Välkommen flykting, till – vadå? Och hur blir det med mamma?

Jag läser att Migrationsverket, förutom de 2 490 miljoner (!) de redan budgeterat, nu vill ha ytterligare 150 miljoner för att klara en kraftigt ökande ström av inte bara asylsökande utan framförallt anhöriginvandrare. Anledningen kan man läsa på Migrationsverket hemsida:

”Den vägledande domen från Migrationsöverdomstolen, som kom nyligen, gör det lättare för barn och föräldrar som har svårt att styrka sin identitet att förenas i Sverige.”

I klartext: Om du inte kan bevisa att du är släkt med någon som beviljats asyl här, kan du vara välkommen som ”anhörig” i alla fall.

Migrationsverket räknar med att 31 000 människor kommer att söka asyl och att 59 500 – totalt 90 500 – anhöriga kommer att söka uppehållstillstånd här 2012. Och det blir inte mycket färre 2013. Så här skriver verket:

”Som en följd av detta och väntade lagändringar från regeringen räknar Migrationsverket med att antalet ansökningar från anhöriga sannolikt kommer att öka kraftigt. I prognosen utgår Migrationsverket från att det behövs beredskap för en ökning med 18 500 i år och 12 000 nästa år. Antalet förstagångs­ansökningar från anhöriga blir då totalt 59 500 i år och 53 000 nästa år. Migrationsverket betonar samtidigt att det är mycket osäkert i vilken omfattning och hur snabbt ökningen sker.

Antalet asylsökande beräknas också öka

De nya id-kraven väntas också föra med sig att fler människor söker asyl i Sverige eftersom de vet att det är möjligt för familjen att komma efter. Det är ett av skälen till att Migrationsverket i prognosen också höjer intervallet för antalet asylsökande till 28 000—36 000 per år. Det är en höjning med 2 000 i förhållande till det intervall som Migrationsverket tidigare har räknat med. Migrationsverket anser det mest sannolikt att det kommer cirka 31 000 i år och nästa år.”

Om majoriteten av dessa sökande får komma in i landet, pratar vi om att släppa in betydligt fler människor än det bor i hela Linköping och nästan lika många som det bor i Uppsala. Att fylla på befolkningen med människor till en hel, stor, tom stad – som vi inte har.

Det låter ju ädelt och humanistiskt, det där. Men sanningen är inte riktigt lika tjusig. Ty trots att politikerna harklar sig och pratar om behovet av arbetskraft, så klingar det illa. I februari i år var 389 000 människor utan jobb – en arbetslöshet på 7,8 procent. Vi lever i en tid där kraven på utbildning och kompetens är enorm och där människor – både ursvenskar och nysvenskar – med högskoleutbildning får städa på sjukhus och hamburgerrestauranger.

För att det inte finns jobb.

För majoriteten av de 180 000 nya invandrare som vill komma hit, är utsikterna att försörja sig själva lika med noll. Vi har inte jobb till dem, inte heller bostäder. Många av dem kan se fram emot att tillbringa åratal i flyktingbaracker på landsbygden, utan någon som helst möjlighet till integration. En stor del av dem som kommer är analfabeter och jag är inte helt övertygad om att SFI är rustade för att ta emot mellan hundratusen och tvåhundratusen nya elever på ett bräde.

Så välkommen ur askan i elden, kära somalier och käre afghan. Välkommen till landet som vill visa alla andra hur duktiga vi är, men tiger om att människor magasineras i baracker tills de tappat den sista gnuttan självförtroende.

För vi är ju så bra vi i Sverige, vi som räddar människor till ett bättre liv. Eller?

Och så nästa fråga då: Häromdagen skjutsades min 91-åriga mamma ut från sjukhuset, fortfarande i dålig form och med magsmärtor, utan att ha fått besked om vad som är fel med henne. Under resans gång hade hon flyttats från ett topprankat sjukhus till ett billigare, av ekonomiska skäl. Med sig hem fick hon inga besked, men fyra antibiotikatabletter och ett ”lycka till”.

Jag må vara korkad, men jag har lite svårt att förstå varför det inte finns pengar till mammas vård, när det finns ofattbara 2 640 miljoner kronor till att bedöma och verkställa insläppet av människor till en hel stad, som vi inte ens har.

Är det jag som håller på att bli galen, eller borde vi möjligen ha en diskussion om det här?

Här kan du läsa mer. Hör av dig om du har förstått det som jag inte förstår:

http://www.migrationsverket.se/info/5406.html

 

 

 

 

 

Ett sting av påminnelse …

Mina döttrar kommer hem från skolan, berättar att de under eviga lektionstimmar fått höra allt om Hitler och Stalin.

Samtidigt tycks rader av andra tyranner och massmördare lyckats passera de svenska historielektionerna. Vad hände nu med Pinochet, Idi Amin, Pol Pot, Mao, alla mördarna på Balkan och … listan blir alltför lång.

Som Sting-älskare kan jag inte undgå att beröras av denna konsert i Chile, när alla de män – pappor, bröder och söner – som Pinochet fraktade till station, torterade och mördade, hedras.

Titta och rys!

http://www.youtube.com/watch?v=1oaDCbNRkAs&feature=related

Med nosen i asfalten, del 9 – lunch och ”pre Påsk-shopping”! :o)

Sanna mina skall, det här var en av mina bättre dagar hittills!

Visserligen hade husse en lång startsträcka i dag (han hade lekt med sitt manus ända till två i natt). Hur vore det om karln kunde lägga sig på civiliserade tider?

Men när jag väl fick fart på honom gick det bättre. Med tassen på hans kind påminde jag stillsamt om att jag (tja, delvis han också) var inviterade till lunch med Katarina Arnstad. Katarina är en spännande tjej – kriminalreporter, före detta polis och allt möjligt. Vi tassade över till hundvänliga Café Brasco (som jag just därför vill rekommendera) på Folkkungagatan 110 i Stockholm.

Katarina hade den goda smaken att bjuda mig på massor av smaskens!

Alltså, jag har inte nog goda saker att säga om Katarina. Hon är så trevlig och hade den synnerligen goda smaken att mata mig med gurka och paprika som var smaksatt med någon smaskigt kryddad olivolja. Mums!

När vi åkte därifrån viskade husse något om pre-Påsk-shopping, ett begrepp som är välkänt för oss hundar men tydligen obekant för de flesta människor. Enkelt – istället för att trängas med alla i nästa vecka köper man sitt påskägg den här veckan. Vi tassade förstås iväg till mitt favvovaruhus Chic Dog.se på Regeringsgatan.

Jag tröttnar aldrig på att strosa runt bland hyllorna i varuhuset…

I mitt fall blev det ett härligt tidigt påskägg. Kolla här:

Förutom den här varma, sköna saken fick jag en coooool t-shirt med dödskallemotiv och texten ”Punk” på. Vem är hårdast nu, då?

Den här blir i och för sig lite stor just nu, men passar perfekt i höst:

Jag tycker att det här är både tidlöst och lagom elegant!

Och den här hade jag verkligen användning av i dag!

Efter shoppingrundan var jag rätt matt, så jag softade ett tag innan vi åkte hemåt:

 

Och hur många butiker finns det där du får ligga ner och vila en stund efter din shopping? Nej, trodde väl det …

När vi kom hem tog husse och jag en långpromenad. Då träffade jag Ernesto, en riktigt tung gammal punkare som pensionerat sig nu vid 13 års ålder. Mannen var verkligen cool – jag ville att vi skulle hoppa runt lite men han påpekade stillsamt att hans lårbenshalsar inte uppskattade sånt längre.

Jag funderar på att kolla film i kväll. Etthundraen Dalmatiner är ju klart sevärd, liksom Hundhotellet. Vi får se …

High tass!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

/Sigge

Sparken till ett bättre liv i Mellanmjölkens land!

Löpsedlarna skriker ut att försvarsministern Sten Tolgfors avgår.

Saudiarabien. Vapenfabrik. Skandal. Den ene säger att den andre visste och någon måste till varje pris skyddas och … någon måste hängas. Fort.

Som vanligt rinner det över i hyckleriets glas.

Kan vi inte göra det lite lättare för oss?

Sverige har en stor och kompetent vapenproduktion. Vi är duktiga på att bygga stridsplan och på Bofors vet man hur en kanon ska låta. Vi kan konsulta när det gäller att bygga vapenfabriker.

Regeln om att inte sälja vapen till krigförande länder känns bisarr. Som att ICA inte skulle få sälja mat till hungriga människor, som att Statoil inte skulle få sälja bensin till folk med tom tank.

Vem köper vapen? Vakna, för fan!

Jag tycker att vi gör så här:

Antingen erkänner vi att vi kan bygga vapen och stridsplan, vill göra det och tjäna pengar på det. I så fall säljer vi grejorna till dem som vill ha dem, vänder oss sedan bort och är tysta.

Eller också skrotar vi både flygplansindustrin och kanontillverkningen, så slipper vi en del skandaler, en massa dåligt samvete och problemet med var vi ska göra av smutsiga miljarder.

Nu ska försvarsministern avgå. Ett effektivt sätt att mildra stöten av något som inte funkade för att någon var klumpig.

Jag ber att få gratulera, med mungipor drypande av ironi. Jag utgår nämligen ifrån att ministern – som många andra sparkade och hycklande statstjänstemän – får bättre villkor och en utmärkt reträttpost som generaldirektör för något verk, ambassadör i ett avlägset land eller i värsta fall överbetald, underarbetande landshövding.

Sverige, 2012.

 

Ny deckare på gång!

Efter att ha skrivit sex spänningsromaner tillsammans med Dan Buthler kommer jag nu med min första egna deckare – ”Till minne av Charlie K”.

Boken kommer ut på Bra Böcker den 17 maj och den 19 maj är det stor, offciell ”världspremiär” på Per Gessles Hotel Tylösand.

Men redan nu kan du provläsa ett par kapitel ur boken och lyssna på Reine Brynolfssons härliga uppläsning av den.

https://www.ohrlund.se/ord/index.php

Låt mig veta vad du tycker!

 

Med nosen i asfalten, del 8 – Nödläge!

I såna här situationer måste vi alla – människor och hundar – hålla ihop!

Kolla:

 

Hjälp till att hitta Dante!!

 

 

 

 

 

 

 

 

Alltså – allt tyder på att Dante har blivit kidnappad.

Enligt er människor är människorov ett av de allvarligaste brotten som finns.

För oss hundar är det detsamma – hundkidnappning är vidrigt och vi har sällan möjligheter att värja oss, där vi sitter kopplade någonstans bara för att vi inte får följa med in i affärer (trams!).

Hjälp till att hitta Dante nu!! Ser du minsta tecken eller likhet så ring 0737-445993 eller polisen på 114 14 – viktigt!!

High tass!

/Sigge

Med nosen i asfalten, del 7 – Rasism!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Husse och jag på vårpromenad. Av någon ofattbar anledning krävde han att jag skulle posera på den här gröna stubben. Har gubben blivit miljöaktivist, eller?

Vi hundar är tack och lov inte lika smittade av den politiska korrektheten som ni människor. Okej, vi kan inte använda N-ordet som vi vill, vi heller, men annars går det rätt bra.

Så vänner – låt oss prata öppet om något det blåser hårt om:

Rasism:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det här är KLART överdrivet, ok?

Alltså, hela rasistdiskussionen bland hundar är enligt min mening överdriven. Och jag tycker inte att man ska blanda ihop rasism med – fakta.

För så här är det i min värld:

De svarta är opålitliga!

Man har svårt att se deras ögon mitt inne i allt det där svarta hårburret. Jag har hört mina föräldrar berätta historier om allt hemskt de svarta – specielt schnauzers, arga pudlar och en och annan labrador ställt till med.

De är helt enkelt – precis som Collies – opålitliga.

Tvärs över gatan från mitt nya hem bor en sån där svart fan med stora mustascher. Opålitlig, gammal och bitter. Tik.

Gammal sur käring, med andra ord.

I dag blev jag beskylld för att ha lagt en bajs-tolle i hallen (jag har absolut inget minne av att jag skulle ha bajsat i hallen!). Det hade jag inte gjort, och först nu fattade jag varför jag fått så mycket skit den senaste tiden, för allt möjligt.

Jag är offer för en set-up! Den svarta käringen på andra sidan gatan hatar mig för att jag är liten, vit och ny i kvarteret – DET om något är rasism!!! Det är HON som har smugit in bajset här, genom den öppna altandörren, det är HON som har snott strumpor och bitit sönder saker!

Kärringjävel!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag badar åtminstone regelbundet, till skillnad från kärringen på andra sidan gatan!

Okej, gubben som äger henne ska snart flytta, så förhoppningsvis löser problemet sig av sig självt. Men om hon inte lägger av innan dess ringer jag och tar hjälp av mina gamla polare i skinnjackor – Hundidos!

High tass!

/Sigge

 

 

Sverige 2012 – vi borde skämmas!

Sverige 2012. Något som börjar likna en parodi på det välfärdssamhälle våra politiker så gärna pratar om.

En socialdemokratisk regering hann riva ner stora delar av psykvården och kasta ut svårt sjuka och sargade människor på gatan, till portar och tunnlar, innan den avgick. Den hann också riva goda delar av den vanliga vården och upprättade aldrig den respekt och de löner, som de hårt slitande människorna i vården förtjänar.

Jag vet vad de är värda. Jag har legat förlamad, naken, utlämnad och på intensiven – döende. Utan vårdpersonalen hade jag inte överlevt.

Förhållandena och lönerna de arbetar under, är en skam.

Den nya regeringen har mer gemensamt med den socialdemokratiska än den anar. Den har fortsatt rivandet med rasande fart. Den privatisering socialdemokraterna införde – som skulle resulterat i att man kunde välja mellan ”både och” – har nu landat i att det finns mer ”och” än ”både”.

Jag vet. Mamma åkte in på sjukhus i förra veckan. Kastades efter ett dygn från det privatägda Capio S:t Göran till budgetvård på Danderyds sjukhus illa kvickt. Av rent ekonomiska skäl.

Jag ser skillnaden. Den är stor.

Jag vet, jag har räknat. Bortsett från marginella förändringar är mitt skattetryck i dag lika stort som under den socialdemokratiska regeringen. Dessutom har de dolda avgifterna och skatterna höjts med rasande fart. Resultat – lika dyrt, men sämre. Lögnerna haglar lika starkt som under sosseregeringarna. Och i alliansen kan man inte ens enas om dem.

Det går fort nu.

Jag gör ett inlägg på Facebook om min mamma och vården av henne. Som svar kommer ett inlägg av Dan Nordell.

Det är långt, mycket långt, men – med Dan Nordells tillstånd – publicerar jag det här, endast marginellt nedstruket. För att det är vidrigt. För att det är ett Sverige 2012, där sådant inte skulle behöva hända.

Min reflektion är, att jag inte längre varken vågar eller vill bli gammal eller rejält sjuk, i det land som behåller större delen av mina inkomster för att erbjuda trygghet.

Läs, fundera och kommentera Dan Nordells rop på hjälp:

”Vill inte dra ner stämningen men jag måste ”berätta” detta nu. Vi har det oerhört
svårt att få vård alls till min svårt demenssjuka bara 61 åriga mor! Hela vår familj håller på att gå under vissa dagar och jag är rädd att min far kommer att dö före henne ibland för han är alldeles utsliten … Hon är för ung säger de och eftersom hon inte själv vill så … bla bla bla …

Hon är alltså så svårt demenssjuk så hon pratar med stolar och känner inte igen t.ex. mig längre ibland … hon är gift med flera män tror hon (Bengt 1 och Bengt 2 heter de) och ibland är hon t.o.m. gift med mig … hon kissar på golvet … och är alldeles förtvivlad arg och skräckslagen för allt hon inbillar sig/lever i … hon ser mina döttrar komma
åkandes fastbundna i bilar vi möter … hon lever i en skräckfilm 24/7 … och
ÄNDÅ säger de att -Om hon inte vill så … dessutom är hon för ung så vi har
inga resurser !?!?!?! :-/ !

Tyvärr faller många så många andra ”mellan stolarna” i samhället så jag är rädd för att snart inte kunna vara glad längre 🙂 jag ÄR glad och vill fortsätta vara det!!! Jag är väldigt stark så jag har fortfarande en stor glädje och också en kampanda för att rätta till de här missförhållandena i samhället. Jag har t.o.m. börjat jobba med forskning om
vårt till stora delar fragmenterade samhälle.

Men detta med morsan och den personliga kampen med sjukvården tar på krafterna ”på riktigt”! Jag har alltid talat väl om sjukvården som vi fått under mina barns uppväxt för den har varit helt fantastisk … så det funkar ju riktigt bra i några delar av samhället … men kvaliteten och viljan att vara människa .. att bry sig är väldigt skiftande!
Jag tror att detta beror på ett större systemfel som vi måste göra något åt …
det är inte individernas fel … för de orkar ju inte heller liksom. Felet är
större och vi måste fundera på hur vi skall bli människor på riktigt igen!

Vi måste få stopp på systemet och ”Männen som vet priset på allt och värdet på inget”… som Oscar Wilde sa :-/

Vi har nu kämpat för min mamma och familjen i 4 år och inget händer. Vi går på knäna nu … och … jag/vi har verkligen KÄMPAT och slagits mer än de flesta skulle göra … först fick hon fel diagnos och diagnostiserande läkare vägrade remittera henne vidare till rätt avdelning. Eftersom jag VISSTE att det var fel diagnos ringde jag efter ett tag till rätt enhet i sjukvården men hon fick förstås inte komma. Inte förrän jag hotade med att ta med mina döttrar och fredligt ockupera deras enhet och inte flytta mig förrän polisen
skulle bära bort mig och mina döttrar fick hon komma. Jag sa att jag/vi kommer
om en timme och sen flyttar vi oss inte … och jag menade verkligen allvar. Då
fick hon komma och en månad senare hade hon rätt diagnos. Då hade det gått 1,5
år av nästan daglig kamp mot sjukvården … och det värsta är att nu har hon nog rätt diagnos (LevyBody Demens) men ca 2,5 år efter diagnosen FÅR vi verkligen fortfarande INGEN hjälp från samhället … kanske är det eventuellt på gång nu äntligen 🙁 … för hon och min far har flyttat till en annan kommun och där är det mer
”fart” på den kommunala vården … den kommunen är dock så liten så de har inte rätt resurser och måste ”göra något” tillsammans med mina föräldrars hemkommun (som också är grannkommun) och det ”går” nog inte p.g.a. administrativa gränser. Så hon faller återigen mellan stolarna … en gång till!? Även den mer fartfyllda kommunens mer engagerade vårdgivare sitter alltså fast i systemet som VI byggt upp! Växjö kommun verkade mest bli glada för att de skulle flytta och avbröt, flera månader innan flytten, alla
försök till dialog med oss … eftersom de ju skulle flytta.

Så nu har jag kontaktat Demensförbundet och deras jurister m.m. och hoppas på hjälp där … nästa steg är media för detta ÄR FEL! Mycket är rätt och jättebra i vårt samhälle men mycket är nu tyvärr också FEL FEL FEL 🙂 ! Och tyvärr gäller detta inte bara oss och sjukvårdssektorn … vi måste göra något … NU ! Vi har inget val längre!!!

Helgkramar från en trött Danne :-)”

Läs de här raderna från Danne Nordell igen:

”Jag tror att detta beror på ett större systemfel som vi måste göra något åt … det är inte individernas fel … för de orkar ju inte heller liksom. Felet är större och vi måste fundera på hur vi skall bli människor på riktigt igen!”

” … fundera på hur vi skall bli människor på riktigt igen!”

Enbart den meningen är värd att fundera extra över.

Jag gör det. Säkert du också. Men – gör våra folkvalda det?

 

Silfverbielke har tagit över!

Gränsen mellan fiction och verklighet suddas plötsligt ut.

Jag sitter i min skrivarlya, har startat datorn, bryggt starkt kaffe och fått upp manuset på skärmen.

Jag betraktar de senaste minnesanteckningarna och börjar skriva vidare i historien. Just nu handlar det om en dispyt vid frukostbordet, mellan kommissarie Colt och hans fru Melissa.

Skrivarlyan är varm, onormalt varm. Även om jag skruvar ner elementen till minimum tvingas jag sitta i t-shirt och med minst ett fönster öppet för att släppa in kalluft.

Så blir luften bakom mig kallare än någonsin. Jag anar skuggan bredvid mig innan jag hör den låga rösten.

”Flytta på dig, jag tar det härifrån.”

Plötsligt har jag lämnat min kropp och min själ, mitt vetande befinner sig tre meter bort. Jag ser mig själv resa mig och flytta en bit bort. Silfverbielke, som vanligt oklanderligt klädd i mörk kostym, vit skjorta och diskret sidenslips, slår sig ner på min stol och lägger händerna vid tangentbordet.

Sekunder senare ser jag hur hans fingrar dansar över tangenterna, hur det plötsligt är han som berättar historien som nu dyker upp på dataskärmen.

Jag blir illa berörd, vet inte vad jag ska göra.

En gång skapade Dan Buthler och jag en karaktär av många – Christopher Silfverbielke.

Sedan dess har han oavbrutet visat att han inte bara är en människa utan också ett väsen, ett hänsynslöst rovdjur.

Och nu har han tagit sig in hos mig, tagit över berättandet om honom själv.

Jag står kvar i hörnet av skrivarlyan och ryser, medan jag ser bokstäverna dyka upp på skärmen några meter bort.

Det är en alldeles fasansfull historia.

Och Silfverbielke ler medan han skriver …