Till minne av Jeff ”Chewie” Lane

Jag har velat skriva det här länge men inte kunnat.

På bordet i mitt sovrum står en liten och mycket vacker träask, med en del av Jeff ”Chewie” Lanes aska i. Det känns skönt att en av mina närmaste vänner vilar där jag sover.

Jag har svårt att gråta och det har bara hänt två gånger sedan 1977. När min far dog, och när läkaren 1991 sa att jag aldrig mer skulle kunna gå, sedan jag blivit förlamad efter en feloperation i ryggen. Men när jag i november fick veta att Jeff plötsligt dött av en blodpropp grät jag hejdlöst och smärtan är lika stark än i dag.

Låt mig försöka förklara ett av de starkaste och märkligaste vän- och kärleksförhållanden jag någonsin haft:

1983 åkte jag runt i USA på reportageresa med min danske kollega Björn. För första gången i våra liv kom vi till det plingande, blinkande, maffiaägda, galna Las Vegas. Björns uppgift var att göra reportage om custombyggda bilar och motorcyklar. Jag skulle rapportera från nöjesbranschen, inte minst den avklädda.

Ingen av oss kände någon eller hade den blekaste idé om var vi skulle börja. Svårmodiga sökte vi tröst i Las Vegas största Harley Davidson-butik och vem stod där inne om inte – Jeffrey G. Lane. Nyfiken på människor började han omedelbart prata med oss. En kort stund senare kändes det som om vi varit vänner i decennier. Sedan fick han saker att hända.

Några timmar senare hade Björn fler bilar och motorcyklar att fotografera, än han kunde hantera. Jeff hade avdelat en av sina anställda att köra mig runt bland nattklubbar i Las Vegas och ökenbordeller i Clark County för att öppna dörrar åt mig och se till att jag fick intervjua och fotografera där ingen annan fick. På några dygn vände Jeff vår reportageresa från katastrof till succé och där byggdes en djup och ovanlig vänskap som kom att vara i nästan 30 år trots att vi varken hade mail eller Facebook.

Mina besök hos den storvuxne Jeff blev många. När jag kom dit med min mor tog han oss under varsin arm och svingade upp oss i luften innan det bar av till The Pamplemousse, en av stadens mest exklusiva restauranger, där han bjöd på brakmiddag. ”Chewie” (ett smeknamn efter håret som växte på hans hals) ägde fortfarande sju numrerade svarta bilar – allt ifrån Mustanger till Cadillacs – åkte Harley Davidson och var flickornas älskling (jag minns inte ens hur många förhållanden och äktenskap han hann avverka, däremot vet jag att han saknade egna barn). Hans – i svenska ögon säkert moraliskt tveksamma – försörjning, escortagenturen Oui gick fortfarande lysande och livet lekte.

Så småningom blev Las Vegas-polisens intresse för hans affärer (prostitution är laglig i Clark County men inte i själva staden Las Vegas, ett rejält hyckleri med andra ord) så besvärlig att Jeff bytte bana. Pilot och galen i flyg sedan barnsben, började han istället sälja stora jetplan över hela världen.

Jag kom tillbaka, ensam, med flickvän och till sist med familj. Jeff öppnade som vanligt famnen, tog hand om oss, värmde och älskade som ingen annan. Plaskade med barnen i jaccuzzin på hans bakgård på Wagonwheel Avenue medan hamburgarna fräste på grillen. Lånade ut sina bilar, motorcyklar, sitt hus – allt. Världens största, ärligaste och varmaste famn stod inte bara öppen för oss, utan för de flesta han lärde känna. Jeff ställde upp för alla. Köpte ett hus åt sin gamla mor tvärs över gatan. Stödde vänner vars ekonomi rasat samman. Hade alltid en stund över för att lyssna och – som någon sa vid hedersfesten efter hans död – var tvungen att ha en så enorm kropp för att hans stora hjärta skulle få plats.

Under årens lopp delade vi skratt, upplevelser och minnen. En gång när vi färdades genom en öde öken för att ta oss till ett moraliskt tveksamt etablissemang, blev vi förföljda av en brun fyradörrars sedan med två män i svarta kostymer, vita skjortor och svarta slipsar.

FBI-agenter.

Mitt i öknen tvärnitade Jeff. Vi klev ur och gick till bilen som stannat 20 meter bakom oss. Jeff sa:

”Vill bara spara tid åt er, grabbar. Det här är min vän Dag från Sweden. Nu ska vi åka ut till klubben The Red Rooster och vi stannar väl där i några timmar tills Dag har gjort sina intervjuer innan vi åker hem till mig igen. Så om ni vill behöver ni inte hänga i öknen utan kan parkera utanför mitt hus och bevaka oss därifrån.”

”Har ingen aning om vad du pratar om”, sa den kostymklädde bakom ratten och rättade till solglasögonen. Hans kollega tittade mot öster och visslade. När vi senare parkerade utanför klubben mitt i öknen ställde de den fyradörrars sedanen 20 meter ifrån vår bil. De måste ha svettats som helvete medan vi tog det lugnt i luftkonditioneringen därinne.

Det fanns en anledning till FBI:s intresse, men agenterna förstod inte hur långt ner på listan de stod. En högt uppsatt vän till Jeff i Washington, hade bett om ett par tjänster i samband med stödet till general Noriega (innan USA nackade honom 1989). Alltså råkade det i Jeffs garage lagras granatkastare och några hundra tusen dollar i kontanter. När polisen fann varorna häktades Jeff i ett par timmar innan Las Vegas-polisen fick hastiga order direkt från Washington om att släppa honom.

Själv garvade han bara åt alltihop.

2002 stod jätten tätt bredvid mig i The Little White Chapel i Las Vegas som min bestman. Utan att tveka halade han upp min vigselring ur fickan samtidigt som hans mobil ringde. Det var dags att sälja ett jetplan och vem vill missa en businessdeal?

För några år sedan åkte jag över till Jeff för att researcha och sitta och skriva. Vi tillbringade många förmiddagar bland Harleyhojarna i hans garage, drack stora muggar hett kaffe, rökte oräkneliga cigarretter och diskuterade alltifrån bokidéer (trots dyslexin hade han många) till världspolitik.

Jeff var inte vad han varit. Efter en tragisk bilolycka där en full lastbilschaufför sett till att krossa Jeffs pickup och delar av hans kropp, var han opererad i höfterna och svårt smärtbelastad. Att dricka whisky eller köra Harley var uteslutet, alternativet var att halta med käpp och käka vitaminpiller. Men hans famn, värme, omtanke, kärlek, positivitet, humor var som förr.

Med stor energi tillbringade han dagarna med att utveckla en liten elbil som var genialisk och borde ha gjort honom stenrik.Byråkrati och tekniska problem försenade projektet och Jeff blev sakta men säkert ekonomiskt utarmad. Icke desto mindre fortsatte han – trots att han inte hade råd – att stödja vänner som hade det sämre. Än i dag vet vi att han – galen av oro sedan en vän inte svarat i telefon – körde sin pickup tills bensinen tog slut för att sedan lämna bilen och med hjälp av käpp halta sig vidare mot vännens adress för att se att allt var okej.

Det enorma hjärtat i den stora kroppen.

Jag skulle kunna berätta i timmar om skratten, upplevelserna, kärleken till den enorme man som alltid satte andra före sig själv.

Jag får trösta mig med att avskedet blev vackert.

Vi flög till Las Vegas en vinterdag i januari, hela familjen. I ett gigantiskt hus hos en av Jeffs vänner samlades vi runt hans urna till en Celebration Of Life, där alla åt, drack, visade bilder och berättade minnen.

Samma morgon hade jag haft en närmast religiös upplevelse. När jag gick ut utanför hotellet – bara några hundra meter från McGarran-flygplatsen som Jeff älskade – för att röka, blev jag stum. I morgonsolen rullade en stor, vacker, svart och silverfärgad jet med texten Spirit ut och stannade ett hundratal meter framför mig, innan den drog iväg för take off. Jag kunde ha svurit på att jag såg Jeff bakom spakarna.

Festen till Jeffs ära blev vacker, även om vi inte kunde hålla tårarna tillbaka. Vi delade broderligt på alla de mjukisdjur han samlat på sig, delade också på minnen och historier. Två dagar senare körde jag och hans andra två närmaste vänner de 50 milen till Los Angeles. Jeffs vän Tom hade hyrt ett plan och efter Jeffs önskan flög vi i förmiddagssolen ut över Stilla Havet och spred hans aska över vattnet.

Utom den lilla del som nu står på bordet i mitt sovrum.

Sedan dess har Jeff spökat på ett sätt ingen av oss kan bortförklara. Konstiga signaler från hans mobil, oförklarliga påringningar från telefonautomater, steg över golvet i hans hus.

Han finns bland oss.

Innan jag åkte hem fick jag Jeffs flygarjacka, hans skinnjacka, några t-shirts och en Harleyflagga. Allt det där vårdar jag med respekt och glädje dagligen.

Smärtan är fortfarande obegripligt stark, liksom saknaden efter den mest varmhjärtade och älskande man jag någonsin träffat.

Men samtidigt finns ljuset och anden där och jag hoppas att du stampar i golvet i morgon bitti, Jeff. Ditt senaste hyss var att jag inte kan ladda upp en enda av de bilder jag har av dig, till den här bloggen.

Way to go, man. Thanks for everything. See you soon, ´cause life´s a second. I love you!

 

 

 

 

 

 

Jag ska bli miljonär på skämsmössor!

För några dagar sedan krävde jag att politikerna Eric Hammarbro (S) och Ulla Stålberg (M) skulle förses med åsnemössor sedan de uttalat sig idiotiskt om en av våra allra viktigaste yrkesgrupper – sjuksköterskorna.

Hammarbro hade, efter hård kritik, den goda smaken att avgå (om han nu inte fick hjälp av en välriktad och hård fot). Stålberg var dum nog att sitta kvar. Men mest beklämmande var att båda plötsligt påstod att de inte längre stod för sina åsikter.

Nyheterna i dag ger vid handen att några få åsnemössor inte är nog. Här krävs det kolossalproduktion av skämskuddar och jag inser att jag kan bli rik på det.

Några ambulansmän som betraktat en 16-årig flyktingpojke som hotat att hoppa från ett fönster på Öster i Gävle, har kommit med nedlåtande yttranden om att det var lika bra att han fick hoppa eftersom han ju ändå bara var ”en flykting”. När pojken väl fallit sex meter ner i marken vägrade de ta hand om honom och resultatet blev att polisen fick skjutsa pojken till akuten.

Jag hoppas att ambulanspersonalen har lika god smak som åsnesossen från Lund, och säger upp sig.

Under tiden ska jag göra vad jag kan för att få igång produktionen av såväl åsnemössor som skämskuddar.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16465802.ab?fb_action_ids=10151373846543494&fb_action_types=og.recommends&fb_source=other_multiline&action_object_map=%7B%2210151373846543494%22%3A581404161884938%7D&action_type_map=%7B%2210151373846543494%22%3A%22og.recommends%22%7D&action_ref_map=%5B%5D

 

Pappersboken är död!

April, april! Visst finns det tryckta böcker även om fem år. Kanske har det till och med blivit vanligt med små, signerade specialupplagor som säljs i exklusiva förpackningar till höga priser. Redan nu säljs i England en liten James Bond-bok i Bentleyförpackning av borstat stål, för 17 000 kronor styck.

Efter en heldag på seminariet IfBookThen på Moderna Museet, har jag lärt mig att bokkartan kommer att ritas om ordentligt under de närmaste åren.

Förläggare, marknadsstrateger och IT-specialister från bland annat Italien, England och USA (i de två senare länderna har e-boken snabbt blivit betydligt större än den blivit i Sverige) har analyserat utvecklingen när det gäller försäljningen av såväl pappersböcker som e-böcker.

Trenden är tydlig. Förra året var 39 procent av alla böcker som såldes i USA, e-böcker. Enligt prognoserna dröjer det inte länge förrän mer än hälften av alla böcker där säljs i digital form.

Märkligt? Inte alls. Ett analysföretag har räknat ut att endast två procent av all information som når oss i dag, är analog. Resten är i en eller annan form digital. Bra eller dåligt? Du avgör, men utvecklingen lär inte gå att stoppa.

I USA slåss främst två jättar – Amazon och Barnes & Noble – om att sälja sina läsplattor Kindle och Nook. Varje gång jag går in på B&N blir jag mer eller mindre överfallen av tre, fyra försäljare som gör allt för att pracka på mig en Nook. För säkerhets skull finns den numera i flera versioner för att tillfredsställa alla plånböcker, även den tunnaste.

I Sverige görs det trevande försök att marknadsföra än det ena, än det andra. Men världen saknar fortfarande en standard för e-boksformat, det är ungefär som när VHS, Betamax och 2000 introducerades på videomarknaden. Förvirringen var stor tills VHS slutligen vann formatkriget och så kommer det nog att se ut på e-boksfronten ett tag framåt.

Ryktet säger att bjässen Amazon är på väg in i Sverige, vilket den svenska bokbranschen sagt att den välkomnar. Förhoppningsvis för att dess företrädare helt enkelt inte förstår bättre. Branschen här är milt uttryckt stockkonservativ. Nytänkandet är en bristvara och om Amazon bestämmer sig för att inta Sverige kommer de att göra det för att ta över, innan svenskarna ens förstod vad som drabbade oss. Den dagen kommer trycket på att standardisera ett e-boksformat och en läsplatta också att bli hårt.

E-bokens segertåg är inget att bli rädd för. För miljön är det en seger eftersom tusentals träd kan stå kvar och tonvis med pappersböcker inte behöver köras fram och tillbaka i tunga lastbilar. Förlagen behöver inte vara nervösa över dyra lagerkostnader och …

Förlagen, ja. Kommer de överhuvudtaget att behövas? En förlagschef med självaktning harklar sig och svarar förstås ja med hänvisning till ”kvalitetsutgivning”, men många författare ropar redan ett rungande Nej! Den digitala utvecklingen medför att författaren utan stora kostnader kan ge ut sina verk själv och behålla en betydligt större del av kakan än i dag. En utveckling som jag naturligtvis välkomnar …

 

 

 

 

Dumskallarnas sammansvärjning

Att den siste idioten ännu inte är född vet vi. Än värre är, att inte heller den siste idioten gett sig in i politiken och att maktens korridorer inte är försedda med något filter som kan suga upp de värsta kretinerna.

Jag pratar förstås om Lundapolitikerna Eric Hammarbro (S) och Ulla Stålberg (M) som båda – förhoppningsvis av ren jävla dumhet – roar sig med att håna en av våra viktigaste yrkesgrupper, sjuksköterskorna.

På Facebook skrev Hammarbro: ”Med risk för att bli påhoppad vill jag hävda att sköterskorna är den grupp i samhället, tillsammans med lärarna, som överskattar sin egen roll å det grövsta”.

Stålberg höll med: ”Ja, man väljer själv och man ansvarar knappast för liv och död som nybliven sköterska; i alla fall inte dem jag känner!” Ett uttalande som inte bara visar att Stålberg har en bit kvar till normalbegåvning, utan också att hon inte har den blekaste aning om en sjuksköterskas vardag.

Tro mig – jag har haft min beskärda del av sjukhusdagar och nätter. Legat hjälplöst förlamad i en säng, plågad av rädsla och ångest. Tillbringat dygn på intensiven och svävat mellan liv och död. Jag har gråtit av tacksamhet när en sköterska lindrat obeskrivlig smärta och torkat upp min skit.

Jag vet vad sjuksköterskor betyder och vilket ansvar deras jobb medför. De är mina hjältar och hjältinnor.

Människor som Stålberg och Hammarbro däremot, skrämmer mig mer än vilken politisk extremist som helst av den enkla anledningen att de kan få betydligt större makt, men uppenbarligen inte har hjärnkraft nog att förvalta den rätt.

Poliser, sjuksköterskor, renhållningsarbetare, brandmän, fastighetsskötare och läkare får tillsammans med några andra yrkesgrupper ta upp skiten efter oss andra – både psykiskt och bokstavligt. För detta får de – förutom läkarna – skamligt låga löner i förhållande till vad arbetet innebär av ansvar och olika påfrestningar.

Och det tar sig alltså några betongarslen från Lund sig rätten att raljera över.

Den dag Stålberg och Hammarbro rullas in på kirurgakuten och blir liggande kommer de att vara jävligt tacksamma för att det finns en sjuksköterska eller två där. Hon eller han som håller handen, ger smärtstillande, lugnar före operationen och tröstar den som blivit bortglömd av anhöriga.

För den händelse att någon i Lund sitter och tillverkar åsnemössor, hoppas jag att ni omedelbart reserverar två stycken till de här tomtarna så att de åtminstone kan ha en lämplig klädsel i maktens korridorer.

För avgå, lär de knappast ha vett att göra.

Visa gärna ditt stöd i den här Facebookgruppen:

https://www.facebook.com/#!/pages/St%C3%B6d-v%C3%A5ra-sjuksk%C3%B6terskor/450622118338423?fref=ts

 

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16434711.ab

Vi går i frid …

”Vi går i frid nu”, säger prästen när han har välsignat oss alla som småhuttrar runt graven där kistan nyss sänkts.

Gud, eller vem som nu sköter det där, har under natten pudrat marken i skånska Arlöv med snö. Men solen kämpar sig fram och går till attack mot det som förhoppningsvis är de sista resterna av vinter.

Kroppen i kistan väger enligt uppgift 21 gram mindre nu än när den levde. Själen har rest och det är min förhoppning att Ingvar nu återförenats med sin älskade Stina.

I kyrkan hade jag mindre anledning än de flesta att känna smärta. Ingvar var en god man men svårt medtagen på slutet och i sorg efter sin livskamrat. Han har det bättre nu. Jag minns bara de goda stunderna, whiskyn vi njöt av och cigarretterna vi rökte under de där ljumma sommarkvällarna när vi ljög och filosoferade i den vackra trädgårdens grönska.

81 år är ett långt liv. Men i det större perspektivet bara en kort viskning. Ännu en påminnelse om att leva gott men med respekt.

Här och nu.

Tack, Ingvar. Vi går i frid nu, eller hur?

Möten

”Det är i möten mellan människor saker händer” sa den begåvade dirigenten Merete Ellegaard när jag intervjuade henne för en del år sedan.

Kort. Koncist. Och sant.

Merete pratade om människor, musik, orkestrar. Men tesen gäller mycket mer.

I förra veckan var jag – tillsammans med den duktiga skrivcoachen Ann Ljungberg – lärare på en romankurs i London. Och kanske undrar du omedelbart:

Kan man verkligen lära någon att skriva en roman?

Nej, det tror jag inte. Antingen har man begåvats med förmågan att kunna skriva, eller inte. Däremot är jag övertygad om att man kan lära någon att skriva bättre. Skrivandet är ett hantverk. Den som tränar lär sig knepen och undviker fallgroparna, utvecklar sitt skrivande.

Men kanske är mötena mellan människor ändå viktigast.

Det som hände i London för några dagar sedan var närmast magiskt. Nio svenska elever från Italien, Schweiz och Sverige samlades tillsammans med Ann och mig på en trevlig pub i Paddington för teorilektioner och en lång rad skriv- och kreativitetsövningar av olika slag. De skrev, lyssnade på varandras texter, skrev bättre, gick in i djupa gruppdiskussioner, skrev ännu bättre …

Dag för dag utvecklades texterna. Kursdeltagarna tog ut svängarna, började måla med orden och meningarna, lät fantasi och gränsöverskridningar komma fram, växte som människor och som författare. När det var dags att avsluta kursen ville ingen åka hem. Nu, dagarna efteråt, sitter de flesta på var sitt håll och längtar tillbaka.

Det är i möten mellan människor saker händer …

Kanske skulle inte bara några få kosta på sig att åka på skrivkurser. Kanske skulle vi människor bara behöva fler möten med andra för att lyssna, lära, inspireras, utvecklas. Mycket har vi att lära av våra sydeuropeiska vänner som varje dag pyser ut sina problem på kaféet efter jobbet istället för att låta ångesten stocka sig i halsen år efter år tills det är dags för lyckopiller och terapi.

Kanske.

En av de människor som anmält sig till min skrivarkurs i härliga Tylösand 19 – 21 april, är en man i hög position som aldrig skrivit en rad utom jobbrapporter. Han sa så här:

”Vet du vad, jag kommer nog aldrig att skriva en bok. Kanske dagbok. Eller dikter. Men jag är stor nog nu för att känna att jag skulle vilja tillföra livet något nytt, en annan dimension.”

Det klokaste jag hört på länge.

Om du håller med honom borde du kanske fundera på en skrivarkurs, som kan bli ditt livs upplevelse.

Det finns fortfarande några platser kvar på kursen på Per Gessles fantastiska hotell på stranden i Tylösand. Titta och fundera. Livet är – viktigt.

http://www.tylosand.se/dagohrlund

Välkommen!

 

 

En bra dag

Vaknar. Inser att det är dags att planera skrivarkurser och årets tredje begravning samtidigt. Livet hälsar på och vad gör man åt det? Han, den äldre som dog nu, var svårt sjuk och har äntligen fått frid. Bra. Men saknaden efter min vän Jeff som dog nyss är smärtsam och jag förstår inte riktigt vad jag ska lära mig. Jag bär hans t-shirts, hans flygarjacka och jag har hans aska i mitt sovrum, men det är inte nog. Ge mig ett tecken till, Jeff!

Möts av kärlek från kvinnorna jag lever med och av den lille, nakne hunden som inte förstår bättre än att ge mig sin ovillkorliga kärlek, oftast med hjälp av tungan. Önskar att han kunde prata för en dag.

Slår på datorn och får en käftsmäll. Ett oförskämt mail från en oförskämd förläggare som jag sedan länge borde ha outat för hela boksverige.

Brygger starkt kaffe. Röker cigariller. Tänker. Jag outar inte förläggaren. Inte än i alla fall. Kanske sen. Hans öde blir mycket värre. Vi ses i en av mina kommande romaner och därefter kommer hans strumpor att äta hans tår. Han får skylla sig själv, han hade chansen att uppträda mänskligt.

Möten under dagen, bra möten. Coachar en av mina elever. Tänker att jag redan nu kan avslöja att ni i framtiden ska hålla ögonen öppna efter böcker som det står Åsa Bonelli och Sverker Snidare på. När det väl händer blir det stort!

Nya möten, bra möten.

Mail från eminente tecknaren Henrik Lange som ber mig skriva några rader som förord till hans nya bok. Accepterar med stolthet och stor glädje.

Går omkring vid Stockholms central strax efter 17.00. Köper några Situation Stockholm av mannen med smutsiga byxor och tovigt hår, han som halkade på vägen till något. Tänker att det lika gärna kunde ha varit jag. Sova i en kall port. Gränsen är hårfin.

Möte med kreatören och energiknippet Jenny Magnusson, en människa som tänker befriande långt och anordnar Readtreats, får människor att ta in på hotell för att läsa och får namnkunniga författare att res till Uddevalla för att dela med sig. Stort.

I taxin hem – långa samtal med Tekle från Eritrea. Påminns än en gång om att riktiga problem varken består av snö, skattemyndigheten, hästkött eller dåliga tv-program. Utan av att inte kunna visa sig i sitt hemland utan att bli dödad för en åsikt, att aldrig mer få träffa mamma och pappa. Att vakna av mardrömmar för att man i hemlandet kunde bli sparkad ur sängen av beväpnade militärer klockan fyra på morgonen.

Vitt, iskallt, torrt vin. En cigarill till.

En riktigt bra dag.

Vad tänker du ge mig i morgon, Livet?