I mitten av 70-talet gav min dåvarande chefredaktör mig ett annorlunda uppdrag. Jag skulle göra ett reportage om en småländsk man med smeknamnet Skallen.

Skallen var i sanning en intressant person. Han var i 35-årsåldern, lätt överviktig och svettades ymnigt. Han förklarade mig omedelbart sin djupa vänskap samtidigt som han  varje gång jag vände mig om försökte stjäla min plånbok, kamera eller mina bilnycklar.

Mannen – som här får vara anonym av hänsyn till hans eventuella barn på bygden – var inte bara födgeni, småtjuv, bedragare och mytoman. Han hade dessutom förmodligen en hel rad av de bokstavssjukdomar som knappt var uppfunna då. När jag träffade honom hade han nyss muckat från fängelset i Karlskrona efter att ha avtjänat straff för en bunt småbrott. Men bara efter några veckor i frihet bland ”tjafsbögar och skattebetalare” som han kallade vanliga medborgare, stod han inte ut längre. Skallen försökte klättra över muren tillbaka in i fängelset, medan jag fotograferade. Efter det misslyckade försöket lommade han runt muren och ringde på. När vakten öppnade förklarade Skallen att han ville in i fängelset igen. Vakten skakade på huvudet:

”Nä för Guds skull, dig vill vi inte se här igen!”

Skallens depression över att behöva vistas bland vanliga människor varade inte så länge. Istället gick hans hjärna på högvarv. Det skulle göras affärer, stora affärer, och i vanlig ordning handlade det om ett slags omvänd Gnosjöanda.

En sommardag kom han körande till Stockholm i en gammal Opel Rekord med frun i framsätet. Hur han lyckats gifta sig med en 20-åring var ett mysterium och i baksätet satt ännu ett – en älskarinna som inte kunde vara mer än 17, max 18. Hur mycket frun förstod om älskarinnans roll var oklart, Skallen var en mästare i att dupera.

Under några intensiva sommarveckor följde jag Skallens framfart över Sverige. En av affärsidéerna var att under semestertider fakturera kommuner runt om i landet för alla möjliga tjänster och med bara tio dagars betalningstid på fakturan. Eftersom den ordinarie handläggaren var på semester i fyra veckor valde vikarien ofta att rycka på axlarna och betala. Tusenlapparna strömmade in. Samtidigt gällde det att minimera kostnaderna i affärsverksamheten. Skallen såg det som en ren förolämpning att behöva betala restaurang- eller hotellnotor och fler än en gång fick han springa gatlopp medan svetten löpte nerför pannan.

Så småningom gick sommaren mot sitt slut och eftersom faktureringstricket inte funkade längre var goda råd dyra. När Skallen ringde och presenterade sin nya affärsidé skakade jag på huvudet, men begav mig mot marknaden Tosia Bonnadan i Ronneby med kameran laddad.

Skallen hade köpt upp ett parti trätofflor för nästan inga pengar. Blixtsnabbt hade han tryckt vackra, blågula dekaler som signalerade att tofflorna var helsvenska och med texten Skalletoffeln – Fotriktig, Vristvänlig, vilket i själva verket var ytterst tveksamt.

Den lille runde mannen log mot småbarnsmammor medan han självsäkert klämde in barnafötter i för små tofflor. Det hela blev inte lättare av att det ofta var tofflor i olika storlekar som satt sammanhäftade, men när barnen grät och skrek förklarade Skallen lugnt för mamman att tofflorna mycket snabbt skulle ”gå ut sig”. Dessutom var de ju närmast ofattbart billiga.

Det dröjde inte många timmar innan Skallen sålt slut på sitt parti. Sedan han räknat tusenlapparna beslöt han att snabbt lämna marknaden eftersom han tydligen inte betalt för sin plats där. Frun beordrades till baksätet medan älskarinnan för omväxlings skull fick sitta fram. Innan han klev in i Opeln tittade han på folkmängden på marknaden och skakade på huvudet: ”Tjafsbögar och skattebetalare … ”

Opeln försvann i fjärran och jag hörde aldrig av honom mer. Men häromdagen fick jag veta hur äventyret fortsatte och slutade.

Skallen arbetade under en period åt en tandtekniker i Småland. När han fått reda på att arbetsgivaren förvarade stora summor pengar hemma, erbjöd han sig på stående fot att sitta barnvakt om teknikern ville ta en kväll på stan med sin fru. Mannen accepterade tacksamt erbjudandet.

De små barnen hann knappt somna förrän Skallen letade upp pengarna, lämnade barnen och försvann – till Rio de Janeiro! Han blev efterlyst av Interpol men på den tiden hade Brasilien inget utlämningsavtal med Sverige. Efter några år var pengarna slut, Skallen kontaktade konsulatet, flögs hem på statens bekostnad och när polisen grep honom på Arlanda var han inte bara pank utan också barfota!

Efter fängelserundan kavlade Skallen upp ärmarna och tog nya tag. Han var inblandad i en mattkupp i Växjö och flydde sedan till Polen där han höll sig gömd. Men möjligen sviktade hans affärssinne något när han sålde sitt pass till en man som ville fly till Sverige, och skröt om detta för sina svenska kamrater. Uppgifterna nådde polisen och Skallen åkte i fängelse i Polen.

Efter avtjänat straff utlämnades Skallen till Sverige, men hann inte sätta så många nya affärsplaner i verket förrän han dog.

Småland hade förlorat en annorlunda entreprenör.

Den 17 maj kommer Norges nationaldag att blekna i skuggan av släppet av min första egna deckare – Till minne av Charlie K!

Men ni som föredrar att lyssna på böcker kan få tillgång till hela härligheten redan nu på fredag! Då förhandssläpps ljudboksversionen nämligen på Storytel – http://www.storytel.se/.

Vill du redan NU tjuvlyssna på början av boken – inläst av Reine Brynolfsson – så varsågod:

https://www.ohrlund.se/media/Till_Minne_Av_Charlie_K_-_Dag_Ohrlund.mp3

Kommentera gärna! :o)

Voff!

Jaja. Jag hör de oerhört intelligenta diskussionerna mellan Husse och andra hundägare nere på fältet på morgnarna och kvällarna:

”Är de inte söta? Tur att de inte anar något om verkligheten.”

”Hihi, undrar vad som döljer sig i den där lilla hundhjärnan?”

”Dom förstår verkligen inte mycket, eller hur?”

Nej, eller hur, ditt feta monster?! Bara för att du har varit korkad nog att köpa en Grand Danois som har blockerat ditt liv och försöker göra det till något bättre, utan att du förstår varför.

Gör mycket mer nytta än tvåbeningen förstår!

Kom igen, tvåbening, vi tar en kort repetition, eller kalla det översikt:

Ditt liv:

Stiga upp 05.30, börja oroa dig för allt ifrån äktenskap till rostig bil och restskatter. Stå vid busshållplatsen i snöglopp 07.15, oroa dig för att bussen inte kommer. Byta till tåg 07.28, oroa dig för utropet om att tåget är försenat. Anlända till underbetalda jobbet 09.12, oroa dig för chefens kommentarer. Sitta på dödstråkigt möte 09.22, orolig för att chefen ska säga att din avdelning är nedlagd. Rusa ut på stresslunch 12.00 för att äta dåligt lagad, för dyr mat. Komma tillbaka 12.45 för att dricka stinkade kaffe som stått på i en timme. Börja oroa dig för att inte hinna handla och hämta på dagis efter jobbet …

Ska jag fortsätta, eller ber du om nåd redan nu?

Mitt liv:

Vakna 06.30, springa ut och snabbkissa, in i värmen igen och somna om. Vakna vid niotiden, hitta matskålen och vattenskålen full, äta frukost, se att det snöar utomhus, vrida lite på filten i korgen, somna om. Vakna 12.00, snabbkissa ute utan att sätta tassarna i snön, käka lite, somna om i varma korgen. Vakna till vid 14.00, titta på ett intressant program på Disney eller Discovery, äta lite, slumra en stund och … behöver jag fortsätta ..?

Ur mitt låga, rätt basic perspektiv hör jag era höga och intelligenta diskussioner om hur smarta ni är, ni tvåbeningar. Tills det kommer till det där med pengar. Ni blir dagligen blåsta av bankerna och så var det ju det där med pensionen och det oranga kuvertet. Börjar det bli känsligt nu, hehe ..?

Ni garvar åt att jag och mina vänner gräver ner våra ben, men, som det gamla hundspråket säger – ett nergrävt ben är ett säkert ben.

Ni gav era ben till staten, och kolla hur mycket som finns kvar!

Visst, visst, alla vi fyrtassingar kanske inte lever länge nog för att njuta av våra bergrävda skatter. Men de finns där. För oss, eller kommande generationer. Hur är det med era?

Husse höll föredrag för Finansförbundets medlemmar häromkvällen. Dem har jag stort respekt för av det enkla skälet att många av dem har den goda smaken att läsa min blogg. De åtnjuter också min sympati av ett annat skäl:

Vi hundar behöver inget Finansförbund. Vi behöver inte förhandla och vi betalar ingen ränta.

Ett ben är ett ben. Heder är heder. Mitt är mitt och ditt är ditt.

Det jag planterar i dag finns kvar. Till skillnad ifrån i er värld. Och i hundvärlden finns inga direktörer eller politiker som skor sig.

Så hur var det nu?

”Undrar vad som händer i hans lilla hundhjärna?”

Tjena. Undrar vad som händer i din tvåbenshjärna.

Think about it. :o)

High tass, hörru! :o)

/Sigge

Voff!

På morgonpromenaden mötte Husse och jag en stackars Beagle med tratt runt skallen. Utan att veta hans öde kände jag omedelbart sympati, stannade och inledde ett allvarligt samtal medan Husse och hans matte höll på med det vanliga tramset:

”Men Guuuuud så gullig!”

”Hur gammal är han?”

”Bajsar han som han ska?” (btw – en fråga som tvåbeningar skulle ställa till varandra??)

…och så vidare i all oändlighet.

Vovven på bilden har ingenting med vovven i blogginlägget att göra. I hundvärlden skyddar vi varandra!

Samtalet mellan mig och – tja, vi kan kalla honom Ben, eftersom jag skyddar hans anonymitet av förklarliga skäl:

”Tja´ba, varför har du en död spann runt huvudet?”

”Dom skar bollarna av mig! Nu får jag inte slicka mig där på en vecka … ”

”Dom gjorde – VAD, sa du?”

”Du hörde.”

”Jesus Maria. Men – varför?”

”You tell me. Någon jävla idé om att jag skulle lugna ner mig. Vi får väl se, hehe … ”

Samtidigt, konversationen mellan Husse och Bens matte:

”Jahaja, så hur mycket fick ni betala för det där? Vi har funderat på att göra det med Sigge så småningom och … ”

”Tvåtusentvåhundra. Jag frågade när det skulle göra verkan. De sa att det kunde dröja allt mellan en vecka och flera månader, herregud, jag hoppas verkligen att det blir snart … ”

Och Ben och jag hoppas att du die in hell, baby. Och till Husse – don´t even think about it om du inte vill ha kiss på fina mattan varje dag i framtiden, hehe …

Alltså, wake up! Här småfiser ni tvåbeningar framför teven och förfasar er över hur det utförs könsstympningar på små barn i både egna och andra delar av världen – judarna snuppar snoppar på småpojkar och i Afrika skär man i småflickors kön med trasiga glasbitar (civiliserad värld – jo, voff, du!). Samtidigt betalar ni glatt en halv förmögenhet (fattar ni hur mycket hundgodis man får för tvåtusentvåhundra människopengar???) för att få könsstympa er bäste/bästa vän, den enda som ger hushållet vardaglig glädje, oavsett regn, räkningar och politik!

Ännu ett exempel på att ni kanske inte är blivande nobelpristagare, allihopa?

För övrigt: I kväll höll Husse föredrag för några hund(!)ra medlemmar av Finansförbundet. När han frågade dem visade det sig att många av dem läser min blogg, men inte hans.

Hehe. High tass, bankfolk! Keep up the good taste!

Men – tro för den sakens skull inte att jag låter finansbranschen vara ifred. Som en fyrtassad Janne Josefsson återkommer jag med ett blogginlägg om hur osmart det vore att låta en bank förvara sina pensionsben. Bäva.

Till dess:

High tass!

/Sigge

Voff!

Jag sitter här och kollar blogg-skallistiken. Finner till min glädje – och husses förtret – att jag fortfarande har fyra gånger så många läsare som han. Inte så märkligt egentligen – när husse frågade sina läsare varför det kunde vara så, svarade de att det berodde på att jag till skillnad från honom a) är söt och b) kan skriva.

Nog om detta och istället över till dagens ämne:

Män och kvinnor i fåniga kläder som jagar bollar med hjälp av verktyg:

Jovisst, vi pratar fenomenet golf. Låt mig därför reda ut en sak en gång för alla: Vi kineshundar bär inte rutiga byxor, inte heller rosa pikétröjor med fåniga krokodiler på, bara för att vi ska leka med bollar en stund. Dessutom behöver vi inga verktyg och inga slavar som går efter oss med små vagnar att ha prylarna i.

Eftersom husses och mitt promenadstråk gränsar till en sån där lekplats för arbetslösa tvåbeningar har jag haft tillfälle att studera dem på nära håll och konstatera

*att dessa stackare är fullkomligt humorbefriade och tar sig själva på ett narcissistiskt allvar

*att de missat själva poängen med roliga bollekar. De fattar inte att man ska hämta bollen när den farit iväg. De skriker åt varandra och skäller värre än hundar. Märkligt nöje.

*att de tror att man måste sätta ut små löjliga flaggor för att komma ihåg var man ska kissa

I dag bestämde jag mig för att skoja med dem. Just när en av dem skulle försöka slå sönder bollen med ett järnspett skällde jag allt vad jag orkade. Sedan blev det jätteroligt.

Först ropade tvåbeningen som slog: Helvete!

Sedan skrek tvåbeningen: Fore! och då kastade sig alla andra tvåbeningar platt i leran. Bollen flög iväg lågt och landade i vår pyttelilla, rätt smutsiga å. Jag skrattade så att jag höll på att kissa på tassen. Husse vände sig om och låtsades tända en cigarill för att de inte skulle se hans flin.

Sedan blev det vad husse brukar kalla ett verbalt krig mellan honom och en av tvåbeningarna som kravlade i leran. Fåntratten i rutiga byxor sa till husse att jag skulle hålla nosen. Husse svarade med en ammunition av något mer finslipad kaliber och bollmisshandlaren med järnspettet blev tyst.

Husse vann. High tass!

Jag tänker att dessa stackars tvåbeningar kunde ha ett liv – ett rikt liv – om de bara lärt lite av oss hundar och vad vi gör. Och att spänna av innan de spräcker de där fula byxorna. Ty när vanliga tvåbeningar trängde sig in på överklassens gräsmattor måste de ha varit lika välkomna som fästingar i tassen. Jag menar, jämför med att tvåbeningar i gummibåtar med uppspända lakan seglat in i Sandhamn på midsommar, herreminsvans vilken klassöverträdelse!

Sånt där trams håller vi hundar inte på med. Däremot ägnar vi oss åt både roliga och nyttiga nöjen som varken kräver klasstillhörighet, verktyg, medlemskap eller rutiga byxor:

Det här är en kär gammal finsk dans som kallas Rantarontiringen. Själv är jag också förtjust i vanlig vals:

Jag får väl vid tillfälle ta upp fenomenet golf i en av mina kommande romaner. Under den senaste tiden har jag arbetat hårt med mina manus och drabbas förstås, som alla andra författare, ibland av stor trötthet:

För övrigt hunderar jag på att ge mig in i politiken. Är det inte hög tid att vi får ett riktigt Hunddepartement lett av en Hundminister, kanske den kloslipade Roger Ridgeback? Skäll upp och låt mig höra vad du tycker!

High tass!

/Sigge

Jag sitter i en takvåning i vackra Prag, med regnet smattrande mot plåttaket, och följer ur ett utländskt perspektiv delar av rättegången mot en av de värsta galningarna i modern historia – Anders Behring Breivik.

Många är de som, förståeligt nog, vill att det ska bli tyst för evigt kring denne förvirrade slaktare. Att han inte ska få all den uppmärksamhet han så gärna vill ha, än mindre utrymmet i historieböckerna.

Jag håller med, sorgset medveten om att det ändå inte kommer att bli så.

Rättegången mot Breivik beräknas kosta två och en halv miljon norska kronor om dagen, totalt drygt hundra miljoner. Ponera att han antingen får tjugoett års fängelse eller tjugo års psykiatrisk vård, så kan du lägga till tjugo miljoner på notan. Minst.

Varför?

Processen skulle kunna göras kort. Mannen har erkänt att han mördat 77 människor och skadat ett antal som nämns i tiotal, vilket är fel. Breivik har även skadat tusentals anhöriga. Han har skadat miljoner norrmän på ett annat sätt.

Men det viktiga, rent juridiskt sett, är att han erkänt morden och mordförsöken.

Jag ställer mig lika oförstående som utländska media till att det norska rättssystemet offrar miljoner dagligen, på att låta en Lill-Hitler utveckla sina teorier om rasrensning och om hur han gjort både Norge och Europa en tjänst. I rättssalen sitter ungdomar med hjärnskador, amputerade ben och armar, som av många anledningar  behöver – och borde tillerkännas – alla de miljoner Breivik nu kostar det norska samhället, medan 800 journalister från hela världen ger honom än mer uppmärksamhet och fler garanterade platser i historieböckerna.

Enligt min vän som bor i Norge är allt detta en del i ett politiskt spel hårt drivet av Socialdemokraterna med Stoltenberg i spetsen.

Må så vara. Det finns möjligen en krasst politisk och ekonomisk – men ändå ingen rimlig eller human – anledning att dra ut på plågan för alla offren, som dessutom ska finansiera spektaklet med skattepengar.

I vår del av världen har dödsstraffet avskaffats med motiveringen att vi har utvecklats och att vi till varje pris ska stå över den slags handlingar, oavsett hur barbarisk brottslingen är. Att Breivik nu erkänner att han misslyckats, att han i själva verket skulle ha mördat fler än 564 personer och dessutom skurit halsen av Gro Harlem Brundtland medan han filmade dådet, betyder ingenting.

Vi – samhället – ska fortfarande vara mer civiliserat än Breivik. Vi ska stå över den sortens handlingar. Breivik ska – oaktat vilken smärta och vilka skador han med stolthet tillfogat så många människor – få leva.

Fan tro´t.

Men ok, om det nu anses civiliserat att höra hans dravel och vårda honom till en kostnad av etthundratjugo miljoner – som behövs till annat – innan han släpps för att fortsätta mörda, så låt gå för det.

Vi människor har ju utvecklats. Vi är ju civiliserade. Vi står ju över sånt där.

Vilket är lätt att göra om man inte har en dotter eller son som blev mördad eller lemlästad av Breivik den 22 juli förra året.

Det är lätt att vara stor i käften när man sitter på läktaren.

Jag hävdar dock fortfarande att processen ska hållas kort. Galningen bakom det värsta massmordet i modern, skandinavisk historia, har erkänt.

Döm Breivik i morgon, utan att lyssna vidare på rasrensningsdravlet som så många kört före honom.

Att han skrivit ett 1 800 sidor långt manifest gör honom – i mina ögon – inte till någon att lyssna på.

Jaja, du ser ju bara själv:

Obehaglig, stirrande blick. Bilförsäljarleende. Huggtänder stora som Titanic. Opålitligt slokande öron.

Kort sagt – Döden på fyra ben!

Jag har sagt det förr och jag säger det igen – klart att jag är ras-ist även om jag är Hunduist rent religiöst. Hört talas om realism, mina vänner? Den som inte förstår att vissa raser är värre än andra, är illa ute.

Som Jack Russell. Ser ut som tjocka, slätrakade småkossor med chiuaua-hjärnor – Guds straff mot hundligheten.

I dag var jag i lugn och ro ute på min eftermiddagspromenad och fullt upptagen med viktiga sysselsättningar som gräsnosande, pinnhämtning, skall mot ful gubbe och så vidare, när hon raskt närmade sig.

En Jack Russell-tik. Och säg mig förresten – hur fan kan en tjej heta Jack Russell? Närmast perverst enligt min åsikt.

I alla fall – könsbytarkvinnan slängde sig över mig med alla tassar så fort hon kunde. Hennes matte försvarade henne med att hon löpte men det gör ju jag också. Varje dag och fort som fan! Så det är inget försvar för dåligt uppträdande.

Som om inte jag också löper?! Kolla här!!

Min moral förhindrar mig att berätta vad hon gjorde i detalj, men det var en hel rad mycket närgångna, sexuella trakasserier i handling snarare än i skall och gläfs. Till slut satte de koppel på den perversa käringen så att jag fick vara ifred och torka svetten ur morrhåren – gode gud! Funderar starkt på att anmäla henne till HundO. Kanske kan få ett skadestånd för att jag blivit kränkt, det är ju så populärt bland tvåbeningarna nuförtiden, och ett extra torkat grisöra skulle inte skada.

Annars är det mesta bra. Jag nosar just nu på en ny historia som jag ska skriva. Utan att avslöja för mycket kan jag berätta att det blir mycket kärlek, känslor och hetta – nästan som chilipeppar i torrfoder!

High tass!

/Sigge

Kommer du ihåg SJ:s reklambilder? Människor som lutade sig mot tågrutan med ett frånvarande ansiktsuttryck, samtidigt som texten talade om den inre resan.

En av de få gånger reklamen inte ljugit.

Ty din mentala resa är – åtminstone nästan – alltid längre och djupare än den fysiska. Oavsett hur kort eller långt du reser.

Om du håller dina sinnen öppna.

För mig räcker det att hoppa i bilen och köra söderut. Redan efter några mil, i höjd med Södertälje, lägger sig lugnet och den inre stillheten över mig. Jag glömmer post, räkningar, vidriga telefonförsäljare, krav, arbete.

Den inre resan börjar.

Nu läser jag om Estlands riviera – Pärnu – och blir nyfiken. Jag har haft förmånen att få resa i över fyrtio år, bo och arbeta i många länder och även haft möjlighet att besöka Estland, men aldrig kommit så långt som till stranden.

Det ser ut som paradiset, bara något dygn bort. Där finns slott och herrgårdar att bo på, som förflyttar en hundratals år tillbaka i tiden.

Och erbjuder Wifi.

En ny tid, men nya möjligheter. Men den inre resan kommer alltid att vara densamma, för den som håller sinnena öppna. Kanske räcker det med en busstur ibland.

Nu går jag och packar.

”Det känns lika märkligt varje gång”, sa min gode vän och den erfarne författaren, översättaren och bokförläggaren John-Henri Holmberg. ”Varje gång man tittar på skärmen och inser att man ännu en gång skrivit ungefär en miljon tecken.”

Han har rätt. Vid det här laget har jag en ganska lång rad böcker bakom mig, och kanske tycker man – som när det gäller andra yrken – att någon form av slentriankänsla borde infinna sig när man sätter punkt, avslutar ännu en historia.

Alls icke. Tvärtom.

Däremot infinner sig genast en märklig blandning av känslor:

Glädje, för att den tyngsta delen av jobbet är över även om arbetsam och delvis smärtsam strykning och redigering återstår.

Tomhet, för att det känns oerhört trist att kliva ur en historia man älskat att skapa.

Saknad, därför att man skulle vilja fortsätta umgås med de karaktärer som varit en aktiv del av ens liv dygnet runt i veckor, månader, ibland år.

Den här gången är det dock lite annorlunda. Glädjen finns men tomheten och saknaden kommer förhoppningsvis knappast att få fäste, eftersom nästa bok jag ska skriva är en direkt fortsättning på den jag just skrivit klart.

Alltså tröstar jag mig med att glädjen – efter en kort paus – snart kommer att uppstå igen när jag får sätta tänderna i fortsättningen, väcka liv i de slumrande karaktärerna och se om det på något sätt går att toppa den förra historien.

Jo. Visst gör det det.

Jag kommer att somna med ett leende, med tankar om vad Christopher Silfverbielke gjorde efter att jag satt punkt på sidan 322.

Voff!

Alltså, påsken var ganska bra för mig, bortsett från att tassarna blev blöta i skitvädret. Husse och jag hade bara tid att ta ledigt just lördag och söndag, för vi har så ofattbart mycket att göra. Fattar ni hur mycket jobb det är att knåpa ihop Sveriges populäraste hundblogg?

Attundas förklaring – snygg, tycker jag!

I dag blev det fullt jobb igen. Både Husse och jag åkte till Attunda Brandförsvar i Sollentuna för att ställa lite frågor. Vi blev varmt välkomnade av brandmännen Marcus Horn, Johan Östlund, Patrik Asp och Jeff Muller. De och deras kompisar var jättetrevliga, Helt otippat tyckte alla mycket om mig och det blev en hel del kliande bakom mina öron (me like).

De har fett läckra wheels på det där stället! Jag skulle inte ha något emot att åka omkring i en sådan här kärra:

Det är ruskigt tunga grabbar som jobbar på Attunda! Medan vi andra lyxar oss och skriver dikter håller de på med allvarliga grejor, som sånt här …

… och för det måste de förstås ha riktiga grejor, så deras jackor är ju lite tjockare än min:

Rejäla grejor, men det jag är mest avis på är deras helcoola plåtmössor! Undrar just om det finns en sån i min storlek – med hål för öronen – och om man skulle kunna bli förste brandhund, eller något?

I alla fall – husse och jag var där för att fråga om helt olika saker., Husse skriver ju deckare om våldsamheter och så. Jag har också skrivit min första deckare men funderar starkt på att gå över till den mer romantiska genren, med starkt italienska inslag:

Amore!!

Typ.

Därför var min fråga till grabbarna på Attunda hur man hanterar brinnande kärlek och glödande hat? Är det grejor som självslocknar eller måste man släcka? Och med vad – känslor, förnuft, logik?

Jag fick en hel del bra tips av grabbarna med erfarenhet.

Efter besöket på Attunda (stort tack, grabbar!) åkte Husse och jag till skrivarlyan för att få ner våra nyvunna erfarenheter på papper. Husse ägnade sig åt sin ruskiga historia medan jag bara funderade över Italien, kärlek och ravioli. Jag vässade klorna, lät tassarna hamra ner lite idéer på tangentbordet och softade sedan i skrivarlyan, med den konstnärlige författarens rätt.

Det är på g nu, jag känner det. En dag kommer du att vara stolt över att du var en av de första som kände mig.

High tass!

/Sigge.