I natt berättade jag om Desirée. Vänskapen, godheten, humorn och – om hur The Big C som jag hatar slukade henne som sjukdomen slukat min far, i stort sett hela min släkt och alltför många nära vänner alltför tidigt.

I dag var det begravning. Liten kyrka norr om Stockholm, glädjande nog fylld till sista plats. Därför att Desirée var en stor, varm människa som många ville känna och krama.

Jag satt där, lyssnade på prästens ord, betraktade de gamla stenväggarnas dekorationer och funderade. Kom – som så många gånger förr – fram till att begravningar är förfärliga tillställningar.

Så mycket smärta, så mycket sorg.

Men samtidigt – tid för tankar. Vi sitter där i kyrkan och plötsligt är det inte en själ som skyndar, knuffas, har proppar i öronen, pillar på en iPad eller leker med sin mobiltelefon. Plötsligt är allt det där – som tycks vara så otroligt viktigt varenda minut i vardagen – inte viktigt alls.

Det enda som betyder något är stillheten, tankarna, den lugna musiken, andetagen, minnena, lugnet, värmen och kärleken.

Sådär som det borde vara oftare. Bara för att vi ska släppa karriären, vardagen och för en stund fundera över vad som verkligen betyder något.

Min kloka fru Katten brukar ibland säga att vi nog tyvärr skulle behöva ett krig. För att krig för människor närmare varandra, får oss att förstå de grundläggande värdena i livet. Folk i kris förstår och hjälper varandra.

Jag tror att hon har rätt och där i kyrkan – medan en ung man sjunger en lovsång så vackert att jag nästan får tårar i ögonen – tänker jag att vi kanske skulle behöva en begravning om dagen. Bara för att lugna ner oss, sitta en stund, lyssna på musik och vackra ord om vad som betyder något. För att minnas dem som inte längre är med oss och för att verkligen uppskatta dem som fortfarande finns och ta vara på dem.

Men då, när jag tänker det där vackra och viktiga, landar Verkligheten på min axel och bråkar. Verkligheten försöker störa begravningen, väser om karriär och pengar och Thailandsresor och storbilds-tv och utvecklingssamtal och befordringar och nya bilar och allt det där som tycks vara mycket viktigare än mänsklighet, närvaro, tankar, vänskap och kärlek.

Utan att någon tycks lägga märke till det knäpper jag bort Verkligheten från axeln, som vore den nu ett dammkorn. Jag fortsätter lyssna till den unge mannens oerhört vackra sång och önskar att den varat i några timmar till.

Det är fredag eftermiddag i en mycket liten kyrka utanför Stockholm. Medan den unge mannen sjunger sluter många ögonen och tänker på Desirée med glädje och saknad över alla de fina stunderna som varit och som aldrig kommer tillbaka. Säkert tänker de också på annat som är viktigt i livet. I kyrkbänkarna möts fingertoppar, händer kramar varandra.

För att vi plötsligt har tid. Vågar vara lugna. Tänka. Känna.

Och plötsligt känns allt det där med karriär, Thailand, tjänstebilar och internetuppkopplingar väldigt avlägset. I den alldeles nya höstluften utanför kyrkan ser jag några som drar djupa andetag men ler försiktigt, fortfarande uppslukade av egna tankar.

Det känns väldigt bra.

Begravning i dag.

Igen.

Årets femte. En av de få saker jag aldrig vänjer mig vid, oavsett hur många jag närvarar vid.

Ibland känns Döden mer rättvis än annars. Någon, som fått leva ett fantastiskt liv, blir väldigt gammal och somnar sedan i lugn och ro utan vansinniga smärtor och svår ångest.

Men de begravningar jag bevittnat har till största delen varit kvitton på orättvisa, så även i dag.

Desirée var en bra människa. En optimist och humanist, en god vän, en bra mamma, en uppskattad gäst. Efter sig lämnar hon en underbar flicka som är alldeles för ung för att bli utan mamma.

Desirée kämpade beundransvärt hårt i åratal innan The Big C slutligen vann.

Igen.

Och gjorde mig lika vek, svag, tvivlande och förbannad som tidigare.

Cancern tog min farfar när jag var någon dag gammal, min mormor när jag var tonåring, min far när jag var tjugo och min farmor när jag var tjugonio. Den tuggade på min mor när jag var dryga trettio och vid det laget hade den också ätit en av mina chefer, bara trettiotre år gammal. Jag såg dem alla lida och det är något av det jävligaste jag sett – de utmärglade kropparna, skriken, smärtorna, ångesten, bönerna. Runt pappas säng fick de sätta upp galler för att han inte skulle kasta sig i golvet av smärtor, oavsett hur mycket morfin de pumpade i honom. Stackars, stackars pappa.

Därefter dödade sjukdomen en av mina bästa vänner när han just fyllt fyrtio och häromåret en annan som just blivit sextioett. Vid det här laget har den också tagit alla mina mostrar, min morbror, en kusin och ett par vänner till.

Fuck you, big C!

Jo, jag vet. Rent genetiskt ligger jag inte så bra till. Inte alls, faktiskt. Ändå borde det finnas ett hopp. Borde. I ett samhälle som Sverige borde staten stå för den stora delen av forskningen om den sjukdom som tar så många liv.

Men så är det inte. Cancerforskningen är beroende av privata bidrag. Statliga pengar försvinner till en hel del annat som jag inte samtycker till.

I dag ger vi bidrag till minne av Desirée, hoppas och ber att forskningen så småningom kan gå vidare framåt. Hitta hemligheten, bekämpa, utrota.

Fuck you, Big C!

Just tillbaka från en oerhört trevlig bokrelease för Malin Roca Ahlgrens Stadsfjäril i Äppelvikens bokhandel i Bromma norr om Stockholm.

Märkvärdigt, undrar du kanske?

Ja, i högsta grad.

En liten, tuff bokhandel driven av två starka kvinnor, satsar på ett releaseparty för en debutant utgiven av ett nystartat förlag, ägt av en annan debutant.

Hänger du med?

Malin Roca Ahlgren, en tjej som glatt och befriande respektlöst kastar sig mellan att skriva barnböcker och tung, naken och självutlämnande Barcelona noir, står på sitt första riktiga releaseparty och tar emot ett tal från den nybakade förläggaren Nina Larsdotter Lööw. Talet, det är vackert, kommer med stolthet och glädje direkt från från hjärtat. Nina överlämnar en vacker presentask med ett smycke bestående av fjärilar som en frihetssymbol. Ögon tåras, vi applåderar.

En debutants önskedröm: En lycklig Malin Roca Ahlgren får

äntligen signera sin debutroman ”Stadsfjäril”.

Det vi applåderar är inte bara här och nu, inte bara en enskild bok. Vi applåderar en debutant som efter långt slit nått fram. Vi applåderar en annan kvinna som satsat sin själ och sina pengar i ett nytt Litet Förlag, för att under hösten ge ut sex kvinnors spännande böcker. Vi applåderar en tuff bokhandel som törs ordna fest för andra än välkända Bonnierförfattare.

Vi applåderar en ny tid i bokbranschen.

Medan jättarna Glufs-Glufs – Bonniers, Norstedts och några till – bekymrat betraktar försäljningssiffrorna och försöker möta krisen med affischer i Stockholms tunnelbana, händer det massor under ytan. Bokkartan ritas om, gamla format minskar och nya ökar. Små, tuffa människor som tror på det de gör, bildar nya förlag och ger ut böcker. Nina Larsdotter får sällskap av Eva Ahlkvist som i Halmstad startat EA Förlag och kommer med en rad spännande titlar redan till bokmässan. HOI, som stöder egenutgivare, har fler författare än någonsin som säljer bra. Underdogs som Annika Estassy Lovén kommer från ingenstans med debutromanen Solviken, får uppmärksamhet och säljer bra. Snart debuterar Ebba Range med Kristalläpple, en oerhört viktig roman om det vi inte får tala om – självmord.

Bokkartan ritas om. Medan de stora, tunga förlagen får allt svårare att klara sig och försöker möta krisen genom att bilda monopol, skäller underdogsen allt gladare från alla möjliga håll. Det skrivs som aldrig förr, det egenpubliceras och e-publiceras.

Någonstans känns det som att den här bokhösten blir den mest spännande på länge.

Leve dig som hemma sliter med din första roman – fortsätt! Leve dig som debuterar i höst och leve er som törs starta nya förlag!

Människor världen runt matar oss med historier 24 timmar per dygn. Ofta är de skvalleraktiga, motbjudande eller vedervärdiga eftersom människor gör obegripliga och hemska saker mot varandra.

Och eftersom goda nyheter traditionellt sett aldrig har sålt bra.

Du kan inte lyssna på radio, titta på tv, läsa tidningar eller se nyheter på nätet utan att se krig, våld, plundringar, kränkningar och övergrepp, död och allmänt elände. Det är lätt att bli deprimerad för mindre.

Så – du söker dig till litteraturen. Och upptäcker till din förskräckelse att den till stora delar speglar verkligheten.

Men ändå. Det är ju bara ”hittepå”. Inte sant, alltså. Bra. Något mindre hemskt än nyheterna.

Du funderar. Den där favoritboken du läste för en tid sedan skulle ju vara helt perfekt om bara …

Om bara vad? undrar jag nyfiket.

Tänk om du kunde kontakta en författare och beställa den perfekta boken – skriven enbart för dig och med precis lagom mycket kärlek eller spänning eller krim eller fantasy eller … tja, det finns ju en del att välja mellan.

Vad skulle du helst vilja läsa om du fick vara med och skapa karaktärerna och historien från början utan att ta hänsyn till något eller någon? Den oändliga kärleken? En ny hjältinna som får alla andra deckare att blekna? Det korrupta spelet bakom maktens kulisser i Sverige? Flickan som kunde tala med blommor?

Jag säger inte att jag tar beställningen.

Men jag är ruskigt nyfiken på vad du önskar dig.

På annat sätt är det svårt att tolka budskapet från Utbildningsnämnden i Stockholm, om att stödet till barn med dyslexi ska dras in:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17342724.ab

Om jag blir förbannad? Det kan du vara lugn för.

Människor som av någon anledning har läs- och/eller skrivsvårigheter har legat mig varmt om hjärtat så länge jag haft förstånd nog att förstå hur illa de har det. Jag har med stor stolthet producerat fem böcker för LL-förlaget/Centrum för Lättläst och ännu mer stolt tagit emot ett pris för en av dem.

Att skriva och fotografera LL-böckerna – avsedda för dyslektiker och människor med utvecklingsstörning – var något av det svåraste och mest spännande jag någonsin gjort. När jag dessutom fick möta delar av läsekretsen förstod jag också för första gången hur viktigt arbetet med lättlästa böcker är.

Jag har mött dyslektiska barn när jag hållit föredrag och skrivkurser i skolor och jag har sett att de har ett helvete. Men det är värre än så. Att kunna skriva och framförallt läsa är en förutsättning för att kunna vara en del av det vi kallar demokrati. Att kunna förstå sina skyldigheter och rättigheter i samhället, att kunna försvara sig skriftligen om man blir anklagad. Att kunna meddela sin åsikt i skrivna ord.

Den kanske allra viktigaste delen av medborgarskapet och tillhörigheten.

Och nu ska alltså stödet till dem som inte fått den viktiga begåvningen att kunna läsa eller uttrycka sig, dras in.

Samtidigt eldas det i den politiska korrekthetens namn på med hemspråksundervisning, ett för mig obegripligt fenomen. Lika obegripligt är det tack och lov för mina invandrarvänner. Grekerna har naturligtvis lärt lilla Julia grekiska sedan hon lärde sig gå på två ben. Pakistanerna berättar att de vid köksbordet pratar omväxlande svenska, engelska, punjabi och urdu och att ungarna därmed var fyrspråkiga vid fem års ålder. För polackerna är polska det självklara språket vid köksbordet medan de blixtsnabbt växlar till svenska så fort någon ringer på dörren.

Bra och logiskt. Men kan någon tala om för mig varför vi med skattemedel ska betala speciallärare för att ungar från andra länder ska odla ett språk de möjligen aldrig kommer att använda, utom vid vardagskonversation med sina föräldrar i Sverige? Jag har lärt mina barn svenska och engelska. Mina pakistanska vänner har lärt sina urdu, punjabi, svenska och engelska. Det där sker automatiskt, hemma.

Men det tycker inte det svenska utbildningsväsendet. I någon form av hybris ska varenda unge, oavsett varifrån, få den hemspråksundervisning som borde vara självklar vid köksbordet, i skolan istället. Bekostad av skattemedel.

Samtidigt ska de som inte föddes med gåvan att kunna läsa och skriva, inte få hjälp.

Rösta inte på den här killen, snälla…

Sjukt och jag skäms. Igen.

Jag utgår ifrån att Utbildningsnämnden i Stockholm på ett eller annat sätt sorterar under generalmajor Björklund (hans idéer har jag för övrigt fått nog av för länge sedan). Men allt har en gräns och det som nu sker mot dyslektikerna är en kränkning modell grövre och ett skrämmande bevis på politisk inkompetens.

Sitter i trädgårdens skugga och skriver lite, njuter. Bredvid på en stol ligger valpen och tuggar fundersamt på ett grässtrå.

Under någon vecka har hösten – liksom vintern sannolikt styrd av Lucifer – muttrande försökt ta över. Sommaren – kanske styrd av Gud – har skrattande dansat vidare. Lucifer kommer så småningom att vinna men just nu står det 2 – 1 till Gud. Jag ringer för att fråga hur det känns men möts som vanligt av automatsvar: ”Tryck 1 om du vill boka plats i himlen, tryck 2 om du har frågor om de tio budorden … eller vänta kvar, du behåller din plats i kön.” Tror jag det.

Jag funderar över bloggar. För några år sedan fick jag i uppdrag av en tidning att skriva om bloggar och under några dagar surfade jag runt och läste, förundrad över blandningen och över det enorma behov som tycks finnas av att dela med sig.

Av absolut allt.

Hur gjorde folk innan internet fanns? Och ännu tidigare, när det var dyrt att ringa? Gick de hela vägen hem till varandra, berättade vad de hade ätit, att de var uttråkade, att de hade kräkts?

Jag vet inte. Men nu berättar de. Allt. För alla. Hela tiden. För att de kan.

Jag läser några författares bloggar. De handlar inte om böcker, skrivande, idéer eller tankar. De berättar väldigt mycket om mat, hämtningar på dagis, körning till hockeyträningar, besök på gymet, ICA och hos frisören.

Så äter jag lunch med förläggaren. Försiktigt antyder hon att det fattas ett viktigt element i mitt bloggande.

”Du förstår”, ler hon, ”Jag vill så gärna veta vad alla mina författare gör på dagarna och även vad de äter.”

I samma sekund förstår jag att jag aldrig kommer att bli någon bloggare av klass.

Jag är tämligen säker på att du förstår att herr och fru Vardag hälsar på även i mitt liv med soptömningar, tandläkarbesök, disk, bilbesiktningar, räkningar och allt vad det nu kan vara. Jag hoppas också innerligt att jag – om än mera sällan – kan skriva om något mer intressant än det.

Men okej – för att inte vara alldeles ogin så ska jag för en enda gångs skull bjuda på menyn:

Dagens lunch – falukorv och stekt potatis – intogs på en rustik lunchkrog i Stockholms city, som jag besökt till och från i snart trettio år. Det är ett sånt där lite slitet ställe där vilsna individer sitter med ett glas rött fem över tolv och ser sig omkring efter någon att prata med. Krogen har förbannat vällagad mat och till och med rökrum.

Efter att ha coachat en elev körde jag i en timme ut till den vackra ö där min vän, formgivaren och webboraklet Bengt bor. Han är inte bara en konstnärssjäl utan dessutom en jävel på att laga mat. Till middagen serverades entrecôte med lätt rostad potatis och diverse tillbehör. Därefter drack vi vin och kläckte synnerligen kreativa idéer till långt in på småtimmarna.

Av förklarliga skäl hoppade vi över frukosten nästa dag och nöjde oss med floder av starkt kaffe. Möjligen var vi också tystare än kvällen innan, men på varsin sida av ett stort bord fick vi massor gjort, texter och bilder flög mellan våra datorer och blev till resultat. Innan jag visste ordet av hade Bengt dessutom serverat sin synnerligen generösa version av en bruschetta, tillika den bästa jag ätit hittills.

I solnedgången styrde jag hemåt. På kvällen blev det skalade räkor med rostat bröd.

Det där lät väl tjusigt. Och jag tänker inte berätta hur tråkig menyn blev dagen efter.

Okej, förläggar´n, nöjd nu? :o)

Det finns bra dagar och dåliga dagar.

Ibland är de både och. Som i dag.

På eftermiddagen får jag nyheten att Aftonbladet rekommenderar Dan Buthlers och min bok Grannen.

Jag blir extra glad av flera skäl. Grannen blev refuserad av tre kvinnliga redaktörer med bekymrade ansikten på vårt dåvarande förlag. Den var ”hemsk”, ”otryckbar” och gick inte att ”arbeta om för publicering”. Ett veritabelt skitsnack, eftersom alla texter går att omarbeta om man bara vill. Det låg andra skäl bakom refuseringen, men vilka fick vi aldrig veta.

Visst var historien hemsk, precis som vi uttryckligen lovat dessa damer att den skulle bli. Men naturligtvis kom den ändå inte ens i närheten av allt det förfärliga människor dagligen gör mot varandra i verkligheten – så hemskt kan vi nog inte skriva.

Med hängande huvuden och manuset under armen gick vi hem och undrade vad som var fel. Vi hade givit förlaget en noggrann synopsis och därefter mailat in 230 sidor manus utan att höra ett negativt ord. Men plötsligt kastades allt i soptunnan.

En kort tid senare fick ett annat förlag höra att Grannen var till salu. Vi skrev kontrakt, boken gavs ut och sålde bra. När förlaget så småningom lades ner tog vi över restlagret och skänkte – under en enda dag – bort 15 000 exemplar av Grannen på Stockholms central, med en vädjan om att mottagarna skulle skänka pengar till Barncancerfonden som vi sedan fortsatt samarbeta med.

Trots detta har Grannen sakta men säkert fortsatt att sälja. Att en tre år (!) gammal bok ligger på plats 33 av 100 på topplistan gör mig extra glad, inte minst eftersom den åtföljs av en ännu äldre bok – En nästan vanlig man.

Så förbyts glädjen i sorg när jag nås av nyheten att Elmore Leonard, en av de största kriminalförfattarna i modern tid dött av en stroke i sitt hem i Detroit. Mr Leonard, kanske mest känd för att vara mannen bakom 3:10 to Yuma och Get shorty dog inte förrän han var 87 år gammal. Efter 45 romaner (den 46:e förblev oavslutad), en rad priser och filmer gav han upp och vem kan annat än tacka? Som kuriosa kan nämnas att Mr Leonard för några år sedan berättade att han försökt traggla sig igenom Stieg Larssons världssuccé Män som hatar kvinnor och att han fann den förfärligt tråkig.

Ännu en stor författare är borta. Vi lyfter på mössan och bugar av respekt.

Rest in peace, sir, Mr Leonard.

Det är som vanligt hett och fuktigt när jag landar. Något av det första jag ser är en packe rednecks på ett pickupflak, tjoandes och viftandes med gevär.

Florida. Turistghetto – ja, vid Miami Beach och Fort Lauderdale. Men på västkusten där jag håller till sedan drygt tio år också mycket, mycket mer gammeldags sydstat än vad någon anar. Och ett växthus för en rasism vi inte kommer i närheten av i Sverige.

Innan jag reste träffade jag min gode vän Mushtaq på ett café i Stockholm. Vi pratade om det där med tolerans och rasism och som vanligt skrattade han: ”Ni svenskar blir aldrig mer än amatörrasister. Ni skulle höra vad vi invandrare säger om varandra.”

Det är varken första eller sista gången jag hör det där. Jag har nära vänner från Polen, Iran, USA, Indien, Ryssland, Grekland, Pakistan och gudvetvad och jag förvånas alltid över deras frispråkighet när det gäller människor från andra länder. Det vi kallar fördomar och uttalanden vi utdömer straff för, är för dem helt normala konstateranden utan större värderingar. Som vilka folkslag som är tjuvar och bedragare versus vilka som är värdelösa på att köra traktor.

Florida. Jag har inte känt Bob i mer än tio minuter innan han stolt halar fram sitt medlemskort i NRA, National Rifle Association och viftar med det.

”This country”, säger han, ”is going down the drain. And it isn´t getting better when we have a nigger in The White House.”

Jo, precis så säger han. Ordet som under OJ Simpson-rättegången försiktigt benämndes N-ordet slungas här ut utan tvekan. Bob berättar också att han som pensionär är frivillig i US Coast Guard, att myndigheten ger honom massor med ammunition att öva med, men att han inte skjuter upp allt utan sparar en god del hemma i garaget, för ”regniga dagar”. Och fortsätter: ”When the niggers are coming down my street, they´re up for a surprise, I tell ya´!”

Det är inget skämt, det här. Två dagar senare möter jag min vän detektiven, som numera utan omsvep bittert benämner sig själv som An angry, white man. Han har anti-Obamadekaler på bilen, samlar på sig fler vapen och ammunition än vanligt. Under sina långa nattpass samlar han på konspirationsteorier och förbereder sig på allvar för ett nytt inbördeskrig där det inte längre handlar om nord- och sydstater, utan om real americans mot hispanics.

Nästa dag: Steve, brandman, kommer med det senaste skämtet: Here in the south we like to sit down on our porches shooting at cans. Mexi-cans, Puerto Ri-cans … hahaha…

Men även Steve menar allvar. Och grannen tvärs över gatan, 82-åriga Miss Peggy, har beväpnat sig till tänderna, lyckats få ett permit for concealed weapon och springer nu omkring med en laddad 22:a i handväskan. Det kan ju komma en nigger, säger hon.

Då och då försöker jag ta upp en diskussion. Påpekar att om alla – även de illegalt invandrade – mexikanerna, puertoricanerna, kubanerna och alla de andra stannade hemma från sina jobb en enda dag, så skulle USA stanna. Ingen skulle tanka bilar, servera hamburgare, städa…

Reaktionen blir ilska blandad med förödmjukelse. Så är det minsann inte. Det är så att det illegalt invandrade packet stjäl jobben från de fina, vita amerikanska ungdomarna (som i verkligheten aldrig skulle vilja städa eller servera hamburgare). Diskussionerna fortsätter tills jag inser att sydstat är sydstat och att faktiskt inte mycket har förändrats under de senaste hundra åren.

Kommer tillbaka till Sverige och ser att Sverigedemokraterna har ökat dramatiskt i väljarundersökningarna. Jag blir inte ett dugg förvånad. Kalla mig naiv, men jag tror inte att en enda svensk vill ha nazister eller nationalsocialister vid makten. Däremot kan jag föreställa mig att en lång rad människor är innerligt trötta på att det finns en enda, stor fråga som absolut ingen törs diskutera.

Under de senaste åren har inte en enda politiker utom Jimmy Åkesson – inte heller en enda av mina journalistkolleger – velat diskutera invandrarfrågan eller flyktingpolitiken på allvar, alla livrädda att bli beskyllda för att vara rasister.

Innan jag reste till sydstaten såg jag Janne Josefssons program, en granskning av den flyktingmottagning som är inget annat än en miljardindustri, där skattepengar rusar ner i fickorna på Reinfeldts vänner. En flinande man som köpt några konkursade kursgårdar, skaffat Spikasängar på IKEA och fyllt gården med flyktingar, meddelade glatt att han omsatte 70 miljoner kronor per år.

En olycklig tjänsteman på Migrationsverket svarade på frågan om varför han gödde dessa privata flyktinghajar:

”Lätt för dig att säga. För mig ser verkligheten ut så här: I dag landar två plan med 580 människor som fryser, inte har mat, kläder eller någonstans att bo. Det ska jag ordna före klockan fem i eftermiddag. Vad skulle du ha gjort?”

Honom vill jag inte byta jobb med. För det finns nämligen till synes ingen plan, utom möjligen den hemliga som ligger under herr Reinfeldts kudde.

Sammanfattningsvis konstaterar jag att vi svenskar i jämförelse är – som min pakistanske vän hävdar – amatörrasister. Jag konstaterar också att vår, riksdagsmännens och journalisternas exempellösa feghet när det gäller att diskutera en samhällsfråga, kommer att hjälpa Jimmy Åkesson att storma in i riksdagen med tvåsiffriga tal i nästa val.

Jag tror – möjligen naivt – att det inte alls handlar om att en grupp människor tycker illa om andra grupper av människor. Utan om att vi blir rädda när politiker mörkar, inte avslöjar agendan utan översköljer oss med överraskningar som ser svårbegripliga ut.

I en så kallad demokrati, också det ett begrepp som snarast bör diskuteras.

Om detta återkommer jag…

Så var det dags igen. I dag fick jag åter ett erbjudande om gratisarbete. Den etablerade författaren tyckte att jag kunde bidra med några stycken till hans nya bok. Gratis, förstås. Det skulle vara ”bra reklam” för mig och ”stärka mitt författarskap”.

De där erbjudandena om gratisarbete kommer ofta. För inte så länge sedan ringde en man som skulle arrangera en bokfestival. Jag bjöds att komma och prata om mitt författarskap. Han räknade med 300 – 500 betalande (250 kronor per skalle) gäster, men dessvärre fanns det ingen ”budget” för de medverkande eftersom det var ”första året”. När jag försiktigt påpekade att det – förutom tid som jag kunde tillbringat med familjen, eller med skrivande – skulle kosta mig ett par hundra kronor i bilpengar att köra fram och tillbaka, kontrade han:

”Jamen, det här är ju bra för dig, det är ju gratis reklam!”

Jag kan inte riktigt räkna hur många gånger jag under de senaste åren blivit erbjuden att få ”gratis reklam” mot att jag skriver för, eller åker land och rike runt och pratar åt, någon som tjänar pengar på kalaset.

Det är ett synnerligen intressant fenomen. Jag ringer runt till vänner som är författare, fotografer och konstnärer och får höra liknande historier om ”erbjudanden”: Kom hit, visa upp dig, underhåll folk. Gratis, medan vi tjänar lite pengar, hehe…!

Låt oss nu för en stund låtsas att vi som arbetar med något kreativt – skrivande, målande, fotografi, musik – istället vore rörmokare, hjärnkirurger, grusbilschaufförer eller elektriker. Kan du tänka dig kommentarerna:

”Men – du kan väl operera min dotters hjärna utan lön – det vore ju bra reklam för dig!”

”Kan du inte fixa vattenläckan här hemma gratis, så ska jag berätta för alla hur bra du är!”

”Men herregud, lite grus, det kan du väl ändå komma och tippa, vi är ju kompisar…”

”Jamen, det är ju bara säkringsskåpet som har brunnit, du har väl såna grejor på jobbet? Jag bjuder på kaffe…”

Skulle inte tro det.

Hantverkaren, den fysiske, vet tack och lov sitt värde och att ta betalt för det. Framkörning, tid, material. Läkaren vet också sitt värde när sjukvården skriker efter folk.

Men konstnären, musikern, skådespelaren eller författaren ska – om inte hon eller han tillhör landets elit – skrapa med foten, hålla kepsen i handen och på egen bekostnad resa runt för att få ”gratis reklam”.

I kalendern står det nu augusti 2013. I verkligheten står det 1800-tal när det gäller villkoren för många av dem som valt att leva på sin kreativitet.

Det värsta är inte när intet ont menande, bara dumma, människor försöker dra nytta av vår situation. Det värsta är när kolleger i samma bransch, men med miniräknare och sluga ögon, förnedrar oss och sig själva genom att be om gratistjänster till inkomstbringande projekt.

Förstå mig rätt. Alla har rätt att tjäna pengar, stora pengar, på arbete eller en bra idé. Jag tycker inte synd om mig själv, inte alls. Om någon ber mig att utan betalning komma till ett sjukhus och läsa för sjuka barn, så åker jag direkt. Jag har gjort mitt bästa för att lämna en liten del till olika välgörenhetsprojekt.

Men när långnäsor i samma bransch kommer för att utnyttja, så säger jag nej.

Det gör dock inte mina nya kolleger. Osäkra tackar de, som jag gjorde förr, ja till att göra precis vad som helst för att få en stunds uppmärksamhet. För att deras musik, tavlor, böcker ska få en större uppmärksamhet.

Och så blir det sällan, efter ett gratisuppträdande. Det vanliga är att någon annan tjänar pengar medan man själv sitter kvar i självförnekelsen.

För rörmokaren, elektrikern och hjärnkirurgen är det något enklare: ”Behöver du mig, så betala min väl tilltagna timpenning. Annars kommer jag inte.”

Det är dags för oss andra att uppbåda så mycket självförtroende att vi också kommer dit.

Jag håller tummarna för dig. Och för mig själv.

Sitter på tänkartrappan utanför huset vid havet och funderar över hur vidunderligt bra livet kan vara. Det är pigga bubblor i glaset och smaken från en Davidoff Limited Edition Blend (tack, Li Hansson, du är en pärla!) är något alldeles speciellt.

Det blåser en frisk vind, sommaren kämpar desperat mot hösten, det doftar från trädgården medan åska och blixt går en kort men intensiv match på himlen. Långt däruppe, ett plan och som vanligt undrar jag över dem som sitter i. Vilka är de, vart är de på väg, är de lyckliga eller olyckliga?

Köpenhamn tidigare i dag. Fantastisk stad med människor från livets alla hörn och en doft av något större än Skandinavien. Smörrebröden var smakrika och en Röd Aalborg till gjorde inte ont någonstans.

Men på resan dit och därifrån började jag räkna förbudsskyltar. På tåget. På Hovedbangården. I Köpenhamn. På Centralen i Malmö.

Herregud.

Det är nya tider. Man får inte röka någonstans. Man får inte ta in hundar eller katter (oavsett om de är allergifria eller ej) i stort sett någonstans, däremot sägs det inte ett smack om ormar, råttor, fåglar, lemurer, hamstrar, kaniner, iguanas och allt möjligt annat som folk kan få för sig att ha som husdjur. Om man viftar med svenska flaggan eller har en påse nötter med sig blir man arkebuserad i direktsändning och parfym anses vedervärdigt i gruppsammanhang. Svettlukt tycks däremot vara allmänt vedertagen och det är många som frikostigt delar med sig.

Jag har lite svårt att förstå var gränsen ska dras för att alla ska bli nöjda. Det finns människor som inte tål potatis, banan, råa grönsaker, nickel och en halv miljon saker till. Det finns individer som påstår att de inte tål människor av andra nationaliteter eller med annan politisk eller religiös tillhörighet.

Själv är jag allergisk mot dumhet, så jag kan snart inte gå in någonstans.

Det finns tyvärr inga förbudsskyltar mot dumhet.

Det borde finnas en på Malmö Central och den borde hänga över den största av dessa:

Kan politikerna inte förbjuda lyckliga barn, generellt? Varför bara tramsa med ballonger?

Ty någonstans, snälla, måste det ändå finnas en gräns för hur mycket vi vill förbjuda för att allt ska vara så förbannat skyddat, säkert och politiskt korrekt. En av mina många snutkompisar suckar när vi pratar om det där. C, som jobbar vid trafikpolisen, säger:

”Det finns så jävla många lagar att ingen kan leva utan att överträda dem. Och mer än hälften är direkt idiotiska. Jag är trött på att behöva jaga folk som begår samma misstag som jag själv, varje dag.”

Det ligger en hel del i det. Men håll ut. När jag blir diktator blir det ändring på allt det där. Till dess – visa civil olydnad och dränk Malmö Central i ballonger.

För övrigt tänker jag tillskriva Malmös politiker med frågan om varför min nakenhund inte får vistas på nakenbadet vid stranden. Ett brev som förmodligen kommer att få dem att önska att semestern varat längre. Mycket längre.