Vi som kallar oss författare har en fantastisk möjlighet som vi kanske alltför sällan utnyttjar – konsten att i ett skönlitterärt verk infoga funderingar om och kritik mot det vi tycker är fel och orättvist. Många av mina kolleger tycker att tanken är obehaglig, för mig som gammal journalist vore det direkt tjänstefel att låta bli när jag har chansen.

I min nya roman ”Besökaren”, är huvudkaraktären Tristan Heckscher och hans fru Ann föräldrar till en gravt utvecklingsstörd pojke – Roman. Roman är oförmögen att kommunicera, han sitter i rullstol och är beroende av hjälp 24 timmar om dygnet.

Besökaren är grundad på en verklighetshistoria om hur en författare (jag) blir utsatt för en kvinnlig stalker. Den är lika mycket grundad på en verklighet om hur föräldrar till ett utvecklingsstört barn får slita ihjäl sig, medan samhället lägger tyngden på dem.

Min goda vän Lena har varit förebild i historien. Som kämpande mamma har hon förklarat och visat för mig hur den oändliga och dagliga kampen mot myndigheter och samhälle fungerar när man har ett barn som inte kan gå, stå, prata eller uttrycka sig. Lena har visat hur samhället kräver att hon ger upp sitt liv för att tvingas starta ett företag, anställa assistenter som ska bo hemma hos henne dygnet runt. Hur hon ska lära sig och förstå arbetsgivarens alla skyldigheter, vara ansvarig för arbetsscheman, utvecklings- och lönesamtal och semesterplaneringar.

Allt för att hon inte fick ett barn som var lika friskt som ditt eller mitt.

Sverige är enligt alla undersökningar ett av världens bästa länder att vara medborgare i, bo och vistas i. Vi är en så kallad demokrati, vi har ett – om än nu kraftigt urholkat – socialt skyddsnät och ingen ska behöva känna sig rädd eller osäker, enligt våra gamla normer.

Men – ingen är bättre än vad man presterade dagen innan, ingen kan leva på gamla lagrar. Numera ser vi dagligen frusna tiggare på våra gator, vi möts av alarmerande rapporter om hur barnen har det på dagis och i skolor, hur gamlingar får sår av svidande kissblöjor på privata äldreboenden där vinst går före allt.

Sverige är inte vad det har varit.

Förr kunde föräldrar till svårt sjuka barn, med kval och dåligt samvete, lämna dem till hem där de blev väl omhändertagna.

I dag förväntas dessa föräldrar ge upp sina liv för att bli vd:ar för företaget Sköt mitt barn. Och om de stampar med fötterna kan de någon enstaka gång få avlastning i form av ett korttidshem, så att de kan få resa bort över helgen och vara som alla andra.

Men bara över helgen. Inte mer.

För många blir konsekvenserna ödesdigra. Det egna livet får stå tillbaka för kampen för barnet, mot samhället. Många orkar inte, resultatet blir skilsmässa och den ena parten blir ännu hårdare belastad.

Vi lever i en tid med många problem. Det är en orolig värld, för första gången ser vi på allvar tiggare på våra gator, torg och bussar. Tevenyheterna informerar oss om varför och att det hela är ett EU-relaterat problem.

I skuggan hamnar bland andra föräldrarna till de skadade barnen, de som fått ge upp allt för att försvara ett sjukt barn de älskar.

Värt att tänka på.

”Jag förstår mig inte riktigt på dig, du jobbar ju hårt för att skaffa dig fler konkurrenter.”

Orden kommer från en svensk författarmästare, min gode vän Kjell E. Genberg. Kjell innehar så vitt jag vet svenskt rekord i bokpublicering – han har gett ut 250 romaner och över 600 noveller. På den internationella marknaden är han inte störst, men på hemmaplan är han värd all aktning och applåder.

Och Kjell undrar varför jag jobbar för att skaffa mig konkurrenter.

Vad han refererar till är dels att jag coachar en liten grupp ytterst ambitiösa människor som kämpar för att bli författare, dels att jag håller kurser i skrivande.

Och varför gör jag det, när jag kunde ägna ännu fler timmar åt det egna skrivandet?

För att det är så förbannat kul!

Jag har fått en gåva i livet – att kunna skriva. Jag har försörjt mig på det, och fotograferandet, under ett helt yrkesliv. Jag kan inget annat, vill inget annat. Att skriva är det roligaste som finns i min lilla värld.

Att få dela med sig av en kunskap, att få inspirera andra, är också en gåva. Och glädjen man får tillbaka på olika sätt, är ovärderlig. Jag lär mig av mina coachingelever och av deltagarna på skrivarkurserna. Jag möter nya människor och öden, får höra nya historier – och föder nya tankar, idéer.

Jag känner författare som ser andra som ett hot. Det gör inte jag. Tvärtom.

För tjugofem år sedan fick jag förmånen att under några år, som reporter och fotograf, arbeta som utrikeskorrespondent i Hollywood, Kalifornien. Mina reportage publicerades i magasin i tjugo länder över hela världen.

För att jag var på topp.

I Hollywood påmindes jag dagligen om hur många kreativa människor det finns. De skrev bättre än jag, fotograferade bättre. De producerade dagligen texter, bilder, konst, teater, film och kommersiell annonsering av toppklass. Kanske borde jag ha blivit rädd när jag styrde min Chevrolet förbi de otroligt kreativa billboards jag passerade längs Sunset Boulevard och Hollywood Boulevard, såg på teve eller läste tidningar.

Tvärtom – jag blev taggad.

Jag insåg att jag inte kan leva på rykten. Jag är inte bättre än det jag presterade i går, oavsett hur mycket jag har bakom mig.

Som kreatör, konstnär, författare – kalla det vad du vill – går det inte att gömma sig bakom myten om den svåra som sitter i ett mörkt rum med basker på skallen och ett glas rödvin i handen medan smärtan skär genom kroppen. Det handlar om att leverera något riktigt bra. Något som andra människor vill ha. Gång på gång på gång.

I den cirkeln är det absolut ingen nackdel att ha hungriga debutanter i bakhasorna och att hjälpa dem framåt – tvärtom. Konkurrensen tvingar dig att hela tiden tänka ”hur kan jag bli ännu proffsigare, skriva bättre, få fler läsare?”

Det är nyttigt. Så fortsätt jaga mig, det håller mig vaken.

Nu är det mindre än en månad kvar tills min nya bok ”Besökaren” släpps.

Här kan du bevaka boken:

http://www.adlibris.com/se/bok/besokaren-9789187301469

och här kan du läsa mer om den:

http://www.bokfabriken.se/index.php/bocker/kommande-bocker/item/bes%C3%B6karen.html

Innan jag går igång måste jag be att få förklara skillnaden mellan att vara vanlig gubbjävel och legitimerad (som jag) gubbjävel. Legitimerad är fint som fan. Man kan med den sures ålder ta sig rätten att tycka precis vad man vill och förvänta sig någon form av respekt. Inte så mycket för åsikterna, som för legitimationen.

Dessutom: Under årens lopp har jag kallats revolutionär, blatteälskare, sossebög, moderatjävel, kommunistsvin, homoas, idiot, främlingsfientlig, bögförsvarare och lite till. Om du, efter att ha läst det här, vill fylla på listan med nya invektiv så ska jag försöka leva med det.

Sisådärja. Vidare: För en tid sedan hade jag besök av en trevlig familj från ett ganska traditionellt område i sydsverige. Frun i familjen anförde en tes som jag omedelbart tog till mig:

I dag har vi tre partier i Sverige: Sverigedemokraterna till höger, Vänstern till vänster och så – Mitten

Mitten (M) består av resten, ett brett stim som simmar tätt tillsammans medan de håller varandra hårt i händerna, livrädda att tappa bort varandra och att råka komma någon grad för långt till vänster eller höger i Mellanhavet. Ty (M) vet hur svenskar röstar. 51 – 49. 52 – 48. Eller så.
Bara det är Lagom. Viktigt. I det ena av två länder i världen som har ordet lagom i sitt språk är det väldigt viktigt att inte kantra åt det ena eller andra hållet. Och sannolikt är det bra. Jag tror att Sverige har simmat i mellanmjölk alltför länge för att tåla något alternativ.

Så långt allt väl. Vi behöver inte ödsla tid och miljontals kronor på val utan kan bara vara överens om att (M) får regera, oavsett om de under en mandatperiod vill kalla sig Alliansen och nästa Socialdemokrater. Same shit, different day. En skattesänkning här, en skattehöjning där, big deal.

Ty något riktigt steg åt vänster eller höger kommer det inte att bli, tro mig.

När jag var barn hade partierna profiler. De hade ledare som stod för sina åsikter även när det blåste och som inte snodde politiken från någon annan så fort de vände sig om. Pappa förklarade skillnaderna mellan Högerpartiet, Centern, Folkpartiet, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet Kommunisterna. Det gick att förstå sig på och det verkade vettigt.

När mina barn i dag ber mig förklara samma sak blir jag svarslös. Inte blir det bättre av de svårbegripliga händelser som sker i den så kallade demokratin.

Vi lever i ett land med större välfärd än de flesta i världen. Ändå är vi inte nöjda och sannolikt ligger det i människans natur att alltid kämpa efter lite mer, vilket möjligen är ett sundhetstecken.

I goda tider håller vi käften. Så fort vi upplever att något tas ifrån oss gror missnöjet enligt tesen att alla förändringar, om några, ska vara till det bättre.

Så föddes en gång Ny Demokrati med Ian och Bert som kom, segrade och – försvann när det blev bättre tider. Efter en tids lugn kom och segrade Sverigedemokraterna.

Viktigt att påpeka här, är att jag inte är speciellt intresserad av herr Åkesson och än mindre av de tomtar han har i släptåg. Men fenomenet är intressant. Enligt tidningen Expo, som rimligen bör ha granskat högerkrafterna i sömmarna mer noga än någon annan, fick Sverigedemokraterna 2,93 procent eller 162 463 av rösterna i valet 2006. 2010 gick partiet kraftigt framåt, tog hem 5,7 procent, 20 mandat och en vågmästarroll. På kommunnivå fick partiet 612 mandat i 245 kommuner. Värt att fundera över.

I den allmänna debatten säger sig de allra flesta avsky Sverigedemokraterna och dess ledare. Det är naturligtvis inte sant. Jag slår vad med alla som vill om en isglass att Åkesson och hans gäng i år stormar in i riksdagen med betydligt högre siffror än tidigare av ett enda skäl – att ingen annan vill diskutera det Sverigedemokraterna vill diskutera främst, nämligen invandringspolitiken.

Att nämnda politik är till stora delar misslyckad kan knappast någon invända emot. Men det är värre än så – invandringspolitiken är ett krasst och människoföraktande lotteri. Jag törs påstå att allt utom en fullständigt fri och obehindrad invandring är en orättvis, kränkande och rasistisk behandling av människor. I dag sorteras människor vid gränsen och vi kunde likaväl ha tanter och gubbar med Sverigeflaggor i händerna ståendes i Afrika och Mellanöstern för att dela ut trisslotter.

Men, säger du nu, vi kan ju inte släppa in alla! Nähä. Men (nu börjar det bli obehagligt) då kan vi åtminstone vara ärliga nog att erkänna att vi är – människosorterare. Vid gränsstationer och på Migrationsverkets kontor sitter det poliser och handläggare som sorterar människor:

”Du får stanna, du får åka hem. Jaså, du blir dödad då, det var ju tråkigt, det här.”

Människosortering.

Påminner det om ett parti som skrämde världen mellan 1939 och 1945? Jobbigt, va? Det är lätt att sitta i radhussoffan och vara politiskt korrekt, det är fan så mycket värre att se sanningen i vitögat.

Men vi svenskar är ju inte så hemska. Vi är ju (M). Eller?

Lura inte dig själv. Vi accepterar tortyr och död. Låt oss inte hyckla så förbannat, ok?

Häromdagen blev det liv i luckan. Försäkringskassans generaldirektör Dan Eliasson twittrade på Försäkringskassans hemsida:

”Normalt håller jag mig till socförsäkringen. Men J Åkesson i debatt gör att jag kräks!”

Intressant. Som privatperson ska Eliasson naturligtvis få uttala sig som han vill, inom yttrandefrihetens gränser. Som generaldirektör med en årslön på 1 764 000 kronor ska han inte utnyttja Försäkringskassans hemsida för privata åsikter. Därmed ska han omedelbart avgå (och om han gör det får han behålla sin miljonlön under hela anställningsperioden, till skillnad från vad som skulle hänt dig om du fick sparken), vilket naturligtvis inte kommer att ske.

Ty han är politiskt korrekt och – (M).

Lek nu en stund med tanken på att vända på steken. Vad hade hänt om – den demokratiskt valde – Jimmie Åkesson yttrat sig på samma sätt om generaldirektören?

Kanske tycker du att jag blir tjatig (kom då ihåg att jag är legitimerad gubbjävel och att du läser det här högst frivilligt) och undrar vart vill jag komma med det här. Enkelt:

1) Vare sig du vill det eller ej, är Jimmie Åkesson och hans parti invalda enligt alla konstens regler enligt det vi kallar demokrati. I en demokrati finns det inte utrymme för känslomässiga undantag, vi håller oss till reglerna och respekterar dem eller – erkänner att demokratin inte är en demokrati. Vad vi borde fråga oss och diskutera, är varför det parti som tycks skrämma så många, växer så starkt. I en riktig demokrati diskuterar vi alla frågor, inte bara de som är lagom behagliga.

2) Jag slutade rösta när de politiker som påstår sig försvara en demokrati, sopade blankrösterna under mattan för att de blev så många att det blev pinsamt, besvärligt och i högsta grad oroande. Men hav tröst – min röst är till salu! Auktionen börjar nu och du kan lägga bud per mail eller på min Facebooksida Dag Öhrlund Författare. Minimiaccept är 10 000 kronor, för du menar väl allvar? Dessutom är det så, att vartenda öre oavkortat kommer att gå till välgörande ändamål, och då menar jag inte att göda generaldirektören i en välgörenhetsorganisation, utan att se till att pengarna går till mat och filtar på gatan.

Så. Nu kan du slå på mig. Och – bjud!