltid är så lätt att formulera sig, inte ens på en bokmässa:

 

 

 

 

 

 

 

Men frågan är ändå om inte min gode vän Michael Gardell fångade mässans största textmässiga klanteri:

 

 

Exakt hur tänkte de här …?

 

 

 

 

Trött men belåten körde jag hem från årets bokmässa. Just när jag nådde Stockholmsgränsen ringde en reporter från Expressen och ville intervjua mig om hur man skyddar våra barn från de pedofiler som härjar på internet. Viktigt.

Tillbaka i verkligheten, med andra ord.

Fint folk i stan!

Klev upp i svinottan och loggade in bara för att se att SK 946 från Chicago var försenat. Dessvärre inte tillräckligt för att jag skulle få somna om.

Jag har känt den duktiga mode- och rockfotografen Anneli Adolfsson (missa inte hennes bilder på www.anneliadolfsson.com) sedan hon bodde i New York i början av 90-talet. Efter att ha kommit alltför nära tvillingtornen den 11 september lämnade hon Manhattan för Las Vegas.

Det är snart två år sedan vi sågs nu. Jag var i Las Vegas för att researcha inför boken Jordens Väktare. Och Anneli tog mig med på en ökenresa genom Death Valley, som jag sent ska glömma.

Death Valley. Åk inte utan vatten.

Hetta.

Min coola ökenguide.

I dag träffades vi under svalare förhållanden. Anneli hann knappt ut från Arlanda innan hon började huttra i höstkylan.

Vi hann med en snabbfika i form av hälsosmoothies innan Anneli skulle kasta sig på nästa plan för att hinna ner till modeveckan i Milano, där hon ska plåta.

 

 

 

 

 

 

 

 
Efter en stund dök Annelis släktingar upp med två fyrbenta vänner som också ville fika.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När den trevliga fikastunden var slut gjorde jag ett snabbesök i PocketShop i Cityterminalen i Stockholm, och det blev jag inte ledsen över:

Det är inte länge sedan Ares tecken kom ut i pocket och nu väntar vi bara på pocketutgivningen av Grannen, för att det ska finnas fem Buthler & Öhrlundböcker i pocketformat. PocketShop meddelar glädjande att våra böcker är oerhört populära

… och lanserar dem nu på bästa plats – kul att se!

Och – snart är det bokmässa!

 

Vem blir glad av hungriga barn?

Dottern kommer hem från skolan och frågar försiktigt:

”Pappa, kan jag få lite pengar att äta för i morgon?”

Hon har nyss börjat år 1 i gymnasiet. Hon är en av dem som är vår framtid. Våra arbetare, tjänstemän, läkare, ledare.

Allting låter bra. Hon har inte längre en lärare eller mentor utan en coach. Eleverna ägnar sig åt PP – Pedagogiska promenader och MT – Mental Träning. Skolan håller till i ett vackert glashus utan skolgård, med en trottoar som substitut. Det finns en bra arbetsplanering och nolltolerans mot en massa saker, bland annat mobiltelefonanvändande på lektionerna.

Så långt (nästan) allt väl.

Alla skolans elever har fått ett tjusigt kreditkort med sitt och skolans namn på. Skolan, som inte har någon matsal, säger i sin programförklaring att den vill ge eleverna chans att vistas i ”restaurangmiljö”, vilket ska vara en del av deras sociala träning. Därför har man inlett ett samarbete med ett antal restauranger, Coop och ICA.

Kortet är värt 45 kronor per dag, varken mer eller mindre. Man kan inte ta ut mer en dag och inte spara överskjutande pengar till nästa dag.

45 kronor per dag.

Det var länge sedan jag hittade en dagens lunch för 65 kronor. På de ställen jag går pendlar kostnaden mellan 70 kronor och 85.

Att äta sig mätt för 45 kronor vore en omöjlighet.

Visst finns det färdiga, plastförpackade små kycklingsallader på Coop för 30 kronor eller så. Om man dricker smutsigt kranvatten, lyckas köpa ett paket knäckebröd och klasskompisen köper margarin, skulle ekvationen möjligen gå ihop.

Men 16-åringar behöver mer än plastförpackade kycklingsallader. De behöver, precis som vi andra, en varierad kost ackompanjerad av sallad, smör, bröd och kanske till och med en kopp kaffe eller te efteråt, nu när de är på väg att bli vuxna.

Nu tycker kritikern att jag gnäller och påpekar att grundskolorna köper in ett mål mat för 18 kronor per elev.

Det är rätt.

Efter åtta år som ordförande i tre grundskolors föräldraråd vet jag förbannat väl hur skolmaten smakar. Jag har varit där varje termin och ätit. Med ett undantag har det handlat om mat jag inte skulle ha utfodrat en gris med.

Skulle du vilja äta en 18-kronorslunch?

Dels handlar det här om rättvisa – om att även de barn vars föräldrar inte kan skjuta till 500 kronor i månaden ska få äta sig mätta varje dag. Få den näring de behöver för att kroppar och hjärnor ska må bra. Om att alla skolbarn ska få en vettig, god och näringsriktig kost i ett samhälle som kan lägga miljarder på ibland fullkomligt obegripliga projekt.

Dels är det en diskussion om hela vårt system. Om hur det kommer sig att skatterna fortfarande är skyhöga medan det vi förr fick för pengarna nu är borta. Det handlar om huruvida några ska sko sig på sjuk- och äldrevård, barnomsorg och utbildning.

Jag har alltid varit en förespråkare för frihet, för ett samhälle där alla alternativ ska finnas och där människor ska få välja.

Plötsligt ser jag ett samhälle där jag fortfarande betalar lika mycket. Där valmöjligheterna stryps i en vansinnig takt och där min dotter inte får äta sig mätt i skolan.

Jag tror att det är en riktigt dålig idé.

Jag hoppas att även makthavarnas barn kommer hem hungriga och protesterar vilt. Innan det är försent.

Kompisfoton

Kompisfoton, hette det länge när mina små flickor – som nu är unga kvinnor – kom hem från skolan, ivriga att visa bilderna.

Nu är det jag som med stor glädje tar kompisfoton av mig och de intressanta människor jag träffar.

Som glada minnen. Att titta på igen en dag.

De senaste veckorna har varit hektiska. Jag har haft förmånen att träffa en rad intressanta personer. Den alltid lika vänlige författaren – dock mest känd som tennisorakel och tv-personlighet – Björn Hellberg tog emot i en övernattningsläget i Stockholm (Björn och hans fru Inger bor i Laholm) en fredagskväll, eftersom det var hans enda chans att ge mig en intervju.

 

Medan Björn och jag pratade serverade hans hustru Inger den godaste äppelkaka jag någonsin ätit och jag fick dessutom njuta av en Hellbergare, pralinen som blivit uppkallad efter Björn.

 

 

Björns historia är fantastisk. Inte bara har han skrivit 25 tennisböcker som sålt i små upplagor, han har därefter presterat mer än 25 andra böcker. Men när han åker till Göteborg för att gå på bokmässan stoppar en nyfiken människa honom på gatan och säger:

”Är du i stan? Är det tennis på gång, eller?”

Björn brukar då svara:

”Nej, jag är här för bokmässan.”

Han får en oförstående blick till svar och ett:

”Va? Har du skrivit en bok??”

Och den vänlige har inte hjärta att svara att han skrivit mer än 50 böcker. Värt att notera är också att Björn är svensk mästare – ingen annan författare signerar på så många ställen som han. Varje år blir det minst 8 000 exemplar av den senaste boken, plus inbundna, kartonnage och pocket av dem han givit ut tidigare!

Efter Björn träffade jag den förtjusande och högt respekterade förläggaren Dorotea Bromberg, som det finns all anledning att applådera! Efter en förfärlig historia av antisemitisk förföljelse lyckades hon, hennes far – bokförläggaren Adam Bromberg – modern och systern fly till Sverige 1970 (jag återkommer med hela deras historia i ett annat forum).

 

Dorotea har en osviklig näsa för stora författarskap – och för Nobelpristagare!

 

 

 

Här startade Adam och Dorotea med mycket små resurser förlaget Brombergs, som till i dag lyckats med konststycket att förlägga fyra Nobelpristagare i litteratur!

Doroteas ambition är att ge ut litteratur i världsklass och hittills har hon lyckats över föväntan. Förlaget ger ut allt utom deckare och sticker nu ut hakan genom att publicera en poesiantologi – en genre som nästan inga andra förlag vågar satsa på.

Heder åt Dorotea och hennes förlag!

Nästa spännande möte blev med Viveca Sten, en kvinna med närmast omänskligt tempo och produktion.

 

Viveca skulle behöva 30-timmarsdygn och tiodagarsveckor, men hinner mirakulöst nog ändå!

 

 

 

 

Viveca Sten är inte bara chefsjurist på jätteföretaget Posten Norden. För säkerhets skull är hon också gift (med en man som på grund av sitt jobb är utomands fyra dygn i veckan), mamma till tre barn, har ett hus och ett sommarhus. Hennes morgnar böjar 06.30 med träningspass för att ta hand om den trasiga ryggen och efter niotimmars, krävande arbetsdagar tar hon hand om hem och barn innan det är dags att börja skriva deckare mellan 22.00 – 23.30.

Sedan hon debuterade 2008 har Viveca släppt en Sandhamnsdeckare om året och hittills sålt över en miljon böcker i Sverige. Jag rotade efter en svaghet i perfektionen och till sist erkände hon:

Viveca är galen i – bullar! Släta, kanel eller kardemumma – bullar är hennes svaga punkt!

Så var det dags för Åsa Schwarz, som på grund av en ofattbar serie olyckliga omständigheter hela tiden fått jobba med sitt författarskap i uppförsbacke i Sverige – men som har gjort succé utomlands!

 

 

Åsas böcker säljer 50 gånger mer i Tyskland och Frankrike, än i Sverige!

 

 

Åsa, i vardagsjobbet expert på IT-säkerhet och marknadsföring, har slitit mer än de flesta författare för att lansera sina spännande böcker i Sverige. Hennes satsning på att göra huvudkaraktären – miljöaktivisten Nova Barakel – känd på Facebook har lett till stor medial uppmärksamhet utomlands. Åsa har blivit inbjuden av förlag i Brasilien, Spanien och Holland och rest dit för att prata om sina böcker, och hon har slagit försäljningsrekord i både Tyskland och Frankrike den första månaden boken kom ut. Men i Sverige är det som att simma i filmjölk.

En intressant historia av en kvinna som i höst lanserar en ny bok, samtidigt som hon kombinerar det med ett avancerat IT-jobb och privatliv.

Jag intervjuar, funderar, skriver, reflekterar, skriver vidare och funderar under alla de sena kvällar då planen flyger över mig för att landa på Arlanda.

Jag konstaterar som så många gånger förr, att det inte finns något mer spännande och roligare än att berätta.

Och vad kan vara bättre än att få träffa spännande människor som har en historia att förmedla?

När detta skrivs är det bara en knapp vecka innan årets begivenhet, Bok- och biblioteksmässan i Göteborg startar. Jag ansluter mig inte till den grupp som med trött nonchalans yttrar att de är ”tvungna” att åka till mässan, inte förstår vad de måste göra där, eller tycker att det är jobbigt.

Varför stannar de inte bara hemma och håller käft?

För mig och min familj är bokmässan en enda orgie i glädje, upptäckaranda, trötta fötter, nya kontakter och (trots att vi hade lovat att inte bära hem mer!) kassar med nya, spännande böcker.

Göteborg – here we come.

With love!

 

Svenska fängelser – lyxhotell eller helvete?

I dag blev jag uppringd av en duktig journalistkollega som håller på med farliga saker. X gräver i korruption, maktmissbruk och pedofili bland några av våra viktigaste och högst uppsatta makthavare. Han har kommit en hel del bra grejor på spåren men undrade hur långt han skulle våga gå och hänvisade till andra kolleger som blivit utsatta för hot mot, och misshandel av, dem själva eller deras barn.

Hur långt är man villig att gå för sanningen? Vem vill få på käften, få syra i ögonen, få ett ben bortsprängt eller se sina barn bli misshandlade? Vi ska inte längre inbilla oss att Sverige är en skyddad zon – den tiden är sedan länge över.

Vårt samtal gled in på rättssystemet, domar och det som kallas kriminalvård. Hur många av dem som sitter inne är oskyldigt dömda? Hur många av dem som går fria borde sitta bakom lås och bom för all framtid?

Svaret på båda frågorna är sannolikt – alldeles för många. Skrämmande tankar.

 

Ingången till Kumlafängelset.

 

 

 

 

Jag kom att tänka på mitt senaste besök på Kumlafängelset, där de flesta av Sveriges grövsta brottslingar sitter. Inte nog med att jag flera gånger fått besöka landets säkraste fängelse, jag är också en av de ytterst få som fått fotografera igenom hela den anläggning där fotoförbud annars råder och där du måste lämna ifrån dig allt löst i fickorna innan du släpps in.

Det råder många fördomar om svensk kriminalvård och om hur de intagna på fängelserna har det. Jag funderade på att sammanställa de viktigaste punkterna i mitt senaste reportage i syfte att avliva några myter. Men när jag läste igenom det fann jag att en sammanställning förmodligen skulle ge en snedvriden bild.

Alltså publicerar jag här reportaget i sin helhet. Du kan tycka att det är ett tjatigt långt blogginlägg och logga ut – eller se sanningen bakom många myter. Varsågod:

 

Inga fångar förflyttas ovan jord. I Kumlas kilometerlånga kulvertar dekoreras väggarna av fångar som målar på väggarna.

 

 

En ståldörr slår igen. Hårt. Definitivt.

– Välkommen. Du kan klä av dig i båset där, sedan får du gå igenom
säkerhetsbågen.

Benny, dömd till sex års fängelse för grovt rån, gör som han blir tillsagd. Efter att ha fått sin dom har han flyttats från häktet för att placeras på den första anhalten för alla som dömts till mer än fyra års fängelse.

Riksmottagningen på Kumla.

Personalen på inskrivningen kontrollerar att Benny inte har vapen, vassa föremål eller narkotika på – eller i – sin kropp. Därefter får han underkläder, ett par byxor, en t-shirt, en tröja, tofflor med kriminalvårdens logotype, ett par gymnastikskor och en roströd fleecejacka. Man går igenom den säck med ägodelar Benny haft med
sig. Han får veta att han bara får ta med några få saker till cellen. Resten
kommer att skickas hem till honom på hans bekostnad.

– Det är hårdare regler numera, förklarar Kenneth Gustafsson som är anstaltschef
på Kumla sedan tre år. Förr skulle de intagna få ta med sig så mycket som
möjligt. I dag är det tvärtom. Det här är ett problem speciellt när det gäller
dem som suttit inne i många år och samlat på sig massor.

Genom det 1 100 meter långa kulvertsystem som löper under fängelset, slussas Benny till Riksmottagningen i hus R, ett av de nya på anstalten. Till skillnad från de anställda som tar sig fram på sparkcyklar, får han gå.

Han traskar nu under det som varit en gigantisk byggarbetsplats sedan 2003, då en omfattande renovering av det 46 år gamla fängelset inleddes. Sedan dess har staten, till en kostnad av en och en halv miljard, renoverat alla hus på anstalten. Under de senaste fyra åren har man byggt några nya småhus och tre bostadshus med totalt 200 rum. Eller celler, om du så vill.

Ett hus återstår att renovera. När det står klart i februari 2014 kommer Kumla att vara Sveriges överlägset största fängelse. Med plats för Sveriges 500 absolut farligaste män.

Platsbristen är ett stort problem för kriminalvården. Häkten och anstalter är överfulla, 6 500 människor sitter intagna och analyser visar att de kommer att bli många fler under de kommande åren. Vi är inte längre värst i Norden men vi närmar oss en europeisk
genomsnittsnivå, om man räknar antalet intagna per hundratusen invånare. I länder som England, Skottland och USA har man löst problemet genom att hyra
plats i privata fängelser.

– Men jag tror inte att Sverige är moget för det än, säger Kenneth Gustafsson.
Det finns däremot planer på att bygga en anstalt, lika stor som Kumla, i Kristianstad. Men det fattas pengar och projektet ligger i malpåse.

På Riksmottagningen får Benny en cell – eller ett rum som det kallas här. På drygt
tio kvadratmeter samsas en säng, ett skrivbord, en stol, en hylla och en toalett med handfat. Möblerna, i ljusa träslag, är byggda i fängelsets egen träindustri. Varje rum har en 15-tums tv med tio kanaler samt fem-sex filmer som byts varje vecka.

 

Bennys hem under många kommande år.

 

 

 

Under en fem, sex veckor lång utredning där Benny pratar med kriminalvårdare, läkare
och psykolog, tar man reda på var han bäst ska placeras. Eftersom han har ett
relativt långt straff ligger Kumla nära till hands.

– Men vi måste ta många hänsyn när vi placerar en intagen, säger Kenneth
Gustafsson. Om han exempelvis tillhör en kriminell gruppering kan vi inte sätta
honom närheten av någon från ett annat gäng.

När man på Riksmottagningen beslutar var Benny ska placeras, har man också tillgång
till värdefull bakgrundsinformation från kriminalpolisen om till exempel gängtillhörighet och relationer mellan kriminella grupperingar.

Om Benny hade varit sexförbrytare hade han sannolikt skickats vidare till någon av
anstalterna Norrtälje, Salberga i Sala eller Skogome utanför Hisings Backa där
man samlar fångar som begått sexbrott.

– På 20 år har antalet sexbrottslingar ökat från två till nio procent av alla
intagna, säger Kenneth Gustafsson.

Och vilka de är sprider sig snabbt. När en ny fånge kommer till en avdelning ser de
andra snabbt till att ringa och låta en anhörig begära ut domen för den nye, så
att man vet vem han är, vad han gjort.

Det är viktigt att ha koll.

Sexbrottslingarna står lägst på den interna rangskalan och blir alltid misshandlade om de placeras bland andra fångar. Några få har en pondus som gör att de klarar sig.

– Tidigare var sexbrottslingarna lätta att hantera och bad om ursäkt för att de
fanns, säger Kenneth Gustafsson. Men på senare år har vi sett en ny typ som är
kaxigare, killar som utfört gängvåldtäkter men inte tycker att de begått något
brott.

– Dessutom är de ofta multikriminella, säger Magnus Östlund, ställföreträdande
kriminalvårdschef med över 20 år på Kumla bakom sig.

Sexbrott i nära relationer har under senare år uppmärksammats mycket och regeringen
ställer hårda krav på att anstalterna ska ge förövarna behandling i olika
program.

– Men det är inte lätt att jobba med någon som motsätter sig all form av
behandling, säger Kenneth Gustafsson.

Under en heldag får jag titta in bakom kulisserna på det jättefängelse som är ett samhälle i miniatyr. Innanför den sju meter höga muren arbetar 450 anställda med att ta hand om de 285 interner som finns här just nu.

Det blir en dag av vandringar genom till synes oändliga kulvertar. I de äldre finns
fortfarande gamla målningar, gjorda av interner, kvar. Några av de nya är
fortfarande kala, andra delvis utsmyckade med ny konst. Arbetet leds av
konstnären Cecilia Jansson.

 

Cecilia Jansson leder fångarnas konstnärliga verksamhet.

 

 

 

– Det här är otroligt stimulerande. Det finns en enorm talang bland de intagna
och mitt jobb är att lyfta fram den och peppa dem. De bestämmer själva vilka
motiv de vill skapa och sedan hjälps vi åt genom att blanda olika
konsttekniker.

Vi kommer fram till T-huset, en av de nyare byggnaderna på Kumla. Här bor 120
interner fördelade på två våningar. Martin Klaar är chef över halva huset  och de 60 som bor där.

– T-huset är en av de avdelningar som har självförvaltning, berättar han. Det
betyder bland annat att de intagna gör en budget baserad på 44 kronor per dag
och person. De planerar inköp, lagar mat, sköter disk och städning på
avdelningen.

Leveranserna kommer en gång i veckan och Magnus visar de rader av kylskåp som används för att lagra mat åt internerna i en vecka.

Avdelningen är nybyggd, luftig och fräsch. Tio man bor i var och en av de tre korridorerna.I varje korridor finns ett eget kök. Det enda som skvallrar om att något är
annorlunda, är plastbesticken och den köttkniv som fått eggen borttagen och är
fastlåst i väggen med en stålwire.

 

 

Inga lösa knivar här …

 

 

 

 

 

 

I mitten av avdelningen finns ett nav med ett inglasat kontrollrum där vårdarna
har full uppsikt över alla utrymmen via monitorer. Här finns också utrymmen där
de intagna kan titta på tv, spela kort och andra spel. Datorer och internet är
inte tillåtna, inte heller digitalspel som kan användas för kommunikation.

– Vi har Playstation 1 och planerar att tillåta PS 2 som strippas ner så att de
enbart kan användas till spelande, förklarar Magnus Östlund.

Några av de intagna är sysselsatta med städning, att plocka undan efter lunchen och
med att förbereda middagen.

Alla har sysselsättningsplikt. Man kan välja mellan att delta i ett rehabiliteringsprogram för att bli av med drogberoenden eller brottsbeteenden, studera eller arbeta i någon av anstaltens producerande avdelningar. Oavsett vilket man väljer är lönen 10:50 i timmen. Pengarna registreras på ett konto och varje intagen får från ”fängelsebanken” ett plastkort, som kan användas till inköp i fängelsets kiosk. Det kontantfria systemet har också medfört att knarkaffärerna minskat enormt. Det är svårt att köpa narkotika när
man inte har pengar.

– De flesta lägger större delen av pengarna på telefonkort, berättar Kenneth
Gustafsson. Att kunna ringa är förstås viktigt för dem.

Den intagne får begära tillstånd för varje samtal. Inget ringande till mobiltelefoner tillåts och anstalten gör sitt bästa för att kontrollera att samtalen går till anhöriga och icke kriminella.

Celldörrarna låses upp klockan åtta på morgonen. Fångarna har en halvtimme på sig att duscha och äta frukost innan det är dags att gå till skolan eller jobbet. Den som
sjukanmäler sig får avdrag på lönen för en karensdag. Den som vägrar blir rapporterad och får disciplinstraff i form av tillsägelse eller varningar, något som kriminalvården kommer att ta hänsyn till när det blir dags för villkorlig frigivning.

Mitt på dagen är det avbrott för lunch och en timme på någon av rastgårdarna. T-huset har fem egna rastgårdar och vårdarna kan från kontrollrummet styra vilka intagna som kan komma dit genom de olika utgångarna. På gården möter vi Rogge och Deniz. Deniz är dömd till åtta års fängelse för grovt narkotikabrott, Rogge till drygt fem år för grova våldsbrott.

Rogge och Deniz på en av rastgårdarna

 

 

 

 

– T är helt okej, säger Rogge, det är en skön stämning här.

Deniz instämmer.

– Jag gillar att vi får laga maten själva. De har till och med matlagningskurser,
det är coolt.

När arbetet slutar vid fyratiden på eftermiddagen lagas middag. Återstår ett par timmars fritid som kan användas till sport eller motionsträning i något av träningsrummen eller bollhallarna, telefonerande, tv-tittande eller bara avkoppling. Klockan åtta på kvällen blir alla inlåsta på rummen och den förströelse som då återstår är läsning eller tv-tittande.

De som studerar kan göra det genom att läraren kommer till avdelningen, eller i de studielokaler som finns i samma hus som all industriproduktion. Man gör ett individuellt studieprogram för varje intagen, och erbjuder allt från grundskolekompletteringar till yrkesutbildningar och akademiska utbildningar. De som studerar är de enda som får använda datorer och internet.

– Men när de surfar fjärrstyrs tangentbordet av en lärare eller vårdare, förklarar Magnus Östlund. Den intagne får inte surfa på egen hand.

Den som bor i T-huset och väljer att arbeta hamnar automatiskt i Kumlas tvättinrättning. Här går 30-kilosmaskinerna varma från morgon till kväll.

– De intagna har tvättbyte en gång i veckan. Vi tvättar ungefär 40 ton kläder om året, berättar Fredrik Fogberger som är chef för produktionsenheten.

 

Fredrik Fogberger ser till att 40 ton kläder tvättas varje år

 

 

 

Enheten, som fått nya lokaler och nu huserar på tiotusen kvadratmeter, är en viktig del av Kumla. Här finns totalt 13 sysselsättningsområden, alltifrån mekanisk verkstad, tvätteri och snickeri till en helt ny plastfabrik och en pulverlackeringsavdelning. Träindustrin, den största av verksamheterna, har specialiserat sig på att bygga cellinredningar men erbjuder också ett brett sortiment av bland annat kontorsmöbler.

– Vi konkurrerar på samma villkor som andra, säger Fredrik Fogberger som har ett krav på sig att verksamheten ska gå med vinst. Vi får inte dumpa priserna utan måste kunna erbjuda andra fördelar. Alltså kan vi till exempel leverera våra möbler inom 24 timmar. Och när vi tar in externa jobb kan vi erbjuda en hel produktionskedja där vi bygger, monterar, lackar, lagerhåller och distribuerar.

Vi vandrar vidare genom det komplexa samhälle Kumla utgör. Varje dag får fängelset besök av tolkar. Med intagna som representerar 40 nationer är det oundvikligt.

– Speciellt när det gäller medicinska och juridiska frågor måste vi vara helt säkra på att vi förstår varandra, säger Kenneth Gustafsson.

Sedan förra året har Kumla, förutom sjukstugan med fem heltidsanställda sköterskor, en omvårdnadsavdelning där de sjukaste internerna bor. Här finns cancerpatienter, skrumplevrar, strokepatienter och en som är näst intill förlamad. Varje vecka kommer läkare, psykiatriker, sjukgymnaster, optiker och tandläkare till fängelset för att ta hand om alla de fysiska och psykiska problem som finns.

Kumla har också sedan 2001 sitt eget kloster, där intagna kan ingå i olika retreatprogram för att få hjälp med reflektion och skuldbearbetning. Här bor man i mer klosterliknande celler, har tillgång till andaktsrum och meditationsrum. Tre gånger om året kommer kvinnliga fångar hit för korttidsretreat, och kölistan är lång.

Inom administrationen jobbar man också med utomstående för att erbjuda ett brett program av underhållning.

– Förra året uppträdde Mikael Wiehe här, berättar Kenneth Gustafsson. Vi har med jämna mellanrum besök at trubadurer och teatergrupper. Representanter från frikyrkan i Kumla är här nästan varje kväll och då och då kommer Röda Korsets representanter.

I fängelsets eget bibliotek vårdar bibliotekarien Lotta de sex tusen titlarna, köper in nytt och ser dessutom till att titlar på andra språk än svenska finns tillgängliga.

 

Kumlas bibliotek ser ut som vilket välsorterat skolbibliotek som helst

 

 

 

 

– Deckare, kokböcker, reseskildringar, historia och biografier är det som går bäst, säger hon. Men även studielitteratur och psykologi.

De flesta intagna har rätt att ansöka om att ta emot besök. I något av de 14 besöksrummen, utrustade med säng, stolar och bord, kan de få bevakade eller
obevakade besök av anhöriga eller vänner. Besökarna kontrolleras rigoröst, får låsa in sina ägodelar innan de går igenom en säkerhetsbåge och ofta också kontrolleras av en narkotikahund.

Medan Kumla alltid varit klassat som ett av Sveriges säkraste, sker nu en omklassning till fler kategorier. Bland annat byggs en klass c-avdelning med tunnare dörrar och utan galler för fönstren.

– Efter ett visst antal år ska en intagen kanske flyttas till en annan säkerhetsklass. Då är det skönt att kunna flytta inom anstalten, istället för till ett fängelse 30 mil bort, säger Magnus Östlund. I den bästa av världar ska den intagne påbörja en lång verkställighet på Kumla för att sedan slussas ut mot öppnare förhållanden. Men den nya klassningen betyder också att vi får hit fler korttidsdömda än tidigare.

På Kumla sitter mellan tio och 20 av Sveriges absolut farligaste, de som tillhör klass 1. Män som är skoningslösa, har förmåga att organisera rymningar eller är psykiskt labila och kan attackera personalen.

– Tack och lov har vi få incidenter med skador bland personalen, säger Magnus. Oftast handlar det om att de kan få en smäll när de går emellan och bryter ett slagsmål. Någon gång varje eller varannan vecka uppstår ett litet handgemäng mellan intagna. Men det har blivit bättre sedan anstalten delades i fler sektioner och vi kan hålla de som inte gillar varandra mer åtskilda.

En stor del av dem som avtjänar sina straff ska utvisas till sina hemländer. Och
här har regeringen börjat ta i med hårdhandskarna.

– Vi har nu avtal med många länder om att skicka hem dem redan under pågående straff, berättar Kenneth Gustafsson. Så fort de intagna kommer hit börjar vi initiera att de ska skickas tillbaka till hemlandet, åtminstone om det gäller en europé.

Anledningen är naturligtvis kostnaden. Att ha en intagen på Kumla kostar 3 000 kronor per dygn. En intagen som sitter av sju år av sitt straff kostar alltså skattebetalarna över sju och en halv miljoner kronor.

Avtalet fungerar olika bra beroende på vilket land det gäller.

– Snabbast går det inom Norden, säger Kenneth Gustafsson. Polen brukar hyra ett plan en gång om året och hämta hem sina fångar. I Baltikum tar det lite längre tid och i Balkanländerna är intresset för att ta hem fångar ganska ljummet.

Kenneth Gustafsson är chef över det minisamhälle som Kumlafängelset utgör

 

 

 

Kriminalvården har också ansvaret för att flyga hem flyktingar och asylsökande som blivit avvisade.

– I vinter har kriminalvården flera gånger fått hyra stora plan för att flyga hem människor till bland annat Mellanöstern, säger Kenneth Gustafsson.

I år klubbas en ny fängelselag som bland annat innebär att den straffade själv ska bekosta sin hemresa om han har pengar.

– Och om vi har skäl att tro att han inte har pengar, ska vi se till att han under fängelsevistelsen sparar ihop tillräckligt för att betala biljetten, förklarar Magnus Östlund.

Efter en lång dags vandring lämnar jag Kumla med värkande fötter.

Jag har varit här förr och nu liksom då är det en befrielse att höra stålgrinden slå igen bakom mig.

Anstaltschefen Kenneth Johanssons avskedsord ringer i öronen.

– Glöm inte att skriva att vi har blivit kriminalvårdsmästare i fotboll två år i
rad. Det är jag oerhört stolt över!

Fotnot: Benny, Deniz och Rogge är fingerade namn

Spännande att se inifrån.

Skönare att lämna.

 

 

 

Fakta:

FÄNGELSET – EN MILJONINDUSTRI

*Anslag från staten 2010: 398 miljoner kronor

*Intäkter från industrin: 12 miljoner kronor

*Intäkter från lunchmatsalen: 1 miljon kronor

*Kostnad för personal: 61% av budgeten

*Lokalhyror: 27% av budgeten

*Kostnad, övrig drift: 10% av budgeten

*Kapitalkostnader: 2% av budgeten

*Anslag från staten 2011: Cirka 450 miljoner kronor

HÄR SITTER SVERIGES FARLIGASTE MÄN!

*Kumlaanstalten upptar ett område på 500 000 kvadratmeter, lika stort som 500 normala villatomter. Av dessa ligger 170 000 kvadratmeter innanför murarna och
50 000 kvadratmeter består av byggnader.

*Kulvertsystemet under fängelset är totalt 1 100 meter långt. Den längsta kulverten som går i nord-sydlig riktning, är 400 meter lång

*Den tre kilometer långa muren runt anstalten är sju meter hög

*På Kumla sitter i dag 285 intagna. Samtliga är långtidsdömda män där man anser att
risken för rymning eller dåligt uppförande finns

*Medelåldern på de intagna är 36 år. Den yngste är 21, den äldste 68

*43% är födda i Sverige, 33% i övriga Europa och 24%  i övriga världen

*De intagna representerar totalt 40 länder, 23 i Europa, 7 i Afrika, 7 i Asien och 3
i Sydamerika

*56% är svenska medborgare. Av dessa har 23 % annan etnisk bakgrund

*32% ska utvisas efter avtjänat straff (72% av alla med utländskt medborgarskap)

*33 procent är inte födda i Sverige. Då har man inte räknat andra generationens
invandrare.

*40% av de intagna är dömda för narkotikabrott, en siffra som minskat de senaste
åren, vilket kan bero på Tullens allt mindre resurser

*22% har begått mord

*18% sitter inne för grova våldsbrott

*12% är dömda för rån

*8% är dömda för andra brott, varav 5% för sexbrott. Antalet dömda för våldsbrott,
rån och sexualbrott har ökat under de senaste tre åren.

*13% av fångarna sitter inne på livstid. I Sverige sitter totalt 159 män i fängelse
på livstid

*25% är dömda till 10 års fängelse eller mer

*58% har ett straff på mellan 4 och 10 år

*Bara 4% är dömda till mindre än 4 års fängelse

*Medeltiden för straffen för de som sitter på Kumla är 9 års fängelse. I genomsnitt har de 3 år och 8 månader kvar till villkorlig frigivning. I genomsnitt har de avtjänat
1 år och 3 månader av straffet just på Kumla

*65% av de intagna är tidigare dömda för brott

*52% är enligt egen utsago missbrukare

*55% av fångarna har barn

DE BEVAKAR SVERIGES FARLIGASTE:

*Kumlaanstalten har 450 anställda, inklusive den administrativa personalen

*Av dessa är 38% kvinnor. Målet är 40%

*Medelåldern är 42 år

*Medianlönen för en vårdare är 21 500 kronor i månaden

*Personalomsättningen är 8 % per år. Av dessa utgör hälften människor som går i pension

*Sjuktalet bland vårdarna är mycket lågt, under 4 %

*Kriminalvården är bäst bland statliga myndigheter på att anställa människor med
invandrarbakgrund. I personalen finns vårdare som talar persiska, arabiska,
turkiska, serbokroatiska, ryska och polska

HÖG SÄKERHET, FÅ RYMNINGAR:

*År 2004 var ett mörkt år för kriminalvården, med flera fritagningsförsök och
rymningar. Dessförinnan hade detta inte skett sedan 1991. *Året inleddes med en spektakulär fritagning från den dåvarande säkerhetsavdelningen på Kumla. Fängelset hade då inget yttre skalskydd, bara ett Gunnebostängsel tio meter utanför muren. Angriparna kom med automatvapen, stegar och vinkelslip, skar sönder staketet och reste stegarna mot muren så att tre intagna kunde fly

*Rymningar skedde samma år från anstalterna Hall, Norrtälje och Mariefred. Regeringen kom med hård kritik och pratade om ”svängdörrarna på Kumla”. Kriminalvårdens generaldirektör Lena Häll Eriksson fick sparken av justitieminister Thomas Bodström.

*Idag är anstaltens säkerhet kraftigt förstärkt med bland annat sinnrika övervakningssystem som slår larm på ett tidigt stadium om någon försöker ta sig
in

*100 meter utanför muren finns ett kraftigt, taggtrådsförsett elstängsel med
genomkörningsskydd i form av betongfundament.

*Elstängslet ger stötar på 10 000 volt

*Fängelset kan vid en attack snabbt få kontakt med Nationella Insatsstyrkan som på kort tid kan nå Kumla med helikopter

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Bubblor & bling-bling!

Den begåvade och trevlige författarkollegan – tillika en av Sveriges främsta champagneexperter – Kåre Halldén och hans fru Anna bjöd i kväll in till bubbelmingel på sin champagneklubb Spruce Up! (www.spruceup.se) på Narvavägen i Stockholm, för att fira utgivningen av Kåres första kriminalroman – Champagneführern.

 

Kåre Halldén är numera inte bara champagneexpert utan också deckarförfattare.

 

 

 

 

Med Champagneführern har Kåre introducerat en ny bokgenre – wine crime – som uppmärksammats utomlands.

 

 

 

 

Kåre, som tidigare skrivit två mycket trevliga fackböcker om champagne presenterar nu en fascinerande dramatisering av hur Hitler sände den tyske löjtnanten Otto Klaebisch att bli weinführer i Champagne, Frankrike. Klaebisch uppgift var att plundra trakten på så mycket champagne som möjligt, vilket hjälpte Hitler att finansiera kriget. Oavsett om du är intresserad av historia, champagne eller bara vill ha underhållning är boken bra!

Det var Kåres fru Anna som föreslog att han inte skulle fastna i fackboksgenren utan ge sig på att skriva deckare. Anna, en begåvad konstnär som målat mycket, skapar nu spännande konst genom att smycka champagneflaskor och ge dem en identitet, ett liv!

 

Anna ser champagneflaskor ur en annan vinkel och …

 

 

 

 

 

… pimpar dem vackert och fantasifullt. I våras hade Anna en vernissage och vi hoppas att vi så småningom får se en större utställning med hennes spännande flaskor!

 

 

Anna hade dessutom skapat fantasifulla och välsmakande maränger för att förgylla kvällen:

 

 

 

 

 

 

Tack, Kåre och Anna för en trevlig, bubblande kväll med efterföljande läsning. All lycka och framgång till er båda och – Champagneführern!

Tips från mästaren

När Björn Henry Hellberg föddes i Borås den 4 augusti 1944 kunde väl ingen ana hur det skulle se ut för honom 67 år senare.

Få har uppnått det han gjort.

Ynglingen som vid tio års ålder läste sina egna historier för klassen, som debuterade som sportjournalist vid 15 års ålder och flyttade till Australien som 21-åring för att kunna följa sina tennisidoler Rod Laver och Roy Emerson, återvände 1967 till Sverige full av livs- och skrivlust.

Vi träffas en höstkväll i hans och hustrun Ingers övernattningslägenhet på Söder i Stockholm. Inger har gjort en fantastisk äppelkaka och jag får smaka på en Hellbergare, den pralin en kakaofabrik döpt efter honom. Den liknar en tennisboll, smakar punsch och jag får mersmak.

Kanske känner du igen Björn Hellberg mest från tv. Efter två decennier med Ingvar Oldsberg i På spåret och medverkan i en rad program som Tipsextra, Söndagsöppet, BingoLotto, Snacka om nyheter, Postkodmiljonären, Studio Virtanen och en rad kaféprogram är han ett känt ansikte. Kanske vet du då också att han är ett tennisorakel som kan rabbla resultat i timmar och att han aldrig har missat en Wimbledonspeldag sedan 1967.

Men det är inte det vi pratar om under höstkvällen på söder. Vi pratar författarskap. Böcker.

 

 

Män med gemensamma, mordiska intressen. Foto: Inger Hellberg

 

 

Många känner Björn som marathonlöpare och idrottsman, säkert vet en hel del att han spelat 312 A-lagsmatcher för Laholm i tennis. Långt ifrån lika många vet att han skrivit 30 000 tidningsartiklar, 30 noveller, 26 tennisböcker och ytterligare 26 deckare, barn- och ungdomsböcker samt novellsamlingar. När han kommer till Göteborg för att besöka Bob- och biblioteksmässan brukar folk stoppa honom på gatan och säga:

”Är du i stan? Är det tennis på gång, eller?”

Otack är världens lön.

Jag intervjuar Björn i egenskap av inofficiell sverigemästare i boksigneringar. År efter år turnerar han och hustrun Inger oförtröttligt land och rike runt. Björn sitter i fler bokhandlar än någon annan svensk författare och signerar i genomsnitt 8 000 böcker om året! Detta trots att han numera säljer så mycket att han inte skulle behöva göra mer reklam för sig.

”Mitt sätt att betala tillbaka de bokhandlare som alltid trott på mig och stöttat mig”, säger han.

När jag ber honom om tips till blivande författare har han några stycken, men det vitkigaste symboliserar den kämparanda han själv visat sedan tonåren, och sammanfattas i tre ord:

”Ge aldrig upp!”

Paralyserad!

Det är exakt tjugo år sedan i dag.

Den gången var det fredagen den 13:e, vilket var något av det sista jag hann tänka innan de sövde mig. Galen av smärta hade jag rullats ner för akut operation i ryggen, sedan läkarna negligerat mitt stora diskbråck, låtit mig ligga en vecka och proppat i mig smärtstillande. När jag till sist ropade av skräck eftersom mina ben började domna bort, försökte översköterskan droga ner mig med lugnande.

Jag hoppas att hon har bytt jobb (hon hade för övrigt svår bacillskräck vilket knappast är en merit i sjuksköterskeyrket).

När jag vaknade efter operationen var jag helt förlamad och känslolös från midjan och neråt men hade fortfarande vansinniga smärtor i ryggen. En vaken överläkare kom in, beklagade att hans kollega begått ett stort misstag och sa att han skulle operera om mig, omedelbart.

Jag sövdes igen.

Totalt låg jag väl på operationsbordet i 14 timmar eller så. När jag vaknade igen meddelade överläkaren med låg röst att det var kört. Jag kunde få välja färg på rullstolen men jag skulle aldrig mer kunna gå – mina nerver hade legat avklämda så länge att skadorna var irreversibla.

Än i dag liknar han mig vid en humla som inte vet att den inte kan flyga.

Jag kan inte gå, men jag går.

Inte vackert. Inte utan smärta eller svårighet. Men jag går.

Det där ”misstaget” kostade mig ett halvår på sjukhus, ett år av mitt liv och en hel del annat.

Jag lärde mycket.

Varje morgon när jag reser mig ur sängen, går in på toaletten eller i duschen, är jag tacksam för att jag kan göra det alldeles själv.

Jag minns alltför väl förnedringen 1991. Jag har hittills aldrig kunnat skriva om den, men hoppas kunna göra det en vacker dag.

Människor i alla yrkesgrupper begår misstag, men i vissa fall blir resultaten värre än i andra.

Doktorn som förstörde delar av mitt liv blev – ovanligt nog – fälld av Ansvarsnämnden.

Jag hatar honom inte.

Men jag hoppas att han arbetar med något annat än att skära i folk, i dag.

 

Bara 1 000 spänn för en t-shirt?

Läser i tidningen att världen som vanligt är uppochner. Fredrik Jansson i Skellefteå, en stackare som fått benet amputerat, måste vart tredje år bevisa att det inte har växt ut (!) för att få behålla sitt handikapparkeringstillstånd.

Det får mig osökt att tänka på läkaren Gunnar Nordenstam som 2010 skrev en insändare till GP:

”Årets nobelpris i fysiologi eller medicin borde naturligtvis ha gått till
statsminister Fredrik Reinfeldt för hans upptäckt att inga svåra sjukdomar
behöver vara längre tid än ett år – en upptäckt utan motstycke i medicinens
historia och desto mer anmärkningsvärd som den gjorts av en medicinskt helt
oskolad person. Nu får han väl som många stora upptäckare före honom fått
göra stå över ett år och hoppas på sitt rättmätiga pris år 2011.”

Jag läser vidare i tidningen och ser att under de senaste veckorna har 300 arbetare svimmat i en H&M-fabrik (där minimilönen är 400 kronor i månaden) i Kambodja. Anledningen till svimningsanfallen tros vara farliga kemikalier i kombination med dålig ventilation.

Hå hå, ja ja, säger vi i Sverige och jag påminns nu om en diskussion nyligen, med en synnerligen politiskt korrekt medborgare i området (de flesta medborgare i området är politiskt korrekta upp till en viss rödvinsnivå – sedan sänks röstläget till viskningar och sanningarna förändras hastigt och drastiskt).

Grannen förfasade sig just över hur stackars människor i andra länder lever. Hur barn tvingas arbeta tjugotimmarsdagar för slavlöner bara för att slippa ett ännu värre öde – prostitution.

”Har du lust att betala 1 000 spänn för en t-shirt, då?” frågade jag. Han tittade oförstående på mig och jag fortsatte:

”Det är väl vad den skulle kosta om vi skulle använda ekologiska, krav- och rättvisemärkta material, transportera dem miljövänligt enligt alla konstens regler och låta svenska skräddare eller sömmerskor (finns de förresten, eller har alla dött ut?) sy de där t-shirtsen till rimliga löner med socialavgifter, VAB-dagar och allt.

Medborgaren såg pinad ut. ”1 000 är väl i överkant?”

”Inte vet jag”, sa jag. ”Men för 129 spänn blir det nog inte bättre än kemikalieförgiftade kambodjaner eller thailändska barn som jobbar dygnet runt. En hel del ska ju tjäna sin del av de där 129 kronorna, eller hur?”

Medborgaren funderade en stund. Sedan log han och sa: ”Förresten, vi har funderat på att måla om kåken! Vad tror du – om man kör fasaden i en pastellfärg och bryter av med ett mörkgrått staket som matchar de nya stenplattorna. Jag har en polare som känner några duktiga polacker och … ”