Naturligtvis kommer det inte att ske.

Du är en skugga. På Internet. På min garageuppfart.

Det är du som planterar ett virus på min hemsida, för att andra inte ska kunna ta del av mina ord, mina åsikter.

Därför att dina egna inte är starka nog.

Det var du som tog dig in i trädgården förra sommaren, välte parasoll, slog sönder lyktor och skar ner den fina lampan som slog i bordet och gick sönder.

Känner du att du imponerar, Feghet, eller är ensamhetens vind alltid lika kall?

Det var du som häromnatten tog något vasst och drog i lacken på min bil, så att den nu måste lackeras om.

Det är du som alltid går ut i gatans mörka mitt när du kommer till en gatlykta. Du som alltid kvickt skyndar in på en sidogata när du hör andras röster. Det är din stank kvarterets hundar känner när de skäller till synes omotiverat.

Det är också du som inte törs ringa på min dörr, inte törs möta mig öga mot öga, inte törs tysta den röst du avskyr, på riktigt.

Det är därför du för evigt bär samma namn, oavsett vem du är och var du bor, oavsett hur du kämpar.

I det ligger också din enda fördel, en tragik du är för liten för att förstå.

Att ingen känner avund mot dig. Ingen.

Vänner, det är dags att stänga Sverige. Författaren Herman Lindqvist har svarat på några frågor som en extremistsajt ställt och värre kan det tydligen inte bli:

http://www.svd.se/kultur/herman-lindqvist-pa-extremistsajt_7281189.svd

Av detta görs en stor sak i ankdammen och frågan får plats i en av de stora och malliga tidningarna.

Som författare och debattör borde Lindqvist naturligtvis själv få välja att svara eller ej när han får frågor. Men snabbt kastas den unkna, politiskt korrekta filten över honom och åter står det klart att den svenska ”yttrandefriheten” gäller med begränsningar, och att många vill vara de som avgör vad som får yttras.

I det ligger en fara som få vill diskutera.

Så här skriver min synnerligen kloke författarkollega Tommy Deogan om saken:

”Ytterligare ett exempel på att vi lever i  Moralpanikens högkvarter! Finns där inga värre ”problem” att fokusera på/ lägga energin på? Som t.ex. författare som vill sjunga i ESC och kvinnor som inte väljer att raka sig under armarna… Resten blundar vi för istället, som barnfattigdom, kvinnomisshandel, mygel, korruption och hemlöshet- dessa saker ”finns ju inte i Sverige”, bara i alla andra länder… !”

Instämmer med föregående talare.

I går stod jag åter på svensk mark efter att ha vistats i Florida i några månader.

Ett av reportageuppdragen där var att fortsätta med dokumentation av hemlösa – ett projekt jag arbetat med i flera år och som delvis sponsras av Sofia Församling i Stockholm. Att se barn utan mat i ett av världens rikaste länder är en märklig och delvis skakande upplevelse.

Jag landar i Sverige, sätter mig i bilen och kör till Malmö för att ta mig vidare till Köpenham.

Det första som möter mig är den här synen:

Malmö, Sverige, den 15 juli 2012, kl 21.45.

En bild som manar till eftertanke.

Läs gärna min gästblogg i Bokboxen:

http://bokboxen.blogspot.se/2012/06/gastbloggaren-dag-ohrlund.html

Det hände i torsdags kväll.

Huruvida de ovanligt heta nätterna ökade förövarnas frustration är ännu okänt, likaså hur Planen verkligen såg ut.

Vad vi vet är följande:

Henry Leonard, 35, ringde till kinarestaurangen Tung Hing och beställde hemkörning av kinamat. Lotten föll på 23-årige Zhi Wei Huang, en ung man som kommit till USA för tre år sedan, snabbt lärt sig restaurangbranschen och sedan jobbat hårt större delen av dygnet. Huang både lagade mat och levererade den och lyckades på det sättet försörja hela sin familj.

När han i torsdags kväll lämnade restaurangen på Fowler street med varm mat i frigolitlådor hade han ingen aning om att det var hans livs sista leverans.

Alla vill vara med i tv och Leonard skulle senare, med sin baby på armen, i direktsändning vittna om hur han hörde några skott strax efter att Huang hade levererat maten till honom, att han fann kinesen död utanför sin lägenhet och att hans sambo snabbt ringde efter polis och ambulans..

Vad han inte vittnade om, var att hans son var en av de två tonåringar som – till synes utan anledning – sköt den 23-årige Huang till döds. Det spekuleras nu om att far och son var i maskopi.

Men varför? För att råna en kines på motsvarande 150 kronor? Kanske.

Eddie Leonard

Henry Leonards son, 16-årige Eddie Leonard, sitter nu i häktet tillsammans med sin kumpan, 17-årige Dejerion James Stewart. Tack vare sina låga åldrar kommer

Dejerion James Stewart

de båda ynglingarna att klara sig undan det dödsstraff en Floridajury annars skulle ha utdömt för överlagt mord.

Men tragedin och meningslösheten är ett faktum.

En 23-årig man som kom till USA för att förverkliga sin dröm, är död.

Två tonåringar är också döda, fast på ett annat sätt.

För 150 kronor.

Eller – vad?

På min semester nära den skånska Atlanten bor jag hos en tjej som heter Selma.

Det finns bara ett ord att beskriva henne med:

Cool.

Selma och jag vardagsfilosoferar om lite av varje. Ni vet, sådär lagom som man gör när man inte orkar bli alltför djup och samtidigt hoppas att tvåbeningarna ska smyga åt en lite leverpastej innan det växer skägg på dem. Eller oss.

Häromdagen var Selma och jag på väg till Playa del Voffo för ett snabbdopp när jag plötsligt fick syn på två ruskigt skumma typer. Jag viskade till Selma att hon skulle slänga sig ner på mage och ligga still.

Kolla Selmas blixtsnabba reaktion när jag viskar till henne. Typen uppe i hörnet fattar ingenting!

Man vet ju aldrig om okända varelser kommer att attackera eller ej, så det gäller att ha en listig plan. Dessutom var de tvåbeningar, men de såg inte ut som tvåbeningarna vi bor hos.

När vi hade varit typ Vietnam-sniper-stilla i en minut eller så och fienden inte gjorde några tydliga attackförsök sa jag till Selma att vrida på skallen. Vi betraktade typerna i några sekunder och kunde knappt hålla oss för svansviftning.

Selma och jag: Hä, hä, hä! Svårt att hålla svansarna still här…

Typerna såg ofattbart löjliga ut och plötsligt kom jag ihåg att husse visat mig en bild av en sån en gång.

”Stork”, sa husse då.

”Samma bokstäver som i torsk”, mumlade jag. Ett citat av den svårt Tourettedrabbade författaren Dan Buthler, för övrigt en av litteraturens mest oförstådde.

”Va?”, sa Selma.

”Stork heter de”, sa jag.

Selmas fråga är högst befogad…

”Vad ska man med dem till?” undrade Selma.

”Ett av livets mysterier”, svarade jag. ”Tvåbeningarna lurar i sina barn att storkarna kommer med barnen när de är nyfödda. En klockregn lögn, förstås. Förstår mig inte på tvåbeningar. Skulle du kunna ljuga din valp rakt upp i nosen?”

”Aldrig”, sa Selma. ”Ärlighet är viktigt.”

”Sanna mina skall”, sa jag. ”Men hur tänkte Gud här? Vad ska man med storkar till?”

Selma fnissade. ”Titta på en kackerlacka så förstår du att Gud inte finns. Eller att han – om det nu är en han – är den största komiker som funnits. För vad ska vi med sköldpaddor till? Eller spindlar? Eller strutsar? Vad är det för vits med att vara fågel om man inte kan flyga …?”

”Eller mastiffer”, fyllde jag i.

”Hä, hä, hä”, flinade Selma. ”Du menar de där som spänner sig och ser ut som testosteronstinna italienska glassförsäljare. Hä, hä, hä … ”

Vi rullade runt på rygg och skällde av skratt i några sekunder. Storkarna stirrade förvånat på oss och jag tyckte att de såg förorättade ut. Selma reste sig upp, skakade på sig och knyckte med huvudet. Vi traskade vidare mot Playa del Voffo och dök i.

Några timmar senare traskade vi hemåt genom kvällslandskapet och konstaterade att livet inte är så dumt.

Med eller utan storkar …

PS: Som vanligt smög Glenn Nilsson efter oss med sin kamera. Jag misstänker att han förr eller senare tänker bli rik genom att sälja bilderna till Hund i Veckan eller Hund Extra, Skalldal! eller någon annan skandaltidning. Well, Selma och jag bjuder på det …

Kära vänner!

Mitt senaste blogginlägg medförde ju knappast att strömmen av fanmail minskade – tvärtom! Kändislivet har sina baksidor – alla vill veta vad man gör minut för minut. I vanliga fall värnar jag mycket om mitt privatliv, men ni kära fans är också viktiga för mig, så jag har bestämt mig för att öppna upp en aning och visa några ytterst privata bilder som en av mina hovfotografer – Glenn Nilsson – tagit under min semester.

Som ni vet finns det massor av beacher att välja mellan för oss hundar. Jag brukar hålla mig långt borta från Playa del Tasso eftersom den oftast är full av valpfamiljer med allt vad det innebär av skall, kladd och tårar. Visst är de söta, de små, men jag är inte i det stadiet av livet just nu.

Playa del Svanso får också klara sig utan mig. Fullt av pudel-wannabies, tax-fjortisar och överborstade schäferhannar i treårsåldern – gimme me a break. Det är också där inoljade mastiffer springer och spänner sig bredvid boxerhannar som ser ut som italienska glassförsäljare i Rimini som önskar att de hade en tatuering *gäsp*.

Alltså, jag föredrar den mer anonyma Playa del Voffo, eller som de skånska infödingarna kallar den – Honnastrannen. I vanliga fall brukar man kunna vara helt ifred där. I mitt fall blir det förstås lite annorlunda. Som ni ser blir jag jagad av en skitsnygg fotomodell (som också vill vara anonym på semestern) så fort jag tar en liten simtur, men det är sånt man får leva med om man är jag! ;o)

Jag gillar verkligen strandlivet. Det är i den varma sanden jag softar bäst medan jag filosoferar och funderar över Livet och vad min nästa roman ska handla om.

Ska det vara action eller brinnande kärlek? Sjukhusmiljö eller regniga, kalla gator i New Bark? Ska jag skriva under min amerikanska pseudonym C.S Dog eller min italienska – Siguardo Voffo? Mycket att tänka på.

Sådärja, vänner, nu har ni fått en liten inblick i mitt hemliga semesterliv. Nöjda nu? ;o)

High tass!

/Sigge