Polisingripandet mot mig i fredags har fått mycket värre konsekvenser än jag först trodde.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14287117.ab

Sedan jag i fredags släpptes ur arresten har jag varit svårt smärtbelastad och det har bara blivit värre. Jag söker nu akut vård men inser hur stor bristen på akuta smärtmottagningar är.

Detta ger mig anledning att fundera över två saker:

Dels hur vårdapparaten fungerar i dag.

Dels hur mycket våld som är befogat vid ett polisingripande.

I mitt fall hölls jag liggande på mage på en isig trottoar i 20 minuter, trots att jag var visiterad och att polisen visste att jag inte hade något farligt på mig. Jag upplyste dem också direkt om att jag är rygg- och whiplashskadad sedan tidigare. Trots detta blev jag liggande med handbojorna hårt åtdragna.

Och den polis som stampade ner sin känga i det opererade området i min rygg – flera gånger trots att jag sa till – vill jag prata med.

Hör av dig.

Mitt bokförlag meddelar mig att arbetet med omslaget till min senaste roman – Till minne av Charlie K – har blivit försenat. Den så viktiga centrala införsäljningen till de stora bokhandelskedjorna ska börja om några dygn. Till dess måste man ha fram ett förslag till omslag.

I Stockholm sitter en stackars formgivare som inte ens vet vad boken handlar om, men vet att han har 72 timmar på sig att få fram ett omslag.

Jag gör vad jag kan. Mailar manuset till formgivaren, berättar om hur jag ser min boks hjälte framför mig. Säger till sist att jag kan åka ut och försöka plåta några skissbilder som han kan ha som underlag.

Resten blir – för att göra en lång historia kort – gripande. Efter att jag har tagit några bilder av en god vän med en leksakspistol i handen blir vi överraskade av ett par polispatruller som med skarpladdade, dragna vapen beordrar oss att ligga ner på den frusna gatan.

Vi blir gripna, körda till polisstationen och inlåsta i kala celler i flera timmar, utan en möjlighet att meddela oss med omvärlden. Vi blir så småningom förhörda och delgivna misstanke om brott.

Mer om detta, mycket mer, kommer jag att skriva senare. Det här var bara en liten aning om hur det kan gå, när man försöker ta en omslagsbild till en kriminalroman.

Till minne av Charlie K kommer ut på Bra Böcker den 7 maj.

Trots att bokförlagsvärlden är den tidströgaste bransch jag hittills stött på, uppstår då och då paniksituationer (eller kanske just därför!).

Som nu.

VD:n för det förlag som ska ge ut min egen kriminalroman Till minne av Charlie K i maj, fick för några veckor sedan avgå på grund av en omorganisation. Och de som fick ta över produktionen av boken hade inte fått så mycket information innan.

På måndag börjar den så viktiga centrala införsäljningen av boken till de stora bokhandelskedjorna Akademibokhandeln, Bokia, JB-gruppen och Ugglan. Då behöver man kunna visa en presentation av vad boken handlar om (finns) och ett omslagsförslag (finns inte).

Alltså – panik!

En stackars formgivare anlitas, vet inte vad boken handlar om och än mindre hur han på några dygn därmed ska kunna ta fram ett vettigt förslag.

En ”normal” författare hade kanske inte ens fått veta det här, än mindre blandat sig i processen.

Men nu är jag inte normal. Jag vill se ett bra omslag på min bok. Och jag har ett par idéer.

Nej, nej, inte så här – det är alldeles för perfekt!

Huvudkaraktären i min roman – Niclas Jones – är privatdetektiv och bor efter fyra år i New York i ett magasin i Stockholms Frihamn. Morgnar och kvällar tar han långa promenader mellan rader av containers – funderar över vilka de innehåller, vart de är på väg och – varför?

Alltså – i morgon åker jag och en av mina vänner till Frihamnen. I en stor väska ligger mina kameror, skinnjackor och pistoler. Vi kommer att plåta det som förhoppningsvis ska bli underlaget för omslaget, om jag gör mitt jobb tillräckligt bra.

En del av en process jag egentligen inte har något med att göra.

Men – hur kul som helst!

Statsminister Reinfeldt harklar sig. Han lämnar fel siffror om landets budgetunderskott och om hur många av apoteken staten sålt ut. Och naturligtvis nämner han inte att hans barn hamnar i trassel.

Efter att Juholt avgått efter en anmärkningsvärt kort tid som partiledare lyser krisens lampor dygnet runt i partiets högkvarter på Sveavägen i Stockholm. Socialdemokraternas verkställande utskott tar i så det spricker för att omedelbart hitta en ny partiledare. Och – kan man läsa i intervjuerna – det viktigaste tycks inte vara att finna någon som vill arbeta för att lösa landets många problem. Det viktigaste är att hitta någon som kan limma ihop de djupa sprickorna i partiet, ena parter som strider internt.

För det viktigaste är ju att vinna valet och det näst viktigaste att sitta kvar. Inte på grund av ideologin, utan kanske mer för att en riksdagsman tjänar 56 000 i månaden (förutom extrainkomsterna) och får full pension efter åtta år!

Min medförfattare Dan Buthler tar med all rätt ofta upp frågan om varför vi aldrig diskuterar demokratin som statsskick. Och väldigt många vill ta upp frågan om huruvida vår demokrati verkligen är en fungerande demokrati, eller ej.

Under de senaste århundradena har tekniken gjort häpnadsväckande framsteg. Det har inte politiken eller statsskicken. Vi har fortfarande obegripliga kungadömen med nedärvd makt, oacceptabla diktaturer och mer eller mindre fungerande demokratier.

Det kanske är dags att ta itu med de stora frågorna. Skulle man möjligen kunna experimentera genom att via personval skapa ett Dream Team av kompetenta människor som fick leda landet under en fyraårsperiod? Företagare, arbetare, läkare, kloka gubbar och gummor, artister, poeter, racerförare (bra på riskanalys) – vad vet jag?

Lek med tanken en stund.

Vi lever i ett bra land, men med svagheter och oro som ingen vill prata öppet om. En polisvän berättade häromkvällen att polispatrullerna nu förbjudits att köra in i vissa bostadsområden på nätterna för att inte ”provocera etniska grupper”. Vi har läst om att ambulansförare och brandmän inte törs köra in i vissa områden för att rädda liv, utan poliseskort.

Dumheter. Oacceptabelt.

Vi ser att Sverigedemokraterna ökar starkt, vilket inte förvånar mig ett dugg. Speciellt inte eftersom jag inte såg en enda politiker eller journalist våga debattera de obehagliga frågorna om hur vi behandlat invandringen och blundat för problemen, under den förra valrörelsen.

Våra akuta problem kanske inte handlar om huruvida en ny partiledare för Socialdemokraterna ska vara ännu en politisk broiler utan arbetserfarenhet, eller ej. Utan om landet också i fortsättningen ska vara en liter mellanmjölk bestående av ett antal tandlösa partier som ingen kan skilja emellan, och som stjäl varandras politik likt småbarn i en sandlåda.

Eller om någon ska våga vara ärlig nog, kavla upp ärmarna, ifrågasätta alltihop, kräva öppen debatt och börja verka för en bra lösning.

Inte bara för Tensta och Rosengård. Utan för ett land som nu skriver 2012 och inte 1912.

Först en liten påminnelse:

För alla som älskar att skriva och drömma om det, finns det äntligen en tidning som bara handlar om en av livets största njutningar:

Naturligtvis heter den Skriva!

Det första numret såldes slut rekordsnabbt och om jag förstått saken rätt, finns det inte heller många exemplar kvar av nummer två.

Men risken att bli utan undviker du naturligtvis genom att prenumerera. Och för att fira sin alldeles färska hemsida http://tidningenskriva.se/ erbjuder tidningen nu 6 nummer för bara 269 kronor, jämfört med det ordinarie priset 349:-!

I Skriva får du inte bara massor av råd och tips utan också intervjuer med några av våra mest kända – och ännu okända – författare.

Dessutom medverkar jag som krönikör. Bara det …

Skynda dig nu att prenumerera!

Tyvärr är det så här:

I perioder hinner jag inte läsa. Eller – läser i vart fall mycket mindre än jag borde.

Men Livet kommer emellan. Skrivandet, vardagssysslorna, besvären och ibland – olyckorna.

De Stora Författarna, de som förstår sig på´t, brukar avsätta ett par, tre timmar om dagen till obligatorisk bokläsning. Det ska jag också göra den dag jag blivit En Stor Författare och dessutom hittat den där öronlappsfåtöljen i slitet läder, som levereras med en lika skön fotpall i likadant, lika slitet läder.

Dessutom avstår jag medvetet från att läsa svenska deckare och kriminalromaner, allt för att inte bli påverkad av mina kolleger/konkurrenter. En biverkan blir lätt att jag därmed också avstår från all svensk litteratur till förmån för den anglosaxiska.

Dumt förstås, men …

Nåväl. Förra året var ett år då läsningen blev alldeles för eftersatt. Under en signeringsrunda på senhösten tog jag till ett av mina gamla trick och frågade en synnerligen pålitlig bokhandlare – Ulrika Larsson på Bokia i Halmstad:

”Om jag bara ska läsa en enda bok i år – vilken ska det bli då?”

Utan att tveka plockade hon fram Minnet av en smutsig ängel av Henning Mankell. Med stor behållning sträckläste jag den på ett flyg över Atlanten och den hade förmågan som få böcker har – att lämna minnen och frågetecken i min annars så glömska och raderande hjärna.

Jag tänker inte orda mycket om boken. Innehåll och recensioner – om du nu till skillnad från mig är intresserad av sådana – finner du i massor genom att googla. Låt mig bara nämna att boken baseras på en sann historia. På ett skickligt sätt tecknar Mankell hur svenska Hanna från de djupa skogarna hamnar i kolonialtidens Afrika, blir ägarinna till en stor bordell och finner en djup vänskap med en synnerligen ovanlig apa.

Mankell vet vad han håller på med. Hans böcker har sålts i över 40 miljoner exemplar och översatts till mer än 40 språk. Respekt.

Mankell har fablat vidare på ett stycke sann historia och det med bravur. Resultatet är en stor och varm roman som inte borde lämna någon oberörd.

Du bestämmer själv, men nu vet du vad jag tycker.

Jag hoppas kunna avsätta mer tid för läsning under 2012. Som start ägnar jag mig åt en favorit som på något sätt är deckarnas McDonalds (du vet vad du får och hur det kommer att smaka) men ändå bjuder på överraskningar – Lee Child och hans senaste bok om hjälten Jack Reacher.

Den smakar ungefär som ett Big Mac meal med frasiga, nyfriterade pommes frites.

Inte illa.

Inte illa alls.

Child. Vet också vad han håller på med.

Om du inte har sett filmen The Bucket List (Nu eller aldrig) så gör det bums. Miljardären och sjukhusägaren (Jack Nicholson) hamnar i samma sjukhusrum som den fattige men
lärde bilmekanikern (Morgan Freeman) och inser plötsligt att pengar kanske inte
är allt, när man vet att man ska dö.

Männen skapar en önskelista – bucket list – och reser tillsammans jorden runt för att uppnå sina drömmar och uppfylla sina önskningar innan de dör.

Själv skottar jag snö, när en granne kommer fram och berättar att en annan granne avlidit i cancer medan jag varit i Floridas sol över jul och nyår. Inte nog med det, en annan granne har fått beskedet att han har cancer och inte långt kvar.

Jag ringer några samtal till vänner. Får beskedet att en av dem (67 år) hostar blod dygnet runt nu och att en annan (67 år) fått veta att han har metastaser i hela kroppen och kanske ett år kvar att leva, kanske mindre.

Jag vilar på snöskyffeln en stund medan stora, blöta flingor faller över mitt huvud.

Tänker tillbaka.

Det är inte länge sedan jag var på begravning. Roland, en härlig och begåvad vän hann bara bli några och sextio innan leukemin tog hans liv. Dessförinnan var det Stigs tur. Han hann inte ens fylla sextio innan cancern slog till.

En av mina bästa vänner, Con, fick precis fylla fyrtio innan tumörerna tog livet av honom. Min chefredaktör Björn blev bara trettiofyra innan cancern åt upp hans mage, pappa hann precis fylla femtiosex innan samma vidriga sjukdom dödade honom. Per-Åke fick hjärtinfarkt innan han blev femtio, Lasse drunknade och Yngve söp ihjäl sig. Lasse P dog av en kombination av sjukdomar, min tuffaste chef Karin lade hatten på hyllan förra året.

Ingen av dem fick leva så länge som de förtjänat.

Själv har jag vid snart femtiofem års ålder klarat en ovanlig bindvävssjukdom som gör att allt i min kropp går sönder. Jag har blivit beskjuten i sydamerika, med en minut tillgodo överlevt en IRA-bomb som dödade och skadade över sjuttio människor, klarat en magblödning där jag på intensiven förlorade mer än fem liter blod på en natt, varit förlamad, suttit i rullstol och …

Dags att bli religiös?

Jag vet inte. Men – kanske dags att skapa en bucket list. Och avverka den.

Av goda vännen AC får jag en länk till en synnerligen intressant artikel. En sjuksköterska, som länge arbetat med döende människor, har frågat dem alla vad de – strax före döden – ångrar mest, och sammanställt de fem viktigaste svaren till följande lista:

1. Jag önskar att jag hade haft styrkan att leva det liv jag ville leva, inte det andra
förväntade sig av mig

2. Jag önskar att jag inte hade jobbat så mycket

3. Jag önskar att jag hade haft styrkan att uttrycka mina känslor

4. Jag önskar att jag hade hållit mer och tätare kontakt med
mina vänner

5. Jag önskar att jag hade låtit mig själv vara lyckligare

Tänkvärt.

Sjuksköterskan avslutar med följande visdomsord:

Livet är ett val. Välj medvetet. Välj klokt. Välj ärligt. Välj – lycka.

Nu kanske tusen invändningar dyker upp i ditt huvud.

Det är minsann inte så lätt, det där.

Nej, kanske inte.

Men det är fortfarande ditt val, vare sig det svider eller ej.

När du ligger där och sluträkningen kommer in på ett fat, kan den inte skrivas om.

Dags att tänka till.

Dags att skriva en bucket list och – genomföra den efter bästa förmåga?

Låt mig höra vad du tycker!

Jag får dubbelkolla i kalendern för att se att det inte är den 1 april.

I Aftonbladet uttalar sig professorn i histologi och neurobiologi vid Sahlgrenska akademien, Göteborgs universitet – Annica Dahlström, om hur pappor kan skada sina barn för livet, ”bara genom att vara sig själva.”

När Dahlström tycker till om män och kvinnor luktar det tysk rasforskning. Tragiskt.

Hon slår fast att mammor inte bör lämna ifrån sig barnen under de första tre åren och säger: ”Män förstår inte hur sköra barn är. De rycker axlar ur led. De låter barnens huvud hänga och slänga så att de får skador på blodkärlen i hjärnan.”

När Aftonbladets reporter frågar vad som händer om pappan trots allt tar över vårdnaden om barnet, svarar professorn:

”Den otryggheten kan i värsta fall leda till kroniska stressymptom när barnen blir äldre. Diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar, fetma, många av de sjukdomar vi ser idag orsakas av kronisk stress. Barnen kanske inte blir lika starka psykiskt som de hade kunnat bli.”

Hon fortsätter genom att säga att pappan inte bör vara pappaledig det första halvåret, att män har mindre tålamod med drägel och bajsblöjor och att många småbarn därför får smisk av sina fäder. Hon öser på med att det är bättre med barnflicka än med pappa, att det är bättre att pappan bör ”serva” mamman på alla vis, köpa mat, laga mat, hålla rent och se till att ”mor och barn som enhet får lugn och ro”. Dessutom anser Dahlström att det vore bra med ”någon oberoende person som kunde verifiera om pappan är bra”. Hon påpekar att det finns ”många urdåliga pappor som sticker iväg till kompisar och kanske super”.

Jag tror att Annica Dahlström har rätt när det gäller många pappor. Problemet är att hon glömmer att det där också gäller många mammor. Det finns gott om människor av båda könen som av olika anledningar inte klarar, eller vill, ta hand om sitt barn. En del blir till och med så sjuka eller desperata att de tragiskt nog tar livet av sina barn. Senast en mamma norr om Stockholm.

Reaktionerna på Dahlströms uttalande har inte låtit vänta på sig. I en blogg skriver någon:

”Kan vi inte bara konstatera att tjäringen är komplett galen?”

Jag tror dessvärre att det allvarligare än så. Jag befarar att Dahlström har missat en sisådär 30 – 40 år av samhällsutveckling när det gäller barnomsorg. Och då pratar jag om föräldrarnas omsorg, inte dagis. Det är mer än 18 år sedan jag själv fick en noggrann utbildning i hur man ska hålla huvudet på en nyfödd, och såvitt jag vet har jag aldrig slitit sönder lemmarna på något av mina barn. Inte heller givit dem hjärnskador eller supit sönder deras liv.

Jag tror att Dahlström på sin ålders höst känner desperation och gör ett sista försök att provocera eftersom pensionsdomen flåsar henne i nacken. Och det lyckas hon med, med råge.

Om jag har fel är det än värre, ty då luktar hennes uttalanden misstänkt likt tysk rasforskningen från början av förra seklet.

Bekymmersamt eftersom någon faktiskt kan få för sig att tro på vad hon säger. Tragiskt eftersom vi med skattepengar har subventionerat hennes utbildning och – gud bevare oss – kanske även hennes lön som professor.

Jag är varken läkare eller professor, men jag tar mig ändå rätten att komma med ett gott råd i all vänskaplighet.

Annica Dahlström bör gå hem och vila sig.

Länge.

Hela eländet kan du läsa här:

http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article11038187.ab

Farväl är ofta sorgliga och det är inte bättre den här gången.

Av utrymmes- och omorganisationsskäl är jag tvungen att göra mig av med den vackra och underbara ”kungatron” som varit i min ägo i många år. Tronen, som kommer från ett slott nära Ösmo, är 185 centimeter hög och i mycket gott skick.

Hör av dig snabbt om du är intresserad, genom att maila mig på dag@ohrlund.se

Jag är definitivt ingen säljare, men under mitt brokiga liv har jag ändå fått genomgå en och annan utbildning i marknadsföring och försäljning. En av de viktigaste sakerna, har jag fått lära mig, är att hitta och bearbeta rätt målgrupp.

Därför blir jag alltid lika förvånad när jag får förslag som verkligen inte borde riktas mot mig. Och i dag slogs ännu ett rekord.

Från den tyska firman HÖCKER POLYTECHNIK i staden Hilter får jag ett brev med en färgbild av en man som sägs vara Johan Nilsson med adress i skånska Tomelilla. Brevet lyder:

”God dag damer och herrar. Med vår nya försäljningsdel i Tomelilla vill vi nu intensifiera vårat framgångsrika och mångåriga arbete i Skandinavien, och du som Kund får en direkt kontakt till oss. Johan Nilsson är er personliga kontaktperson i frågor som Spånutsug, Dammutsug, Shredders, Filter och Fläktanläggningar, Brikettpressar, Transportband. Johan Nilsson har mångårig internationel erfarenhet i försäljning och projektering av komplexa utsug och transport anläggningar. Om ni har en förfrågan kan ni ringa eller skicka E-post till Johan, eller använda er skicka tillbaka ett fax meddelande. Vi är glada för att kunna hjälpa er i ert arbete.”

Skrivet just precis så. Med felstavningar, särskrivningar och annat elände.

På baksidan av brevet kan jag kryssa i om jag vill boka ett möte för att få en kostnadsfri inspektion av mitt utsugssystem.

Nu hör det ju till saken att jag arbetat med media i hela mitt liv och – även om jag skulle kunna gissa – inte kan ett dugg om spånutsug eller brikettpressar. Det har av naturliga skäl inte heller känts prioriterat att skaffa kunskaper i dessa ämnen.

Medan jag lägger brevet till min samling av märkliga saker, kan jag inte låta bli att fundera över a) varifrån HÖCKER POLYTECHNIK köpt min adress och b) varför inte den nye förträfflige representanten Johan Nilsson fått skriva brevet, istället för att den tyske försäljningschefen Diethard Beutel förmodligen misshandlat Google Translate.

Dagens andra försändelse glädjer mig betydligt mer: En iransk polisbil – Mercedes 190 med friktionsmotor och feldimensionerade däck – i plast, till min samling. Tillverkad av Dorj Toy i Teheran, minsann. Tack Nilo Rezai – du räddade min dag! ;o)