Hösthelg.

På Park Hotell i Göteborg samlas 300 bokhandelsmedarbetare för att få höra vad förlagen har att bjuda på i höst. De utgör en utomordentligt viktig skara – våra, författarnas, absolut främsta ambassadörer när kunderna kliver in genom bokhandelns dörr och frågar efter ”något bra”.

Ett fåtal författare inbjuds att vara med och prata om sina böcker. Jag är – återigen – en av dem, och det är jag tacksam för.

Tillsammans med förlaget Bra Böckers marknads- och försäljningschef Eva Ahlqvist och författarkollegan Tommy Deogan, startar jag söndag morgon med att packa upp böcker och bygga skyltställ.

Klockan 09.25 börjar festen. In kommer de, boksäljarna, i grupper om 15 – 20. Eva bjuder dem välkomna och berättar om förlagets utgivning. I vårt eget Formel 1-stall finns ju också världsberömda storsäljare som Jean M Auel och David Baldacci.

Eva Ahlqvist har lång erfarenhet från bokbranschen och vet hur man väcker intresse för en bok

Jag pratar mig varm för min kommande deckare Till minne av Charlie K och för min nyss utgivna dokumentärbok Brott i Sverige.

Många bokhandlare visade ett stort intresse för Brott i Sverige

Duktige kollegan Tommy Deogan – författare till böckerna Blodsbröder och Män av våld – berättar för tusende gången sitt livs spännande historia och om hur hans bror Tony blev Sveriges förste och hittills ende dödsoffer i den meningslösa huligankultur Tommy i dag bedriver ett litterärt krig mot.

Tommy och jag växte upp några kilometer ifrån varandra i vitt skilda miljöer. Ungefär när jag började skriva provade Tommy droger för första gången, när jag började bli publicerad på allvar var han djupt inne i heroinets galna tunnlar. I dag, många år senare, möts han och jag kring en antivåldsfilosofi och har starka, gemensamma åsikter om det enda sättet vi – samhället – kan rädda vilsna ungdomar från droger, kriminalitet och undergång. Mer om detta i ett kommande blogginlägg.

När Tommy Deogan berättar den gripande historien om hans brors meningslösa död och sitt krig mot hulganismen, lyssnar alla!

Under åtta timmar håller vi sammanlagt 16 föredrag om våra böcker, och på eftermiddagen känner vi hur energin och sockernivån börjar avta.

300 bokhandelsmedarbetare från västsverige har samlats för att lyssna på vad förlagen har att bjuda på i höst

Efter sex timmars nästan oavbrutet lyssnande kräver kroppen mer energi för att man ska kunna hålla sig vaken

Lösningen heter förstås – godis!

Sent på söndagen är bokfesten över för denna gång och vi återvänder – utmattade – till våra hem, i förhoppningen att just våra böcker ska sälja bra i julruschen. Under fem veckor före julhandeln säljs en tredjedel av alla böcker som säljs under året.

Det är viktigt.

Just hemkommen från Växjö sträcker jag stolt på mig över att jag och kollegan Dan Buthler blev inbjudna till årets stora evenemang. I en evig kamp mot utslätande och kulturdöd driver tidningen Smålandsposten för 33:e (!) året en stolt tradition vidare:

Bokens Dag.

I år lade 650 kulturhungriga smålänningar allt annat åt sidan och betalade för att fylla Konserthusets stolar i Växjö. In på scenen kallades nyhetsankaret, världsreportern och tv-veteranen Lars Adaktusson (aktuell med boken Världens bästa story), Anneli Jordahl, Augustnominerade Amanda Svensson, kulturknutten Jens Liljestrand och poeten och författaren Christine Falkenland.

Och – Buthler & Öhrlund.

Det finns dagar när Öhrlund lämnar författarscenen och går omkring på gatorna i staden som en vanlig man …

Föreställningen var, av många skäl, imponerande. I en tid av bestsellerhype och allmän utslätning envisas arrangören, tidningen Smålandsposten, med att söka en litterär bredd och övertyga sina läsare om att kvällen är värd att lämna hemmets värme och  istället söka sig till stadens kulturhus.

Och Smålandsposten lyckas få fulla hus igen. För 33:e gången.

Respekt!

När de tre första författarna hade fått presentera sig var det 20 minuters paus. Åhörarna fick en chans att resa på sig, komma upp på scenen, titta på och köpa böcker som vi naturligtvis gärna signerade.

Bokförsäljning i full gång…!

Att få möta sina läsare och signera deras böcker är en sann glädje!

Vi författare hade en fantastiskt trevlig kväll. Var och en fick ungefär en kvart att berätta om sin bok. Några läste långa stycken, andra nöjde sig med att sammanfatta. Dan och jag försökte som vanligt vara seriösa med resultatet att vi rev ner den ena skrattsalvan efter den andra från publiken,

Det andra, mer goda, resultatet blev dock att vi sålde flest böcker av alla närvarande.

När Dan och jag hade hållit vår presentation strömmade alltfler läsare till för att få sina nyinköpta böcker signerade.

Det där med signering kan utvecklas till en konst. Vi anstränger oss för att försöka variera budskapen i de böcker vi signerar.

När arrangemanget i Växjö Konserthus var över och åhörarna gått hem, bjöd Smålandsposten oss författare på en fantastiskt god och trevlig middag på restaurangen PM & vänner.

Älgcarpaccio till förrätt, tog andan ur oss …

…och under varmrätten och desserten gick de litterära och kulturella diskussionerna höga kring bordet.

Här diskuterar min kollega Dan Buthler författandets glädjeämnen och svårigheter med Christine Falkenland medan Amanda Svensson lyssnar.

Heder åt Smålandsposten, dess chefredaktör Magnus Karlsson, den politiske chefredaktören Martin Tunström och marknadschefen Thomas Nyman som alla, i ett hårdnande ekonomiskt klimat, försvarar kronobergarnas rätt till ett brett kulturutbud.

Vi riktar också ett stort tack till konferencieren, historikern och författaren Olle Larsson som gjorde ett lysande jobb på scenen.

Tack alla författarkolleger, tack Smålandsposten. Kulturen rockar i Växjö!

En hösteftermiddag träffar jag Jan Guillou i hans och hustrun Ann-Marie Skarps bostad på Östermalm i Stockholm för att prata skrivande.

Några gemensamma nämnare får oss att le. Vi har båda skrivit på Bonnierförlagens ljusgula manuspapper, med gamla skrivmaskiner av märket Halda. Vi har jobbat som reportrar på FIB-aktuellt och varit vänner och kolleger med den legendariske reportern Arne Lemberg, som 1979 sköts ihjäl av Idi Amins soldater i byn Katosi sedan han och två kolleger lyckats ta sig över Victoriasjön och in i det krigshärjade Uganda.

Jan Oskar Sverre Lucien Henri Guillou har skrivit professionellt i femtio år och har fyrtiotre böcker bakom sig. Vid 68 års ålder har han sålt närmare elva miljoner böcker i Sverige. Han har suttit i fängelse för att ha avslöjat en svensk underrättelseorganisation, fått Stora Journalistpriset och försökt infiltrera ryska KGB.

Få författare är ärliga nog att säga att författande inte är något pretentiöst finlir utan hårt arbete. Jan understryker gång på gång att alltför få förstår det och att det finns alldeles för många (läs:dåliga) författare.

Vi diskuterar hantverket. Disciplinen. Verktygen.

”Jag sitter på vårt lantställe i skogen tio och en halv månad om året och jobbar. En av anledningarna är att jag då kan slippa alla krav från journalister.”

En vanlig arbetsdag vaknar Jan klockan tio och äter brunch medan han plöjer igenom en rad tidningar. Han svarar på mail och börjar arbeta vid tvåtiden på eftermiddagen. Klockan sex tränar han en timme, äter och ser Rapportsändningen på tv. Vid åtta återupptar han skrivandet och arbetar till tolv eller ett på natten.

Och han skriver fortfarande på maskin.

”Jag har skrivit på maskin i femtio år. Den är så inkörd i mitt nervsystem att jag varken kan eller vill byta ut den.”

Han hävdar också att den som arbetar med skrivmaskin planerar sitt skrivande bättre.

”Med datorn är det lätt att ändra, så man tror att det bara är att leka sig fram. Med skrivmaskinen blir det allvar, jag tänker efter mycket mer.”

När Jan började på FIB-aktuellt skrev han på en Halda medan de äldre reportrarna fortfarande skrev för hand. När uppstickaren påpekade att det gick snabbare på maskin log de äldre förstående och sa:

”Vi har skrivit för hand med Mont Blanc-pennor hela livet. Pennan är en förlängning av våra tankar.”

”Det är likadant för mig”, säger Jan. ”Det skulle inte funka att byta från skrivmaskin till dator.”

När det gäller disciplin använder sig författare av olika tekniker. Jan tillhör dem som vill skriva ett visst antal sidor per dag.

”Antalet varierar efter vilken typ av bok det är. När jag skrev Hamiltonböckerna använde jag ett ganska lätt språk och skrev tio sidor om dagen. I Arn-serien var språket mer artificiellt, jag skrev betydligt långsammare och det blev kanske fem sidor per dag. I den senaste romanen – Brobyggarna – skildrar jag delvis tidigt 1900-tal, använder åter ett annat språk och presterar kanske åtta sidor per dag.

Jan Guillou har många gånger citerats för sina uttalanden om att ”inspiration är för amatörer”.

”Författande är ett hårt arbete, ingen lek. De som talar om inspiration söker en undanflykt. Vad det handlar om är att sätta sig och få ner skiten på papper.”

Det svåra, menar Jan, är att komma igång och få upp farten. Därför har han utvecklat en egen teknik:

”När jag skrivit klart för dagen så slutar jag mitt i en mening eller ett ord. När jag sedan ska återgå till arbetet vet jag precis vilken tankegång jag var inne i.”

Några av de envisaste författarmyterna handlar om osunt leverne, sprit och droger. Är Jan en nykter eller en drickande författare?

”Visst dricker jag när jag skriver, men med måtta – det är ingen större idé att fortsätta när man inte hittar tangenterna längre. När jag var ung hände det att jag skrev när jag var riktigt full. Å andra sidan skrev jag på den tiden så franskt, romantiskt obegripliga texter att det i efterhand var svårt att avgöra huruvida de var påverkade av mitt alkoholintag eller inte.”

New York City 1980:

Jag ligger däckad på ett rum på ett budgethotell med nära 40 graders feber och en hosta som håller på att ta livet av mig. Efter tre dygn av svett och smärtor tillkallar en god vän hotellets doktor. Mannen – en grek – dyker upp i fläckig, tjock kavaj och med rufsigt hår. Han tar upp en smutsig termometer ur sin läkarväska, torkar av den med kavajen och vill stoppa den i min mun. Jag viskar att jag föredrar att ta den i armhålan.

Han rycker på axlarna.

Sedan han skrivit ut medikamenter som hans kompis apotekaren tjänar grovt på, förklarar han att jag ska låta duschen stå på en gång i halvtimmen så att rummet fylls av vattenånga.

Den är bra för mig, säger han.

Jag ska äta alla de där dyra tabletterna han skrivit ut – en del av dem visar sig efter hemkomsten till Sverige vara ren placebo – och jag ska vila. Till sist frågar han om jag röker och när jag nickar skakar han på huvudet.

”Quit smoking, Mr Ohrlund. It´s barbaaaarisch!”

När han smällt igen dörren efter sig och jag fått en hotellpojke att hämta mediciner för över 800 kronor funderar jag i feberyran en del över det han sagt. Att det är dumt och ohälsosamt att röka var ostridigt redan 1980 .

Men – barbariskt? Nåja. Den som söker synonymer till ordet finner bland andra brutal, grym, omänsklig och vild. Som rökare – då och nu – har jag svårt att se sambandet.

Trettioett år senare läser jag tidningen. Efter 42 år av vansinne är Libyens diktator Muammar Gadaffi – och hans som Mutassim – döda. Svenska tidningar ägnar mer utrymme åt att spekulera i huruvida diktatorn hade peruk eller ej, än åt att berätta historien om hur han tog strupgrepp på ett helt folk.

Jag läser att man placerat kropparna efter Muammar och Mutassim Gadaffi på madrasser i en köttfrys i ett shoppingcenter i Misrata. Utanför köar tusentals libyer för att få se den döde diktatorn och de blodiga utgångshålen i hans huvud.

Ur Aftonbladet

Barbariskt, skriver någon.

Tja. Men de som levt under diktatur i decennier vill nu ha ett kvitto på att vansinnet verkligen är över. Det är heller ingen tillfällighet att CIA visade bilder av den döde Usama bin Ladin sedan amerikanska styrkor väl lyckats skjuta ihjäl honom i ett hus i Abbottabad i början av maj.

Barbariskt?

Det beror väl då på hur man definierar brutal, grym, omänsklig och vild. Vilka är mest barbariska – diktatorn och terroristen eller de som lyckas mörda dem och hänger upp skalperna till allmänt beskådande?

Som vanligt är det människor som sätter ord på händelser och på sina egna åsikter. Som vanligt är det ont om sanningar och desto mer gott om tolkningar.

Kanske bäst att du gör din egen.

Det är i sanning en märklig historia, den som just avslutats i Falu Tingsrätt. En man och 23 kvinnor har dömts för barnpornografibrott. Märklig med tanke på att högst en procent av dem som är inblandade i barnpornografiska nätverk är kvinnor, enligt Interpol

I det fallet är en procent illa nog. Varje procent är illa nog.

Historien är klent skildrad i media, en tillfällighet som kan se ut som en tanke. För vem vill höra talas om svenska, präktiga mammor och mormödrar som hetsar upp sig över nakenbilder på bundna barn som blir våldtagna och utsatta för andra sexuella övergrepp?

Det är illa nog när vi läser om den galne österrikaren Josef Fritzl som höll sin dotter inspärrad i 24 år, gjorde henne gravid sju gånger och brände ett av de hans barn hon fött, i en ugn.

Men när svenska mammor och mormödrar sprider sexbilder av sina egna barn och barnbarn, blir det tydligen för mycket för oss.

Kanske är det därför kvinnorna får straffrabatt. För att vi ska glömma fortare. För att verkligheten är för hemsk.

Jag sitter i Falun en av de sista rättegångsdagarna. Ser till min förvåning att åklagaren Niclas Eltenius – trots att han menar att bevisningen är stark – yrkar på ett mycket milt straff för huvudmannen och ännu mildare straff för de 23 kvinnorna, för att han vill begära ”något tingsrätten ska gå med på”. Som en brunögd hjort står Eltenius med en juridisk trisslott i handen framför rätten i hopp om en liten vinst, istället för att trycka på gasen.

Besynnerligt. Liksom hela historien.

En 43-årig man från Borlänge (den som googlar det minsta kan naturligtvis få se både hans namn och namn och bostadsort på samtliga inblandade kvinnor publicerade, något som före det förlovade Internet vore svårt med tanke på pressetiska regler) har via chattfora tagit kontakt med 23 kvinnor i åldrarna 38 – 70 år.

De är vanliga, ostraffade, svenska kvinnor. Fruar och mammor från Mellerud och Nordmaling, från Trollhättan, Borlänge, Åkersberga och Älvsbyn. En av dem är ledare inom Svenska Kyrkans barnverksamhet. I hennes dator fann polisen 18 barnpornografiska bilder, varav åtta ”särskilt hänsynslösa”.

Mannen har diskuterat sex med avföring, djur och barn med kvinnorna. Efter det har flera av dem träffat honom och haft sex med honom.

De har tagit emot hans barnsexbilder, kommenterat dem med ord som ”mums” och bett
om fler. Några av kvinnorna har producerat egna porrbilder av barn och barnbarn och spritt dem.

Allt kom i ljuset sommaren 2010 när den 43-årige mannen, då misstänkt för barnsexbrott, fick sin dator beslagtagen. Polisen hittade tusentals bilder och filmer som visade hur barn utsattes för hänsynslösa sexuella övergrepp. Då upptäcktes också hans kontakt med de inblandade kvinnorna.

Av dessa har endast en erkänt att hon är intresserad av barnpornografi. Resten förvandlade sig snabbt till offer och hävdade att allt 43-åringen gjort skett mot deras vilja. Förklaringar som blev tunna när åklagaren kunde visa vad kvinnorna själva skrivit i chattkonversationerna:

”Mums.”

”Läckra bilder.”

”Finns det mer?”

”Här har du två fina bilder att se på.”

Falu Tingsrätt dömde mannen till ett års fängelse för grovt barnpornografibrott. Kvinnorna klarade sig undan med dagsböter – mellan 2 500 och 18 000 kronor – trots att tingsrätten inte trodde på deras bortförklaringar.

Politiskt korrekt i mellanmjölkslandet.

Kvinnorna har dömts för barnpornografibrott av ”normalgraden”. Ursäkta franskan, men vad i helvete kan anses som ”normalt” när det gäller pedofili och barnpornografi?

I rättens bedömning har ingått att de flesta av kvinnorna inte varit i ”psykisk balans”. 43-åringen har ”utnyttjat deras dåliga psykiska tillstånd och längtan efter mänsklig närhet”.

Då så. Då ska kvinnorna inte betala böter utan dömas till vård som förhoppningsvis kan få dem att släppa sin sexuella upphetsning över våldtagna barn. Och så att de fortsättningsvis inte sprider sexbilder av sina barn och barnbarn.

Mannen hävdade plötsligt att hans pedofilintresse dött under häktningstiden. I ett vädjande brev till rätten skrev han: ”Jag älskar barn som vuxna normalt gör, så döm mig inte för något jag inte är”.

Vi borde nog låta en psykdoktor eller två ta en närmare titt på honom. Men så blir det inte. Och händelsen kommer snart att blekna trots att den är synnerligen intressant, även ur ett internationellt perspektiv.

Varför tillåter vi den falla i glömska?

Varför ger vi både mannen och kvinnorna rabatt när offren – barnen – varken kunnat försvara sig eller komma till tals?

Ännu en anledning att diskutera rättssystemet?

I år har jag hållit föredrag för några tusen elever, föräldrar, lärare och socialarbetare i Alingsås, Katrineholm, Halmstad, Visby Falun, Örebro och Göteborg, om hur man skyddar sitt barn mot farorna på Internet:

Var i Sverige jag än kommer, hör jag samma berättelser: På måndagarna ligger killar som var kompisar i fredags på golvet i skolkorridorerna och slåss. Flickor i åttan och nian låser in sig på toaletten och skär sig i handlederna.

Pojkarna har blivit osams om försäljningen av en Avatar, en digital spelfigur som ska byta ägare för fem tusen kronor (!). Tonårsflickan har varit full i helgen, haft sex med en eller flera och blivit filmad av någon med mobilkamera som med hjälp av Internet spritt filmen över hela skolan.

Det är ingen överdrift. Bara en tragisk baksida av det Internetanvändande som annars är så bra och praktiskt för oss alla.

Sedan Nordens främste och flerfaldigt prisbelönte internetsäkerhetsexpert Per Hellqvist och jag skrev boken Skydda ditt barn på Internet för några år sedan har jag turnerat i Sverige och hållit massor av föredrag i ämnet för skolor, organisationer och företag. Varje vecka hör jag skräckhistorier om vad barn och ungdomar råkat ut för på nätet. Men det som skrämmer mig allra mest är bristen på föräldraansvar.

För så här är det: Internet är – precis som balett, simning, fotboll, gitarrspel, körsång eller ishockey – en aktivitet. En aktivitet som alla föräldrar måste ta till sig, intressera sig för, lära sig något om.

Men skräcken är stor. Vi lever i en tid då det är första gången vuxna backar, för att barnen kan mer om ett ämne än vi. Därför låter vi dem glatt ta kontrollen över en maskin vi betalat 8 000 kronor för, och som vi betalar 500 kronor i månaden för att ha uppkopplad mot Internet. Låter dem sitta framför datorn i fem, sex, sju timmar – trygga i förvissningen om att vi nu är hemma och att inget ont därmed kan hända.

En falsk trygghet.

För det är just i ditt hem farorna, konflikterna, trakasserierna, mobbingen och de sexuella övergreppen uppstår, medan du i lugn och ro visslar i köket. Och du slipper ta ansvaret för vad ditt barn råkar ut för. Eller utsätter andra för.

På måndagen kommer kvittot i skolkorridorerna. När pojkarna slåss och flickorna skär sina handleder. Och då säger föräldrarna: ”Men herregud, det där får väl skolan ändå ta hand om!”

Nej. Det ska inte skolan. Det ska du som förälder.

Skolan är inte rustad för att ta hand om alla de problem som uppstår mellan barn och ungdomar på Internet. Det är inte heller skolans skyldighet.

Alla de tusentals duktiga pedagoger vi har ska ägna sin tid åt att lära våra barn allt inom sina specialområden. Men det är vi föräldrar som ska lära dem sunt förnuft, vett, humanism, empati, mänskligt beteende. Det är vi som ska få våra barn att förstå att man inte får stjäla, mobba, utpressa och hota, allt i skydd av en anonym dataskärm där man slipper ta den omedelbara reaktionen på det man gör.

Många föräldrar har ingen lust att ta det ansvaret. Det är tungt, och det tar tid. Det är en resa ut i det okända och det kräver att man investerar massor av tid i god och sund kommunikation med sitt barn. Kostsamt, altså. Och för många – ett hot mot den så viktiga karriären.

Den senaste svenska undersökningen visar att vi bygger kök för 250 000 kronor med rostfria kaffemaskiner. Samtidigt ägnar vi 14 minuter om dagen åt att laga riktig mat, av råvaror. Istället jobbar vi övertid för att ha råd att köpa färdiga matkassar som levereras till dörren. Vi ägnar sex minuter om dagen åt att verkligen prata med och lyssna på varje barn. Samtidigt ägnar vi sex timmar om dagen framför datorn och teven. Skrämmande. Om vi hade hyfsat de där siffrorna lite, hade det äkta och viktiga välmåendet kanske sett lite annorlunda ut.

Internet är numera en del av vårt liv. Våra barn vistas på digitala ungdomsgårdar och liksom förr är det vår förbannade skyldighet att titta in där för att se hur det är där, om barnen bör vistas där eller ej. Precis som förr är det vår skyldighet att se till att våra barn uppför sig ordentligt, inte mobbar eller hotar andra. Liksom förr är det vårt föräldraansvar att skydda våra egna barn, oavsett var hoten kommer ifrån.

Det är lätt att kasta ansvaret på skolan. Men ditt barn är inte skolans, utan just ditt. Det är din skyldighet att lära barnet vad som är rätt och fel.

Skolan ska lära ut något helt annat,

Allt det här låter lätt och självklart. Men det är det inte. För att alltför många föräldrar tror att Internet är en oskyldig VHS-spelare, och inte orkar bry sig om vad deras barn gör – eller råkar ut för – på nätet.

Tragiskt. För när de en dag förstår, kan det vara försent.

www.skyddadittbarn.nu

Det är svårt att inte skriva om Håkan Juholt i dessa dagar. Och det finns ingen anledning att inte skriva om honom. Hans agerande är rent principiellt en viktig fråga.

Kvällstidningsdrevet går nu och vi vet alla hur det slutar. Som jag tidigare nämnt fäller mina undersökande kolleger ut huggtänderna och kommer att granska vartenda papper, beslut, faktura, reseräkning, ansökan och bilaga med namnet Juholt på.

Delar av granskningen har redan burit frukt. Nu handlar det inte längre bara om ett enskilt ”misstag” utan om guldkort på SJ, hyrbilsfakturor, ersättningar för resor med egen bil och gudvetallt. Det stinker redan Sahlin över hela utredningen och frågan är vad som fortsättningsvis kommer fram när de journalistiska spadarna gräver.

En kamrat meddelade i kväll att han tyckte att det fick vara nog. Drevet mot Juholt var för hårt och för hemskt.

Jag håller inte med. Sanningen bör komma fram och det finns – enligt min mening – redan så att det räcker för Juholts omedelbara avgång. Om inte för pengarnas skull, så för att den potentielle statsministern visat att han inte ens kan fylla i en blankett korrekt, och därmed inte är lämpad att leda landet.

En författarkollega påpekar med all rätt dock att Juholt ska bära ansvaret solidariskt med det riksdagskansli som under en lång rad av år aldrig upptäckt att karln fyllt i blanketterna fel och fått för mycket pengar.

Det finns ju faktiskt folk som är duktiga på massor av saker, utom att sköta papper och ekonomi. Om Juholt hade sagt det och krävt hjälp av sin stab eller riksdagens kansli, hade han kanske klarat sig bättre.

Men han gjorde inte det. Och som jag skrivit tidigare – jag tror att han förbannat väl visste vad han gjorde.

Läser dagens Metro. Nu kommer näste man på banan. Enligt tidningen har centerpartisten Erik A Eriksson plockat ut 7 000 kronor i månaden i ersättning för en bostadsrätt han redan hade sålt, samtidigt som han bodde gratis i en riksdagslägenhet!

Totalt sett fick Eriksson ut 56 000 kronor, som han har gjort av med trots att han mycket väl visste att pengarna inte var hans. Nu klarar han sig undan med en ursäkt och får en avbetalningsplan, vilket får mig att kräkas i papperskorgen.

Åter – jämför med en vanlig människa anställd i ett vanligt företag. Hans fifflar medvetet, det kallas bedrägeri. Hans blir polisanmäld, får sparken omgående och några avbetalningsplaner är det inte tal om.

Det är cash här och nu. Plus ränta.

En riksdagsman har 56 000 kronor i månaden plus upp till 8 000 kronor i hyresbidrag om han eller hon bor mer än fem mil från Riksdagshuset (alltså ett helt normalt pendlingsavstånd för tiotusentals människor).

De som sköter sitt uppdrag är värda en bra lön.

Men parasiterna – riksdagens kackerlackor – ska omedelbart bort, oavsett partitillhörighet. Och vad sägs om ett åtal av samma kaliber som hade drabbat en privatanställd?

Dags att skrota mellanmjölksmentaliteten?

Läser i tidningen om Skäggmassakern. En alldeles förfärlig historia.

För att sammanfatta saken – I Ohio är det trassel hos Amishfolket, en mycket konservativ, religiös gruppering för vilken skägget har en viktig betydelse. Den Amishman som blir av med sitt skägg betraktas som nedgraderad.

Sedan biskop Mullet för några år sedan uteslöts ur Amish-sekten har hans söner Levi, Johnny och Lester bildat en extrem Amishgrupp. De har brutit sig in i andra Amishmedlemmars hem och med hjälp av häcksax klippt skägget av mannen i huset. Huvva!

De tre amishextremisterna är nu gripna, misstänkta för inbrott och kidnappning, eftersom skäggklippandet utförts med våld och några av offren drabbats av fler skador än hårlöshet när extremisterna gått loss med häcksaxen. Enligt sheriffen Fred Abdalla kan man inte utesluta fler gripanden.

Det är en farlig tid för Amishmän.

Läser i tidningen om Håkan Juholt. En alldeles förfärlig historia.

Förtroendet för karln har rasat till 16 procent (bland hans egna, trogna), det lägsta en sosseledare någonsin haft. Själv säger Juholt under ett möte med partikamraterna att hans ”ställning är stark”.

Ett uttalande som gör mig om möjligt mer rädd för honom än tidigare.

En liten repetition:

Juholt för en politikertradition vidare. Girigt stjäl han skattepengar och ser oförstående ut när han står med fingrarna i syltburken:

Han visste inte. Han förstod inte. Han kände inte till reglerna.

Vem vill ha en ledare som vid 49 års ålder inte vet, inte förstår, inte känner till regler? En man, som i sin maktposition har en hel stab av medarbetare som – liksom i Sahlins fall – kunde tagit tag i ekonomin och sett till att allt sköttes korrekt.

Jag tror att Juholt ljuger. Han visste förbannat väl. Men han ville ha ännu mera skattepengar.

Den här killen har – genom att bli ledare för socialdemokraterna – indirekt talat om att han vill styra landet. Det är han som – nu överdriver jag en aning – i en akut krigssituation ska avgöra om vi ska trycka på den röda knappen eller inte.

Och nu påstår han att han inte ens kan kryssa i rätt ruta på en blankett!

Okej. Låt oss tro på hans okunskap. Vill vi då att det är hans finger som ska vila på den röda knappen?

Nej. Trodde väl det.

Juholt är inte ensam representativ för politiker som är tjuvar, lögnare och bedragare. Han är i fint sällskap av folk från många partier.

Jag tänker inte tjata om Sahlin – det det mest flagranta exemplet på oförfalskad dumhet. Hon talar för sig själv. Det tragiska är att fattiga, ensamstående mammor uttryckte sin förståelse för hennes agerande:

”Jag förstår Mona, man vet ju själv hur det är i slutet av månaden!”

Utan att förstå att Mona Sahlin och hennes man per månad hade en gemensam hushållsinkomst som motsvarar en låginkomsttagares årsinkomst.

Gud bevare oss.

Jag påminner åter ödmjukt om att politiker från båda lägren fifflat, stulit och ljugit. Efter det senaste valet var det Reinfeldt som hade oärligt folk i leden. Han var alltför feg, alltför sen med att sparka ut dem.

Jag efterlyser effektivitet. I det här fallet – ut med Juholt – NU!

Och ut med alla andra folkvalda som trots höga skattebetalda löner förskingrar, stjäl, luras, bedrar, ljuger och mörkar på bekostnad av oss som betalar.

I ett privat företag hade det gått på tio minuter.

Hur svårt kan det bli, bara för att det handlar om skattepengar? Mellanmjölksmentalitet fungerar bra till en viss gräns, framförallt för dem det verkligen är synd om.

Men det är svårt att tycka synd om Håkan Juholt.

Låt oss göra det klart med en gång:

Jag är, i sammanhanget, ointresserad av Juholts partitillhörighet även om Mona Sahlin lyckades exemplifiera den totala dumheten bättre än alla.

Sossarna är långt ifrån ensamma om att ha haft lögnare, bedragare och tjuvar i leden. Det är bara att googla bakåt bland riksdagsmän och partiledare som stulit, bedragit och roffat åt sig, skaffat sig förturer i bostadsköer och underlåtit att betala licensavgifter. I raden av tjuvar hittar du folk från de flesta politiska åskådningar.

Det som verkligen gör mig rädd på allvar, är att människor som gör anspråk på att styra landet är så förbannat korkade att inte ens Lucky Lukes hund Ratata kan göra anspråk på förstaplatsen. Vad de här människorna inte förstår är att de – för sina ovanligt höga löner – bär ett extra högt moraliskt ansvar eftersom det är du som betalar för deras tjänster.

Än värre är att de inte – när de ertappas med fingrarna i syltburken – förstår att leken är över.

De nekar, mörkar, ljuger, vilket naturligtvis får Sveriges samlade journalistskara att visa huggtänderna, dregla och jobba dygnet runt. Och i öppenhetens Sverige kommer varje räkning, varje obetald faktura, varje bot förr eller senare att grävas fram och redovisas. Som om det, efter decennier av journalistiskt grävande, vore en överraskning.

Till sist tvingas den ”stackars” politikern pudla och avgå.

Vad värre är, som en parasit återkommer han eller hon några år senare, uppenbarligen förlåten, på en ny, välbetald post. Om han/hon inte redan belönats med att bli landshövdning eller ambassadör någonstans.

Och vi förlåter svenskt.

Det är inte tjuvarna det är fel på, utan oss som avlönar dem. Medan vanliga tjuvar döms och kastas i fängelse, belönar vi de här med bättre positioner och utlandstjänster. Allt via de partier ni (jag röstade inte) röstade på i valet.

Sjukt.

Jag gillar fransmännen. När något liknande händer ställer de franska långtradarchaufförerna sina lastbilar på tvären över motorvägarna. Bönderna kör med traktorer och släp till Paris och tippar 40 ton koskit på trappan till regeringsbygganden. Bagarna slutar leverera pain riche.

Frankrike stannar.

Protest, kallas det.

I Sverige knyter vi handen i byxfickan, tar lydigt på säkerhetsbältet och inte förrän det är fredag och tilräckligt med lådvin runnit ner i radhusområdet kommer saken upp till diskussion.

Och på måndagen är allt glömt.

För Juholt – han är nog ändå en schysst kille innerst inne. Och alla kan väl begå misstag – som Mona – eller hur?

Så länge vi resonerar så, är vi värda sådana som Juholt.

Eller vad de nu råkar heta för stunden.

Gud bevare oss.