Syster, ge mig hundra milliliter Pragmatil, tack!

För undvikande av missförstånd, låt mig först förklara att jag skriver detta i egenskap av att vara en stolt, Legitimerad Gubbjävel. Det tar decennier att förtjäna titeln, å andra sidan medför den förmåner. Bitterhet är inte längre något skällsord utan ett guldmärke man med stolthet bär på kavajens slag. Rättigheten att ha tveklöst kompromisslösa åsikter om allt ingår. Man kan aldrig bli anklagad för att bli rasist, eftersom man tycker lika illa om allt och alla. Utom möjligen sin tax och sin keps.

Då vet du.

Nu till det stora, viktiga och allvarliga:

Under det förra seklet förekom mer än en allvarlig medicinsk skandal i vårt land och dessvärre lär det väl inte bli bättre under 2000-talet.

Vi vaccinerar oss till döds och en ynka vattkoppa tycks i dag farligare än en skorpion.

Låt mig då avslöja en hittills hemlighållen skandal från 1900-talet:

Förmodligen började de medicinska experimenten mellan 1920 och 1930, ty jag minns min gröna ungdom (1976) när min då blivande svärfar stirrade på mig, på fullt allvar och med eftertryck sa: ”Sluta läsa så mycket, man kan bli dum i huvudet av alla de där böckerna.”

Han var snickare. Jobbade vitt på dagarna, svart på kvällar och helger, ägde en stor bostadsrätt, hyggligt stor bil och ett bra lantställe. Detta försvarades alltid med att han bara var ”en fattig arbetare”.

Uppenbarligen hade han fått en rejäl dos av Antibibliosil när han föddes.

När min generation kom till världen i slutet av femtiotalet, hade vetenskapsmännen fått fram den perfekta blandningen. Jag minns att jag vrålade strax efter förlossningen och nu vet jag varför.

Som alla andra bebisar fick jag omedelbart efter förlossningen en hästspruta med några hundra milliliter långtidsverkande Pragmatil blandat med en lika stor dos Tankeblockerare.

Syftet var politiskt vällovligt och mycket tydligt. Någon hade redan då räknat ut att pragmatismens egentliga syfte skulle komma att förändras till ett evigt velande under kommande decennier. Och lika viktigt som det i dag är att vaccinera bort varje normal och ofarlig barnsjukdom, lika prioriterat var det då att på sikt få bort både fritänkande och ställningstaganden.

För hur i helvete skulle det se ut om folk fortsatte utveckla fria tankar och ifrågasättanden när först kyrkans män, sedan politikerna, under sekler kämpat för att få ordning på folk och få dem att lyda?

I dag kan jag med facit i handen meddela att den där Pragmatildosen inte bet på mig.

Inte Tankeblockeraren heller.

Jag lider – på riktigt – av en sällsynt bindvävssjukdom som också gör mig motståndskraftig mot alla andra bedövningar och kanske är det förklaringen.

Pragmatilens långtidsverkan har dock fungerat bra inte bara på stora delar av befolkningen utan dessvärre på majoriteten av de härskande politikerna.

Resultatet – ett politiskt mellanmjölkspaket där ingen törs sticka ut åt någon sida.

När jag var liten var det ganska enkelt. Gubben på höjden, han i stora villan, var ledare för Högerpartiet. Det var inga tvivel om var han stod eller vad han tyckte.                 Fabriksarbetaren på järnverket var kommunist och det stod lika klart vad han ville.

De två var eoner ifrån varandra på alla sätt, och aldrig skulle deras skepp mötas i natten.

I dag är det, kanske på grund av Pragmatilinjektionerna, mycket svårare. Höger leker med vänster och tvärtom. Populärast är det att samlas i rökrutan i mitten. För vem vill stå utanför, bortom folkets Mellanmjölksröster.

Och ofattbara saker sker. 2000-talets mest briljanta kupp tillskrivs Moderaterna. Medan sossarna stod med ryggen till och i lugn och ro åt bullar, snodde Moderaterna resolut deras politik och blev ”Det Nya Arbetarpartiet”.

Hade motsvarande paradnummer spelats i Det Riktiga Livet hade straffet sannolikt blivit sex till åtta års fängelse för grovt bedrägeri.

Istället blev det applåder och väljarsympatier.

Under förra valet framförde jag åsikten att det var oväsentligt om jag gick och röstade eller ej. 2014 avser jag sälja min röst om någon betalar hyggligt.

Omoraliskt?

Inte alls – av två skäl:

1) För att få framföra ett fordon på svensk väg måste du gå igenom en rad tester som visar att du har åtminstone grundläggande intelligens. För att få rösta måste du bara ha fyllt 20 år.

2) I Landet Lagom kommer det inte att bli höger eller vänster. ”Spänningen” består av att se om det blir 52 – 48 till den rödgröna rörans fördel, eller 51-49 till den blågröna. I vilket fall som helst kommer det mesta, med få undantag, att bli som förut. Big deal.

Ideologierna har bleknat. I vissa fall för att folk har fått det bra. Mycket av det några kämpade för förr har för länge sedan blivit verklighet. Industriarbetarna har bra löner. Häromdagen läste jag om en 29-årig lokförare som var lycklig över att hon tjänade 36 000 i månaden.

Det är bra, allt det där. Bortsett ifrån bland dem vi inte vill prata om – de utslagna, psyksjuka eller hemlösa – är svälten och bostadsbristen ett minne blott. Folk blir inte rika på arbete utan på att äga sin bostad, lådvinet flödar på fredagarna och lyckan är nästan total (om vi undantar den lavinartade försäljningsökningen av depressionshämmande mediciner, förstås).

Men allt är inte bra.

De allra viktigaste – de som lyfter oss när vi är sjuka, lägger en tröstande hand på kinden, skrapar upp vår avföring och tvättar oss när våra sår stinker – går fortfarande omkring med skitlöner medan tjugoåriga bloggare får kultstatus, spelprogrammerare blir framtidens Bill Gates och snorungar tjänar femtio miljoner på nätpoker.

Mycket är bra, en del är rätt åt helvete men till skillnad från förr törs få politiker ta i det som är åt helvete.

Och ideologierna har som sagt bleknat.

Min vän anarkisten – som sitter med fyra barn i villa nära havet i ett läge få kan drömma om – muttrar något om att vi ska ha absolut fri invandring men utan bidrag till någon och att allt annat i kapitalismens namn sköter sig själv, om staten bara tar hand om rättsväsendet.

Min vän kommunisten har blivit skrämmande rik på sin konst. Han säger att han får kritik, att det är svårt att vara miljonär och revolutionär samtidigt. Men att han troget ska dela ut sin förmögenhet till massorna – så fort revolutionen kommer.

Min vän ärkesossen är inte så mycket sosse längre. Han har flyttat till ett av våra grannländer, arbetar för ett multinationellt företag och tjänar ohyggligt mycket pengar på ögonskygga projekt i mindre utvecklade länder. Han hackar oavbrutet på det nya kapitalistsverige och hänvisar till sin bakgrund som äkta sosse från Göteborg.

Min vän moderaten är en av de få som fortfarande säger vad han tycker. Lägre skatt och ut med blattarna. Men bara i slutna sällskap. Hans unika ställning i ett av våra största företag förbjuder honom att yttra sina åsikter offentligt.

För nu har ju alla med självaktning värdegrunder.

På företag, organisationer och förvaltningar ser jag allt fler affischer fulla av självklarhetsfloskler som talar om för oss vad vi ska tycka och tänka.

Utan injektionen av Tankeblockerare hade vi nog kunnat lista ut det där alldeles själva, tror jag.

Jag ser tappade generationer och trots min legitimation när jag ett hopp.

Låt framtidens generationer bli miljö-, stats- och globalvänligt injicerade med en rejäl dos Kreativil och Tankeodon!

 

 

/Dag Öhrlund

 

Fotnot:

Pragmatism, enligt Svenska Akademiens ordlista:

”Uppfattning som hävdar att sanning är avhängig av sin nyttighet eller fruktbarhet.”

Pragmatisk enligt min gamle redaktör: Rigid.

Rigid enligt SAOL: ”Stel, styv; fastlåst i föreställningar el åsikter, föga anpassbar”

 

 

 

 

 

 

 

När Jesus kom till byn

”Det är farligt”, sa Farid. Han såg tankfull ut, var tyst i några sekunder innan han fortsatte:

”Det går att fixa men det är verkligen riskabelt.”

Jag förstod inte allvaret i det han sa förrän det var försent.

Min kollega Jörn och jag hade rest till Rio de Janeiro för att göra nöjesreportage. Mitt i alltihop fick jag idén att jag ville intervjua ett barn som bodde i slummen. Den långsiktiga tanken var att vi skulle göra reportage om barn – rika, fattiga, sjuka, lyckliga, ensamma, friska – i ungefär samma ålder, i alla länder vi reste till, och sedan samla reportagen i en bok.

Jag tvekade en kort stund. Jag hade gjort reportage i Rio tidigare. Visste att det fanns närmare 150 favelas, slumområden, runt staden och att dessa regerades av obarmhärtiga knarkkungar. Från resor i andra fattiga länder visste jag också att livet inte var mycket värt i dessa områden, speciellt inte om man klev in med kameror värda flera årsinkomster, runt halsen.

Men ändå. Jag ville. Det kändes viktigt.

”Fixa det, Farid”, bad jag.

Farid Fahkre var den bästa guide jag någonsin haft under decennier av resande. Han var alert, hade en extrem fingertoppskänsla för hur saker skulle ordnas på bästa sätt och för hur man höll budgeten. Han prutade skamlöst åt oss, såg till att vi undvek faror, lärde oss de lokala stämningarna och fanns alltid där med sin luftkonditionerade bil när vi inte orkade gå längre.

Han nickade.

”Jag hör av mig.”

Dagen efter kom han till hotellet och berättade.

”Området heter Favela vila danho Antonio. Det består av ungefär 70 småhus i plåt eller betong och där bor 75 familjer. I genomsnitt bor det mellan sju och tio barn i varje litet hus. Jag har hittat en familj och ett barn som jag tror att du vill intervjua. Jag hämtar er klockan nio i morgon bitti.”

Med packade kameraväskor hoppade vi in i Farids bil, såg hur de bättre delarna av Rio försvann bakom bilen och hur allt blev fattigare och trasigare omkring oss.

Medan han lät bilen dundra över en korsning pekade Farid åt höger.

”Snäva marginaler här. Hade vi svängt in på den gatan hade de skjutit på oss direkt. Knarkkungen där tolererar inga okända besökare.”

Några minuter senare stannade han utanför en polisstation.

”Vänta här, jag kommer strax.”

Efter en kort stund kom Farid tillbaka, följd av två civilklädda män med automatvapen i händerna. De satte sig i bilen utan ett ord och Farid körde vidare.

Oron växte inom mig.

”Farid, vad är det här?”

Han ryckte på axlarna.

”Poliser. Jag har hyrt dem i några timmar. Lugn, de kostar nästan ingenting men utan dem vågar vi inte ens gå in i favelan.”

Jörn tittade allvarligt på mig.

”Är du säker på att det här är en bra idé? Hur viktigt är det där socialreportaget för dig, egentligen?”

Tvivlet, rädslan gnagde plötsligt inom mig. Å andra sidan visste jag inte när jag skulle få en liknande chans igen.

Eller om jag skulle få en.

Jag bet ihop och svarade inte. Bilen körde vidare genom hopplösheten tills Farid bromsade in på en dammig grusplan. Till höger kunde jag se en mängd små plåtskjul.

Favela vila danho Antonio”, sa han tyst. ”Kom.”

Vi gick efter honom och de beväpnade poliserna in mellan de fallfärdiga små byggnaderna. Regnen hade förvandlat jorden till hal lera och någon hade lagt ut brädor som vi fick balansera på för att inte falla omkull.

Små barn i shorts lekte med brädbitar och tomflaskor i lervällingen. Mammor ropade förmanande medan de hängde tvätt på slitna snören. En äldre, tandlös man lutade sig mot en plåtvägg och betraktade oss noga.

Nästan alla log välkomnande.

Efter någon minut nådde vi ett litet hus i betong och gick in. Det tog några sekunder för ögonen att vänja sig vid mörkret.

Hela bostaden var kanske fyra gånger fyra meter stor. Smutsiga, råa betongväggar, en gasspis i ett hörn. Några hyllor ovanför med det nödvändigaste av tallrikar och muggar.

Men ingen mat.

Längs husets ena vägg stod husets enda möbel, en säng. 30-åriga Maria Silva dos Santos låg stilla och stirrade tomt framför sig, medan hennes fyra döttrar – 14-åriga Tahana, 13-åriga Marcela, 11-åriga Michela och 9-åriga Taciane satt runt omkring henne med allvarliga blickar.

Farid förklarade snabbt läget. Familjen Silva dos Santos fanns – som så många andra – inte i några officiella register. Maria var svårt sjuk – sannolikt döende i AIDS – men kunde inte söka läkarvård. Dels eftersom hon officiellt inte fanns, dels eftersom hon inte hade några pengar.

Marias man och flickornas far – den alkoholiserade 42-åriga Luis Carlos dos Santos – var tillfälligt försvunnen. Det sista han gjort innan han gick, hade varit att ta med sig den värdefulla gasolflaskan till spisen och sålt den för att få pengar till sprit. Därmed kunde flickorna inte ens koka vatten åt sin döende mor.

Jag blev stående en stund när sanningen serverats. Försökte smälta alltihop. Frågade mig med vilken rätt vi trängde in i deras hopplöshet för att ställa frågor och ta bilder.

Så reste sig Taciane, drog mig lite i skjortan, gav mig en nyfiken blick och ett leende.

Och så var intervjun i full gång.

Hon var lång för sin ålder och slank, hade stora bruna ögon, ett vackert leende och härligt, krulligt hår.

Taciane berättade att familjen hade bott i ett annat slumområde där någon hade stulit deras dokument och allt annat de hade, förvandlat dem till flyktingar och skickat dem från ett fattigt område till ett värre. Eftersom hon officiellt inte existerade och familjen inte hade pengar, kunde varken hon eller hennes systrar gå i skolan. Alltså tillbringade hon sina dagar med att leka med de andra barnen i området.

Hon tvekade lite och såg generad ut innan hon sa:

”Men jag har en dröm …”

Jag log mot henne och hon fortsatte:

”En dag vill jag bli läkare. Så att jag kan hjälpa andra. Som … mamma.”

Jag blev rörd på gränsen till tårar över att denna lilla modiga flicka – till synes helt utan hopp för framtiden – kunde och orkade bära så stora drömmar.

Tacianes två år äldre syster Michele berättade att hon tillbringade sina dagar med kamrater i området och att hon hjälpte sin mamma så gott hon kunde, men att hon en dag skulle vilja jobba med information i någon form.

13-åriga Marcela älskade att läsa böcker och drömde om att få studera, men tillvaron bestod av att hjälpa den sjuka mamman som inte längre kunde röra sig mycket. Likadant var livet för den äldsta systern Tahana.

Tagen av historierna blev jag tyst en lång stund. Tittade sedan på Farid och sa:

”Jag vill göra något för den här familjen, för barnen. Kan vi ge dem pengar?”

Han skakade på huvudet:

”När pappan kommer hem tar han pengarna och köper sprit för dem. Köp mat istället.”

Vi lämnade familjen och åkte till en supermarket. Fyllde kasse efter kasse med massor av basvaror och kryddor, lade till kött och fisk och avslutade med det viktigaste – ny gasolflaska till spisen.

När vi kom tillbaka till favelan fick vi fem män hjälpas åt att bära allt till familjen dos Santos hus. Döttrarna hoppade runt i glädjerus och packade upp medan en av de polismän vi hyrt kopplade gasolflaskan till spisen.

Plötsligt hörde jag oväsen från dörröppningen och tittade upp. En grupp kvinnor trängdes, pekade på mig och pratade upprört på portugisiska. Jag tittade frågande på Farid. Han hade en allvarlig min och slog ut med armarna:

”De säger att du är Jesus! Att det måste vara Jesus som har kommit tillbaka för att rädda de här barnen.”

Tiden stannade. Jag var blond och hade halvlångt lockigt hår men att Jesus hade tagit en ny skepnad bekymrade inte kvinnorna som nu knäppte sina händer.

Scenen var overkligt rörande, men förtrollningen bröts strax efteråt när en mager man vacklade in i huset och föll ihop på golvet.

Familjens överhuvud, Luis Carlos, hade återvänt från en dryckesturné och han var full på gränsen till redlös. En av poliserna slet upp honom från golvet och kastade hon brutalt in i betongväggen. Medan mannen sakta sjön neråt pekade polisen med ett styvt finger på honom och skrek på portugisiska:

”Lyssna din jävel! Den här vänlige mannen har kommit hit för att rädda din familj. Han har köpt mat och gasol åt er. Nu kommer jag tillbaka varenda dag för att kontrollera att gasolflaskan finns kvar, och jag svär vid Gud att jag dödar dig om den är borta! Har du förstått?!”

Luis Carlos började gråta. Hans kropp skakade medan han på alla fyra kravlade bort mot mig och omfamnade mina ben. Medan han tittade upp på mig med fuktiga ögon rabblade han obegripliga ramsor och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra.

Plötsligt hörde jag den andre av poliserna skriva utanför dörröppningen:

”Traficantes!!”

Farid blev svart i ögonen.

”Skynda er! Spring!”

Traficantes. Langare.

Sekunderna blev långa innan jag förstod allvaret.

Just då hörde jag det första skottet på avstånd. Den regerande knarkkungen hade nåtts av nyheten att främlingar tagit sig in i hans favela och tog bilder.

Nu var det på liv och död.

På riktigt.

Tacianes och mina blickar möttes snabbt. Hon log, jag besvarade leendet, slet åt mig kameraväskan och sprang efter de andra ut genom dörröppningen, där de tjattrande kvinnorna skingrade sig för att släppa fram oss.

Fler skott. Närmare. Ett otäckt, metalliskt plingande när en av kulorna slog in i den korrugerade plåten bakom oss.

Farid sprang först, Jörn efter och sedan jag. Sist kom de hyrda poliserna, kanske beredda att täcka oss om skotten skulle komma ännu närmre.

Kanske inte.

Farid rivstartade och vi åkte iväg i ett moln av damm.

Timmar senare satt jag i solnedgången på en uteservering på Copa Cabana och tittade ut över havet, medan en servitör bar fram kaffe och ett glas av det lokala sockerrörsbrännvinet – Caipirinha.

Jag undrade om Taciane, hennes systrar och hennes hopp, skulle få överleva.

Många år senare undrar jag fortfarande.

Och hoppas.

 

 

 

 

 

 

Fruktens fasor

Fruktskandalen – vi får väl kalla den så eftersom hästar enligt en Facebookgrupp inte finns utan är frukt – är intressant. Inte för att några rumänska hästar har blivit nermalda i Findus lasagne utan för att den är ett så lysande exempel på hur fokus flyttas, hur en enskild sak plötsligt blir brinnande viktig (för att snart glömmas igen) medan liknande företeelser inte ens diskuteras.

Jag är varken köttexpert, forskare eller jobbar på Livsmedelsverket så enligt gängse normer borde jag nog hålla käft. Men den här ”skandalen” påminner mig om något jag läste om chicken bits (du vet, de där små friterade sakerna som är så goda att äta i pitabröd, med sås till) för en tid sedan. Jag kommer inte ihåg varenda detalj, men på det stora hela var det så här:

Kycklingar slaktades i Skandinavien för att styckas, frysas och sedan skickas med båt till Kina där de stektes och friterades. Därefter lastades bitarna på ett nytt fartyg som tog dem till ett av de baltiska länderna. Kycklingbitarna förpackades i färgglada kartonger med lockande bilder och sändes sedan per båt till Sverige för att säljas.

Sisådärja.

Kycklingstackarna är inte de enda som reser långt innan du äter dem. Fisk skickas över halva jordklotet för att filéas och vilka resor färdigmat gjort törs jag inte ens tänka på.

Men nu står de rumänska hästarna på kartan och herregud vilket problem de utgör!

Vad resten av färdigmaten, som behandlats i länder långt från det svenska Livsmedelsverkets till synes stränga ögon, innehåller debatterar vi inte. Gifter, färgämnen, konserveringsmedel och annat smått och gott, varav delar sannolikt framkallar galloperande cancer – i bästa fall.

Nej – det är de rumänska hästarna som kommer att bli Sveriges fall, om jag får tro svenska media. Det gällde åtminstone ända tills Nordkorea fick för sig att ställa till med fyrverkeri.

Jag ser med nyfikenhet fram emot morgondagens löpsedlar. Ty det som var viktigt i går och i dag har en tendens att blekna dagen efter.

Fan vet om jag inte skulle åka till Volvo och köpa en Dacia pickup i ren protest mot vår selektiva panik.

Det här är rumänska hästar.

På riktigt. 

Den svåra konsten att se svår ut

”Vi måste gå!”, sa döttrarna.

”Visst”, sa jag.

David LaChapelle är en av våra absolita favoritfotografer och när Fotografiska Museet i Stockholm ger honom tre våningar i tre månader (vilket aldrig hänt förr), får man förstås inte missa.

LaChapelle är, sedan 30 år, fantastisk. Han kan ge vilken författare som helst en match genom berättandet i sina bilder. Ofta med en rejäl dos samhällskritik, inte minst vad gäller vårt konsumtionsvansinne.

Hans bilder är – fotografiskt omanipulerade – ren njutning. Samtidigt en viktig påminnelse om vad vi håller på med och en knäpp på fingrarna.

Men jag har sett de allra flesta av hans bilder förr och i dag var det utställningens besökare som fascinerade mig mest. Om jag inte haft så förbannat ont i ryggen och stapplat omkring med käpp, hade jag tagit med mig kameran och smygfotograferat dem.

Intressant nog känner jag igen flera av typerna – ty de kan gruppindelas åtminstone grovt – från mitt senaste besök på Moderna Museet.

Den Vanliga: Han eller hon är en vanlig människa med ett intresse för konst. Går på utvalda utställningar, gör inget väsen av sig, tittar på konsten och köper ett kort eller ett suddgummi i shopen på vägen ut.

Den Narcissistiska: Värst av alla. Han eller hon (nej, jag tänker inte byta dem mot ”hen”) går inte dit för att titta utan för att synas. I dag personifierad av en sminkblek wannabe brat i beige klänning och vit morgonrock som roade sig med att oavbrutet försöka sticka in sin tunga i pojkvännens mun när han ville titta på bilder. Dessvärre förstod hon, som alltför många av sina stockholmska medsystrar, inte att hon aldrig kommer i närheten av den enda som kan skapa rätt uppmärksamhet – min vän och modell Adora Bat Brat/Ann Sophie Wimmerstedt, som varit outstanding i mer än 20 år. Missa henne inte på Facebook: https://www.facebook.com/pages/Dag-%C3%96hrlund-F%C3%B6rfattare/207362132610143?sk=messages_inbox&action=read&tid=id.126515400856078#!/adorabatbrat/photos

Nåväl, kännetecknen för Den Museibesökande Narcissisten är generellt att hon försöker se oberörd och blasé ut, tittar på allt annat än den utställda konsten, drar sig i håret och hoppas att någon ska fixera henne med blicken så att hon kan servera en nedlåtande blick tillbaka, medan egosafterna rinner ur henne och får henne svimfärdig av lycka.

En tragisk figur, med andra ord.

Den Svåre: Av dem jag sett, oftast en ung man. Manchesterkläder, keps eller basker, lång, smutsig halsduk, lockigt hår och med en uppfällbar stol i handen. Den svåre slår upp stolen, sätter sig djupt försjunken med hakan stödd i händerna och stirrar i minimun trettio minuter på varje konstverk för att försöka få sin magra hjärna att förstå vad konstnären verkligen menade. Allt detta utan resultat med tanke på hans förtvivlade ansiktsuttrycket vid museets utgång. Sannolikt är det Den Svåre som står för större delen av Systembolagets omsättning när det gäller billigt rödvin.

Naturligtvis finns det fler typer bland besökarna och möjligen vore en rejäl kartläggning värd besväret, som en motvikt till de tyska vetenskapsmännens lekar på 30-talet.

Så långt sträckte sig dock inte mina ambitioner i dag. Jag nöjde mig med en bild av en av döttrarna, som en hyllning till LaChapelles senaste verk Burning Beauty.

Tack, David LaChapelle. Du behövs.