Intressant.

Jag skriver ett inlägg om förnedring, där jag kontrar en porrstjärna mot de människor som förnedras oavbrutet – och till skillnad från porrstjärnan utan att få bra betalt – i TV-kanalernas vidriga program som Robinson, Rent Hus, Lyxfällan och Bonde söker fru.

Massor av människor gillar – enligt Facebook – mitt blogginlägg.

EN törs kommentera det.

Måste jag skriva sanningen om svenskar, invandring och SD:s framgångar, för att få en kommentar?

Nyligen framträdde en ung svensk dam, under artistnamnet Puma Swede, i svenska tv-program och berättade om sin framgångsrika karriär och affärsverksamhet som porrstjärna i Hollywood. Till en del tittares – och programledares – stora förskräckelse såg hon varken nersupen eller nerknarkad ut. Hon verkade ha alla hästar hemma, kunde tala för sig och menade på allvar att hon gillade sitt jobb. Hon berättade också att hon i branschen sett några män och kvinnor bli utnyttjade, supa ner sig, skilja sig, knarka och bli deprimerade. Precis detsamma som varje dag sker bland kontorister, läkare, busschaufförer, professorer, sjuksköterskor, renhållningsarbetare och skådespelare.

Men det värsta av allt var naturligtvis att hon tjänade bra med pengar. På att bli förnedrad, vilket hon nu inte tyckte att hon blev, eftersom hon valt frivilligt och gillade det hon gjorde.

Hur behandlar man sådant i världens mest politiskt korrekta land, 2012?

Det blev naturligtvis folk- och tittarstorm. I min lokaltidning, som också hade intervjuat tjejen under rubriken ”Hästtjejen som blev porrstjärna”, rasade insändarna och ifrågasatte chefredaktörens mentala hälsa. Denne försvarade sig med att tidningen försöker skildra olika människor och alla delar av livet.

Vilket ju är hans förbannade jobb.

Senast i kväll såg jag ett program som visst kallas ”Arge snickaren” på tv. Och blev förbannad.

Jag ser alltför sällan television, men av praktiska skäl äter familjen middag på ett bord i närheten av tv:n och av en tillfällighet ofta i samband med att en viss typ av program sänds. Jag har noterat att det ursprungliga mobbing- och förnedringsprogrammet Robinson fortfarande sänds efter en miljon säsonger och lika många psykbryt. Förnedringen har vidare odlats och finslipats i rader av program som Biggest Loser, Lyxfällan, Rent Hus, Bonde söker fru, Ensam mamma söker och gudvetvad perverterade programmakare lyckats döpa dyngan till. Tv går hand i hand med kvällstidningarna som tar i så att de kräks för att lyckas skapa dramarubriker kring varje förnedringsprogram.

Och uppenbarligen går det hem.

Kontentan är densamma: Så länge folk förnedras med kläderna på, går det bra. I Rent hus förnedrade TV 4 människor, varav några uppenbart behövde hjälp med mycket viktigare problem än städning. I ett program som jag inte ens vill nämna namnet på, klappade producenterna de medverkande – som alla hade grava funktionsnedsättningar – på huvudet så fort de lyckades vara duktiga. Jag var färdig att kräkas på golvet. I Bonde söker fru har det också förekommit en och annan djupt olycklig och sjuk människa som helt uppenbart hade behövt erbjudas vård istället för att hängas ut i tv.

Producenterna bakom den här typen av program borde bindas i stolar och utsättas för tomatkastning på bästa sändningstid – det hade varit bra tv!

Det går alltså bra att förnedra handikappade och folk som inte riktigt förstår, så länge de behåller kläderna på. Men när en svensk tjej som högst sannolikt vet vad hon håller på med tar av sig kläderna och har sex för stora pengar – då är det katastrof. Däremot går det bra att tjejer klär av sig och har sex – utan stora pengar – i Big Brother, för då är det gubevars tv!

För min del kan programmakarna, producenterna och för all del tittarna fortsätta hyckla så länge de vill. Förnedring är förnedring, och jag tror knappast att Puma Swede förnedras mer än dem som luras av TV 4.

Däremot blir hon – med all rätt – rik på det hon gör.

Nu vill jag se en producent som har stake nog att göra goda och positiva program utan förnedring! Jag tycker inte att vårdslösa människor som levt över sina tillgångar på lyxkonsumtion ska belönas av tv, eller att snuskpellar ska få gratis städning. Jag tycker inte heller att otacksamma, uppkäftiga människor ska få hjälp av Arge snickaren eller belönas med ett nytt kök för några hundra tusen.

Jag tycker däremot att 91-åriga Elsa som vi såg i tv i morse, ska få hjälp att komma in på det hem myndigheterna i dag förvägrar henne, så att hon kan få adekvat vård och ett värdigare liv under sina sista år. Jag tycker att föräldrar som går på knäna för att de tvingas ta hand om sina svårt sjuka och/eller handikappade barn dygnet runt, ska få hjälp. Jag tycker att svårt handikappade människor som drabbats av det vi andra inte vill tänka på, ska få alla hjälpmedel och all stöttning de kan få.

Och nej – vi behöver inte visa det i tv.

Men i valet mellan pest och kolera vore det fan så mycket bättre än de förnedringsprogram som sänds i dag. Och att deltagarna i de programmen har kläder på sig gör inte saken ett dugg bättre.

Promenerar med valpen och upptäcker att det är den första riktigt, riktigt kalla dagen. Inte så mycket för temperaturen men på grund av den snåla, fuktiga vinden.

I USA blåser sedan många år en helt annan, om möjligt ännu kyligare vind. En vind som Barack Obama försökt mildra genom sjukförsäkringssystemet ”Obamacare”.

De som någon gång hamnat på sjukhus i USA vet, förstår och tar tacksamt emot den nya reformen.

De rika avskyr den. Det vore ju förfärligt om skatten höjdes ett par procent. En dollar är en dollar och folk får fan klara sig själva.

En kvinnlig polis jag nyligen jobbade ihop med – Kristy Neroni – födde för två år sedan sitt första barn. Pojken föddes för tidigt, hade en del medfödda skador så mor och barn fick tillbringa en månad på sjukhus.

Notan: Över en miljon dollar!

Tack vare sin försäkring genom polisen klarade sig Kristy undan med en självrisk på tio procent, vilket innebar lån upp till halsen och långa avbetalningar.

För många andra har det varit värre. Ett par dygn eller någon vecka på sjukhus kan lätt leda till att man blir av med både livsbesparingar, bil och bostad. Allt medan de privata sjukhusen och läkarna skor sig på sjukt höga debiteringar.

Ett i längden ohållbart system.

Naturligtvis vore det utmärkt bra om alla människor förblev friska till dödsdagen och förmådde försörja sig själva.

Men verkligheten ser inte ut riktigt så.

I USA växer en rörelse bland de fattiga, de chanslösa. En vacker dag kommer de att göra uppror, börja vandra. De rika är inte dummare än att de förstår – och beväpnar sig.

”Let ´em fuckers come”, säger en pensionerad arméofficer, visar mig sitt medlemskap i The National Rifle Assosciation och dessutom den arsenal av vapen och ammunition han förvarar hemma. ”Any nigger walkin´ on my yard, is dead!”

Any nigger.

Bland mina vänner finns det både demokrater och republikaner. Demokraterna behöver inte föra diskussionen, de har förstått vidden av sjukförsäkringen, oavsett vad de anser om Obama som person och resten av hans presidentskap.

Republikanerna förstår ingenting, och är förbannade. De sprider all dynga de kan om Obama både muntligen och via mailkedjor. Presidenten är inte bara muslim utan har kopplingar till bin Laden. Han har genom sina lyxresor stulit miljoner skattedollar och hans fru är shoppinggalen på gränsen till sjukdom. Och så vidare.

Jag försöker förklara för en av mina vänner – som dessutom är sjuk och röker fyrtio cigarretter om dagen – att även han hamnar på sjukhus förr eller senare.

Han skakar bara på huvudet:

”It ´s not gonna happen!”

Han förstår inte. Vill, som så många andra, inte förstå.

Men det gör desto fler.

Och det är en av anledningarna till att Obama, trots kylan, vinner i natt.

Hoppas jag…

Obegripligt men sant. På en parkeringsplats utanför en matbutik i Malmö dyker hon upp i verkligheten, kvinnan som min medförfattare Dan Buthler och jag skapade som en IKEA-karaktär till boken ”Återvändaren”. Hon är i 50-årsåldern och välklädd. Skamlöst stjäl hon min parkeringsplats trots att jag står där, blinkar och pekar mot bilen som ska köra ut. Trots att jag står närmast, trots att hon ser mitt invalidparkeringstillstånd i framrutan.

Hon blir som ett mentalt gympass för mig. Jag vevar ner rutan vrålar vad jag tycker om henne.

Och kvinnan begår misstaget att gå i debatt med mig. En stund senare försvinner hon gråtfärdig med svansen mellan slagen i den fula kappan och förhoppningsvis är hennes kväll förstörd.

Min tonårsdotter är chockad och förbannad över en vuxen kvinnas uppförande. Återigen blir jag tvungen att döda ett par av de få illussioner flickan har kvar. Illa.

Det är lite synd att Sveriges alla kretiner till telefonförsäljare inte har gemensamma möten så att de kan varna varandra för sådana som mig. De skulle spara dem massor av tid, energi och obehagliga upplevelser, ty när det gäller dessa digitala kackerlackor är jag skoningslös och kan önska dem den brådaste och mest smärtsamma död, då de skamlöst tränger sig in i våra hem med allsköns skit.

Kvällen efter att käringen i den beige kappan snott min parkeringsplats ringer det igen – nu från det oroväckande, anonyma Norrköpingsnummer som dykt upp på displayen som missade samtal de senaste dygnen.

Han: Hej hej, jag ringer från företaget Positiv Pension! Hur står det till?

Positiv Pension? Skojar killen? Jag är femtiotalist och en av alla dem som är i högsta grad blåst av staten när det gäller en eventuell kommande pension. I bästa fall kommer den att bli en fjärdedel av det jag lovades när jag började jobba för fyrtio år sedan. Grovt bedrägeri, hade det hetat om någon gjort samma cirkusnummer i privat verksamhet. Sex års fängelse, kanske. Men statens herrar går fria.

Jag: Här blir det tamejfan ingen positiv pension!

Han (förvånad): Va?

Jag: Min fru har just lämnat mig med min bäste vän. De har tagit huset ifrån mig och biljäveln har gått sönder. Har du fler frågor?

Han: Oj, oj, oj, jag ville ju bara hjälpa dig med pensionen…

Jag: Det jag behöver hjälp med nu är något helt annat än pensionen!

Han: Oj, jag får väl önska dig en trevlig kväll då….

Jag: Det blir tammejfan ingen trevlig kväll här…

Han låter olycklig när han avslutar samtalet. Bra. Kanske, kanske skaffar han sig ett anständigt jobb istället för att plåga hederligt folk med skitsamtal på kvällstid.

Åker vidare till bästa vänner för att bo där i några dygn. Efter en stund ringer en försäljare från Bonniers Bokklubb och plågar dem. Jag tar över samtalet och förklarar på bruten svenska att hans ”erbjudande” om böcker om våld och död inte överensstämmer med vår religion.

Säljaren låter olycklig och tackar för sig.

På det hela taget har det varit ett bra dygn. Bortsett från idioterna på parkeringen och i telefonen har jag träffat massor av underbara, trevliga, artiga och på alla sätt härliga människor.

Sista funderingen före sovdags handlar alltså om varför vissa tar sig rätten att kränka, hetsa, tränga sig, ta sig in i människors privatliv med en förmodad rätt att uppföra sig hur fan som helst.

Och varför de blir förvånade och olyckliga när man ber dem fara åt helvete.

Så här enkelt är det, parkerings- och försäljartomtar: Låt anständiga människor vara ifred, så får vi en riktigt trevlig värld. Jag vet – det är svårt att förstå, men läs meningen om och om igen så kan den så småningom bli begriplig även för er.