Jag har sett det förr, men det är värre när det är ens egen mamma, än någon annans.

I dag var det min. Igen.

Mamma är 92 år, bor ensam, handlar själv, lagar mat själv, tvättar själv. Hon är med ålderns rätt arg och gnällig. Klar i skallen, imponerande karriär bakom sig, allmänbildad och följer med. Trasig i kropp och ögon, hasar fram med rullator och ser snart ingenting. När hon beklagar sig över allt och alla är jag lugn. Gör hon det inte, blir jag livrädd.

Som när hon ringde i dag. Jag åkte omedelbart dit. Fann henne liggandes utslagen tvärs över sig säng med ansträngd andhämtning.

De som kommer när hon trycker på larmet hade varit där i går kväll. Hon hade berättat för dem om hur hon ramlat för ett tag sedan, om de konstiga såren på benet, om hur hon kände att det rann ur huden.

De hade inte hittat något konstigt, utan åkt igen.

Jag är varken läkare eller normalbildad, men när jag tittat på hennes ben tog det mig mindre än tolv sekunder att ställa diagnosen. Underbenet var sårigt, rött, svullet och varmt. Infektion eller inflammation. Mamma i dåligt skick, inte ätit på dagar, somnade hela tiden.

Det tog ambulanssjukvårdarna ungefär samma tid att ställa diagnosen, inte minst sedan de sett att blodtrycket var högt och att hon hade 39 graders feber. Iväg till akuten. Jag, som skulle diska upp hennes porslin innan jag följde efter till sjukhuset, tog en titt i lägenheten.

Och fick en chock.

Det hör till saken att mamma bor i Solna kommun, strax norr om Stockholm. Solna har sedan Eldkvarn brann varit högerstyrd och haft en av landets lägsta kommunalskatter. So far, so good, tills privatiseringshysterin satte in.

Vid det här laget har hon väl bytt vårdcentral tre gånger och den senaste slår rekord. Hon får ingen husläkare, inget namn på en läkare och av grumliga anledningar (som jag dock mycket väl förstår) håller de henne i evigheter på giftet Waran trots att det väl vid det här laget är sex, sju år sedan det var risk för en propp. Än bättre – de kräver att hon ska komma till vårdcentralen fyra gånger i veckan (!) för Waranprov.

Nu gissar jag, så slå mig om jag har fel: 1 500 kronors debitering per besök och provtagning (troligen billigt). 1 500 x 200 dagar = 300 000 kronor per tant/år för AB Vård.

Solna är privatiseringarnas mästare. När mamma behövde hemhjälp fick hon en lista över privata företag. Vid det här laget har hon avverkat en försvarlig del av dem och jag har tålmodigt lyssnat på hennes gnäll. De som kommer får inte klättra på stegar för att byta en lampa eller ta ner en gardin, för det ingår inte i arbetsuppgifterna. Många av dem som kommit har inte förstått vad hon säger och hon förstår inte vad de säger. De lämnar lägenheten utan att ha stoppat tillbaka de kontakter de dragit ur när de satte in dammsugaren. De vägrar ta med sig soporna ner till soprummet eftersom det inte ingår i arbetsuppgifterna. Att tvätta eller handla går inte eftersom de bara har en timme på sig.

En timme.

Att de inte städar ordentligt har jag tagit med en nypa salt.

Tills i dag.

Här förvandlas mitt blogginlägg till ett öppet brev till politikerna i Solna Kommun:

Den som står framför mig och påstår att något av de bolag ni rekommenderat mamma och som hon använt, städat hennes sovrum eller badrum under de senaste åtta månaderna, får omedelbart en blåröd näsa som första kärlekshälsning från mig!

Ty det är en förbannad lögn. Efter att själv ha vädrat ut xxx, plockat upp xxx, skrapat loss xxx från golvet, försökt rengöra xxx och skrubbat xxx i raseri, kan jag meddela att era vederbörande inte gjort ett förbannade skit! Egentligen borde jag ha tagit alla avfallspåsarna, kört ner dem till ert kommunalhus och lagt dem på era skrivbord som en stinkande nyårspresent. Och se upp – jag har flera påsar kvar.

Skäms, för helvete, skäms!

Sanningen är att min 92-åriga, höftskadade och svårt synskadade mamma får leva i en förnedring som TV 4 skulle gottat sig i (och passa er, jag har tagit bilder!), medan ni i glansiga broschyrer skryter om hur bra ”hemvården” i Solna är.

När detta skrivs ligger mamma på sjukhus. På Karolinska i Solna, gubevars. På akuten behandlar de henne med all vänlighet. En ung läkare förklarar tydligt vad mamma råkat ut för, sedan säger hon att hon ska göra allt hon kan för att mamma ska få stanna över natten. Sjuksköterskor kommer springande, tar prover, är lugnande, vänliga. Jag minns vad de betydde för mig när jag låg hjälplös, förlamad och fjättrad i en säng. Om jag vore diktator skulle dessa vardagshjältar få dubbla löner från och med i morgon, med tanke på allt slit de utför, allt de får ta och göra.

En natt. Med lite skrap med foten kan mamma, sjuk, få stanna en natt på sjukhuset.

Jag minns förra gången. När ambulansen körde henne till ett dyrare sjukhus, ett prisbelönt – S:t Görans. Mamma var salig. Aldrig, aldrig hade hon blivit mer respektfullt behandlad, fått bättre vård, klarare besked, godare mat.

Efter två dygn ringde en sköterska och meddelade mig sanningen: Mamma var för dyr för att få ligga kvar på det sjukhus där hon blev väl behandlad. Den akutaste vården var över. Med bil blev hon fraktad till en för Landstinget billig avdelning för döende, en stinkande länga utanför ett annat sjukhus i norrort, där jag hämtade ut henne så snart läkaren lämnat sin välsignelse. Där låg dräglande, ångestfyllda döende ensamma i sängar och jag glömmer aldrig den skrikande mannen som satt ensam i rullstolen i dagrummet, sent på kvällen. Inte heller de hopplösa, vanmäktiga ansiktsuttrycken hos den stackars personalen.

Sådärja – välkommen att bli gammal i Sverige 2014. Och kom ihåg att det är valår strax!

Nästa överraskning: Medan jag sitter hos mamma på akuten ringer Monica. Hon har en frisersalong i bottenvåningen i mammas hus och har med förskräckelse hört att mamma försvunnit i ambulans. Och nu kommer historier jag aldrig hört förr. Om hur Monica sett hur mamma behandlats av de privata ”hemtjänstföretagen”. Om hur vidrigt taxichaufförerna från de billigt upphandlade bolagen behandlar henne när hon åker Färdtjänst. Jo jo, jag har hört mamma klaga, men jag visste inte att Monica fått åka med mamma till akuten två gånger för att chaufförerna klämt mammas fingrar med bildörren. Inte heller att Monica fått skrika till dem för att de ryckt undan mammas rullator innan hon fått en chans att sätta sig i bilen. Inte heller att chaufförer rutit till henne att hon bara får ha en matkasse med sig i bilen. Jag har hört mamma berätta den ena hemska färdtjänsthistorien efter den andra, men hon har faktiskt aldrig avslöjat att hennes fingrar blivit blodiga.

Kanske för att hon inte vill att hennes son ska hamna i fängelse för misshandel.

Nu kommer ju vilken välkammad Solnapolitiker som helst att le lite överlägset och förklara att Färdtjänsten inte är deras bord.

Rätt.

Därför går detta öppna brev även till Färdtjänsten som, som alla andra, upphandlar billigt, billigare, billigast.

Som avslutning, till Solnapolitikerna, vill jag ytterst ödmjukt meddela följande:

Min mor, född 1921, jobbade fan så mycket längre än vad Reinfeldt kan föreställa sig i sina vildaste fantasier. Hon är i dag 92 och det är inte mer än fyra, fem år sedan hon avregistrerade sin revisorsfirma. Är ni nöjda eller ska ni ha ännu mer?

Jag kräver att min mor, som slitit och betalat alla skatter och avgifter politikerna i det här landet krävt under hennes sju (!) arbetsamma decennier, ska behandlas med åtminstone ett minimum av respekt.

Det här blogginlägget kommer, i form av pappersbrev, att postas till Solna Kommun samt Färdtjänsten med ett krav om svar snarast, vilket åligger en myndighet.

Kommentarerna nedan kräver dock inget svar:

Häromkvällen formulerade en god vän det politiska läget så här:

”Sverige består i dag av tre partier: M – som rymmer socialdemokraterna, moderaterna, miljöpartiet, centern, folkpartiet och kristdemokraterna – en bunke mellanmjölkare som inte törs flytta sig en millimeter från mittenfåran av rädsla av förlora väljare. SD – ett helt fantastiskt parti: Om man tittar på deras hemsida så har man kommit till Paradiset utan att vara Jehovas Vittne. Absolut allt kommer att bli bättre för absolut alla – utan en hint om hur det hela ska finansieras. Vänstern: Ett förvirrat parti som inte vet var det ska ta vägen eftersom den arbetarklass de skulle försvara numera kör stadsjeepar i halvmiljonklassen och semestrar i Thailand, medan det är de lidande småföretagarna som behöver hjälp. Vad göra?

Jag tyckte att beskrivningen var lika rolig som sann.

Själv manifesterar jag därmed riskfritt så här: Det parti som törs garantera att hjälplösa barn och åldringar får den respekt, de rättigheter, det stöd och den vård de behöver, tror jag på. Men då pratar vi inte om vattniga formuleringar som ”vi önskar”, ”vi vill”, ”det är vår ambition att” och så vidare. Vi pratar garantier. Ni vet – som när man köper bil eller tvättmaskin.

Och med kännbara skadestånd när kunderna förnedras istället för att få vad de betalt för.

Sisådärja, Solna Kommun. Läs och andas.

Vad jag kommer att kommentera ert mellanmjölkssvar med, kan ni räkna ut redan nu. Så jag har en idé:

Jag ska personligen se till att mamma, 92, får den vård, service, omsorg och trygghet hon förtjänar efter att ha varit skattebetalare i er kommun under större delen av sitt liv. Bry er inte, jag ordnar det här = privatisering när den fungerar.

Under en enda, enkel förutsättning: Räkna ut hennes och mina kommunalskatter under de senaste decennierna och betala tillbaka, ska vi säga tjugofem procent, till mitt konto senast måndag, ok?

Om inte, så ses vi snart igen. Och det blir jobbigt. 

Det var i sanning, mina vänner, en på alla sätt besynnerlig tillställning. Inbjudningskortet, från en anonym avsändare, hade kommit några veckor tidigare. Inget OSA, bara en kort uppmaning:

Kom! Du kommer att trivas. Klädsel: Du.

Så här i efterhand kan jag inte riktigt minnas hur jag tog mig dit eller hem, detaljerna försvann vartefter i en dimma, men allt det där spelar heller kanske inte så stor roll längre. Själva festen, eller snarare dess budskap, var det viktiga.

Lokalen var stor, vackert dekorerad och hade panoramafönster mot havet som piskade upp vita toppar på vågorna i mörkret. Jag lät blicken glida runt medan någon satte ett glas champagne i min hand. Mycket snart kunde jag konstatera att jag inte kände någon i lokalen, men att jag däremot kände igen många av gästerna. Artister, konstnärer, författare, skådespelare, regissörer, tv-personligheter.

De som kom före och efter mig måste ha vetat mer än jag. Så fort de fått sina glas fortsatte de fram till ett stort bord i lokalens mitt, stannade upp och lade sedan sina händer mot en metallplatta i bordet.

Vilsen stod jag kvar en stund. Det hela andades sekt och jag kände obehag inför att närma mig bordet, följa ritualen utan att förstå varför och vad det kunde innebära. För en sekund övervägde jag att ställa ner glaset och smita ut samma väg jag kommit

Men nyfikenheten hindrade mig.

Jag vet inte vad det var med den där champagnen, men jag kände ganska snart en skön avslappning sprida sig i kroppen och hjärnan. Tillsammans med de andra lät jag mig smaka av en generös buffé där i stort sett inget saknades. Jag drog mig tillbaka till ett ståbord, åt och drack medan jag – alltmer häpen – betraktade det scenario som började bli allt klarare framför mig.

”Jag är marxistisk feminist”, sa plötsligt en ung kvinna som kommit till mitt bord. Mannen som satte ner sin tallrik bredvid hennes log, nickade och svarade: ”Ahh, intressant! Själv är jag Sverigedemokrat.”

Strax därefter var de inne i en intensiv diskussion, utan att någon av dem höjde rösten.

Ute på dansgolvet såg jag en ung man med rakat huvud, bomberjacka, kamouflagebyxor och grova kängor dansa loss med en svart flicka.

Jag såg mig förundrat omkring igen och plötsligt slog det mig att det inte verkade finnas ett enda homogent par i hela lokalen. Alla de som åt, pratade, skrattade, dansade och kysstes tycktes vara varandras diametrala motsatser.

Jag drack mer och väntade med spänning. Det här kunde rimligtvis inte sluta bra. Inom kort borde hela lokalen vara full av människor som skrek, bråkade och slogs för att de representerade så vitt skilda bakgrunder, nationaliteter, religioner, läggningar och åsikter.

Men inget hände. Festen fortsatte i värmens och glädjens tecken.

Plötsligt stod han framför mig, en ung man med ett vänligt leende. ”Kom” sa han, tog min hand och förde mig till bordet i mitten. ”Du har ju inte svurit in än.”

Han tittade menande på den tjocka metallplattan. Min blick följde hans och jag började långsamt förstå.

Metallen kändes sval och trygg under min hud när jag pressade höger handflata mot den. Jag hör kvar handen i kanske femton sekunder innan jag drog tillbaka den och tittade på ordet som var etsat i metallen.

Respekt.

Allt som behövdes för en förtrollad kväll.

”Vad betyder det här, nu?” undrade jag och han log när han svarade: ”Inte mer än att du har svurit att använda, och själv försöka förtjäna, det viktigaste i världen. Därefter kommer allt att lösa sig självt.”

Resten av festen minns jag delar av genom ett töcken. Jag mötte några av mina största antagonister och vi tog ett glas tillsammans under en lugn och givande diskussion. Jag, som aldrig dansar, blev uppbjuden av en kvinna som var en av mina största och mest ilskna kritiker. Vi svävade runt till vacker musik innan vi artigt tackade och återvände till våra respektive bord.

När jag många timmar senare skulle lämna lokalen stod han vid utgången, den unge mannen som fått mig att svära in. Jag drog upp mobilen ur fickan och frågade: ”Jag ska beställa en taxi. Var är jag?”

”I Utopi”, svarade han. ”Säg det, så hittar chauffören hit. Tyvärr kan du inte åka tillbaka hit för då är det här borta. Nästa chans får du 2014. Ta med dig dina vänner. Men till dess kan du väl ta med dig minnet, tanken och principen? Sköt om dig nu … ”

Och så var han, lokalen, människorna och festen plötsligt borta. När taxin kom stod jag ensam på en kall gata och mumlade min hemadress när chauffören frågade.

Jag drömde konstigt men vackert den natten. Jag bestämde mig för att gå på festen nästa gång jag blir bjuden, och undrade vilka av dem jag känner som tänker följa med – du, kanske?

Sedan vaknade jag.

Inlägget ovan har sin grund i följande: I oktober 2012 hade jag förmånen att medverka vid Bokens Dag i Lysekil tillsammans med författarkollegerna Katerina Janouch och Herman Lindqvist. Vid ett samtal på scenen frågade moderatorn oss vilket det vackraste och viktigaste ord vi visste, var. Jag svarade ”respekt”, med motiveringen: Om alla människor på jorden hade hedrat ordet respekt till det yttersta, hade vi inte längre haft några motstridigheter, hot, konflikter, mord eller krig. Respekt betyder inte att man behöver hålla med om en annans människas åsikter, men däremot att man respekterar någons rätt att ha dem. Respekt behöver inte heller betyda att man försvarar en annan människas handlingar.

Jag vidhåller att respekt, i sin vidaste betydelse, är världens vackraste och viktigaste ord. Tänk på det en stund.

Respekt är en riktigt bra start på 2014.

Från mig, till er alla – en liten julsaga i detta nådens år 2013:

Tomten ringde för ett par veckor sen.

Han lät deppig. Jag föreslog att vi

skulle träffas, ta ett par järn och

snacka igenom problemen.

Det är ju sånt vänner är till för.

Tomten och jag har varit goda vänner i snart femtio år. Han är en hyvens kille, och lever som de flesta tio månader om året. Har familj och avbetalningar, bor i radhus, går på a-kassa, har för högt kolesterolvärde och tar väl några järn för mycket. Men han är som sagt en bra kille, med glimten i ögat och massor av yrkesstolthet.

Han kom flåsande in på baren en halvtimme för sent. Jag smakade på min irländska whiskey och beställde en åt honom.

”Hur är läget?” undrade jag.

”För jävligt”, stönade han. ”I år känns det värre än någonsin”.

Han tog sig åt ryggen med en grimas:

”Det är dom här datorerna. Jag knäcker mig på att kånka på laptops och surfplattor. Varför kan dom inte ge ungarna raggsockor som förr?”

Sedan berättade han om allt det andra.

Det var stressigt. Efter tio månaders arbetslöshet fick han jobba häcken av sig och hann inte med i alla fall. Dålig lön, hemska arbetstider, bequerelfulla renar och nissar utan ansvarskänsla hörde till vardagen.

”Ta bara transporterna”, muttrade han. ”Jag har åkt omkring i den där slädjäveln så länge jag kan minnas. Den har varken hands-free, värmestol, ABS, GPS eller fram-medsdrift. Den är helt enkelt livsfarlig, och jag vet inte hur många gånger vi har åkt i diket de senaste åren. Renarna är väl inte världens miljövänligaste heller – de skiter ju ner hela stan under ett pass. I år la jag in om att få en Chevavan istället, men det finns inte pengar, säger chefen. Tänk dig själv – Transport skulle aldrig godkänna att en enda av deras andra gubbar körde en meter under samma villkor som jag, med överlass och allt!”

Vi drack mer whiskey och han frågade hur jag hade det. Jag gnällde lite, men insåg snart att Tomten hade värre problem. Och fler.

”Man börjar ju bli till åren, och att gå arbetslös större delen av året är knäckande för självkänslan. Och inte nog med det. Nu känns det som om ingen riktigt vill ha en ens under högsäsong! Man ska fortfarande riskera att bryta ryggen av sig varje gång man kastar sig ner genom en skitig skorsten, eller snubblar uppför en villagång som ingen skottat, bara för att se ungjävlarna klistrade framför en dator istället för att tindra med ögonen. ’Tomten kommer’, säger föräldarna. ’Vem bryr sig?’, säger ungarna och kollar in våld på Internet istället. Nääe, det var bättre förr. Kan man få en whiskey till, förresten?”

Jag kände vart vinden blåste, så jag beställde in en hel flaska. Vi flyttade från bardisken till ett mysigt bås med levande ljus och allt. Vi ville ha något att tugga på.

”En liten trevlig jultallrik, kanske?” frågade servitrisen och sneglade undrande på Tomtens kläder.

”Nej för faan!” röt Tomten.

Servitrisen hoppade till och såg nervös ut.

”Förlåt”, muttrade Tomten. ”Jag menade inget illa. Kan du inte bara fixa ihop lite plock som inte är så juligt? Och ingen korv, tack…”

Hon skrev febrilt i sitt lilla block och gick iväg.

Jag frågade om han kunde lita på nissarna nuförtiden? Han såg en aning bedrövad ut när han svarade:

”Äh, det är mest skit med dem. Förr hade jag samma killar heltidsanställda året runt. Vi var ett bra gäng som kunde planera ordentligt. Men 2011 blev alla uppsagda och bara vi tomtar fick söka om våra tjänster. Nu får jag plocka in ALU-praktikanter och FAS 3-folk som nissar varje år. Alla ska läras upp från början men de skiter i vilket, eftersom de vet att de får sparken om en månad i alla fall.”

Nedskärningarna hade fått andra effekter också, berättade Tomten. Förr var landet uppdelat i distrikt, som servades av ett helt gäng tomtar under en chefstomte. Men efter att hälften fick sparken, utökades distrikten till orimliga proportioner.

”Vi hinner helt enkelt inte. Hur ska jag ska kunna dela ut klappar från Linköping till Östersund på en kväll? Det räcker med att en liten parvel gillar mig, vill att jag ska snacka en stund eller leka med hans nya tåg, för att schemat ska spricka. Eller att en ensamstående mamma tänder till, bjuder på ett järn och vill att man ska stanna en stund efter läggdags. Då går allt åt skogen. Förra året var det ett gäng i Gävle som inte fick sina klappar förrän i mars, för att jag inte hann med. Och den utdelningen fick jag inte ens betalt för.”

Maten kom in och vi åt lite under tystnad. I smyg betraktade jag min gamle vän. Han såg verkligen trött och sliten ut.

”Hur är det med Majsan och ungarna då?” frågade jag.

Han suckade tungt:

”Det är väl bättre nu, men vi hade en kris för ett tag sen. Jag hade ett prassel med en hemmafru i Uppsala förra julen. Det var förstås korkat av mig att fortsätta, en ålderskris kanske. Och när Majsan fattade vad jag höll på med började hon småprassla med en av mina före detta nissar, så jag blev riktigt sur. Men allt det är är uppklarat nu, vi har börjat om på ny kula. Fast hon tycker förstås att jag kunde skaffa ett bättre, mer regelbundet jobb med mindre bråk. Jag fick ju på käften förra året…”

”Va?” sa jag. ”Berätta!”

Tomten skakade på huvudet:

”Jag kom ut från en hyreskåk mitt i Stockholm och skulle kasta upp tomsäcken och sticka. Men släden var omringad av ett gäng såna där militanta veganer som höll på att spreja slagord på den och försökte tända eld på den, medan några andra försökte släppa loss renarna. Jag undrade förstås vad fan dom höll på med? Någon liten veganbrud började yra om djurplågeri och att dom inte ställde upp på att djur misshandlades. Jag sa att hon kunde ta sig i häcken och då sa hon att det var sexuella trakasserier, och sen var festen igång. Dom var väl en tre, fyra stycken som hoppade på mig,  men akta dig vad däng dom fick! Jag brukar ha ett baseballträ liggande i släden, just in case, och nu fick dom smaka käpp. Men ett par snytingar fick jag ju förstås…”

Tomten svepte sin whiskey och jag slog upp en ny åt honom.

”Nääe”, sa han fundersamt. ”Det börjar bli för bra det här. Det är inte alls som det var förr. Man skulle dra från hela skiten…”

Jag undrade vad han skulle vilja göra istället?

”Tja”, sa han. ”Man har ju haft lite tid att tänka under de här åren. Memoarer verkar ju patetiskt, varenda snattande politiker skriver ju snyftböcker för att få förståelse. Men att ligga näck på en strand i Västindien vore ju inte helt fel. Öppna en bar kanske. Eller bara läsa bra deckare. Jag tror att jag söker sjukpension efter den här säsongen. Tror du att dom accepterar sönderfrusen rumpa som arbetsskada, he-he?”

Vi skålade igen. Det blev en lång och glad kväll, trots allt. När vi vacklade ut från baren stod släden snett parkerad halvvägs upp på trottoaren. Renarna stod där och glodde, hängde med huvudena och tuggade på något.

Tomten erbjöd mig skjuts hem, men jag avböjde. Vi sa hej och lovade att ta det lugnt och allt det där. Det var en imponerande syn när han snedstartade uppåt och drog järnet mot sin förort. Långt inombords undrade jag, om det kanske var sista gången jag såg honom..?

Medan jag gick hemåt i den kalla vinternatten med snön knarrande under sulorna, mindes jag Victor Rydbergs ”Tomten”. Jag tänkte på min väns framtidsplaner och travesterade:

Midvinternattens köld är hård

veganer samlas på var gård

Smider planer i tung dimma

om att slå Tomten i midnattstimma

Men ack kommer planen

snöpligt till korta

När de plötsligt märker

att Tomten är borta

Snön lyser vit på fur och gran

snön lyser vit på taken

På en soldränkt strand ligger tomten,

ensam, glad och naken…

Det politiska diskussionsklimatet hårdnar. Högerkrafter verkar starkare över Europa. Även Sverige drabbas av våldsamma demonstrationer med bengaler, smällare, flaskor, tillhyggen och knivattacker. Bara några timmar innan detta skrevs attackerade nazister en antirasistisk demonstration i Kärrtorp utanför Stockholm.

I denna kalla tid läser jag en av de mer intressanta böckerna på länge – Det vi kan stå för av Anders Behring Breiviks försvarare, advokat Geir Lippestad.

Väl värd att läsa!

Dessvärre är boken förvånansvärt dåligt redigerad och fylld av upprepningar, men ändå väl värd att läsa.

Tidigt på morgonen den 23 juli 2011 väcktes Lippestad av ett telefonsamtal och fick frågan om han ville försvara Anders Behring Breivik, som dagen innan gjort sig skyldig till massmord i Oslo och på Utöya, då han lugnt och kallt tog livet av 77 människor, de flesta ungdomar på AUF:s sommarläger.

Lippestad fick inte lång tid på sig att fundera. Han tackade ja.

Efter det blev han som advokat och jag som läsare sannolikt lika förvånade över reaktionerna. En av hans kolleger slet ner sin namnskylt och lämnade för alltid advokatbyrån när han fick höra att Lippestad tagit uppdraget. Maskerade människor sökte sig till hans hus, kastade ägg på fasaden och sprayade hakkors på den. Detta blev början på en tretton och en halv månad intensiv period som kommer att förändra livet totalt för Geir Lippestad och hans stora familj. Geir och hans fru Signe hade sju barn och ytterligare ett på väg. Ett av dem, Rebekka, var så sjuk – och ständigt beroende av respirator –  att de alltid undrar hur länge hon ska få leva. Lippestad hade alltså en del att stå i redan innan. Ändå tvekade han aldrig.

Boken handlar inte speciellt mycket om vad Breivik gjorde den där dagen som ingen glömmer. Inte heller behandlas den ganska självklara skuldfrågan speciellt mycket.

Sällan har rimligheten i straffsatser diskuterats och omtvistats så mycket som den 23 juli 2011 och många var de som ropade på dödsstraff. Ett av de mest effektiva straffen, hette det, hade varit att helt enkelt släppa Anders Behring Breivik fri på polishusets trappa, detta med följden att han inte skulle levt många minuter efteråt. Känslor som är mycket lätta att förstå för den som nyss fått sin dotter eller son ihjälskjuten.

Men något dödsstraff blev det inte, åtminstone inte än. Hela Lippestads analys av Norge, rättssystemet och sig själv resulterar i en och samma slutsats:

Att han – och Norge – måste försvara just det Breivik försökte ta död på, demokratin. Detta genom att ge mördaren det försvar varje åtalad har rätt till.

Lippestad använder stort utrymme åt att förklara hur svårt det var för honom att förstå Breiviks drivkrafter, eftersom de var så obegripliga. Mördaren såg sig själv som omväxlande en soldat, kommendör och Tempelriddare, vars uppgift var att försöka rädda Norge från det ”mångkulturella samhället”. Under rättegången krävde han också att de som var ansvariga för detta mångkulturella samhälle skulle tvingas vittna och svara på hans anklagelser. Bara att få Breivik att förstå att detta var orimligt, tog oerhört mycket kraft och energi av Lippestad och hans team av biträdande jurister.

Lippestad berättar att han och hans kolleger artigt skakade hans med Breivik varje dag i rätten. Men att de fick säga att de tänkte sluta med detta om Breivik inte upphörde med sina nazisthälsningar, varpå mördaren långsamt tycktes förstå.

Minst lika stort utrymme ägnar Lippestad åt att mycket öppenhjärtigt beskriva sitt liv och sina tankar. Den hårda barndomen där familjen slängdes ut ur sitt hem efter den förtvivlade faderns konkurs. Tankar som fick Lippestad att rösta på det Arbeiderparti Breivik försökte utrota. Hur det hårda försvarsarbetet, många timmar per dygn, påverkade honom och hans familj. Att han i stunder när Rebekka var som sjukast fick arbeta från hennes rum på sjukhuset. Hur hans fru Signe stöttade honom genom att dagligen påminna honom om att det fanns en sund verklighet i hans liv med familjen. Att han ständigt jagades av en mycket kritisk, internationell journalistkår, tidvis hamnade i tvivel, grät och fick påminna sig själv om varför han stod upp för en man vars åsikter han inte delade och vars handlingar han fördömde.

Geir Lippestads texter i vilka han gång på gång analyserar sig själv, sina tankar om vad humanism, frihet, demokrati och rättssäkerhet är värt, är tankeväckande och viktiga.

Lika skrämmande är det att veta att Breivik fortfarande är på topp. I boken förklarar Lippestad hur analytisk och skicklig massmördaren oavbrutet varit när det gällt att föra ut sitt budskap och skaffa sig maximal uppmärksamhet över världen, att han därmed också lyckats göra sig till en ikon bland högerextremister.

Anders Behring Breivik dömdes 2012 till 21 års ”förvaring”, den norska lagens hårdaste straff som ger rättsväsendet möjlighet att hålla honom inspärrad ännu längre. Tiden får han tillbringa i en specialbyggd avdelning med fem egna celler, varav två utgör gym och arbetsrum.

Breivik förklarade flera gånger att han lugnt hade räknat med dödsstraff och att bli offentligt avrättad, vilket skulle styrka hans martyrskap ytterligare. Så blev det inte, men jag är villig att sätta en slant på att han inte får leva speciellt länge den dag han släpps ut.

Människor, offer, glömmer inte.

Frågan är också hur mycket denne skarpsinnige man hinner ställa till med genom att kommunicera från sin avdelning i Ila-fängelset. I slutet av boken får läsaren kalla kårar när Lippestad skriver om Breivik:

”Vidare säger han att han aldrig har varit så motiverad som han nu är. Känslomässigt är han på topp och anser att Europa nu är som trettiotalets Tyskland. Han ser många möjligheter och tror bestämt att sakernas tillstånd kommer att förändras under de kommande åren.”

Förlag: Modernista. ISBN 978-91-7499-301-1

Enligt de senaste siffrorna jag såg, mördas i snitt en svensk kvinna i månaden av sin man. Det gapas och skriks en del varje gång det händer, men det debatteras alltför lite dagligen och vi får inte veta mycket om vad myndigheterna gör för att skydda kvinnor och barn från män som är galna i huvudet. Med besöksförbud och modern teknik som fotboja borde det inte vara så knepigt att hålla de här männen i nacken.

I brist på debatten dyker det däremot då och då upp – ofta en manlig – tosse som anser att alla män har ett kollektivt ansvar för våld mot kvinnor. En lika befängd idé som att alla skulle ha ett kollektivt ansvar för alla brott som begås.

Våld i nära relationer, kallas de där kvinnomorden närmast poetiskt och av svårbegripliga skäl. Ett lika märkligt uttryck som de jag vill avskaffa omedelbart – hedersmord och hedersrelaterat våld.

Mord är nämligen mord och våld är våld. Det ligger ingen som helst heder i att slå ihjäl någon, allra minst sin egen dotter, för att man inte gillar det hon gör. Punkt slut.

Jag har just läst färdigt Du ska dö – en dokumentär berättelse om mordet på Fadime Sahindal, flickan som för alltid ska förbli en martyr efter det svineri hon utsattes för.

Boken är skriven av Uppsalajournalisten Ulf Broberg och Fadimes advokat Leif Ericksson och under tiden jag läst den har jag också hunnit bli bekant med de båda och haft flera samtal med Leif om hans roll och Fadimes liv.

Du ska dö… är välskriven, öppenhjärtig och får mig att pendla mellan förtvivlan, raseri och förvåning när jag ser de svagheter i vårt samhälle som gör att vi inte förmår skydda de här flickorna – och i vissa fall pojkarna – så att de får leva ett tryggt liv.

Redan 2009 publicerade Ungdomsstyrelsen en rapport som visar att 70 000 unga (och ingen vet hur stort mörkertalet är) i Sverige är oroade över att de inte ska få gifta sig med vem de vill. Ungdomsstyrelsen skriver: ”Omkring 70 000 ungdomar riskerar att bli gifta mot sin vilja visar Ungdomsstyrelsens kartläggning Gift mot sin vilja. Det är främst tjejer som oroar sig över att inte själva kunna välja partner. Många av de unga tror också att de skulle bestraffas av föräldrarna om de vore homo- eller bisexuella.”

Längre fram i rapporten kan man läsa: ”Tvångsäktenskap är kopplat till normer om kvinnlig oskuld och används för att styra flickors och kvinnors sexualitet. Flickorna begränsas i sitt handlingsutrymme och pojkarna fostras till att kontrollera sina systrar. Det här påverkar ungdomarnas hela livssituation. För vissa av dem är tillgången till utbildning, arbete, inflytande, delaktighet och fritid starkt begränsad. Flera av dem är utsatta för mycket psykiskt och fysiskt våld.”

Något som hör hemma i Sverige 2013? Naturligtvis inte.

Fadime Saindahl, som mördades av sin pappa Rahmi på kvällen den 21 januari 2002, bröt mot en massa oskrivna regler i släkten. Hon levde efter svenska normer, krävde att få vara en fri kvinna, hade svensk pojkvän, uttalade sig i tidningarna och höll föredrag för riksdagens ledamöter. Allt det där skulle hon enligt släkten – med undantag av systern Songül – inte ha gjort.

Du ska dö är ett skakande dokument som alla borde läsa. När jag för en tid sedan lyssnade på Leif Erickssons föredrag om hans vänskap med Fadime och hans roll som hennes advokat blev han så rörd att rösten bröt, trots att det gått nästan tolv år sedan Rahmi utan att tveka satte två kulor i sin dotter. I boken säger Leif bland annat:

”Jag har varit advokat i många år och haft många ärenden, men hon var nog den moraliskt mest modiga klient jag haft någon gång. Hon var absolut bergfast i sin övertygelse och hon ville leva sitt eget liv. Hon var ju den i familjen som skaffade sig en utbildning och ville ut i det svenska samhället.”

Långt före mordet hade Fadimes pappa Rahmi och brodern Mesut dömts för olaga hot mot Fadime – Rahmi till 120 dagsböter och skadestånd, Medut till skyddstillsyn med övervakning, och skadestånd för att han mordhotat Fadime per telefon och kallat henne ”jävla hora”.

Bara en dryg månad senare, när Fadime kommer gående över Stora torget i Uppsala, får Mesut syn på henne, skallar henne och knäar henne i ansiktet så att hon blir liggande på marken, där han sparkar henne i huvudet och på kroppen.

Leif kan berätta att Mesut, långt efter mordet på Fadime, upprätthållit sina våldstraditioner och fortfarande betraktas som den man som upprätthåller familjen Sahindals heder. Dels har han varit delaktig i en gruppvåldtäkt på en 14-årig flicka, dels har han dömts för att ha skjutit sin egen, svenska flickvän.

Jag hävdar att allt våld är lika illa. Men lika envist påpekar jag att våld och mord inte för en sekund ska få försvaras med ordet heder. Vad sägs om tvärtom – att den gärningsman som nämner ordet heder under förhör eller i rättegång får en extra straffmoms på fem eller tio år? Det borde sätta stopp för vansinnet.

Leif Ericksson har en lång och gedigen erfarenhet när det gäller att försvara våldsverkare, mördare, rånare och pedofiler. Men när jag frågar honom om han skulle kunna försvara en pappa som har mördat sin dotter svarar han:

”Aldrig. Inte efter det som hände Fadime.”

Läs boken och engagera dig i protest mot att ungdomar ska behöva leva i skräck för sina föräldrar och syskon i Sverige 2013!

Läs Ungdomsstyrelsens rapport här:

http://www.ungdomsstyrelsen.se/att-bli-gift-mot-sin-vilja

Boken Du ska dö hittar du bland annat här:

http://www.adlibris.com/se/bok/du-ska-do-en-dokumentar-berattelse-om-mordet-pa-fadime-sahindal-9789187319051

Jag överklagar en fastighetstaxering, mest på kul. Har ju under åren lärt mig att myndigheten hanterar sådant rutinmässigt utan att läsa vad som står i överklagandet. Deras beslutet kvarstår förstås. Enklast så.

Men det är inte det som är problemet. Det är brösttonerna.

Någon vecka senare ankommer ett brev där det står att jag inte undertecknat och skickat in delgivningskvittot. Det är nämligen, i domstolens ögon, extremt viktigt. Inte att jag har delgivit dem min åsikt. Men att den har delgivit mig sin.

Det där vore ju möjligen acceptabelt om de hade skickat med ett delgivningskvitto från början. Men det gjorde de inte. Och nu kommer hoten om vad som ska hända för att jag inte fullföljer det domstolen gjort fel.

Och jag har tröttnat. De kan dra åt helvete.

Problemet med myndigheter, sedan personansvaret smidigt avskaffades (och tänk på det en sekund – i vilken annan verksamhet är man inte ansvarig för det man gör?), är att människorna där inte förstår, eller vill förstå, vem som är uppdragsgivaren, vem som betalar deras lön. Jag har vid ett flertal tillfällen förklarat det för dem, naturligtvis med resultatet att de blir sura. I ett fall, när jag upplyste en nitisk trafikpolis om att det faktiskt var hans chef han talade med, steg böterna raskt. Humorbefrielse kan vara värre än kunskapsbrist.

I ärlighetens namn måste jag erkänna att Skatteverket utgör undantaget när det gäller myndigheter. De måste ha skickat varenda kotte på ett gäng charm- och effektivitetskurser de senaste åren och det har funkat. De svarar snabbt och de är trevliga och förstående. Bravo!

Nåja, jag svarar handskrivet ilsket på Förvaltningsdomstolens brev, att de ska ge fan i att hota mig för något de själva undanlåtit att utföra.

Varför orkar du bråka? undrar du nu.

För att delar av samhället sakta rämnar. För att mycket förfaller. För att ingen längre är åtkomlig, svarar på brev eller samtal. För att det är lättare att låta bli att ta ansvar.

Ansvar och krav har blivit fulare ord än rasist.

Och sedan – de privata företagen som inbillar sig att de har gudomlig makt. Jag har tidigare berättat historien om Canal Digital men gör en snabb upprepning för dig som missade: När jag mot min vilja tecknade avtal med de här tomtarna, så var det för att de hade en monopolställning där jag bor. Avtalet var enkelt: De skulle förse mig med kabel-tv. Jag skulle betala en viss summa varje månad.

Det hör till saken att jag fullgjort min del av avtalet men att Canal Digital inte alltid gjort det. Men om jag skulle påpeka det så skulle de naturligtvis skylla på någon annan nätleverantör, det är ju så det fungerar nuförtiden.

Men häromveckan fick jag nog. Det kom ett kravbrev med hot om indrivning, kronofogde och annat. Summan, som jag alltså aldrig mottagit faktura på, var 114 kronor! Men här skulle det omedelbart betalas 60 kronor i straffavgift, annars skulle jag brinna i helvetet.

Brösttoner från ett företag som inte klarar av att skicka ut sina egna fakturor. Om de hade orkat ta en titt på den tidigare betalningshistoriken så hade de sett att jag under flera år betalat deras fakturor samma dag som de kommit till mig.

Inte intressant. Bättre hota. Bättre kräva 114 + 60. Bättre än att ha en bra, långsiktig kundrelation.

Jag skriver ett brev till Canal Digitals VD John Nordin. Bifogar alla betalningsbekräftelser någon kan begära.

Nordin. Orkar inte besvara brev.

Tror du att han svarar? Knappast. Varför bry sig om en enkel kund när det gäller att rädda upp nästa kvartalsbokslut som ger honom kramp i magen över att hans bonus ska sjunka eller utebli?

Istället får jag – efter tre veckor – ett svar från en tjej på en reklamationsavdelning.  Hon låter meddela att Canal Digital – nu tydligen en polisiär myndighet – gör ett undantag. De ska alltså inte låta kravet gå till Kronofogden utan meddelar till och med att de ska gottskriva mina 60 straffkronor gentemot nästa faktura.

Vilket naturligtvis var en lögn. I dag kom månadens faktura, och mina 60 kronor var inte gottskrivna.

Den stora frågan är – hur gör vi med de här människorna som anser sig ha rätt att kravla över oss, förnedra oss, hota oss för en hundralapp, medan deras vd:ar flinande drar in ett par miljoner om året, eller i månaden?

Svar: Res dig upp som fransmännen! Bestrid vartenda orimligt krav. Skriv. Ring. Maila. Protestera. Byt leverantör om du kan.

Ty det finns bara två saker de här människorna förstår: Smärta och ekonomisk förlust. Enligt lagen får du inte förorsaka dem smärta oavsett vad de förorsakat dig. Men du får förorsaka dem ekonomisk förlust. Genom att varna andra, genom att skriva i sociala medier. Genom att anmäla dem. Genom att byta bolag.

Gör det.

Klarspråk, 2013.