Just tillbaka från årets bokmässa, glad och utmattad, fortfarande med lite feber och med huvudet fullt av tankar, begär jag högaktningsfullt anstånd.

Visst tänker jag blogga om bokmässan, men först behöver jag sova och samla tankarna en aning. Fyra intensiva dygns upplevelser sammanfattas kanske inte bäst just efter körningen hem till Stockholm.

Jag konstaterar bara snabbt:

Det är kul med den nya tekniken. Till en viss gräns. Strax före avfärden fick jag ett antal mail, förslag och erbjudanden från olika håll, om att jag under mässdagarna skulle blogga, twittra, fotografera, filma, Instagramma, Facebooka och gudvetvad. Så blev det naturligtvis inte. Jag kunde likaväl lämnat datorn hemma eftersom jag inte öppnade den under Göteborgsbesöket. Om jag kör till Sveriges framsida för att uppleva årets litterära höjdpunkt så är det just för att göra det, inte för att sitta inloggad (med hopp om förståelse).

Som vanligt kommer jag hem peppad, full av nya erfarenheter, lärdomar och intryck. Låt mig suga på allt det där en stund så återkommer jag.

Men – gladast för: Ni läsare som kom till montern och hälsade på, inte för att köpa bok utan just för att tala om hur mycket ni gillar den här bloggen, som bryter mot många oskrivna bloggregler – tusen tack, det värmde!

Och så – ett förlåt till Eva Ahlkvist och kollegerna på nystartade EA Förlag: Om inte febern knäckt mig så hade jag faktiskt dykt upp i James Bond-kläder till premiären av er nya bok. Men ni fick i alla fall en guldlackad pistol av mig. Låt den symbolisera en fantastisk start för förlaget! :o)

Febrig James Bond-kandidat tillsammans med ägaren till och förläggaren på EA Förlag – Eva Ahlkvist.

Återkommer, som sagt, om en hel del annat. Hoppas att alla ni som var i Göteborg hade en fantastiskt bra mässa. Och att ni som inte var där får möjligheten att åka dit nästa år. Ty, som någon så klokt uttryckte det på Facebook: Det enda som är värre än att åka till bokmässan, är att inte åka dit.

Just så.

Känner hur feberhelvetet börjar komma tillbaka, sedan jag efter tre veckors envis förkylning trodde att det var borta. I sanning dålig timing då det i morgon bitti är dags att styra mot Göteborg och årets begivenhet – bokmässan.

Du som inte är galen i böcker kan sluta läsa redan här, ty för dig skulle bokmässan vara lika obegriplig som en segelbåtsmässa för mig.

Du som älskar att läsa har kanske fått vara där någon gång, i Göteborg, på hösten, när allt tycks hända. Massor av nya böcker kommer ut, kända och okända författare slåss om uppmärksamheten på små och större scener, radio och tv direktsänder och tidningarnas reportrar smyger runt för att förhoppningsvis hitta en nyhet före någon annan.

Bokmässan är lycka, inspiration, känsla, hetta, trängsel, irritation, avund, glädje, skoskav, tårar, dålig snabbmat, halva löften, strålkastare, tjuvrökning i regn utanför entrén, skratt, intervjuer, försäljning, signeringar, superrea, eufori, vansinne, skvaller, kärlek, hat, fantastiska middagar, för många drinkar, kåthet, ångest, skandaler, lugn, träningsvärk, bakfylla, succé eller sorg – allt beroende på vem du är, vad du hoppades på, vad du gjorde där och vad Ödet hade i beredskap för dig.

Men oavsett vem du är, lämnar mässan minnen hos dig.

Jag minns inte riktigt hur många bokmässor jag avverkat och det är också rätt oväsentligt. Jag kan bara konstatera att jag trots trötthet, förkylning och feber ser fram emot årets mässa mer än någonsin.

Ty de förändringar som nu sker på den svenska bokkartan är oändligt spännande. Medan stora förlag som Norstedts och Forma plötsligt är till salu för att ägarna inte längre tror på dem, sticker massor av småförlag och egenutgivare upp som friska blommor genom asfalt. Nya digitala format skapas, e-bokens ställning stärks sakta men säkert, bokkonsumenterna är minst lika många som förr men väljer alltfler alternativ för att konsumera de historier de vill se eller höra.

Spännande.

Bokbranschen är stockkonservativ och alla gnäller. Vi författare gnäller för att vi inte får tillräckligt betalt för vårt arbete. Förlagen gnäller för att de inte tjänar pengar. Bokhandlarna gnäller för att de fått konkurrens som de finner osund, till exempel stormarknader och internetbokhandlar.

Men det köps böcker, det laddas ner och det lyssnas på ljudböcker.

Kanske mer än någonsin.

Det finns hopp.

Människor älskar att läsa och höra historier, bra historier. Det är de bra historierna som kommer att tränga fram, sälja, minnas och – filmatiseras. Dessa omringas av en hel massa halvbra och sämre historier som kommer att floppa och falla i glömska.

Med andra ord är det faktiskt precis som det alltid varit.

Och då undrar du förstås varför jag tycker att årets mässa blir mer spännande än någonsin. Svaret är att jag aldrig tidigare sett så många öppningar och möjligheter som nu, att jag aldrig tidigare haft kontakt med så många intresserade förlag och – filmbolag.

Det känns som om fler dörrar än någonsin står välkomnande öppna och det är med glädje jag sätter mig i bilen och nyfiket styr mot dem för att försöka förstå vad som finns bakom. Mina fingertoppar är svedda av dåliga förlagsavtal jag skrivit under tidigare och som jag inte kan ta mig ur. Men mitt sinne är stärkt av kunskap och fyllt av hopp.

Låter det naivt? Då får det göra det. Hälsningar från en vars skrivande är det enda sättet att leva.

För att jag varken kan eller vill något annat.

Just hemma efter ännu ett givande skrivmingel arrangerat av kollegan och skrivcoachen Ann Ljungberg. Under nästan fyra timmar står författare, egenutgivare och förläggare på scenen och berättar den ena gripande historien efter den andra medan ett sjuttiotal lyssnar, dricker vin och äter ost.

En bra kväll.

Några av dem som står på scenen är – kanske utan att just nu förstå det själva – symboler för hur den svenska bokkartan håller på att ritas om. För så här ser det ut:

Jätten KF har officiellt gått ut och sagt att den vill bli av med ett par barn – anrika Norstedts förlag och den nya, sammanslagna bokkedjan Akademibokhandeln/Bokia är till salu.

Ingen skrikande köpare har anmält sig.

Häromdagen gick ICA-gruppen ut med ett uttalande och mellan raderna kunde vi läsa att Forma Books (Damm Förlag, ICA Bokförlag och anrika B. Wahlströms) är till salu. VD:n Anders Kvarby ska inte längre uttala sig till pressen, men ICA-gruppen låter meddela att man funderar över huruvida Forma Books är ett företag som passar in i strukturen. Kanske inte minst eftersom den årliga förlusten växt från tjugo-nånting till sjuttio-nånting miljoner.

Läs: Är det någon som vill ha förlaget?

Folk med insiderinformation berättar för mig att bolaget kommer att vara sålt före jul. Naturligtvis är det intressant. Vem är köparen? Vem vill köpa tre förlag som förvandlats från enskilda, starka varumärken till något urvattnat?

Samtidigt: I Norrland startar någon ett litet, anonymt förlag som hårdsatsar med tio titlar. I Halmstad drar Bra Böckers tidigare försäljningschef Eva Ahlkvist igång EA Förlag och går ut starkt med både David Baldacci och ett praktverk om Lill-Babs. I kväll står Ewa Åkerlind på scenen och berättar om hur hon gav upp tryggheten i ett bra och välbetalt jobb för att starta Ordberoende Förlag. Några meter längre bort står Nina Larsdotter Lööw som nyss sagt upp sig från ett lika säkert jobb för att arbeta heltid med Litet förlag, som i rask takt ger ut fyra debutanter och har fler i pipan inför den spännande vårutgivningen.

Kvinnorna nämnda ovan – jag hoppas och tror att det också finns män som jag varken känner till eller nämner här – ritar om den svenska bokkartan med en befriande frisk doft, glädje och energi. De har satsat och/eller lånat pengar för att kasta sig in i en av de mest konservativa av branscher, dominerad av män och likaså av några affärsmässiga regler som tillhör förrförra seklet (bland annat att få betalt först efter 90 dagar och att bokhandlarna har rätt att returnera böcker till fullt pris i upp till två år efter leveransen!). I praktiken medför dessa uråldriga regler att en modig människa som törs starta ett – om än litet – förlag i dag, riskerar allt och att falla hårt och gå sönder!

Så leve och applådera Eva Ahlkvist, Nina Larsdotter, Ewa Åkerlund och alla de andra små som stolt och trotsigt försöker på egen hand. Leve också Lars Rambe och Sölve Dahlgren som med HOI Förlag vänder upp och ner på hela det gamla förlagstänkandet, inför nya tankesätt och affärsmodeller.

Kort sagt: Leve alla som törs utmana det gamla och försöka införa något nytt. 

Det gäller i högsta grad också dig, K! Trevlig lunch i dag, och det var spännande att höra om hur du och dina kolleger tänker revolutionera läsvanorna i Sverige genom ett nytt koncept! Du är en av dem som kommer att välta det gamla och osunda över ända och införa ett sunt komplement. Jag håller tummar och tår för att du lyckas!

En era, dominerad av jätteförlag, sjunker lika långsamt och säkert som Titanic. Ingen, allra minst köpare med nya konsumtionsmönster, vill längre vara med och betala dyra adresser i Stockholms city, tjänstebilar och representationskonton. Läsaren vill ha snabb och bekväm tillgång till böcker i alla format – inbundna, pocket, ljudböcker, streamade, e-böcker, you-name-it, och allt ska vara tillgängligt till ett rimligt pris.

Bokbranschen kan välja mellan att lyssna på konsumentens önskemål eller att försvara en drygt hundraårig tradition och mumla att det var bättre förr. Några kommer att överleva, många kommer att dö i sin envishet att försvara ett förlegat koncept.

Ty jag som kommer från tidningsbranschen som jag trodde var konservativ, kan konstatera att den är ultraradikal jämfört med bokbranschen. Här talar vi – med få undantag – om en bransch som är stockkonservativ. Gamla förlagschefer och förläggare gnäller. Bokhandlarna gnäller. Vi författare gnäller. Allt är förfärligt och ingen vet vart pengarna tar vägen trots att det läses mer än någonsin.

Detta öppnar luckor för de nya, små, djärva. De som törs vara utan dyra adresser, tjänstebilar och VISA-kort med egen logotype på.

Bokkartan ritas om, redan innan USA-jätten Amazon kommit hit och smällt alla på fingrarna. Men det glädjande är att historierna blir allt fler och att människor fortfarande vill läsa.

Kanske mer än någonsin. Men kanske också på helt nya villkor.

Min fru Carina påminde mig stillsamt till morgonkaffet:

”Kommer du ihåg? Det är tjugotvå år sedan i dag.”

Filmen spolades tillbaka. Utan hennes telefonsamtal, det där aggressiva till läkaren, hade jag sannolikt suttit i rullstol i dag.

Jag låg på Karolinska sjukhuset i Solna med våldsamma ryggsmärtor sedan flera dygn tillbaka, just hemkommen från ännu en reportageresa i ett varmt land där jag burit en femtonkilos kameraväska på ena axeln i ett par veckor. För det var så mitt liv var då. Resa, bära, fotografera. Resa, uppleva, bära, fotografera. Femton kilo. Höger axel. Alltid.

Ingen på sjukhuset gjorde något åt ryggen, mer än att ge mig smärtstillande. När mina ben slutligen började domna bort och jag blev vansinnig av rädsla försökte chefssköterskan droga ner mig med Valium för att få mig lugn. Min fru lyckades per telefon få läkarna att förstå att det var allvar och jag röntgades akut. Röntgenläkaren skakade på huvudet och jag hörde honom muttra herregud innan han lyfte en telefonlur. Därefter bar det av till en lika akut operation.

Min sista tanke innan jag sövdes var att det var fredagen den 13:e och jag sopade bort den som skrock innan jag försvann in i mörkret.

När jag vaknade hade jag lika vansinniga smärtor som tidigare i ryggen men var helt förlamad och känslolös från midjan och neråt. Jag låg ensam i ett stort rum, mer rädd än någonsin tidigare i mitt liv. När läkaren som opererat mig kom in bankade jag mig själv i låren för att försöka känna något medan tårar trängde fram i ögonen. Jag minns att jag skrek:

”Vad fan har du gjort?”

Och jag glömmer aldrig hans svar:

”Jag är ledsen, jag vet inte vad jag ska säga.”

Sedan lämnade han rummet, mig och ångesten.

Överläkaren som dök upp såg allvarlig ut. Han meddelade att jag omedelbart skulle sövas på nytt och opereras om. När jag vaknade var han lika allvarlig. Jag hörde inte riktigt det där om hur många timmar han hade opererat och hur mycket han hade funnit och tagit bort. Bara det han sa om att de (med hänvisning till läkaren som utfört den första operationen) hade gjort fel. Att mina nerver legat avklämda så länge att skadorna var irreversibla och att jag aldrig mer skulle kunna gå. Han var ledsen, sa han.

Det var jag också, tro mig.

Jag hade aldrig tidigare legat en natt på sjukhus när det där hände. Jag var trettiotre år, reste jorden runt och var världens lyckligaste. Nu fick jag en överdos. Fjättrad av förlamning fick jag leva mitt liv i sängen dygnet runt och uppleva maktlösheten av att inte kunna vända mig själv, tvätta mig eller gå på toaletten. Jag lärde mig en hel del om väntan, frustration, dödsångest, förnedring och att vårdpersonalen är värd mycket mer än de pengar och den lilla uppskattning de får av samhället.

Efter fyra månader på sjukhus hade jag också lärt mig mycket mer om människor, vårdapparaten och Försäkringskassan än vad jag någonsin innan vetat. Allt på gott och ont.

Mot alla medicinska regler och odds – överläkaren sa flera år efteråt att det var ett under och att jag egentligen inte kunde gå – kom jag på benen tack vare rehab, sjukgymnaster som aldrig gav upp och stödet från nära och kära. I dag går jag, inte vackert eller fort eller bra, men jag går.

Läkaren då, han som felopererade? Han fick en erinran av ansvarsnämnden och jobbade vidare. Jag hyser inget agg mot honom för att han klantade sig med kniven men jag förlåter honom aldrig för att han fegade ur och lämnade rummet med de där orden, just när smärtan och ångesten var som värst.

Inget ont som inte har något gott med sig, heter det. Sant i mitt fall. Om jag inte hade legat på Röda Korsets sjukhus i månader hade min gode vän Jan Dahlqvist aldrig tagit med sig den kände, svårt polioskadade fotografen Walter Hirsch för att hälsa på mig. Walter gjorde mig nyfiken på att skriva lättlästa böcker, vilket faktiskt blev början till mitt författarskap. Genom Walter lärde jag också känna hans dåvarande assistent Knut Koivisto som i dag är en nära, god vän, tillika en av Sveriges mest framstående porträttfotografer. Genom Knut lärde jag känna Morten Krogvold, Norges mest kände fotograf som också blev något av en mentor för mig.

I sjukhussängen bredvid mig låg den briljante formgivaren Göran Rossander. Tillsammans tjuvrökte vi i sjukhusets trapphus under sena kvällar, drack en och annan whisky som min vapendragare Micke Gardell smugglat in, och ljög om livet. Dessvärre dog Göran strax efter att jag skrivits ut. Begravningen i den fullsatta kyrkan är den vackraste jag bevistat och jag rös när jag hörde Ma Oftedals ord, såg kistan dränkt i blommor och när Görans vänner Björn J:son Lindh och Janne Schaffer spelade honom ända till himlen. Jag lärde känna Görans fru Britta, den begåvade redaktören som senare anlitade mig som skribent för de exklusiva tidningarna Bona Vita och Grand (tack, Britta!).

Så visst, inget ont som inte för något gott med sig. Kanske lärde jag mig mer av den där resan än av något annat och än i dag påverkar den mitt liv, både fysiskt och psykiskt. Än i dag har jag mardrömmar och jag vågar fortfarande inte sova helt i mörker, för då kommer dödsångesten krypande.

Så oss emellan – kunskapen var dyrköpt och hade jag fått välja så hade jag varit utan fredagen den 13 september 1991.

I dag var det en bättre dag. Betydligt bättre.

Tack för det.

Just tillbaka hemma efter en fantastiskt trevlig releasefest på Lindas Kök & Catering för Ebba Ranges Kristalläpple, utgiven av Litet Förlag och Nina Larsdotter, en av Sveriges nya och mycket modiga förläggare som sticker ut hakan med spännande nyutgivning i höst, bland de existerande kolosserna.

Ebba Range har skrivit en av årets kanske viktigaste böcker. Naken, självutlämnande och viktig. Läs den!

Ebba signerar tills orden tar slut. En nervspännande, utmattande, underbar upplevelse för en debutant. Grattis, Ebba!

Nina Larsdotter säger upp sig från ett säkert heltidsjobb för att ägna sig åt det hon brinner för, starta Litet Förlag och ge ut viktiga, underhållande böcker. Go, Nina, förlagssverige behöver fler som du!

Ebbas bok handlar om det vi inte pratar om. Självmord. Ett ämne som oftast förknippas med tystnad, skuld, skam, smärta, eviga frågeställningar och en hopplös brist på svar.

Ebba Range är en av dem som vet. En av dem som gråtit, dunkat nävarna i väggen och skrikit Varför?! Flera gånger. Hon är en av många som upplevt smärtan. Och en av få som skrivit om den. Modigt, naket, självupplevt.

Därför bör du läsa Kristalläpple.

Nu undrar du kanske varför jag tjatar om det här. Jag har ju skrivit om det förr. Svaret är att självmord är en av livets och samhällets största tragedier och åter – den vi pratar allra minst om trots att behovet är gigantiskt.

Jag är glad och stolt över att ha fått förtroendet att skriva förordet till Kristalläpple. I det nämner jag att självmord är den vanligaste dödsorsaken i Sverige i åldrarna 15 – 44 år. Varje dag tar fyra människor livet av sig i det vi ofta kallar världens bästa land. Smärtan hos de närstående är ofattbar. Men även om du struntar i dem och tycker att de som begår självmord är fega och får skylla sig själva,så kan du alltid istället tänka som en krass skattebetalare. Ty enligt Räddningsverkets rapport kostar ett självmord 18,6 miljoner kronor, bland annat i utebliven produktion.

Samhällets kostnad för självmorden är alltså nästan 75 miljoner kronor om dagen. Bland annat därför måste vi satsa på prevention, psykvård och forskning.

Även om den totala självmordsfrekvensen sjunker en aning så ökar den skrämmande nog bland våra unga. För inte så länge sedan tog en ung flicka i min dotters skola sitt liv för att hon inte orkade längre. Sådant får inte ske, inte i Sverige 2013. Vi måste fånga sådana som henne långt innan det ofattbara sker. Hjälpa, stötta, finnas, ställa tillrätta. Till varje pris.

När jag skrev om flickan som inte längre orkade dröjde det inte länge innan flera föräldrar till barn som tagit livet av sig, skrev gripande inlägg. Tack alla ni, som orkade och ville dela med er.

Vi får inte, ska inte, sluta prata om det här. Något är fundamentalt fel när människor tar livet av sig i det som var, och fortsatt borde vara, ett välfärdsland. Och när ungdomar väljer att ta sitt liv är det ett tecken på att något är riktigt sjukt.

Kanske är det här något att utveckla inför valet 2014. För kanske är det så, även om politikerna tror att vi väljare är helt upptagna av de stora världsfrågorna, att vi är mer intresserade av hur våra vänner, familjemedlemmar och inte minst barn mår. Kanske är frågan om det sociala systemet, välfärden, vården, viktigare än många av Långtbortistan-frågorna som kostymerna i Bryssel kliar sig i huvudet över.

Jag tror det.

Åter – läs Kristalläpple. Även om du inte är direkt drabbad så är jag säker på att du känner någon som känner någon.

Det här är viktigt. Inte minst för våra barns skull. 

Så låt oss prata om det. Utan skam och skuld. Okej?

Klan Öhrlund – mina tre vackra, kreativa, skrivande kvinnor på releasefesten. Tack, Carina, för bilderna!

Telefonen ringer före 09.00.Toppen, om det inte vore så att man på grund av arbete – eller i det här fallet smärtor – inte kunnat somna förrän 04.00. Men det skiter de i, de som äger, arbetar med och för Dialect.

Omtumlad reser jag mig ur sängen för att svara och naturligtvis bryts samtalet när jag gör det. För att det är en del av affärsidén. Jag ska se ett nummer jag inte känner igen, ringa upp för att få höra en inspelad röst som berättar att Dialect har ringt upp mig för att prata om mitt telefonabonnemang.

Vilket de ska ge fan i. Vilket de inte förstår. Av en rad olika skäl där intelligensbrist i kombination med desperation och fnaskande (Dialect fnaskar för Telia som inte själva orkar trakassera alla sina kunder utan hyr in obskyra bolag för att göra det åt dem) är några.

Låt mig göra saken kort och klar: Jag har ett telefonabonnemang hos en operatör. Jag har fullgjort min del av avtalet genom att betala överenskomna avgifter. Jag ringer inte hem till Telias vd före nio på morgonen – faktum är att jag inte ringer alls. Jag är tillräckligt stor pojke för att själv bestämma a) vilken operatör jag vill ha och b) om jag vill förlänga abonnemanget och c) att jag i mitt vuxna liv inte vill bli uppringd av digitala kackerlackor före 09.00 på morgonen. Eller – inte alls, faktiskt.

De här människorna – Dialects ägare och marknadsmänniskor och säljare, de förstår verkligen inte. De tror att de har en affärsidé. De förstår inte begrepp som respekt. De tror att de har något slags rätt att tränga in i människors privatliv och jaga dem med ”erbjudanden”. För att de har varit på kick-off och druckit gratissprit och lyssnat på någon konsult som ljugit dem fulla av skit. Ett olyckligt val.

De har fel så inihelvete och de ska till varje pris bekämpas med vartenda insektsmedel vi kan ta till, tills de med skämskuddar över ansiktet backar och går hem. Ty jag ringer inte och jagar dem i deras hem när de sover. Det gör inte heller du. Av den enkla anledningen att man inte uppför sig så i en civiliserad värld.

Men Dialects värld är inte civiliserad. Den handlar om girighet och en osund kåthet. Den handlar om att det inte räcker att ha butiker, 700 anställda och omsätta en miljard (!) kronor. För att mycket vill ha mer.

När jag i dag åter blivit trakasserad av dessa digitala kackerlackor, skickade jag naturligtvis mail till både Dialects nuvarande vd Firas Mohamad och marknads-och informationschefen Victoria Preger. Mohamad svarade inte. Naturligtvis vore det under hans värdighet. Preger svarade så småningom med:

”Hej, jag beklagar verkligen detta! Jag har idag stängt av dig från våra ringlistor och vi kommer inte ringa dig igen. Mvh victoria”

Detta är ju naturligtvis en gudförbannad lögn, ty att bli av med Dialect är svårare än att bekämpa cancer eller aids. För knappt ett år sedan svarade Mats Kraitsik Kalvik, dåvarande Dialect-VD och i toppen på de svenska it-människornas lönelista med 19,2 miljoner (!) i inkomst, så här på mitt klagomail:

”Jag förstår överhuvudtaget inte oförskämdheten i mitt mail då jag inte är oförskämd. Däremot tycker jag du ska läsa ditt eget mail som är adresserat till mig som du aldrig varit i kontakt med, hur får man egentligen uppföra sig? Har jag totalt missförstått fakta i det du framfört, att vi ringt dig 08.30 en morgon och det föranleder ditt agerande? Vi kommer aldrig mer att ringa dig, det hade räckt att du framförde det, lev som du själv lär att vi ska göra; ” Försök nu bara visa ett uns av respekt och normalt tänkande. /Mats”

Han blev kränkt, stackars Kalvik, för att jag beklagade mig över hans trakasserier. ”Vi kommer aldrig mer att ringa dig”, skrev Kalvik. Han ljög, bevisligen. Och den dag han och hans anhang inte längre tvingar unga säljare att störa människor i deras liv och hem, har han inte längre några 19 miljoner om året att tugga i sig.

En stor del av skulden till det som sker när både min och din vardag förpestas, bärs naturligtvis av – i mitt fall – Telia. I ditt fall av din operatör.

De här människorna har grovt missförstått något. De inbillar sig a) att du är idiot och b) måste jagas och trakasseras för att förstå ditt eget bästa. De är inte ett dugg intresserade av att c) visa dig någon form av respekt vare sig som människa eller kund utan anser att du d) bör svälja deras ”information” och ”erbjudanden” oavsett vilken tid på dygnet dessa serveras, och hur.

I ett amerikanskt företag, där man med stor ödmjukhet och kunskap odlar konsten kapitalism, hade de här kretinerna fått sparken på mindre än tio minuter. För att man i kapitalismens förlovade land har förstått att a) respekt är viktigt och b) att kunden alltid har rätt och att c) det är hyggligt osmart att få kunden att framstå som en idiot.

Allt detta har dock inte riktigt gått fram till vare sig Kalvik eller hans gelikar, som hittills klarat sig fram på ren jävla tur.

Jag har haft mycket långa maildiskussioner om det här med Telias Hans G. Larsson, som ofta blir ledsen för att jag skäller på honom. Så sent som i december 2012 gav han uttryck för följande åsikter: ”Hej! Det är ju i och för sig per definition inte förbjudet att ringa något nummer i Sverige eftersom vi har ett öppet telenät. Undantag är privatkunder som är anslutna till NIX-registret. MEN, jag förstår, lika
lite som du, varför de här bolagen envisas med att ringa dig som
uppenbarligen inte är intresserad av dessa samtal. Det är, som jag skrev
nedan, kontraproduktivt. Jag förstår mer än väl att du inte vill ha dessa
samtal och beklagar att alla inte känner empati eller moral kring det här.
Det är inte relevant att hänvisa till någon legal rätt! Vänliga hälsningar, Hans G . Larsson”

Hans G Larsson förstår lika lite som de digitala kackerlackorna på Dialect. Alla tror de att det är den legala rätten som gör det till en bra idé att börja trakassera tänkande individer 08.30 på morgonen.

Om deras föräldrar hade givit dem ett uns uppfostran, hade de förstått det grundläggande felet. Men så är det dessvärre inte. Larsson, Kalvik och alla de andra som trakasserar dig, mig och våra vänner, gör det glatt med lagen i ryggen. Det är legalt inget som hindrar dem.

Tragiskt nog är det förmodligen så. Men till detta kommer något moraliskt, etiskt och enkelt sunt som talar emot kackerlackornas agerande. Att de inte förstår är inte skäl till att vi ska lägga insektsmedlen åt sidan.

Jag köper inte för en sekund det magra argumentet att Kalvik, Firas Mohamad, Victoria Preger och alla de andra som i brist på skämskuddar står upp för det här svineriet, lyckas lura svenska arbetslösa ungdomar att lyfta luren och trakassera hyggligt folk. De svenska ungdomarna får helt enkelt lära sig vilka som är bad guys och good guys. Och de behöver bara se sig om på kontoret.

Låt oss tillsammans slåss mot de här människorna tills de lär sig de mest grundläggande formerna av respekt. Och eftersom de inte lär sig av argumentation finns det bara ett sätt kvar – smärta. Ta reda på Kalviks, Mohamads och Pregers mobil- och hemnummer. Ring dem dygnet runt och kom med fantastiska erbjudanden tills de faller ihop som gråtande högar.

Sedan startar vi om hela försäljningsorganisationen. Med grundläggande respekt, ett vettigt bemötande och genom att – precis som alltid förr – invänta kunder som är nyfikna på vad vi har att erbjuda.

Inte genom att med våld och ny teknik ta oss in i deras hem.

Du som läser det här flinar kanske. Kalvik, Mohamad och Preger skrattar ihjäl sig. För att de inte förstår.

Jag vet att ni är många tusen som läser det här och det är jag tacksam för. Att ni berättar för ytterligare många tusen. Att det leder till att Telia, Dialect och andra förlorar miljoner. Kanske resulterar det att Kalvik en vacker dag ligger sömnlös för att lönen sjunkit från 19 till 11 miljoner.

Hemska tanke, eller hur? ;o)

Här ser du hur se ser ut, de som försöker tjäna pengar på att jaga dig:

http://dialect.se/sida/styrelse-och-ledning

Och Kalvik – tja, skulle du köpa en begagnad Opel av den här killen?

Under research för Dan Buthlers och min kommande bok om den älskade, hatade, kontroversielle psykopaten Christopher Silfverbielke får vi hjälp av en god kvinna som är överläkare inom psykiatrin och som har lång erfarenhet av rättspsykiatri.

För mig som legitimerad, nyfiken gubbjävel och gammal journalist, är researchen nästan mer givande än själva författandet. Det är en lycka att få tränga in i andras okända världar som vi vanliga nästan aldrig får tillträde till. Att få försöka förstå, lära sig allt det där komplicerade som ofta ligger i den yttersta utkanten av vår civilisation och vårt tänkande.

Som i det här fallet – psykvården.

Vi pratar i över en och en halv timme, Dr P och jag. Hon rätar ut mina frågetecken när det gäller hur en rättspsykiatrisk avdelning fungerar. Jag är oändligt tacksam.

Men plötsligt säger hon något som får mig att haja till:

”Jag försöker skilja på människan och gärningen. Ibland kan det patienten gjort vara ett oerhört allvarligt brott. Men patienten har en allvarlig störning, ser världen på ett annat sätt. Jag försöker tänka mig in i hans värld och plötsligt framstår handlingen på något märkligt sätt logisk, enligt hans störda tankesätt.”

Jag blir tyst i några sekunder innan jag relaterar till det som nu händer i världen. President Barack Obama vill anfalla Syrien men han vill ha stöd från världen först. Så han skickar runt en löpare för att fråga om det är OK att han knallar in i Syrien och visst, förmodligen kommer en hel del att dö, men hur ska vi annars göra?

Överläkaren i psykiatri, Dr P, skrattar med mig. Världen är galen. En enskild potentiell våldtäktsman eller mördare kan knappast gå runt i kvarteret och söka stöd inför ett planerat sexövergrepp eller mord. Men en av världens mäktigaste ledare kan – utan skämskudde – skicka sändebud runt om för att inhämta den civiliserade världens tillstånd till ett anfall som tvivelsutan också kommer att kräva massor av oskyldiga offer.

Världen är en märklig och komplicerad plats. Vem bestämmer i själva verket vad som är rätt och fel? Vem som har rätt att tycka och bestämma över vem?

Häromkvällen åkte jag hem med en taxichaufför som flytt från Syrien. Hans åsikt var enkel och rak:

”Bry er inte, det här har varken USA eller ni med att göra. Vi löser våra egna problem och naturligtvis kommer konflikten att skörda offer, så är det alltid. Men ni förstår inte och kommer aldrig att förstå, så håll er borta.”

Samtidigt ropar några av hans landsmän på hjälp. Så hur göra?

Den svenska psykvården vore, liksom den internationella politiken, så oerhört lätt att hantera om vi kunde låta maskiner läsa av formulär där allt var ikryssat med 1, X eller 2. Men riktigt så enkel är inte verkligheten, vare sig på psyket eller i Syrien.

Det stora problemet är i vanlig ordning att problem som skapats av människor, ska bedömas och behandlas av andra människor. Det ska tänkas och tyckas och hummas och grunnas. Många tycker sig ha rätt och något egentligt facit finns sällan.

Å andra sidan, som överläkaren och jag kom överens om innan vi lade på, vore ju världen och samhället och vardagen väldigt, väldigt tråkig om alla var fullkomligt förutsägbara och uppförde sig exakt enligt de regler vi från början ställt upp.

Människan är världens allra mest fantastiska varelse, uppfinning, maskin (stryk det som ej önskas). En briljant, älskande, tänkande, primitiv, hatande, utvecklande, bakåtsträvande, intelligent idiot som inte riktigt kan bestämma sig.

I varje fall inte i grupp.

Så hur gör vi nu, med våra psyksjuka medborgare och med konflikten i Syrien? Vilket är viktigast?

En kvalificerad gissning är att vi tar en paus från alltihop, för att kvällstidningarna och tv i morgon levererar något som är mycket allvarligare: Konflikterna bland Idoldeltagarna. Brister i 5:2-dieten. Prinsessans graviditet. En känd skådespelares ångest.

För hur skulle vi orka överleva om vi inte fick bry oss om sådant utan tvingades fokusera på det som nu bara är viktigt ibland?