I skydd av mörkret växer hatet

Först: Av många skäl älskar jag Danmark. Jag har haft förmånen att arbeta tillsammans med danskar i tjugofem år, jag uppskattar bland annat humorn, rättframheten, maten och inte minst ordspråken och liknelserna. En av favoriterna:

”Kan vi inte kalla en spade för en spade?”

Det skulle vi må rätt bra av i Sverige också. Att bara säga som det är. Men det törs vi inte alltid. Och ibland får vi inte. Jag tror inte att det är bra.

Vart vill jag komma med det här? Till en hel massa, men nu – just i dag – till frågan kring anonymitet på Internet. Därmed kastar jag in en bensindunk i brasan:

Ingen borde få vara anonym på nätet. Alla ska tvingas att registrera sig, få ett personligt internetkörkort. Om du missbrukar rätten att vara på nätet genom att exempelvis stalka, trakassera, mobba eller hota någon, så blir du av med körkortet.

Naturligtvis är det, på grund av den tekniska komplexiteten, inte helt enkelt att genomföra det där. Men med rätt enkla medel skulle man komma långt.

Nu undrar du kanske varför jag, som normalt sett ogillar förbud och lagstiftningar, plötsligt är förespråkare. Svaret är enkelt: I anonymitetens mörka hålor trängs de fega som hatar, där frodas fånarnas stalking och trakasserier. Därför att det är riskfritt.

Ingen annanstans i samhället skulle vi tillåta att någon springer omkring och anonymt försöker skada andra. Varför ska vi tillåta det på Internet som är en normal och stor del av vår vardag?

Denna diskussion är säkert på intet sätt vare sig först eller unik, icke desto mindre förtjänar den att vädras och tas upp till diskussion med jämna mellanrum. Redan när den prisbelönte it-säkerhetsspecialisten Per Hellqvist och jag  för sju år sedan skrev boken Skydda ditt barn på Internet tog vi upp den här frågan ur många vinklar. Under de över hundra föredrag jag hållit sedan dess har jag haft all anledning att vädra den igen efter att ha hört historia efter historia om barn som mobbats, trakasserats, utsatts för förföljelser tills de blivit psyksjuka vrak.

Vem, i Sverige, har någon anledning att vara anonym på nätet?

Svaret är givet: Ingen, som törs stå för sina åsikter.

Jag surfar runt lite och finner inte helt oväntat att det är på fora där anonymitet godkänns, som dumheter frodas och växer bäst. Där sprids desinformationen värre än någonsin, rykten blir sanningar, bilder på och ”information” om privatpersoner och kändisar sprids vilt utan några som helst krav på faktakontroll eller källhänvisning.

I dessa digitala soprum träffas alla de som inte törs stå för vad de tycker. På riktigt. De som inte törs kalla en spade för en spade om de står öga mot öga med en människa.

Fegskitarnas paradis.

Jag tycker att det är dags att avskaffa de där soprummen. Vi lever i ett land där åsikts- och yttrandefriheten – måhända naggade i kanterna – fortfarande existerar och låter dig säga vad du tycker inom ganska vida ramar. Ingen riskerar att dras in på en polisstation, bli misshandlad med stålrör och därefter ”försvinna”, på grund av sina politiska eller religiösa åsikter.

Det där ska vi värna om. Bland annat genom att protestera varje gång en politiker vill pilla det minsta på yttrandefriheten genom lagändringar. I en demokrati värd namnet ska människor ha rätt att uttrycka sina åsikter, vilka blir grunden för en diskussion. Varje gång vi försöker förbjuda tankar och åsikter – vilket för övrigt är så urbota dumt att jag undrar vem som i den politiska korrekthetens namn kommit på det  – skapar vi fler mörka, underjordiska hålor där de med ”icke politiskt korrekta åsikter” samlas och tänder en ny brasa.

Inte bra. Låt alla diskussioner finnas öppet, på ytan, så att alla kan ta del av dem. Och bemöta dem. Demokrati, sa vi inte det?

I min värld kräver demokratin att vi vet vem som yttrar en åsikt. Bankerna förbjuder människor att ha mc-hjälmar med mörka visir, när de kommer in genom dörren. På samma sätt bör vi förbjuda de mörka visiren på Internet.

Om alla tvingas agera under öppen identitet, kommer en stor del av näthatet, stalkingen, brottsligheten och den allmänna dumheten att minska rejält.

Åter känner jag en frestelse att ge mig in i politiken. Lika snabbt inser jag att mitt parti inte finns och att jag inte orkar starta något.

Men – du kan väl ta det här som ett litet tips och kasta det till din lokala politiker. För – du sätter väl press på henne eller honom med jämna mellanrum? :o)