Unga och delvis arga

Jag kliver upp tidigt för att hinna ta mig igenom morgonrusningen och komma fram till Stockholms Stadshus till klockan 09.00.

”Årets viktigaste möte i det här huset” säger Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin när han inledningstalar på Ungdomsparlamentet 2011.

 

Fridolin talar om nyfikenhet, mod och engagemang.

 

 

 

 

Fridolin talar om att vara ung och bitvis arg. Argumentera och agera. Ge sig in i politiken. Visa vad man tycker och stå för det. Han berättar om hur han och hans kamrater vid tolv års ålder borstade tänderna i en friskvattenfontän som politikerna i hans hemstad köpt istället för att investera i snålspolande toaletter till skolorna. Fridolin är bra och drar applåder från de 700 ungdomar från tio gymnasieskolor som röstats fram till Ungdomsparlamentet i Stockholm.

 

Här sitter Framtiden. Synd att våra riksdagsmän inte verkar förstå det.

 

 

 

 

 

Han talar till de ungdomar som visat ett djupare engagemang än många andra, i samhällsfrågor. En av dem är min dotter, och jag är stolt att se henne som en av medlemmarna i Socialutskottet. Bland dessa 16-åringar sitter några av framtidens riksdagsmän.

Kanske är hon en av dem.

 

Isabell Alison – i Riksdagen om tio år?

 

 

 

 

 

Ledamöterna i Ungdomsparlamentet har fått stora och viktiga frågor som rör Stockholms kommun. Det handlar om att minska avfallet i miljonstaden, att skapa arbete åt ungdomar, att verka för en rättvis betygsättning i gymnasiet, bekämpa hemlösheten och var vi ska bygga bostäder för en framtida befolkning.

Ungdomarna har skrivit motioner med förslag till lösningar och parlamentet ska rösta för eller emot förslagen. Arbetet har pågått i 13 veckor.

 

Det gick inte så bra för Miljöutskottet när deras motion behandlades av parlamentet.

 

 

 

 

 

Så småningom ska ungdomarna och Stockholms politiker träffas för att diskutera innehållet i motionerna. Så långt allt väl.

Det som gör mig delvis bekymrad, delvis irriterad är att – förutom den anlitade Fridolin – ingen av våra 349 riksdagsmän har orkat masa sig dit för att lyssna när Framtiden talar om sin oro och föreslår förbättringar.

Ty dessa 700 tonåringar är Framtiden, till skillnad från många av dem som sitter i Riksdagen. Och de frågor som här behandlas under Stockholmsflagg är allt annat än kommunala problem. Arbetslöshet, hemlöshet, miljöproblem och bostadsbrist är knappast okända begrepp i andra delar av landet.

De där 349 folkvalda kostar oss över 25 miljoner kronor i månaden enbart i löner och sociala avgifter. Till detta kommer höga pensioner, mobiltelefoner, datorer, sekreterare, arvode för utskottsarbete, traktamenten, ersättning för dubbel bosättning och mycket mer. Det är säkert också riskfritt att påstå att en och annan Toblerone och paraplydrink passerar genom redovisningarna.

Vore det för mycket begärt att en enda av dem tog en tiominuters promenad över till Stockholms Stadshus och lyssnade?

Partierna oroar sig för att allt färre ungdomar söker sig till politiken och ställer frågan – varför?

Gissa tre gånger.

Kanske – för att ingen vill lyssna på dem.

Varför tar farfar livet av sig?

Jag hälsar på hos Jonas i antikvariatet. Han har tänt ett ljus, lutar sig tillbaka och slappnar av efter förmiddagens slit i en dammig lägenhet där lukten av instängdhet, ensamhet, sorg och död ligger tung.

Ännu en dödsborepresentant har ringt. Farfar hade ju 15 000 böcker. Nu är farfar död och om Jonas ville komma och … tömma? Det kan ju faktiskt finnas ett par kronor att hämta, tänker barnen.

Det vill Jonas. Business is business. Han kommer att sortera ut kanske 300 av de 15 000 böckerna och slänga resten i en container.

Jonas frågar alltid vad den gamle dog av. Skrämmande ofta visar det sig att farfar har kastat sig ut från fönstret på tredje våningen.

Vi pratar sällan om självmord, i ett av de ”bästa” länderna i världen. I Sverige är självmord den vanligaste dödsorsaken i åldrarna 15 – 44 år, trots allt snack om cancer och hjärt- och kärlsjukdomar. 2008 tog 1 516 människor livet av sig.

Varje dag bestämmer sig fyra människor för att de inte orkar leva vidare, i Landet Som Vill Vara Bäst.

Vår duktigaste självmordsforskare, professorn i psykiatri och suicidologi Danuta Wasserman – tillika chef för chef för NASP vid Karolinska Institutet, Sveriges första nationella centrum för suicidforskning och prevention – pratar alltför ofta för döva öron när hon framför kloka synpunkter på förebyggande åtgärder. Även om vi skjuter all empati åt sidan, är det nämligen så att varje självmord kostar samhället ohyggliga pengar – enligt Räddningsverkets rapport 18,6 miljoner kronor.

Varje dag förlorar samhället alltså 77 miljoner kronor av dina skattepengar på att människor tar livet av sig!

Bland andra – farfar.

Om vi sällan pratar om självmord så pratar vi aldrig om att våra åldringar tar livet av sig. Tabu upphöjt till åtta.

Men plötsligt – på tv häromkvällen. Skrämmande siffror lyfts fram. Ensamma åldringar, för övrigt friska, stirrar i väggen i lägenheten tills de inte står ut längre. Vännerna är borta eller döda, barnen och barnbarnen struntar i dem, orken att söka nya kontakter finns inte kvar. Bäst att avsluta eländet själv.

En skamfläck i Mellanmjölkslandet.

En kommun lyfts fram som föregångare för att de sociala myndigheterna gör hembesök hos alla ensamma åldringar. Bra, förstås.

Samtidigt dryftas ett orealistiskt förslag – att alla vårdcentraler ska fråga alla åldriga patienter om de funderar på att ta livet av sig! I ett vårdsystem där läkaren har elva minuter per patient blir det kanske lite stressigt att diskutera självmordstankar. Dessutom kunde frågan möjligen ställas med lite mjukare ord:

”Hur har du det nu för tiden, Elsa? Har du några vänner? Känner du dig ensam? Är det något du saknar?”

Men det hinns inte heller med på elva minuter.

Så kommer höjdpunkten i tv. En kvinna vars far tagit livet av sig intervjuas som något slags expert. Hon ifrågasätter var de sociala myndigheterna fanns när hennes pappa dog. Jag ifrågasätter var hon själv fanns, när pappa stirrade in i väggen och började planera sitt självmord!

Det är förståeligt att våra mammor och pappor tar livet av sig för att de inte orkar med smärtorna, ensamheten, bitterheten, bristen på glädje och samvaro med andra. Men det är tamejfan inte okej att vi lastar de sociala myndigheterna för att vi själva inte orkade åka hem till mamma eller pappa, eller lyfta luren och fråga hur de mådde.

Jag har full förståelse för att en 86-årig mamma och mormor inte orkar och klarar att skaffa en iPad, logga in och skapa ett ”nätverk” på nätet. Utan att hon ibland bara vill hålla någon i handen. Prata. Som förr.

Jag förstår också att ansvar, bland oss som har en äldre släkting, har blivit omodernt. Kan någon tala om ungefär när det skedde?

Det är lysande om de hårt pressade socialarbetarna kan och orkar bekymra sig om de ensamma åldringar som inte har några barn eller barnbarn kvar. Men när det gäller vår mamma och mormor, pappa och farfar, har vi ohyggligt mycket att lära av de invandrare som vi svär så mycket över i andra fall.

Ta hand om familjen. En dag är det din tur. Och då är din före detta karriär värd lika mycket som en röst på Juholt är just i dag. Okej?

 

Ska vi piska brottslingar i direktsänd tv?

Varför den provocerande rubriken? Naturligtvis för att jag, som så många andra, är upprörd över att  Atheer al-Suhairy ska släppas ut på våra gator innan han avtjänat sitt straff och över att han dessutom kan slippa den livstids utvisning han dömts till, om han varit smart nog att bränna sina dokument.

Jag efterfrågar varken offentlig piskning eller annan form av tortyr. Det är bara så enkelt att jag inte vill ha pedofiler rännande på våra gator och på internet med fulla möjligheter att fortsätta sitt raggande av barn, och därmed lika stora möjligheter att begå nya våldtäkter mot barn.

En repris för dig som missade det förra blogginlägget:

Redan 1999 åtalades irakiern Atheer al-Suhairy för våldtäkt i Sundsvall. 2002 åtalades han i Gävle för att ha tvingat en 15-årig flicka att utföra oralsex på honom. 2006 dömdes han till tio års fängelse och livstids utvisning för bland annat elva våldtäkter, grovt utnyttjande av underårig, misshandel och sexuellt tvång. Han hade bland annat utsatt en tolvåring för övergrepp och gjort en 13-åring gravid. I rättegången vittnade 58 unga flickor, flera av dem barn, mot al-Suhairy. De berättade om tvång, förnedring och självmordstankar. Atheer al-Suhairy fälldes på 51 av 56 åtalspunkter, dömdes till elva års fängelse (vilket i hovrätten ändrades till tio år) och till att betala totalt 2,4 miljoner i skadestånd – vilket naturligtvis är en utopi som istället blir en dyr realitet för skattebetalarna.

Nu ska han släppas ut på gatorna, efter att ha avtjänat en del av sitt straff.

Straff? Ordet väcker tankar.

Jag hävdar att Atheer al-Suhairy är en svårt sjuk människa eftersom ingen frisk man tvingar tolvåriga barn till sex, gör trettonåringar gravida och våldtar rader av tonårsflickor.

Sjuka människor ska vårdas. Hade mannen haft cancer hade han blivit inlagd och vårdad med alla till buds stående medel.

Men rätten gjorde inte samma bedömning som jag. Enligt den var Atheer al-Suhairy i lagens mening frisk och skulle istället straffas.

Nu hör det till saken att vi – om han befunnits sjuk – kunde ha hållit honom inlåst betydligt längre än vad hans fängelsestraff stadgar. Och detta leder till en intressant diskussion.

I dag fick jag besök av Göran, en av mina klokaste och mest analyserande vänner. Ämnet kom på bordet och Göran kom med följande idé:

Tänk om vi skulle slopa strafftänkandet och enbart ha en sak i åtanke när vi dömer påföljd – risken för återfall.

För ärligt talar – hur ”straffar” vi någon som våldtagit ett barn, mördat en farmor eller utfört en våldsam misshandel på någon? Den politiskt korrekte svarar ”vård”. Offret eller den anhörige vill snarare ofta svara ”öga för öga, tand för tand – piska och häng den jäveln i direktsändning”. Det senare är kanske svårt att förstå för den som inte är drabbad. Det är alltid lätt att vara korrekt då.

Men om vi för en sekund försöker bortse från känslosvallningarna, är det kanske som Göran antyder, viktigast att skydda människor från brottslingars återfall. Ergo – en ångerfull förstagångssnattare behöver vi inte dra in i den ”kriminalvård” vi så bittert misslyckas med.

Men en våldsam seriepedofil som Atheer al-Suhairy vill vi aldrig ha ute igen, eftersom risken för återfall bedöms som överhängande. Han ska alltså låsas in och nyckeln ska kastas bort, om våra barn ska få känna sig säkra. Inte som ett straff – bara av ren logik.

Åsikter, någon?

 

 

Sverige – pedofilens paradis!

Dagens nyhet: Atheer al-Suhairy – betydligt mer känd som Alexandramannen – ska släppas fri från sitt fängelsestraff, och har möjlighet att slippa undan den livstids utvisning han en gång dömdes till.

Om han inte har sina ”papper i ordning”.

Låt oss ta det från början:

Långt innan irakiern Atheer al-Suhairy 2006 dömdes till tio års fängelse och livstids utvisning för bland annat elva våldtäkter, grovt utnyttjande av underårig, misshandel och sexuellt tvång, hade han inlett sina perversa tvångslekar med barn.

Redan 1999 åtalades han för våldtäkt i Sundsvall, men friades. I staden portades han från ungdomsgårdar där han ville vara ledare eftersom hans intresse för unga flickor var känt. I tidningarna kallades han ”porrfotografen” eftersom han försökt locka till sig unga flickor med löften om ”modellfotografering”.

Redan 2002 utgav sig al-Suhairy på nätet för att vara kvinnan ”Alexandra”. Han lockade unga flickor med löften om att bli modeller. Bland annat lyckades han lura tjejer till ett hotellrum i Gävle och åtalades 2002 för att ha tvingat en 15-årig flicka att utföra oralsex på honom. Gävle Tingsrätt ville döma till fängelse men efter en utredning från kriminalvården klarade sig al-Suhairy med skyddstillsyn, för att han skulle få chansen att ”komma tillrätta med sin kriminalitet”.

Atheer al-Suhairy flyttade till Malmö och fortsatte ragga barn på nätet. Bland annat skapade han ett dataprogram som gjorde att han på ungdomssajter som Lunarstorm kunde chatta med tiotals unga flickor samtidigt, allt i namnet ”Alexandra” (hans dator finns för övrigt att beskåda på Polismuseet i Stockholm).

Många av de flickor som lockades av Atheers svada råkade riktigt illa ut. Den yngsta var tolv år när hon utsattes för al-Suhairys övergrepp.

2003 våldtog al-Suhairy en 16-åring i Timrå, fälldes för detta och blev dömd att betala 90 000 kronor i skadestånd. 2004 tvingade han en 13-årig flicka till samlag och gjorde henne gravid. Han fälldes för grovt sexuellt utnyttjande av underårig. Samma år lyckades han få en 14-årig flicka i Eslöv att ha sex med honom mot betalning, vidare våldtog han en 16-årig och två 17-åriga flickor i sin lägenhet i Malmö. Han dömdes för sexuellt tvång och förförelse av ungdom. Redan nu var skadeståndskraven mot honom uppe i över 700 000 kronor.

I rättegången 2006 vittnade 58 unga flickor, flera av dem barn, mot al-Suhairy. De berättade om förlorade oskulder, tvång, förnedring, graviditet och självmordstankar.

al-Suhairys kommentar var att han träffat ett tusental flickor eftersom han var mycket beroende av sex. Han ansåg sig dock inte vara en våldsman.

Atheer al-Suhairy fälldes på 51 av 56 åtalspunkter. Han dömdes till elva års fängelse (vilket i hovrätten ändrades till tio år) och till att betala totalt 2,4 miljoner i skadestånd – vilket naturligtvis är en utopi som skattebetalarna får ta över.

Nu ska al-Suhairy släppas fri. Och plötsligt är det oklart om han kan utvisas.

Sveriges värste barnserievåldtäktsman har avtjänat sex år i fängelse, av de tio han dömdes till. Åklagaren Ulrika Rogland – som för övrigt befarar att risken är ”oerhört stor” att han gör sig skyldig till liknande brott som tidigare – säger att det kan bli svårt att utvisa honom. Detta bekräftas av beslutsfattaren Sven-Åke Eriksson vid gränspolisen.

Om al-Suhairy plötsligt ”inte har sina papper i ordning”, kan man inte utvisa honom.

Märkligt. Om han hade papper nog ”i ordning” för att komma in i landet och systematiskt våldta våra barn, borde den ordningen räcka för att utvisa honom.

En intagen kostar samhället ungefär 3 000 kronor per dygn. Notan för al-Suhairy är alltså – exklusive stora rättegångskostnader – hittills uppe i över sex och en halv miljoner kronor. Till detta kommer de miljoner i skadestånd, han själv aldrig kommer att betala.

Killen som kostat oss tio miljoner skattekronor och våldtagit dussintals barn ska nu alltså få springa på Sveriges gator, fri att försöka ragga, förnedra och våldta fler barn.

Någonstans får den politiska korrektheten och ”rättvisan” i mellanmjölkssverige ha en gräns. Vi behöver inte den här killen på våra gator, eller på internet, sökandes efter fler barn att våldta. Antingen ska han låsas in och nyckeln kastas bort. Eller också ska han sparkas ut ur landet med näsan före.

Du som har en avvikande och mer politiskt korrekt åsikt är hjärtligt välkommen till debatt.

Nu får det fan vara nog.

 

 

 

Magiska mantran blir någons död

Vi kanske skulle ha tänkt oss för.

Det lät ju bra det där med bolagisering och privatisering.

Facit är inte lika vackert.

En gammal man – någons far och farfar – får dö ensam i en rullstol framför tv:n i dagrummet, för att det blev billigast så. Medan Caremas ekonomer gnuggade händerna fick han ensam slåss med sin dödsångest. Jag har sett människor i dödsångest tillräckligt många gånger för att förstå, att man inte vill vara ensam när den sätter in.

50 allvarliga anmälningar mot SOS Alarm talar för att du långtifrån säkert kan räkna med en ambulans om du är döende. Anställda vittnar om underbemanning, om hur de går på knäna i ett företag där varje litet misstag kan bli fatalt. Och på SOS Alarms ekonomiavdelning räknar man – vinst. När en påkörd baby dör – kanske just för att ambulansen inte kom i tid – konstaterar vd:n i tv att det är ”tragiskt”.

Min tonårsdotter börjar i en privat gymnasieskola som inte, trots anvisningar, har bibliotek och inte serverar skolmat. I reklamen hävdas att skolan vill att eleverna ska öka sin sociala kompetens genom att ”umgås i restaurangmiljö”. Därför får eleverna ett kort vars värde är 47 kronor om dagen. Alla som besökt en lunchrestaurang i Stockholm vet att den summan inte ens tar en förbi salladsbordet. Skolan ger dessutom eleverna ”ökat eget ansvar” genom att ha lärarledda lektioner enbart halva dagarna. Under resten av tiden ska eleverna sköta studierna på eget ansvar. Skolan klarar sig därmed med att anställa hälften så många lärare, som man annars skulle ha behövt. På en ekonomiavdelning, sitter någon och ler.

I storstäderna är lokaltrafiken till och från i kaos. Bussar, spårvagnar, tunnelbanor och lokaltåg körs av utländska företag som vunnit upphandlingar genom att dumpa priserna. Bussförarna vittnar om hård stress, att de inte hinner gå på toaletten och att de tvingas köra på blankslitna däck.

Staten har sparat pengar, säger man. Men vill du ha ditt barn i en buss som körs av en stressad, kissnödig chaufför som inte vet om däcken håller?

Välfärd, Sverige 2011. Den ensamme farbrorn kvider ut sin dödsångest framför tv-skärmen, utan att kunna hålla någon annans hand. På trottoaren svävar den lilla babyn mellan liv och död. När brandmännen på platsen ringer SOS Alarm, svarar ingen. Utanför en skola i Stockholm samlas 16-åringar med böjda huvuden i grupper, för att försöka lista ut hur de ska bli mätta på 47 kronor.

Ovanför dem alla svävar några magiska mantran som heter Tillväxt, Effektivisering, Lönsamhet – Vinst!

Jag är inte helt säker på att din sjuke farfar, en liten baby eller min dotter ska vara vinstgenererande.

Vi skulle nog ha tänkt oss för.

Och än är det inte för sent.

Odjup

Jag läser några intervjuer med kända och okända författare. Förstår inte mycket av det som sägs. Sedan tittar jag på ett par kulturprogram där kända författare och debutanter intervjuas. Jag förstår ungefär lika lite.

Plötsligt går det upp för mig att jag som författare begått det största misstag man kan.

Jag är odjup.

När jag har blivit intervjuad har jag alltid på ett enkelt sätt försökt förklara vad jag menat. Raka svar på raka frågor.

Ointressant. Vilken jubelidiot jag varit som missat hela kulturtåget!

Men det är inte för sent att reparera skadan. Därför bjuder jag här på ett färdigt presskit – fritt för publicering – som alla journalister får lyfta och publicera rakt av, gratis och franko:

Intervjuaren: Hur känns det nu då, Dag, när din nya roman har kommit ut?

Ähmmm … känns … jag vet inte … det är ju inte bara en känsla, det är ett vågspel av  … ehm … som en symfoni av tvångssjukdomar … du fattar … jag menar … asså det gör ont men samtidigt … ja, som ett avslut liksom.

Avslut? Hur menar du då?

(river mig i håret): Eller som en början. Fast … kanske mer som … ähhh … en tvätt av själen. Rannsakande, just det …. som att förlösa gråsten … (petar mig i örat)

Det är tio år sedan din förra roman kom ut. Varför tog det så lång tid att skriva tvåan?

Ähh … det värkte … alltså det fanns saker jag inte bara kunde gå förbi … det hände … mina karaktärer … ett slags evig smärta som tidvis förbyttes i fjärilslätta euforier som blev alltså … ibland nästan omöjliga att beskriva och … ehmm … det hände mycket i mitt liv i den här perioden … (drar mig i skägget)  jag drack en hel del och det var ett par separationer och …ehmmm … jag mötte en dvärg och …

En dvärg?

Ja. Jag mötte en dvärg, gjorde jag. Det var …ehmmm …. berusande, kan man säga. Så stort, så litet. Fast sorgligt. Och … ähmm … en … ähmm … symbios. Ett kontrakt kan man … ähmm … fast jag vet inte …

Många tycker att det är lite svårt att se den konkreta handlingen i din roman. (skrattar nervöst) Sååå … kan du berätta vad den egentligen handlar om?

Ahmenvafa-an … asså så lätt är det inte … (muttrar) kretiner … handling och handling, asså varje mikrosekund är en handling för några … ähmm … andra sitter still i båten. Och vad är en handling egentligen? (kliar mig i håret, rufsar lite) Asså … ähmm … mina karaktärer vistas i ett slags ICA-kosmos … det är som att korsa lättmjölk med Saddam och raketflyg … ähmmm … man kan inte bara snacka handling. Det vore som … ähh … att sätta en handbroms i en kanot. Det här är så mycket större. Jag är så mycket större. Och … ähmm … det gör ont ibland. Ofta, faktiskt. Som Palmemordet.

Palmemordet?

Ja … (muttrar) metafor … det var ju en ähmm … smärta.

Intervjuaren: Jag förstår, tror jag. Hur lever du och dina karaktärer tillsammans? Är det den symbios så många författare beskriver?  Kan man säga att ni … ehmm … umgås även när du inte skriver?

(river mig i håret igen): Har du något att dricka?

Vi har lite bubbelvatten här, vi ska se om studiomannen kan …

Bubbelvatten. Pyttsan!

Ja, i alla fall, karaktärerna …

Jomensådärkanmanjuintebarasägautanvidare. Asså … ähmm … karaktärerna är ju som filmjölk … ähh … transparanta och ändå inte … inget man kan ta på dårå … jag tycker att varje läsare får skapa sin karaktär … ähm … det blir som lingon och mjölk, liksom. Kärlek och hat. Stenar och moln. Regn och asfalt. Fattar du? (betraktar pekfingertoppen länge)

(Intervjuaren harklar sig): Jo, jag tror det. Det sägs att du lät håret växa och odlade skägg inför släppet av din bok. Stämmer det?

Ja.

Varför gjorde du det?

Var ett stejtment, kan man säga. Rakningen blir ju en antiklimax. Ett antiklimax. Heter det en eller ett? Kanske (drar mig i skägget igen).

Du har aldrig fått några priser för dina böcker. Hur känns det?

Bitter is my middle name (skrattar stötvis). Ähmen … du fattar … dom har inte fattat … det ähmm … kommer. Man får … förlåta, ett slags förlåtelse. Du vet va Jesus sa om att dom inte visste vad dom gjorde (skrattar) å allt det där. Det blir … ähmmm … (muttrar) typ metafor.

Hur ser du på recensioner och recensenter?

Kosmiskt. Ehmm … det blir nästan … ähhh … sexuellt. Som Tomas di Leva fast tvärtom. Lill-Babs i en pricesstårta. Slam.

Sexuellt?! Mellan dig och recensenterna?

Ähhm … nä … nä, mellan asså … andra … möten … betong … möten i parkeringsgarage och så … känslomässig lera … kroppar…

Intervjun fortsätter här i drygt två och en halv timme till. Alla journalister som vill ha tillgång till hela materialet är välkomna att maila till jagvillhaenjattelangintervjufullav@bullshit.nu

Vi är dåliga på att städa

Jahaja. Juholt klarade sig. Inte helt oväntat. Han hade ju ”begått ett misstag”.

I ett privat företag hade ”misstaget” sannolikt lett till att han fått tjugo minuter på sig att pallra sig ut genom dörren.

Utan avgångsvederlag.

Men vi svenskar är förstående. Vi låter en man – som sagt att han vill leda landet – begå misstag på vår bekostnad, och sitta kvar.

Vi är dåliga på att städa.

Veckan efter var det någon allianspolitiker, med 55 000 i månadslön, som hade begått ett ”misstag” och sedan kom den unga, lovande, kvinnliga socialdemokraten som hade snattat för 160 kronor i en bokhandel!

Snatteri. 160 kronor. Hjälp! Vi pratar om någon som utgett sig för att ha intelligens nog för att sträva efter en topplats i Sveriges näst största parti.

Dumhet är inte olagligt, men farligt. Inte minst i trafiken och politiken. Alltså bryr jag mig inte om ifall den dumme kör Toyota eller Volvo, inte heller om den dumma är moderat eller sosse. Bort ska de, ty farliga för oss är de.

Men vi svenskar är dåliga på att städa.

Jag tänker på mina favoriter, de franska bönderna. De som kopplar släpet efter traktorn, lastar det med gödsel, sakta puttrar till Paris och lossar 40 ton stinkande koskit på trappan till regeringsbyggnaden när politikerna gjort något som inte passar.

De flesta människor förstår smärta. Men nu får man ju inte slå folk. Det franska alternativet är alltså att de flesta förstår stanken från gödsel.

En taktik som funkar.

Carema låter en ensam farbror – någons pappa, kanske någons farfar – dö ensam i en rullstol framför tv:n i dagrummet. Billigare så, än att hyra någon som håller honom i handen när dödsångesten sätter in. De Caremapatienter som har oturen att överleva får istället uppleva förnedring i kilotunga, nerkissade blöjor. Här har du ditt liv, moster Elsa. Vi älskar dig – på distans – men Carema tycker att du kan bada i piss. Hoppas att någon skjuter mig innan jag blir en Caremapizza.

Vi låter Caremas vd uttala sig i tv, sedan är det mesta förlåtet och glömt. Sverige 2011. Vara stolt?

Här handlar det förstås inte bara om dumhet, utan om girighetens fulaste ansiktsuttryck. Och om vår egen sanslösa flathet, jag inte bättre än någon annan.

Jag skäms.

Jag tänker Chile, Bolivia, Peru. Bortsett från att folk där tar hand om sina mammor och pappor efter bästa förmåga istället för att parkera dem i Carema-lador, har de nog aningen mindre tolerans mot den här typen av missbruk. Något säger mig att om en motsvarande skandal utspelat sig i Chile, hade tusentals människor samlats utanför Caremas huvudkontor. Folk hade tagit ledigt från sina fattiga jobb för att kräva vd:ns huvud på ett fat och inte gett upp förrän någon form av rättvisa skipats.

Men det har vi varken tid eller ork med här. Vi ska ju göra karriär och förresten var det ju inte just min pappa som dog i den där rullstolen. Och hemskt som det visas i kvällstidningarna, kan det väl ändå inte vara? Snälla. Jag har ju bråttom, måste beställa hem en matkasse till dörren.

Jag konstaterar åter att vi är dåliga på att städa. Värdelösa på att protestera. I bästa fall knyter vi handen i fickan – om det inte handlar om något noshöringsbarn på Kolmården som vi villigt samlar in hundra tusen kronor till – och låter saken bero.

Alltså. Vi har oss själva att skylla.

Om vi inte gör något, bör vi hålla käften.

Allt annat är spel.

 

Frost och – mod

Tittar ut, mitt i natten, och inser med fasa att det är frost på bilen.

Jo, jo, jag vet. Vi ska vara tacksamma för att hösten har varit så mild, och allt det där.

Men nu är festen uppenbarligen över. Det är minusgrader och jag räknar dagarna tills det är dags att lämna fäderneslandet för betydligt varmare breddgrader, åtminstone tills det allra värsta är över. Inte ens som barn uppskattade jag snön, kylan och mörkret, och med åren har det bara blivit värre.

Jag vill ha ljus och barmark. Punkt.

Med skräckblandad förtjusning inser jag att det finns gott om svenskar som vill betala för att få det ännu jävligare. De hårdbelastar kreditkorten, köper skidboxar till bilen och köar till svindyra orter där de ska trängas med andra perverterade för att rulla runt i mörker och iskyla under någon vecka. Jag önskar förstås lycka till och fan vet om de inte åtminstone borde slippa momsen för att de skapar arbetstillfällen där ingen vettigt funtad människa vill bo.

Jag inser också att vi ska betala priset för att några packade vikingar seglade fel en gång i tiden. Det betyder också att vi kan släppa alkoholen fri, ty den allra värsta skadan skedde ju redan för tusen år sedan eller så. Och är det konstigt att folk vill värma sig med ett glas vin eller två när isen lägger sig kring skorna?

Så – till ett helt annat och betydligt varmare ämne – mod.

I kväll lyssnade jag på ett intressant föredrag. Den före detta militären, numera psykologen, socionomen och terapeuten Fredric Bohm har just kommit ut med sin bok Tänk om.

 

 

 

 

Fredric berättade kort, på ett intressant och lättfattligt sätt, om hur just mod kan hjälpa oss att skapa och förändra våra liv, oavsett om det rör karriär, relationer eller personliga ambitioner.

Jag tror att han har alldeles rätt. Och att vi i väldigt många fall är alldeles för försiktiga, rädda – direkt fega – när det gäller att värdera och omförhandla våra liv, och handla därefter.

Fundera över ditt liv. Värdera det. Omvärdera. Och var nyfiken – läs mer på  www.konstenattvaramodig.se

Lön för mödan?

Jag läste nyss att Stephen King – skräckens Mästare – förra året hade en inkomst på 212 000 000 dollar.

Jo, du läste rätt. Tvåhundratolv miljoner dollar.

Jag tycker att han är värd varenda cent. Dessutom skriver karln fortfarande 363 dagar om året, oavsett väder, vind, helgdagar och annat.

Maniskt? Kanske. Starkt? Jag tycker det.

En god vän ringer och frågar hur det går för mig.

”Tack, bra”, svarar jag.

”Tänkte väl det”, skrattar han. ”Man ser ju era böcker överallt. Stålarna måste ju rasa in.”

”Mja … ”, muttrar jag.

Ty riktigt så är det inte.

Sanningen är att jag liksom många andra författare har svårt att överleva på mitt författarskap. Få anar att de flesta författare får nöja sig med 30 kronor för en inbunden bok och tre, fyra kronor (!) för en pocket som du betalar sjuttio kronor för. Då ska författaren dessutom betala sociala avgifter på beloppet. Och sedan skatt, naturligtvis.

Lägg dessutom till att du får betalt en gång om året, i efterskott, för något du började arbeta med för tre, fyra år sedan, så förstår du kanske läget.

I förra veckan träffade jag en författare som spelar i ungefär samma division som jag själv. Han hade räknat ut att hans böcker under de senaste fyra åren sålt för ungefär 30 miljoner kronor i butikerna.

Av dem hade han själv fått behålla mellan en och en och en halv miljon. Detta skulle grovt räknat motsvara en månadslön på 12 150 kronor före skatt, om man räknar med tiden det tog att skriva den första boken och få den utgiven.

Få människor vill jobba för 12 150 kronor i månaden.

Men massor vill bli författare och är villiga att acceptera i stort sett vilka villkor som helst för att få sitt alster utgivet.

Dock håller tiderna på att förändras. Snabbt. E-boksboomen är på väg hit från resten av världen och den kommer på många sätt att omkullkasta de etablerade förlagens affärsmodeller. Det har redan börjat byggas möjligheter för författare att ge ut sina böcker utan mellanhänder och när antalet läsplattor blir tillräckligt många så är det tveksamt om författarna längre vill ge bort sjuttio procent av vinsterna på en bok, till mellanhänder.

Spännande tider väntar. Och jag tror att till och med Stephen King välkomnar dem. Han är ju så att säga ändå hemma. :o)

 

Dvärgen Dummer ringer på morgonen

Dvärgen Dummer ringer på morgonen.

En dag. Två, fyra, sex. Trots att Dummer inte får svar – vilket möjligen borde vara en signal för de flesta förståndsutvecklade – fortsätter ringandet.

Om man vanligtvis jobbar till två eller tre på natten är det tämligen jobbigt att bli väckt vid åtta. Vänner och kolleger skulle aldrig komma på tanken.

Men Dummer ringer lyckligt.

Jag försöker ringa tillbaka. Numret går till SIFO i Kallinge (Blekinge) och en ännu dummare telefonsvarare meddelar det och inget annat. Jag nosar upp företagets växelnummer och ringer det för att få stopp på idiotin, men ingen svarar.

I går morse reste jag mig och svarade när Dummer ringde. Dummer hade formen av en ytterst arrogant kvinnoröst. Hon pekade med hela rösten och försökte återge den statliga överhet som fanns förr, när hon krävde att få tala med ”företagets chef”.

Jag krävde att få tala med hennes chef, för att få slut på dumheterna.

Då kom det vanliga skitsnacket. ”Vi har inga ingående linjer. Vi kan inte koppla. Det finns ingen chef här. Förresten har vi skickat ut ett frågeformulär till dig och du har inte svarat!!!”

Anklagelser. Statens vakande öga. Förebrående finger.

Jag talar om för den skrikande kvinnan, att om hon inte slutar terrorisera mig i hemmet så ska jag personligen sätta mig i bilen, köra till Kallinge och leka cirkus med henne och SIFO-folket.

Hon bröstar sig fortfarande på gammalt öststatsmanér, vilket får mig att slänga på luren.

Jag mailar till SIFO:s huvudkontor och ber dem upphöra med terrorn samt bekräfta detta. Här är svaret från Martin Axelsson på SIFO (mina ödmjuka kommentarer insprängda i rött):

Hej Dag,

Jag är ledsen att vi stört dig! Det är du inte alls. Hade du haft någon skam i kroppen så hade ni inte stört mig alls. Du vaknar varje morgon och vet att hela din inkomst består av att du tränger dig på folk!

Hela vår verksamhet bygger på öppenhet och en bra dialog med allmänheten som vi ju är mycket beroende av för att kunna genomföra våra undersökningar. Inte alls. Hela er verksamhet bygger på att tjäna grova pengar på att telefonterrorisera folk med frågor, under hotet att vi som medborgare har något slags skyldighet att svara, vilket naturligtvis är en lodrät lögn.

Med anledning av det visar vi alltid vilket nummer vi ringer från (0457-28005). Och det ska vi alltså vara tacksamma över? Ett nummer som man inte kan ringa tillbaka på för att få tag på en enda människa. Vilken är vitsen med det?

Vi har även 020 –nummer på vår hemsida som man kan nå oss via. (se http://www.tns-sifo.se/for-undersokningsdeltagare-)

Nu är det plötsligt alltså MIN skyldighet att spåra upp er, sedan ni förstört min nattsömn i några veckor. Kretiner.

Vi har system som sköter uppringningen med automatik och tyvärr innebär det att
våra intervjuare inte kan koppla vidare samtal. Det där skitpratet har jag hört i åratal från oseriösa telefonsäljföretag. Det är 2011 nu. Byt system om du för en sekund menar allvar med det du säger.

Jag har gått igenom vår logg och kan konstatera att vi sökt dig både i torsdag, fredags och i går morse utan att få svar och därefter fick vi ett svar från dig i går eftermiddag. Din ”logg” är åt helvete. Ni har terroriserat mig betydligt fler gånger än så. Byt system. Och stryk mig från det också.

Jag har också talat med Ann-Britt som intervjuade dig och försäkrat mig om att ditt nummer stryks från våra undersökningar framöver.

”Ann-Britt” borde skaffa sig ett jobb hon trivs med, istället för att vara otrevlig mot folk i telefon klockan åtta på morgonen. OK?

Mitt löfte står kvar, Martin: ETT samtal till från er, och jag riktar kylaren mot Kallinge för att personligen lära dina medarbetare både samba och rumba. Och när jag bjuder upp till dans blir det åka av, jag lovar. Jag hoppas att du den dagen har en låda med annat än politiskt korrekta förklaringar, och stake nog att åka med i bilen.

Till Ann-Britt: All lycka till ett annat arbete. Snart.

Till alla mina läsare: Jag föreslår att ni ringer/mailar ner SIFO (uppgifter nedan) med alla tänkbara frågor om allt, och med öststatens höjda pekfinger. Glöm inte den hårda tonen. De jävla medborgarna ska buga och lära sig att svara!

Med vänlig hälsning,

Martin Martin Axelsson  |  Produktionschef TNS SIFO Produktion

tel: +46 (0)31 727 39 00  |  direkt: +46 (0)31 727 39 29
moobil: +46 (0)733 14 95 30

martin.axelsson@tns-sifo.se