Just tillbaka efter att ha hämtat fru och dotter från Bruce Springsteen-konserten på Friends Arena undrar jag i vilka hjärnor allt gick fel redan från början.

Redan när jag rekade i går fick jag misstankar. I kväll blev de bekräftade. På grund av den absolut mest imbecilla planering jag sett i hela mitt 55-åriga liv tog en till synes enkel hämtning 1 1/2 timme.

Det verkar ju lagom intelligent att brygga en arena för 65 000 åskådare utan att anlägga en enda parkeringsplats och för att sedan med polisens hjälp spärra av alla in- och utvägar under ett av de mest publika evenemangen under året. Visst var det underhållande att se slagsmålen mellan taxichaufförer och för en stund få en känsla av att befinna sig i ett annat land långt borta. Visst var det synd om turisterna som fick klafsa genom byggarbetsplatser, som inte hade en enda skylt att rätta sig efter och som vakterna visade in i återvändsgränder där de möttes av kravallstaket, men vafan – det är väl rätt åt dem? I Solna behövs minsann inga tillresande, kommunen klarar sig bra ändå.

Detta verk av kretiner ska nu för säkerhets skull kompletteras med ”Skandinaviens största shoppingmall”. Den finns det förstås ett skriande behov av eftersom de fem stora köpcentra som finns på tio minuters håll – Stinsen, Sollentuna Centrum, Kista, Solna Centrum och Barkarby – naturligtvis på inga vägar räcker till. Vi ska konsumera från tidigt till sent sju dagar i veckan och jag undrar bara vem som ska göra det. I flera av de centra som finns gapar svindyra butiksytor redan tomma bakom fönster täckta av brunt omslagspapper. Och fler lär det bli.

Det par i 25-årsåldern, tillika nyblivna föräldrar, som jag såg på tv för något år sedan lär knappast ge den nya mallen tillräcklig grogrund utan får istället symbolisera en av vår tids tragedier. En söndag sköt de barnvagnen framför sig genom Kista Centrum och den unga kvinnan sa till tv-reportern: ”Tur att det är öppet här jämt, annars vet jag verkligen inte vad vi skulle göra på helgerna.”

Om planerarna nu hade tänkt till en aning, så hade de lagt den nya skrytarenan någonstans i närheten av Arlanda flygplats. Fotbolls- och Springsteenfans från andra delar av landet hade klarat sig med en lokalbuss sedan de landat. Sveriges mest trafikerade motorväg är redan byggd och går just dit, det gör också ett väl fungerande snabbtåg och massor av bussar. Det finns redan ett antal hotell på plats. Man hade kunnat bygga tiotusen parkeringsplatser och lotsa folk rätt utan att de skulle bli irriterade. Det hade funnits obegränsat med plats för att bygga ut och man kunde till och med inhägna områden där huliganerna kunde slå varandra före och efter matcherna och kanske direktsända idioternas kamp. Alltså – enbart fördelar.

Men planerarna tänkte inte så. Och om du nu, av någon för mig fullständigt obegriplig anledning, efter att ha läst det här fortfarande vill ta dig till ”Friends Arena” så har jag några ord på vägen:

Det är, namnet till trots, inte ett dugg vänligt på vägen dit eller därifrån.

Och – ta till några timmar extra så kanske du hinner.

Om inte en okunnig vakt i gul väst skickar dig åt fel håll.

”Det är i mötet mellan människor musiken uppstår”, säger min vän, dirigenten Merete Ellegaard. Efter att ha tillbringat en stor del av sitt liv med musik vet hon vad hon talar om.

I mina möten med människor uppstår det sällan musik, men desto oftare andra värden. Häromdagen hade jag långa, filosofiska diskussioner med min granne, som har sina rötter i en annan världsdel men har levt hela sitt vuxna liv i Sverige. Under en långpromenad med valpen skuttandes framför våra fötter visade det sig att vi bägge är lika oroade över den bristande flexibiliteten i det svenska utbildningssystemet. Inte minst över att de stackars lärarna tvingas tillbringa alltmer tid i märkliga rapporteringssystem istället för att vara där de vill och borde vara – i klassrummen.

Dagen efter mötte jag min vän polisen, han som nästan aldrig sitter bakom ett skrivbord utan dagligen tar tag i allt det där vi andra inte vill tänka på och ännu mindre blanda oss i. Han som pass efter pass får se missbruk, utslagna människor, kvinnor som fått stryk och blivit våldtagna, barn som växer upp i misär mitt i det samhälle vi så stolta visar upp som en förebild för resten av världen.

Senast i dag hade jag ett fantastiskt möte med en man som bett att få träffa mig för att lära sig mer om skrivandets konst.

Det fick han.

Men under våra timmar tillsammans lärde också jag mig massor. Om vad som formar människor och föder tankar. Om klokheten att ta en paus ibland, stanna upp och fundera över vad man vill med livet.

Och hur man tar sig dit.

Det är i mötet mellan människor de goda, kanske de bästa, tankarna uppstår.

Och det är ovärderligt. Därför ska vi ta de chanser vi får till mänskliga möten, mitt upp i allt mailande, chattande och fejsbookande.