När jag var liten fantiserade jag om år 2000. Jag insåg att jag skulle vara 43 år vid milleniumskiftet och bara det var helt ofattbart för en sjuåring.

I dag har jag ett annat perspektiv, men undrar nu varför tiden tycks gå allt fortare ju äldre jag blir. Och varför många av barndomsdrömmarna nödvändigtvis måste sopas undan av en realitet jag inte alls tycker om.

Alltså: Låt oss hoppas att 2012 blir ett år utan naturkatastrofer, svält och krig. Ett år när alla får äta sig mätta, dricka rent vatten och ha tak över huvudet. När alla får bemötas med den respekt de är värda och slipper trakasserier, mobbing, hot och misshandel. När vi kan föra vettiga diskussioner om religion, politik och demokrati utan att människor slår varandra eller tänder eld på bilar. Ett år när strider mellan de kriminella gängen upphör, eller åtminstone upphör att drabba oskyldiga. Ett år när kineserna inser att man inte får flå djur levande och alla andra behandlar sina djur väl. När ingen slår någon som är svagare, eller slår någon överhuvudtaget.

Ett år av reflektion, när vi inser hur tacksamma vi ska vara för att vi kan stå och gå, att vi har tillgång till mat, vatten, tak, läkarvård och ett ganska väl fungerande samhälle.

Naturligtvis kommer det inte alls att bli så.

Men den dagen vi slutar tänka, förlåta, älska, hoppas, tro och arbeta för det bättre, för att istället låta uppgivenheten, bitterheten och hatet vinna, är vi rökta.

Oavsett vem du som läser det här är, vill jag önska dig ett riktigt bra 2012 med god hälsa och många fina upplevelser. Förhoppningsvis finner du mitt i stressen tid för vila.

Och för att tänka.

Vi hörs!

Då och då, det går lite i vågor, ringer det folk som har saker att berätta, hemligheter att avslöja.

Oftast handlar det om att någon blivit oskyldigt dömd.

För några veckor sedan ringde en dam från Göteborg. Hon påstod sig ha flera kassar med A4-pärmar med hemligt (?) utredningsmaterial gällande ett mordfall där någon blivit oskyldigt dömd. Hon ville att jag skulle gå igenom materialet och skriva en bok om fallet. Jag svarade att jag gärna skulle göra det om någon ville ge mig lön för det, eftersom jag också måste betala räkningarna varje månad.

Då svalnade hennes intresse rätt kraftigt.

Jag frågade varför hon inte skrev en bok om fallet själv. Svaret var inte att hon inte kunde skriva, för hon skrev minsann lika bra som vilken författare som helst. Nej, det hela handlade om att hon var en så känd artist att hela hennes karriär skulle kunna bli förstörd om hon satte sitt namn under det där.

Tro mig, samtal av den typen är inte helt ovanliga om man jobbar som journalist.

Eller författare.

Senast fick jag ett sms från en man som säger sig veta sanningen om Palmemordet och om vem som är mördaren. Han har nu vidarebefordrat materialet till myndigheterna och om han har rätt, lär vi snart får veta det.

Dessvärre tror jag att chansen är liten. Jag vet inte hur många teorier jag hört genom åren. Från åklagare, erfarna poliser, politiker och – vanligt folk. Alla har sin teori och jag har dessutom en egen.

Jag är tämligen övertygad om tre saker:

Att det inte var Christer Pettersson som mördade Olof Palme.

Att vi aldrig får veta vem som gjorde det eftersom de starka krafter som beställde mordet också såg till att mördaren sedan försvann.

Att det sitter oskyldigt dömda människor i svenska fängelser.

Det senare är naturligtvis värt att diskutera. Vi har valt att ha ett rättssystem som bygger just på att ingen ska bli oskyldigt dömd. Hellre fria än fälla. Bevisningen ska vara bortom allt rimligt tvivel.

Det låter vackert på papper, men så länge det är människor som tänker, tycker och dömer, sker det också misstag. Märkligt vore det annars.

Den enda garantin för att låta alla oskyldiga människor gå fria, vore ju att inte fälla mer än de få, där bevisningen är så överväldigande att man inte kan bortse ifrån dem (och så generösa vill vi ju inte vara, eller hur?). Som fallet med den 28-årige intern som besinningslöst slog ihjäl den 24-åriga vårdaren Karen Gebreab medan kolleger och bevakningskameror bevittnade och registrerade varje sekund av händelsen.

Rättegången mot 28-åringen avslutades för en tid sedan. Naturligtvis finns det bara två möjligheter – om han bedöms psykiskt sjuk spärras han in på en rättspsykavdelning. Annars blir det livstids fängelse.

Ett till synes enkelt fall, alltså.

Men – hur gör vi med alla de tveksamma. Följer vi regeln ”bortom allt rimligt tvivel” när det gäller bevisningen? Och är det rimligt att det är helt vanliga människor som du och jag, ofta utan någon som helst juridisk utbildning, som i Tingsrätten dömer andra till fängelse?

Förstå mig rätt. Jag skulle gärna bli nämndeman själv på grund av mitt stora intresse för juridik. Men frågan är om folk med enbart ett brinnande intresse ska få döma. Du skulle kanske inte vilja bli hjärnopererad av någon som tycker att skalpeller är kul, men för övrigt inte har någon erfarenhet av operationer?

”Jag är rätt säker på att jag tar hem det här.” Charles Davis från Maryland smuttar på den vattniga ölen i plastglaset och höjer det till en skål.

”Du måste ta bilder av honom, han blir en kändis snart!”, gormar hans polare som sitter bakom.

Vi sitter på Sloppy Joes Bar i Key West –  Floridas och USA:s sydligaste utpost – baren där Ernest Hemingway brukade sitta och supa med sina vänner på 1930-talet. Snart är det dags för den årliga

”Vem är mest lik Hemingway”-tävlingen och Charles är en av dem som hoppas att hans bild ska få hänga bland alla de andras, som vunnit tävlingen tidigare.

Alla har vi olika mål här i livet, tänker jag medan jag smuttar på den sämsta – och dyraste – Pina Colada jag druckit på länge. Efter en snabbtitt konstaterar jag också att den gormande polaren förmodligen är mer lik Hemingway, än vad Charles med segervittringen är.

Jag har lämnat min vinterbostad i Cape Coral och tagit katamaranen ner till Key West för att än en gång besöka ett av de hus som fascinerar mig mest – Ernest Hemingways tidigare hem på Whitehead Street.

I det magnifika hus som den rike skeppsredaren Asa Tift lät sina slavar uppföra mellan 1849 och 1851, bodde Hemingway och hans andra fru, Pauline Pfeiffer, mellan 1931 och 1940.

Under sina år här skrev Hemingway mer än hälften av sin totala produktion, detta trots ett flitigt supande och att han tidvis kunde försvinna i veckor från familjen för att fiska. Han började arbeta klockan sex varje morgon och gav inte upp förrän han skrivit 700 ord eller när det var dags för lunch,

vilket som nu råkade infalla först.

Arbetsrummet där storverken skapades ligger i en separat byggnad några meter från bostadshuset. Här ståtar fortfarande den skrivmaskin – en Royal från 1931 – på vilken Hemingway skrev såväl sina romaner som sina resereportage och artiklar från olika krig.

Det mest intressanta med Hemingways hem är dock egentligen vare sig huset eller arbetsrummet utan – swimmingpoolen …

… och det encentsmynt från 1934 som ligger begravt i cementen bredvid poolen:

Naturligtvis skulle jag kunna avslöja hemligheten bakom myntet här, och berätta alla andra fascinerande detaljer om Hemingway, hans bråk med frun Pauline, varför dropparna i swimmingpoolen blev så vansinnigt dyra och varför Hemingway till sist beslöt att lämna frun och sönerna i Key West för att flytta till Kuba.

Men det gör jag inte.

Hela historien får du däremot i nummer 3 av den eminenta tidningen Skriva, som jag för övrigt anser att du borde prenumerera på.

Väl mött på Skriva:s sidor. Du hittar mig bland annat som regelbunden krönikör.

Vi ses!

Att signera böcker är en på många sätt fantastisk upplevelse. Senast satt jag i en av mina favoritbokhandlar – Larssons Bok & Papper i Halmstad. Syskonen Ulrika och Magnus driver med hjälp av sin fina personal en levande bokhandel som varje vecka bevisar att ryktet om bokens – och bokhandelns – död är betydligt överdrivet.

Alltid lika trevligt på Bokia i Halmstad.

Att signera är att få träffa trevliga bokhandlare och varje gång lära sig något.

Men det är också att få träffa sina läsare, och vad kunde vara viktigare? Folk kommer fram, inte alltid för att köpa, men också ibland för att bara prata. De inleder med att tala om att de redan köpt/läst alla ens böcker, och vill sedan småspråka om författandet eller någon av karaktärerna i böckerna.

Trevligt.

Men signering är också en evig väntan. Den inofficielle sverigemästaren i boksigneringar, Björn Hellberg, vet. Han har fler signeringsdagar än någon annan författare och varje år skriver han sitt namn i minst 8 000 böcker! När vi pratas vid bedömer Björn att mellan 90 och 95 procent av signeringstiden är just – väntan.

”Det är ju knappast som man föreställer sig”, säger han. ”Att det hela tiden är en enda lång kö till bordet.”

I väntan fördriver man tiden med att studera bokhandelns kunder. Deras väg runt butiken, blickarna, vilka böcker de går förbi och vilka de stannar vid. Hur de tittar på en bok och vad de gör med den när de läst baksidestexten och bläddrat.

Tro det eller ej – det är spännande.

För en författare uppstår naturligtvis frågan: Vad är det som gör att du får lust att köpa just min bok – här och nu?

Under de många, många signeringar jag gjort från Skåne till Norrland har jag funnit att det finns tre huvudgrupper av köpare. Den vanligaste är den som kommer fram, är vänlig och nyfiken, ställer lite frågor om boken och sedan köper den, glad över att få den signerad.

Så kommer den hemliga, tysta, blyga. Med snabba steg är hon eller han framme vid bordet, pekar och viskar: ”Ska ha den där.” Jag signerar och vederbörande är borta med vinden inom fem sekunder.

Och så – den obegripliga snackaren/snackerskan.

Han eller hon kommer fram, är översvallande vänlig, ställer den ena frågan efter den andra och pratar själv så att hälften vore nog. Efter femton till tjugo minuter är jag helt övertygad om att han eller hon kommer att köpa ett exemplar av alla böcker jag skrivit. Några sekunder senare faller min haka rätt ner när jag hör:  ”Det var trevligt. Tack för pratstunden.” och ser vederbörande försvinna från bordet med raska steg och utan en bok.

Kvar sitter jag med signeringspennan i högsta hugg och förstår som vanligt inte vad som hände.

Eller varför.

När detta skrivs är det tjugosju minuter tills julafton 2011 infaller i Sverige.

Jag sitter i en tidszon som ligger sex timmar efter. Eftersom jag inte tillhör dem som blir överlyckliga av vinter, mörker, snö, kyla – eller jul för den delen – känner jag mig lycklig och priviligierad som får tillbringa den tiden i solsken och bland palmer istället.

Icke desto mindre vill jag förstås passa på att önska alla vänner, arbetskamrater, bokläsare och inte minst läsare av den här bloggen, en riktigt god jul. Jag hoppas också att ni får en riktigt bra start på 2012 och att det blir ett bra bokår för oss alla.

I januari 2012 blir jag regelbunden krönikör i den nya, fantastiska tidningen Skriva. Våren 2012 kommer min egen deckare Till minne av Charlie K ut på förlaget Bra Böcker. Till hösten kommer jag ut med en bok som handlar om hur man skriver en bok – och får den såld. Dessutom kommer förhoppningsvis Dan Buthler och jag under året med ännu en bok om den så omtalade psykopaten Christopher Silfverbielke.

Själv längtar jag efter att få skriva ännu mer och i julklapp önskar jag mig 30-timmarsdygn och tiodagarsveckor.

Må bäst, alla! :o)

Länge trodde jag faktiskt att det skulle bli på Zum Drei Husaren i Wien, där man äter en sjurätters måltid och unga pojkar serverar delikatesser från vagnar med jättelika silverlock medan äldre män spelar violin. Men jag tror att jag har ändrat
mig i dag.

Det får nog bli här, just här.

Tänker du aldrig på Den Sista Måltiden? Var du skulle vilja äta den, och med vem, om du fick välja?

Santiagos Bodega ligger i Bahama Village i Key West, USA:s sydligaste punkt. Det är nästan så långt västerut man kan komma på Petronia Street, i korsningen Emma Street. Visst, kvarteret är hårt slitet. Eller som taxichauffören sa:

”Där hade man ju inte vågat gå för tjugo år sedan!”

Här springer lösa hundar och de vilda tupparna skriker mellan hängande palmblad. Servitrisen Cindy berättar att de är arvtagare till de fåglar de ursprungliga erövrarna hade med sig när de kom till Key West för första gången. I dag är de tusentals, kanske
tiotusentals, och har spritt sig till flera öar.

Cindy rycker på axlarna: ”Tupparna är ok, de äter upp insekterna. Blir de för jobbiga får man spola dem med vatten. Det gör jag här varje morgon och då vet de att det är en dålig idé att hänga på restaurangen. Klarar man inte problemet själv får man ringa efter The Chicken Catcher”.

Jag smuttar på ett glas Carmel Road (vilket förstås påminner mig om när jag fotograferade Clint Eastwood under hans sista möte som borgmästare), en Chardonnay från Monterey, medan jag väljer från en tapasmeny så omfattande att bara beslutet är en plåga. En av varje, tack. Men det går ju inte.

Jag börjar med lokala, stora Key West-räkor med Ginger-Lemon Glaze och Fresh Cilantro.

På det följer en Beef Tenderloin med ett Blue Cheesesmör ovanpå.

Redan där har jag nästan svimmat av njutning, men än är festen inte över. Cindy bär in en träplatta med en brie som formligen smälter i munnen, en spansk hårdost och en fransk mögelost. Nötter, oliver, kex och honung följer med.

Slutligen är det dags för dessert. En Breadcake gjord på färska croissanter, med en Bourbon-Caramel-sås över och toppad med färska blåbär. Till detta dricker jag en ovanligt het cappuchino med råsocker och ett tioårigt, fruktigt portvin från Graham.

Jag tänder en handrullad, kubansk cigarill från ett av de många cigarrstånden på Duval Street. På andra sidan gatan skriker två män upprört i en lägenhet. Den ene kallar sin pojkvän för ”slampa” och ”hora”. Cindy rycker på axlarna och hämtar mer cappuchino. Radion spelar en märklig mix av amerikansk jazz och kubansk musik.

Kocken kommer ut för att hälsa, jag reser mig och tackar för den bästa måltid jag någonsin ätit på amerikansk mark.

Akil Aripdjanov föddes och växte upp i Uzbekistan, men kom snart på att livet förmodligen kunde vara bättre någon annanstans. Som så många andra provade han lyckan i det amerikanska lotteriet och vann ett green card. Sedan fem år lagar han mat i Key West och att återvända hem blir det aldrig tal om, säger han och ryser till när han minns vintrarna.

Jag betalar notan och kommer att tänka på Zbyszek. Det var den polske konstnären som tipsade mig om Santiagos Bodega när jag hälsade på i hans ateljé. Zbyszek provade en gång lyckan som agent åt jazzmusiker i Malmö. När det inte gick flyttade han till Australien och blev bröllopsfotograf. När inte heller det fungerade styrde han kosan mot Key West, blev konstnär på heltid och har nu med framgång drivit sitt galleri i
sjutton år, tillsammans med sin fru.

Jag vandrar Petronia Street bort till Zbyszek, köper några små tavlor av honom och tar sedan en taxi till Key West Express, snabbkatamaranen som ska ta mig upp till Fort Myers och mitt hem igen.

Ombord skränar halvfulla amerikaner medan de äter värmda hamburgerbröd med smält ost och sköljer ner dem med Budlight.

Jag lutar mig tillbaka, tänker på Den Sista Måltiden och somnar precis innan solen sänker sig i havet och katamaranen lägger ut mot öppet hav.

Tomten ringde för ett par veckor sen. Han lät deppig. Jag föreslog att vi skulle träffas, ta ett par järn och snacka igenom problemen. Det är ju sånt vänner är till för.

Tomten och jag har varit goda vänner i snart femtio år. Han är en hyvens kille, och lever som de flesta tio månader om året. Har familj och avbetalningar, bor i radhus, går på a-kassa, har för högt kolesterolvärde och tar väl några järn för mycket. Men är som sagt en bra kille, med glimten i ögat och massor av yrkesstolthet.

Han kom flåsande in på baren en halvtimme för sent. Jag smakade på min irländska whiskey och beställde en åt honom.

”Hur är läget?” undrade jag.

”För jävligt”, stönade han. ”I år känns det värre än någonsin”.

Han tog sig åt ryggen med en grimas: ”Det är dom här datorerna. Jag knäcker mig på att kånka på laptops och surfplattor. Varför kan dom inte ge ungarna raggsockor som förr?”

Sedan berättade han om allt det andra.

Det var stressigt. Efter tio månaders arbetslöshet fick han jobba häcken av sig och hann inte med i alla fall. Dålig lön, hemska arbetstider, bequerelfulla renar och nissar utan ansvarskänsla hörde till vardagen.

”Ta bara transporterna”, muttrade han. ”Jag har åkt omkring i den där slädjäveln så
länge jag kan minnas. Den har varken hands-free, värmestol, ABS eller fram-medsdrift. Den är helt enkelt livsfarlig, och jag vet inte hur många gånger vi har åkt i diket de senaste åren. Renarna är väl inte världens miljövänligaste heller – de skiter ju ner hela stan under ett pass. I år la jag in om att få en Chevavan istället, men det finns inte pengar, säger chefen. Tänk dig själv – Transport skulle aldrig godkänna att en enda av deras andra gubbar körde en meter under samma villkor som jag, med överlass och allt!”

Han tog ett par rejäla klunkar whiskey, rös till när värmen genomborrade kroppen, och flinade: ”Dessutom är det ju rena larvet att tjafsa om Schymans körkort. Vägverket ska väl skita i om hon tar en bläcka då och då. Hur många gånger tror du jag har varit på röken när jag har styrt hem klappar till herr vägverksdirektören själv?!”

Vi drack mer whiskey och han frågade hur jag hade det. Jag gnällde lite, men insåg snart att Tomten hade värre problem. Och fler.

”Man börjar ju bli till åren och att gå arbetslös större delen av året är knäckande för
självkänslan. Inte nog med det – nu känns det som om ingen riktigt vill ha en ens under högsäsong! Man ska fortfarande riskera att bryta ryggen av sig varje gång man kastar sig ner genom en skitig skorsten, eller snubblar uppför en villagång som ingen skottat, bara för att se ungjävlarna klistrade framför en dator istället för att tindra med ögonen. ’Tomten kommer’, säger föräldarna. ’Vem bryr sig?’, säger ungarna och kollar in porrbilder på Internet istället. Nääe, det var bättre förr. Kan man få en whiskey till, förresten?”

Jag kände vart vinden blåste, så jag beställde in en hel flaska. Vi flyttade från bardisken till ett mysigt bås med levande ljus och allt. Vi ville ha något att tugga på.

”En liten trevlig jultallrik, kanske?” frågade servitrisen och sneglade undrande på Tomtens kläder.

”Nej för faan!” röt Tomten. Servitrisen hoppade till och såg nervös ut.

”Förlåt”, muttrade Tomten. ”Jag menade inget illa. Kan du inte bara fixa ihop lite plock som inte är så juligt? Och ingen korv, tack…”

Hon skrev febrilt i sitt lilla block och trippade iväg.

Jag frågade om han kunde lita på nissarna nuförtiden? Han såg en aning bedrövad ut när han svarade:

”Äh, det är mest skit med dem. Förr hade jag samma killar heltidsanställda året runt. Vi var ett bra gäng som kunde planera ordentligt. Men 2010 blev alla uppsagda och bara vi tomtar fick söka om våra tjänster. Nu får jag plocka in ALU-praktikanter som
nissar varje år. Alla ska läras upp från början men de skiter i vilket, eftersom de vet att de får sparken om en månad i alla fall.”

Nedskärningarna hade fått andra effekter också, berättade Tomten. Förr var landet uppdelat i distrikt, som servades av ett helt gäng tomtar under en chefstomte. Men efter
att hälften fick sparken, utökades distrikten till orimliga proportioner.

”Vi hinner helt enkelt inte. Hur ska jag ska kunna dela ut klappar från Linköping till
Östersund på en kväll? Det räcker med att en liten parvel gillar mig, vill att jag ska snacka en stund eller leka med hans nya tåg, för att schemat ska spricka. Eller att en ensamstående mamma tänder till, bjuder på ett järn och vill att man ska stanna en stund efter läggdags. Då går allt åt helvete. Förra året var det ett gäng i Gävle som inte fick sina klappar förrän i mars, för att jag inte hann med. Och den utdelningen fick jag inte ens betalt för.”

Maten kom in och vi åt lite under tystnad. I smyg betraktade jag min gamle vän. Han såg verkligen trött och sliten ut.

”Hur är det med Majsan och ungarna då?” frågade jag.

Han suckade:

”Det är väl bättre nu, men vi hade en kris för ett tag sen. Jag hade ett prassel med en hemmafru i Uppsala, som jag gjorde bortamatch hos förra julen. Det var förstås korkat av mig att fortsätta, en ålderskris kanske. Och när Majsan fattade vad jag höll på
med började hon småprassla med en av mina före detta nissar, så jag blev riktigt sur. Men allt det är är uppklarat nu, vi har börjat om på ny kula. Fast hon tycker förstås att jag kunde skaffa ett bättre, mer regelbundet jobb med mindre bråk. Jag fick ju på käften förra året…”

”Va?” sa jag. ”Berätta!”

Tomten skakade på huvudet: ”Jag kom ut från en hyreskåk mitt i Stockholm och skulle kasta upp tomsäcken och sticka. Men släden var omringad av ett gäng såna där militanta veganer som höll på att spreja slagord på den och försökte tända eld på den, medan några andra försökte släppa loss renarna. Jag undrade förstås vad fan dom höll på med? Någon liten kommunistbrud började yra om djurplågeri och att dom inte ställde upp på att djur misshandlades. Jag sa att hon kunde ta sig i häcken och då sa hon att det var sexuella trakasserier, och sen var festen igång. Dom var väl en tre, fyra stycken som hoppade på mig, men akta dig vad däng dom fick! Jag brukar ha ett baseballträ liggande i släden, just in case, och nu fick dom smaka käpp. Men ett par snytingar fick jag ju förstås…”

Tomten svepte sin whiskey och jag slog upp en ny åt honom.

”Nääe”, sa han fundersamt. ”Det börjar bli för bra det här. Det är inte alls som det var förr. Man skulle dra från hela skiten…”

Jag undrade vad han skulle vilja göra istället.

”Tja”, sa han. ”Man har ju haft lite tid att tänka under de här åren. Memoarer verkar ju patetiskt, varenda snattande politiker skriver ju snyftböcker för att få förståelse. Men
att ligga näck på en strand i Västindien vore ju inte helt fel. Öppna en bar kanske. Eller bara läsa bra deckare och spana in brudar. Jag tror att jag söker sjukpension efter den här säsongen. Tror du att dom accepterar sönderfrusen häck som arbetsskada, he-he?”

Vi skålade igen. Det blev en lång och glad kväll, trots allt. När vi vacklade ut från baren stod släden snett parkerad halvvägs upp på trottoaren. Renarna stod där och glodde,
hängde med huvudena och tuggade på något.

Tomten erbjöd mig skjuts hem, men jag avböjde. Vi sa hej och lovade att ta det lugnt och allt det där. Det var en imponerande syn när han snedstartade uppåt och drog järnet mot sin förort. Långt inombords undrade jag, om det kanske var sista gången jag såg honom.

Medan jag gick hemåt i den kalla vinternatten med snön knarrande under sulorna, mindes jag Victor Rydbergs ”Tomten”. Jag tänkte på min väns framtidsplaner och
travesterade:

Midvinternattens köld är hård, veganer samlas på var gård

Smider planer i tung dimma, om att slå Tomten i midnattstimma

Men ack kommer planen snöpligt till korta

När de plötsligt märker att Tomten är borta

Snön lyser vit på fur och gran, snön lyser vit på taken

På en soldränkt strand ligger tomten, ensam, glad och naken…

Kan du tänka dig att köpa en begagnad Opel (18 000 mil på mätaren, oljeläckage och lite rost i dörrarna) av den här killen? Är hans utseende ärligt om han säger att han ”tänkt behålla bilen till frugan, men … ähmm …. bissniss is bissniss …”?

Pålitlig begbil-säljare?

Jaha. Så jag var elak nu igen?

Men ibland är förakt värre än elakhet och det var just vad Horace Engdahl visade i Gomorron Sverige, när han blev intervjuad om böcker och ombads ge lästips:

http://svtplay.se/v/2632833/gomorron_sverige/mera_med_horace_engdahl

När programledaren frågade vilka böcker ”vanligt folk” borde ha i sin bokhylla gav Engdahl fina och viktiga tips som ”Den heliga Birgittas uppenbarelse”, ”Fredmans epistlar” av Bellman, ”Gösta Berlings saga” och ”Ekelöfs samlade dikter”.

Engdahl pratade om fler böcker vars titlar kräver tungvridning, påpekar att ”bildade människor har hört talas om dem” och råkar namedroppa Proust (för dig som inte vet lika mycket som Engdahl: Fransk författare född 1871, död 1922 i Paris).

Sedan blir det riktigt pinsamt. Programledaren ber Engdahl ge pockettips som kan tilltala tio kvinnor, tjejer.

Engdahl ser besvärad ut och säger att han blir ”svarslös”. På frågan om han läser pocketböcker svarar han att ”jag är så väl försedd med biblioteksresurser” och att det är en ”slump” om han ”plockar upp” en pocket. När det handlar om pocketbokhandlar berättar han att det är ”inte ställen jag spontant besöker”.

Sedan kommer diskussionen in på butikskedjan Pocket Shop och Engdahl låter de sista resterna av nyans bytas ut mot en kombination av förakt och okunnighet: ”Jag har intrycket av att det är ganska dystra platser fulla av kriminallitteratur och gör-det-själv-råd”.

Därefter kommer en lång utläggning så djup att jag måste ha syrgas för att orka igenom den. Engdahl pratar om att ”den röst som tränger in är den som närmar sig läsarens inre röst” och att en bra författare ”inbjuder läsaren till att bli ens andra jag”. Navelskådandet fortsätter tills programledaren tack och lov avbryter med att påpeka att Engdahls egen bok snart borde komma i pocket, och undrar om det inte blir så.

Den före detta ständige (!) sekreteraren i Svenska Akademien och danskritikern (!) Horace Engdahl blir återigen mycket besvärad och svarar:

”Det får du prata med min förläggare om”.

Von oben-attityd är illa, förakt är värre.

Jag tror att den så insatte litteraturexperten Engdahl möjligen kan ha missat en poäng eller två. Dels är Pocket Shop-butikerna trevliga och kan aldrig – ens om de släcker ner helt – bli lika dystra som Engdahl själv. Dels har de ett betydligt bredare sortiment än hans fantasi förmår uppbåda och säljer nästan två miljoner böcker om året, vilket säger en del.

För många – inte minst barn och ungdomar – är pocketböcker inkörsporten till livslång läsning. I en tid där staten slaktar bibliotek och människor med begränsade ekonomiska tillgångar får allt svårare att komma åt ny litteratur, är pocketböckerna och deras ambassadörer ett viktigt ljus i mörkret.

Det har Engdahl råd att strunta i. Men inte vi andra. Ty boken är alltid lika viktig, oavsett vilken form den uppenbarar sig i. Läsning är inte alltid enbart bildning utan också njutning. Böcker är något att samlas kring.

På ren svenska – en bra bok blir en snackis vid kaffebordet på jobbet. Och då pratar vi inte i första hand om Proust eller Ekelöfs samlade dikter.

Bortsett från rent vatten är få saker så viktiga för ett samhälle och dess invånare, som möjligheten och rätten att läsa.

Och att välja vad man vill läsa.

Engdahls förakt skrämmer mig. Tack och lov behöver jag hans råd lika lite som jag behöver hans begagnade bil den dag det är dags.

Ute i den verklighet som politikerna ytterst sällan tordes besöka, snöade det nu ymnigt och termometern visade ett par minusgrader.

I en liten glänta längst bort i ett hörn av den stora Häggviksskogen bodde en liten, liten, ensam, fattig, smutsig men mycket snäll tomte.

Nu när stora, mjuka snöflingor föll över granarna tittade han upp mot himlen.

Tomten funderade över vad han skulle göra under julen? Hur han skulle fira den, få juldagarna att skilja sig från alla de andra dagarna i hans lilla, ensamma, fattiga liv.

Han visste, att det enda han kunde lita till var Hoppet.

Och sig själv, förstås.

I det stillsamma snöandet bröts tystnaden plötsligt när några grenar knäcktes. Tomten vände sig om och tittade. Han såg att den stora Älgen med de mäktiga, mäktiga hornen kom emot honom.

”Hej på dig du”,
sa Älgen.

”Nej men hej”, sa Tomten. ”Det var länge sedan … ”

”Ja”, sa Älgen. ”Det har runnit mycket kåda längs stammarna sedan vi sågs.”

Den lilla snälla tomten blev tyst en stund. Han visste inte riktigt vad han skulle säga. Det var mycket länge sedan någon hade hälsat på honom. Han var väldigt glad för att Älgen hade kommit. Men han undrade om det var en tillfällighet?

”Har du kommit ända hit bara för att hälsa på mig?”

”Ja”, sa Älgen. ”Jag har kommit ända hit för att hälsa på dig. Jag har mer tid nu, för jag har inget jobb längre.”

Tomten blev genast dyster igen. ”Har du blivit arbetslös, precis som jag?”

”Ja”, sa Älgen. ”Jag blev övertalig. Jag fick gå hem, sa de. Jag jobbade med att sprida
vänlighet bland människor och få dem att sprida den vidare. Men det behövdes
inte längre, sa de. De sa att folk inte är lika beroende av vänlighet och umgänge
numera, nu när datorerna och Internet finns … ”

”Jaha, ja”, sa den fattiga och smutsiga men mycket snälla Tomten.

Det blev tyst en liten stund igen. Sedan sa han:

”Vill du ha en kopp kaffe, kanske? Jag skulle just koka. Jag har inga lussebullar men – tycker du om pepparkakor?”

”Hemskt mycket”, svarade Älgen. Med ett brak satte han ner sin stora älgrumpa på marken vid Tomtens lilla sprakande eld. Han lade klövarna i kors och betraktade de små gnistorna som flög varje gång det smällde till i de fuktiga vedklabbar som
elden sökte övermäktiga. Det var en vacker liten brasa, tyckte han.

”Du minns kanske”, sa Tomten, ”att jag också blev arbetslös? Jag jobbade med att hälsa på barn, lära dem vad som är rätt och fel och att vara snälla och vänliga mot andra människor. Men plötsligt kom det ett brev från kommunen som sa att jag inte
behövdes längre. Jag fick min sista lön och sedan kunde jag gå hem. Det verkade
som om barnen blev hemskt ledsna och jag tror faktiskt att jag behövdes, för
jag tycker att barnen verkar mycket mer elaka nu.”

”Visst är det så”, sa Älgen. ”De blir elaka för att deras föräldrar inte hinner ta hand om
dem, eller inte vill. Föräldrarna lämnar bort barnen tidigt på morgonen och
hämtar dem sent på kvällen. När de väl kommer hem är alla så trötta att de inte
orkar prata och visa varandra hur mycket de uppskattar varandra. Barnen vet
inte ens om deras föräldrar tycker om dem … ”

”Nä”, sa Tomten. ”Och föräldrarna tänker bara på jobb, karriär och på att köpa nya teveapparater och sådant. Det är tråkigt.”

”Jag har aldrig behövt någon teve”, sa Älgen. ”Men jag har en älgPod.”

”Vad är det?”, undrade Tomten.

”Äsch”, sa Älgen. ”Jag bara kallar den så. Det är en vanlig trattgrammofon som någon hade slängt på tippen. Den fungerade bra så jag tog med den till skogen för att få lite fin musik.”

”Trevligt”, sa Tomten. ”Det är fint med musik.”

”Klassisk, ja.” Älgen nickade. ”Men jag gillar inte rap. Och jazz är förfärligt – åtta killar som spelar olika låtar på samma gång och tävlar om vem som hörs mest.”

Kaffet hade kokat klart och en härlig doft spred sig vid den sprakande brasan. Tomten tog ner kitteln från trädgrenen och hällde upp i ett par stora och vackra men lite spruckna koppar. Han ställde fram ett litet fat med några pepparkakor och gästen lät sig väl smaka.

Älgen verkade upprörd och sorgsen samtidigt, när han fortsatte:

”Men det är inte det enda problemet, det där med barnen. Vi lever i en bedrövlig tid.
Statsministern slafsar i sig julkorv och frotterar sig med chefen för det statliga spritverket. Pöbeln åläggs avgifter för att besöka den Kungliga Hufvudstaden och råttorna sprider sig i kloakerna. De enda företag som går bra är de som tillverkar lugnande medel och magsårsmediciner. Plogade gator och välklädda poliskonstaplar är ett minne blott, tidningarna upptas av silikonstinna blondiner och retarderade dokusåpadeltagare. Försvaret skrotar dyrt inköpta reaplan och folk betalar dyrt för att bli tatuerade en masse.”

”Uj, uj, ja”, viskade Tomten, la huvudet på sned och lyssnade noga när Älgen fortsatte:

”Lussebullarna är uppe i fem kronor styck och ungar slår ner varandra för att komma över en enkronas mobiltelefon. Regeringen lurar folket att köra omkring i majsdrivna bilar som får barnen i Brasilien att svälta. Finansministern kan inte ens lägga
på en telefonlur och omklädningsrummen i simhallen är smutsiga. På fotbollsarenorna kastar folk mynt i huvudet på domarna, sedan ses de utanför och slår varann med baseballträn i huvudet. Maten i butikerna kommer från ett konstigt land som heter ”Euroshopper” och det finns inte längre några
postkontor. Sjuksköterskor tjänar sexton tusen medan estländska rånmördare får gratis akademisk examen i Karlskronafängelset och Justitieministern är en avdankad fotbollsspelare. På gatorna går folk omkring med proppar i öronen, stirrar tomt framför sig och skriker om kontrakt och avslut. På världshaven byter metallspån och grismagar ägare hundratals gånger och någon blir rik innan de når sina destinationer. Det är billigare att handla i en butik tre mil bort
än i den runt hörnet och på vårdcentralen måste folk beställa tid för att få
ett plåster eller ett gott råd!”

Älgen hade eldat upp sig ordentligt nu och Tomten förundrades över hans allmänbildning. Kanske, tänkte han, har jag bott i avskildhet i mitt hörn i skogen för länge. Då och då får jag se ett exemplar av lokaltidningen som någon slängt, men där skriver kommunalrådet alltid att allt är bra, mycket bra. Eller kanske, tänkte Tomten med ett sting av dåligt samvete, har jag blivit som de andra, som de som inte orkar bry sig.

Älgen drog efter andan och gick på:

”Vissa hävdar att Gud är en svart lesbian och folk har mössor på sig inomhus. Folkkära
skådespelare ägnar mer tid åt att slå ner folk på krogen och skaffa barn med alla och envar, än att spela Fröken Julie. Det är lögn att få en vanlig kopp svart kaffe på ett kafé, folk äter små kalla fiskbitar på luncherna och det sista Isterbandet har förmodligen dränkts i formalin på museum. Polisen har telefonsvarare när man ringer och de som städar kallas lokalvårdskonsulenter. Den som lyckas förstöra ett företag får femtio miljoner i belöning, men den som jobbar som vanligt stryps av skatt. Politikerna säger att det är ett problem att folk uppfattar vallöften som riktiga löften och det finns fler
marmeladsorter än vindrutetorkare på bensinmackarna. Det är mycket nu … ”

”Uj, uj, uj”, sa den lilla, fattiga, ensamma, smutsiga men mycket snälla Tomten.

Han var tyst en stund och drack sitt kaffe. Älgen åt fler pepparkakor.

”Du är allt en riktig orator du”, sa Tomten tyst.

”Jag vet inte det, jag”, sa Älgen.

”Du talar vackert men det låter inte alls bra, det där du berättar”, sa Tomten.

”Nej, det är inte alls bra”, sa Älgen. ”Vänlighet och omtanke verkar ha blivit omodernt och det mesta är åt skogen.” Just nu saknade han sin älgPod. Lite fin musik hade kanske lättat upp stämningen.

Tomten skakade på huvudet. ”Finns det alls något hopp, tror du?”

Älgen funderade lite. Så sa han:

”Ja, det tror jag faktiskt. Jag tror att det finns hopp. Det blir ju inte bättre eller sämre än
vad man gör det till. Det är sådana som du och jag som kan göra världen en
liten aning bättre.”

”Det låter som ett viktigt projekt”, sa Tomten.

Älgen nickade så att de mäktiga hornen svängde vilt.

”Mycket. Vi kanske till och med kan söka bidrag för det. Starta eget-bidrag eller någon
form av EU-bidrag … ”

”Vad gör du i jul?” undrade Tomten plötsligt.

”Jag vet inte”, suckade Älgen. ”Jag är ju ensam nu. Frugan, Helga, dog i den senaste älgjakten. Jag saknar henne så! Frid vare med henne … ” Älgen fick tårar i de stora, mörka ögonen. ”Den är ett oskick, den där älgjakten! Vi älgar har aldrig gjort någon
människa illa.”

”Vill du fira jul med mig, kanske?” undrade Tomten hoppfullt. ”Jag är också ensam. Jag vet inte om du får plats i mitt lilla hus, men annars kan vi hänga en filt mellan träden
och lägga ut granris som du kan sova på, där under filten.”

”Det låter väldans trevligt”, sa Älgen. ”Hemskt gärna.”

Och så blev det så att den lilla, lilla, ensamma, fattiga, smutsiga men mycket snälla Tomten och den stora Älgen med de mäktiga hornen, firade jul tillsammans. De hade inte så mycket att äta och dricka men det lilla de hade var gott. De trivdes i varandras sällskap och tillbringade många timmar vid elden med att prata om hur viktigt det var att
vara vänlig och bry sig om någon annan än sig själv.

Julaftonskvällen var gnistrande klar. Skogsmarken hade täckts av ett fint lager snö, det var några minusgrader och det bildades små frostbitar i Tomtens fina, vita skägg.

Älgen, som byggt sig en fin granrissäng under den filt Tomten hängt upp åt honom, tittade upp mot himlen och log mot stjärnorna medan han dukade fram matbitarna vid elden. Tomtens kaffekittel hängde som vanligt på en gren. Älgen slöt ögonen och drog in doften av nykokt kaffe genom mulen.

Just när Tomten och Älgen ätit sin enkla julmiddag hörde de smällandet av grenar som knäcktes, ljudet av klövar och tassar mot marken och stämmor som sjöng.

De tittade förvånat upp och fick se hur Björn och Björna, Räven och hans fru Rävja,  Kråkan och Kråkina, Haren och Hariet, Ekorren och Ekorika, Råttis och hans fru Råttina kom emot dem, följda av alla de andra djuren i Häggviksskogen.

”Nämen!” utbrast Tomten med glädje och förvåning i rösten. ”Hur kommer det sig att ni hittade hit ikväll?”

Björn log mot Tomten:

”Vi kände doften”, sa han. ”Det luktade vänlighet härifrån. Får vi slå oss ner hos er?”

Resten av julaftons kväll och natt tillbringade djuren med att sjunga och ge varandra glädje. De var överens om att skogen var en bra plats att leva på och tyckte synd om människorna som inte verkade kunna ha det lika bra.

”Emellertid och emedan”, sa Haren, ”så voro det ju väldigt enkelt. Det enda som behövs är att var och en sig bestämmer att vara vänlig, taga hänsyn och bry sig lite grand om
någon annat än det egna välbefinnandet.”

Det var alla djuren i skogen rörande överens om.

”Du är allt en riktig orator, du”, sa Tomten.

”Äsch, jag vet inte jag”, sa Haren. Han höjde sin kaffekopp: ”Men en riktigt
god jul önskar jag eder, allihopa!”

Ungefär samtidigt tog kommunalrådet en promenad med sin hund Platon i Häggviksskogen. Förvånad stannade han upp när han tyckte sig höra djurläten – konstigt nog lät det som sång – långt borta.
Platon spetsade öronen, vände huvudet mot ljudet och drog i kopplet. Men så bröts kommunalrådets koncentration av att mobilen pep till och han slet snabbt upp den ur fickan.

Ännu ett sms från Birgit. Och nu, efter beskedet om det politiska beslutet i Sollentuna, var hon mer rakt på sak.

Du är så manlig! Vill träffa dig snart… nu!

Kommunalrådet snubblade till av upphetsning och fumlade för att hitta rätt på knapparna medan han raskt började gå ut ur skogen och drog den motsträvige Platon efter sig.

För en sekund tyckte han sig höra djuren, sången, igen men skakade av sig intrycket.

Inbillning.

Det hade väl aldrig funnits några djur i Häggviksskogen, egentligen? Han tänkte att han inte visste så noga men att det heller inte spelade någon roll längre. När den nya motorleden – den som Birgit ville ha – var dragen skulle skogen sedan länge vara jämnad med marken

Nu var det han och Birgit.

”De skaj is de limit, Platon!” tjoade han glatt och drog i kopplet.

Varje gång blir jag lika förvånad.

Att komma till Terminal 3 på Arlanda är som att träda in i en annan värld. Och det påminner mig om hur det var att resa till Sovjetunionen 1973.

Det är grått och sterilt och det enda som är konsekvent är att allt är fult

Inte välkomnande ens med juldekorationer …

Trean är i sanning terminalen som Gud, Luftfartsverket och alla andra inblandade glömde. När man skapade skrytbyggen som sexan pratades det om exklusiva trägolv, enorma glasytor och skandinavisk design som skulle imponera på utländska gäster.

För Sveriges skull ber jag till gud att ingen av dessa besökare ska flyga från Arlanda till Halmstad – en resa som enbart kan företas i en gräddvisp med storhetsvansinne (Fokker 50) framförd av Skyways.

Men tyvärr blir jag inte bönhörd. Jag hinner knappt igenom säkerhetskontrollen – lika absurd som vanligt – förrän jag hör både franska och amerikanska röster. Gästerna ser sig förvånat omkring, upptäcker kafeet som mer liknar en kiosk och inser att ja – that´s it. De kan roa sig med att titta på hur bagage lastas på ute på plattan.

Eller stirra i taket.

Mer finns det inte att göra, i en del av huvudstadens största flygplats, 2011.