Såja. Rubriken är, som alla rubriker, bara till för att du ska titta hit.

Vad jag menar: Alla uppgifter om hur hovet, staten, verk och myndigheter sköts, ska liksom löneuppgifter om dess anställda vara offentlig handling.

Men nu pratar vi om uppgifterna som gäller dig och mig.

I Sverige har vi vant oss vid att vara lydiga och uppge personnumret så fort första bästa telefonförsäljare ringer och än mer när det ska fyllas i otaliga blanketter om allt möjligt.

Det är absurt.

Personnumret är nyckeln till våra liv och vem skulle lämna ut nyckeln till sin bostad, till en fullkomlig främling?

Vi gör det. Hela tiden. Utan att ifrågasätta.

Mina amerikanska grannar gapar storögt när jag berättar det där. Ingen av dem skulle få för sig att frivilligt lämna ut sitt social security number och de två vanligaste kommentarerna brukar vara Are you out of your fuckin´ mind? eller What´s the point?

Det undrar jag också.

För några år sedan gjorde jag ett experiment. Jag valde på måfå en person – låt oss kalla honom Nisse – som jag kände till namnet men inte mer, och avsatte nästan en arbetsdag för att se hur mycket jag med enkla och lagliga medel kunde få reda på om honom. Resultatet var skrämmande.

Ett enkelt samtal till Skatteverket gav mig hans personnummer och sedan var festen igång. Utan ett enda ifrågasättande gav mig den trevliga kvinnan i andra änden alla uppgifter jag ville ha, och lite till. Jag upptäckte strax att han inte var skriven på den adress där jag vet att han bor. Jag fick veta vem han var skild ifrån, var hon bodde numera, hur mycket hon tjänade och vad deras gemensamma barn hette. Lika många uppgifter fick jag om hans senare fruar och alla barnen. Dessutom, meddelade min uppgiftslämnare, fanns det skatteskulder. Hon gav mig de grundläggande uppgifterna och sedan telefonnumret till Kronofogden, som hjälpsamt rätade ut några frågetecken och berättade att myndigheten jagade honom för drygt en miljon i skulder.

Bilden av Nisses liv blev alltmer detaljerad.

Efter några samtal till bilregistret, tingsrätten och några andra myndigheter visste jag allt om vilka bilar han ägt och äger, vem han hade skrivit sin nuvarande bil på, att han var dömd för ekonomiska brott och för att ha pryglat upp sin fru.

I slutet av dagen satt jag med fler uppgifter än jag vågat hoppas på. Jag var överraskad – och chockad.

Varför hade jag rätt att så lätt få alla de här uppgifterna om Nisse?

What´s the point?

Nu kommer vän av ordning kanske att invända att den som inte har något att dölja inte heller har något att oroa sig över.

Jag tror tvärtemot. Med egna erfarenheter av att ha blivit utsatt för en stalker är jag måttligt oroad av att vilken aggressiv, avundsjuk, nyfiken eller psyksjuk människa som helst kan gräva fram varenda uppgift om mig, vilken bil jag kör och var jag finns. Det är bisarrt, sjukt och omoraliskt att Google i vinstsyften kan åka runt med sina spindelliknande kamerabilar och fotografera in i privata bostäder, lagra och leverera bilderna på Internet, allt med statens goda minne. Det stinker gammelsovjetisk registrering och det finns inte en enda rimlig anledning till allt det här.

När jag för några år sedan begärde ett bygglov upptäckte jag snabbt att det i brevlådan började välla in kilovis med reklam från företag som sålde virke, verktyg och hantverkstjänster. Jag ringde till stadsbyggnadskontoret i min kommun och frågade om de sålde mina uppgifter. Kvinnan på kontoret svarade besvärat att alltihop är offentlig handling och att de här företagen regelmässigt varje vecka begär ut uppgifter om alla som har begärt bygglov. Hon muttrade också något om att det hade varit lättare för henne att sköta sitt riktiga jobb om hon sluppit serva alla företagen med gratisuppgifter om potentiella offer.

Sjukt! Jag ska alltså, via skattsedeln, vara med och betala henne lön för att hon ska dela ut mina personuppgifter så att jag kan få ännu mer skräp i brevlådan. Vad har ByggMax med att göra om jag har begärt bygglov eller ej?

What´s the point?

Naturligtvis är det skillnad om jag själv via nätet eller andra vägar talat om för företag att jag vill ha information eller köpa något. Det är inte det jag pratar om.

Jag pratar om att bli utsåld – eller rättare sagt – utlämnad, av staten. Till vem som helst. Krämare, bedragare och säljare. Stalkers, människor som vill mig illa.

Och det ska jag per automatik tycka är svenskt bra?

Nej.

Det är valår i år. Om du nu har hittat ett parti som förtjänar din röst, så fråga en företrädare där vad de tänker göra åt offentlighetsprincipen och om vi kan tänkas få en skyddad integritet som är värd namnet igen.

Jag skulle inte tro det.

Och om man är politiker så är det genast lättare att hänvisa till en hotbild som ger rätt till skyddad identitet. Det är värre för dig och mig som ska leva vidare i det totalt obegripliga system där alla har rätt att få veta allt om dig.

What´s the point?

Den tredje oktober 2011 klockan 10.31 skedde det som absolut inte får ske:

På häktet i Huddinge attackeras den 24-åriga vårdaren Karen Gebreab av en intagen, Erik Ljungström, klassad som farlig.

Övervakningsbilder visar hur Ljungström med besinningslös grymhet misshandlar den liggande Karen, tills förstärkning äntligen kommer.

En timme senare avlider Karen på Huddinge sjukhus av sina skador.

I Stockholm låg Mattias Gebreab och sov när det plingade till i hans mobil. På Aftonbladets nyhetssajt kunde han läsa att en 24-årig fångvårdare blivit allvarlig skadad och förstod direkt att det handlade om hans halvsyster.

Copyright/foto: Dag Öhrlund

”Jag ringde hennes mobil men fick inget svar”, berättar Mattias. ”På häktet kopplade de mig till en chef som inte kunde uttala sig. Först när jag ringde till polisen i söderort fick jag mina värsta misstankar bekräftade – Karen var död!

Olika men – oskiljaktiga

För att förstå den tornado av känslor som vällde upp inom Mattias, måste vi för en stund spola tillbaka klockan till den tid då han och den tio år yngre Karen växte upp i Husby norr om Stockholm – Mattias hos syskonens gemensamma pappa, Karen hos sin mamma.

”Redan när jag var tonåring och Karen var liten såg jag upp till henne och hennes ideal, hon var alltid den som jag strävade efter att bli. Jag har inte varit Guds bästa barn, men hon var det. Trots att hon var yngre var hon min förebild och jag har alltid betraktat henne som min helsyster. När hon försvann dog en del av mig och jag kommer aldrig att bli samma människa igen.”

Livet i förorten var ingen dans på rosor:

”Många var socialt missanpassade och det var mycket kriminalitet. Det gällde att välja väg tidigt och det gjorde Karen. Medan jag hamnade snett skötte hon skolan och umgicks med kompisar på ett normalt sätt. Hennes mål var att bli advokat för att hjälpa människor och ge dem en andra chans.”

Efter studenten gick Karen en socionomutbildning på ett college i Connecticut och läste in en fyraårig utbildning på tre år. På helgerna arbetade hon ideellt på ett härbärge i New York med att hjälpa utstötta.

”Karen var större än Livet självt. Dömde aldrig någon, inte heller mig när jag gjorde dumheter. Hon trodde på att det alltid finns en förklaring och på att alla ska få en andra chans.”

 Känslostorm

Den starka kärleken mellan de två syskonen medförde att Mattias reaktion blev en cocktail av känslor.

Copyright/foto: Dag Öhrlund

”Jag trodde först inte att det var sant, en lång stund satt jag bara och skakade. Jag blev först rädd, sedan iskall och jävligt skärpt.

Mattias hämtade sin fru Pauline på jobbet och körde till Huddinge sjukhus. I ett rum möttes de av en läkare, Karens mamma, lillasyster och hennes man, samt en chef från Kriminalvården.

”Redan där började lögnerna”, säger Mattias. ”Mannen från Kriminalvården beklagade sorgen men i nästa andetag försäkrade han att alla säkerhetsföreskrifter hade blivit följda till punkt och pricka.

Mattias blev irriterad över det olämpliga uttalandet, som om det skulle ursäkta det som hänt. Han klarade inte av att se Karens döda kropp utan tog med sig sin fru och körde till häktet i Huddinge för att få klara besked. Men polisen hade spärrat av området och Mattias kunde inte få kontakt med någon ansvarig.

”Dagen efter hade sorgen ännu inte hunnit träffa mig. Jag klev in i en robotroll, insåg att jag var tvungen att ta tag i allt, att varken Karens mamma eller någon annan i familjen kunde fatta kloka beslut just då.”

Mattias fru kontaktade ett målsägandebiträde som därefter fick sköta kontakten med Kriminalvården.

”Men de markerade tidigt att de inte ville ha med mig att göra eftersom jag som halvbror enligt deras mening inte var ’närmast anhörig’. Att jag hade haft tätare kontakt med Karen än någon annan brydde de sig inte om.”

 Låg i fyllecell med hjärnblödning

Mattias aversion mot rättsväsendet växte sig snabbt starkare. Han hade inte kommit över förlusten av sin älskade far och nu kom minnena tillbaka, starkare än någonsin.

2003 påträffades Mattias pappa sluddrande i Husby och greps av polisen, som placerade honom i en fyllecell. Först efter många timmar upptäckte man att han legat orörlig i samma ställning. Han fördes till Södersjukhuset där man konstaterade att han hade hjärnblödning, därefter vidare till Karolinska sjukhuset där han avled.

”Han hade märken efter batongslag och att handbojorna suttit så hårt att de gått igenom huden. Jag anmälde förstås poliserna men utredningen lades ner redan nästa dag.”

Människor har olika förmåga att behandla sorg och ilska. För Mattias del blev det en mycket destruktiv väg.

”Jag gick in i en bubbla av sprit och droger, misshandlade människor och kunde ha råkat riktigt illa ut. Min fru och jag kommer att skiljas, priset jag har fått betala är högt. Men jag har styrt upp mig nu, börjat ta ut frustrationen fysiskt, sprungit Lidingöloppet och åkt Vasaloppet. Jag har börjat inse att jag någon gång måste försöka släppa det här och gå vidare om jag ska överleva.”

Kämpade för upprättelse

”Kontakten med Kriminalvården var aggressiv från vår sida”, säger Mattias. ”Vi ville ha upprättelse, vi hade inga pengar och ville ha hjälp med att Karen skulle få en anständig begravning.”

Men han slog snabbt huvudet i väggen. Facket hävdade att det fattades en stämpel för att hon skulle vara medlem och att man därmed inte kunde hjälpa till.

”Däremot red de på min systers död och använde henne som slagträ för det de kämpar för, när det gäller sina andra medlemmars säkerhet!”

Hos Kriminalvården var det lika illa.

”Vi åkte dit och de hade en minnesstund men sedan var det över. När det gällde begravningen hänvisade de till Karens privata försäkringar, som inte skulle räcka långt i sammanhanget.”

”Jämför det här med polismorden i Malexander”, fortsätter Mattias. ”Poliserna begravdes under den svenska fanan och jag tror knappast att deras familjer tvingades betala. Karen var också en statstjänsteman och vi bad om att hon skulle få en svensk flagga på kistan, men inte ens det ville de gå med på.”

Kriminalvården mörkade direkt efter mordet

När attacken mot Karen senare utreds rullas en skandalös historia upp. En historia som först avslöjar hur häkteschefen Agnetha Kempe, chefen för Kriminalvårdens stockholmsregion Gunilla Ternert och Kriminalvårdens generaldirektör Inga Mellgren under en presskonferens försöka mörka vad som egentligen hänt. En historia som därefter visar hur Kriminalvården trots en lång tid av varningar och incidenter inte följt vare sig arbetsmiljölagen eller sina egna säkerhetsföreskrifter.

Mattias suckar:

”Jag känner bara en stor hopplöshet. Kriminalvården är en myndighet som inte granskar sig själv utan lägger locket på. Det är en verksamhet utan insyn och när de tvingades granska sig själva efter min systers död så pratade de om ’den mänskliga faktorn’.”

Copyright/foto: Dag Öhrlund

Mattias fortsätter:

”Om jag stjäl på jobbet så får jag sparken. Och om någon mördas på öppen gata så tar det inte två år att utreda mordet, som i det här fallet. Dessutom får någon ta konsekvenserna av det. Men inte inom Kriminalvården.”

Brott mot säkerhetsföreskrifterna

Karen Gebreab misshandlades till döds på häktets åttonde våning av Erik Ljungström, som några minuter tidigare hämtats från sin cell på våning fyra.

Trots att Ljungström var känd som mycket farlig och att en vårdare skulle skickats upp med hissen för att förstärka personalen på våning åtta, fick han åka upp ensam.

När Karen skulle låsa upp dörren till rastgården slog Ljungström till. På monitorerna kunde Karens kollega i vakttornet – en äldre kvinna – se hur han kastade sig över henne.

Kollegan trycker på larmet, sliter till sig batongen och springer ner. Hon hinner slå Ljungström en gång innan han sliter till sig batongen. Vårdaren springer till änden av korridoren och trycker än en gång på larmknappen. Under den minut och de sexton sekunder som förflyter innan förstärkningen kommer, slår Ljungström besinningslöst den liggande Karen med batongen gång på gång.

En riskbedömning hade tidigare slagit fast att Erik Ljungström var farlig och att det därför alltid skulle finnas två vårdare med när han förflyttades. Men den informationen hade på grund av bristande rutiner inte nått fram till de andra avdelningarna på häktet.

Denna brist blev döden för Karen Gebreab.

”Jag känner nästan lika stark avsky för den kvinnliga vakten som för Erik Ljungström”, säger Mattias. ”Hon kunde inte hantera batongen, slog ett slag över hans arm när han bröt armen på Karen och flydde sedan, gav honom faktiskt mordvapnet. Hon var sjukskriven sedan och har blivit omhändertagen av kriminalvården. Men hon har aldrig kontaktat oss och uttryckt sitt deltagande.”

Mördaren känd som mycket farlig

Den 28-årige Ljungström, som sedan tonåren haft problem med missbruk och åkt in och ut på olika institutioner, hade 2006 dömts till sex års fängelse för ett mordförsök då han huggit sitt offer med kniv. På sommaren 2011 hade han hällt bensin i en grannes brevlåda och tänt på, med motiveringen att grannen var för högljudd. Samma sommar häktades Ljungström för ett mordförsök i Södertälje, då han maskerad huggit ner en barndomsvän med fyra knivhugg, ett dåd han planerat i månader.

På häktet i Södertälje överfaller han en häktesvakt och försöker strypa honom. Han flyttas då till häktet i Huddinge, sedan till den rättspsykiatriska avdelningen på Huddinge sjukhus. Men när personalen där upptäcker att han beväpnat sig med en halv sax, skickas han av säkerhetsskäl tillbaka till häktet i Huddinge.

Det borde alltså, efter rättspsykiatriska undersökningar och Ljungströms brottshistorik, inte föreligga några som helst tvivel om att han är mycket farlig för sin omgivning.

”Mitt hat mot Erik Ljungström har förstås aldrig varit så starkt som just när jag fått veta att han mördat min syster. Med tiden har jag lärt mig att acceptera det som hänt, men jag kommer aldrig att förlåta honom. Vad jag känner för honom passar inte att uttrycka i skrift, men om jag fick chansen skulle jag fråga honom – varför? Och varför så bestialiskt och grymt? Varför måste han mörda en kvinna som nådde honom till naveln? Men det är ju en sjuk man, han svarade inte ens sin egen advokat under rättegången!”

Generaldirektören ljuger för pressen

Karen Gebreab är – i modern tid – den första anställda inom Kriminalvården som dör i tjänsten.

På myndighetens presskonferens samma eftermiddag svarar häkteschefen Agnetha Kempe, chefen för Kriminalvårdens stockholmsregion Gunilla Ternert och Kriminalvårdens generaldirektör Inga Mellgren på reportrarnas frågor. De är mycket noga med att påpeka att säkerhetsföreskrifterna följts och att Karen Gebreab inte var ensam när hon skulle släppa ut Ljungström på rastgården.

Bilden är till synes helt klar. Karen och en kollega har tagit emot den intagne när han skickas upp i en hiss. Men tragiskt nog har han lyckats komma över en batong och misshandlar henne grovt. Dock har säkerhetsföreskrifterna följt till punkt och pricka.

Bilden spricker dock snart för att till sist falla i småbitar. Det visar sig att Karen tvärt emot alla säkerhetsföreskrifter var ensam när hon tog emot Erik Ljungström. När det avslöjas att man under presskonferensen mörkat detta faktum försvarar sig Kriminalvårdens generaldirektör med att ”chock och kaos och kris” rådde på häktet under presskonferensen.

”Jag är grymt besviken på hur Kriminalvården har försökt mörka det där. Dessutom är det ett brutalt misslyckande att vi inte har fått något slags hjälp även om myndigheten nu anser att just jag inte är en del av rättsprocessen”, säger Mattias. ”Jag har slagits mot allt och alla, kraschat igen och min röst hörs inte. Mitt liv har rasat på grund av det här och det är en katastrof.”

Häktet – en av de farligaste arbetsplatserna

Att häkten utgör några av de farligaste arbetsplatser som finns borde inte vara någon hemlighet för Kriminalvården.

Här sitter inte bara häktade människor med omfattande restriktioner utan också tillfälligt anhållna. De kan vara narkotikapåverkade, berusade, psykiskt sjuka eller leva i svår abstinens. Många är, av olika skäl, desperata.

Redan 2009 gjorde SEKO en enkät som visade att sextio procent (!) av de anställda i kriminalvården angav att de levde med hot och våld på arbetsplatsen. Bland annat handlade det om gisslantagning, fritagningsförsök samt hot och direkt våld mot personalen.

Facket varnade för riskerna – ingen lyssnade

Under de senaste åren har det rått en infekterad stämning mellan Kriminalvården och facket gällande säkerheten i rastgårdarna. Den gång i mitten av 1990-talet då häktet stod klart var det inte ovanligt att tre vårdare mötte hissen med den intagne, som skulle få gå ut på rast. Dessutom fanns ytterligare en vårdare i ett bevakningstorn.

Så småningom ändrades reglerna till att två vårdare tog emot den intagne och 2004 – paradoxalt nog ett år med rymningsrekord från svenska anstalter – beslöt Kriminalvården att det skulle räcka med en ensam vårdare.

Arbetsmiljölagen föreskrev att ensamarbete var förbjudet vid farliga situationer. Kriminalvården kontrade med att vårdaren inte var ensam eftersom den andre vårdaren i bevakningstornet skulle kunna se sin kollega i tv-monitorer. Striden mellan facket och Kriminalvården slutade med att Arbetsmiljöverket beslöt att döma till Kriminalvårdens fördel.

Karen Gebreab var inte det första offret. Redan innan hon dog hade en annan kvinnlig vårdare som tog emot en intagen ur hissen, blivit överfallen. Den intagne tog struptag på henne och lyckades släpa in henne i en korridor, där det – av ren tur – fanns en annan vårdare som kunde hjälpa henne.

Vid det här laget insåg facket och skyddsombuden tydligare än någonsin hur farligt ensamarbete var och slogs för att reglerna skulle ändras. Huvudskyddsombudet krävde att Kriminalvården skulle göra en riskanalys, men ingenting hände.

Skulle någon behöva dö innan Kriminalvården fick upp ögonen?

Ja.

Och ”någon” var Karen Gebreab.

Tusentals kom till begravningen

Karens död orsakade en slutgiltig splittring i familjen Gebreab och i dag har Mattias ingen kontakt med de övriga familjemedlemmarna. En av många orsaker var oron över hur begravningen skulle finansieras.

”Vi ville ge Karen en hedervärd begravning men vi hade inte råd. Tack och lov dök det upp en privatperson som ville vara anonym men stödja oss ekonomiskt.”

Mattias blir bister när han fortsätter:

”Fram till Karens begravning ringde Kriminalvården flera gånger i veckan och frågade om hennes kolleger fick vara med. Jag sa att jag inte hade några problem med det om de kom som privatpersoner, men att jag inte ville se någon i Kriminalvårdens uniformer. Det avtalet bröts direkt och respektlöst – de dök upp i uniform och väckte otroligt starka känslor hos de andra begravningsgästerna.”

Copyright/foto: Dag Öhrlund

Mattias lyckades behålla lugnet men poängterade för Kriminalvårdens chefer vad han tyckte om att de inte kunde respektera önskemålen vid begravningen.

Ceremonin blev ett bevis för hur omtyckt Karen var som människa. Alla besökare fick inte plats i kyrkan utan många stod utanför och frös.

”Vi hade hyrt 14 SL-bussar för att transportera folk från kyrkan till själva graven där hon skulle sänkas, och där stod ytterligare tusen personer och väntade”, berättar Mattias.

Efter att systern blivit begravd försökte Mattias få tag i ansvariga på Kriminalvården för att få ett besked om varför de brutit mot överenskommelsen om klädsel på begravningen.

”Men jag fick aldrig tag på dem. De bröt med mig efter att Karen åkt ner i jorden. När de väl hade fått visa upp sig på begravningen var jag inte vatten värd.”

Efter det har Mattias inte hört något från myndigheten.

”De höll en minnesstund på ettårsdagen och halade flaggan. År två gjorde de inte det, gav inte ens Karen en hyllning på hemsidan. Istället hade de en konferens samma dag. Jag ringde upp den nuvarande häkteschefen och fick svaret att de nu har valt att låta de anställda sörja som de finner passande. Jag skulle snarare tro att anledningen är att Arbetsmiljöverket överväger att väcka åtal mot Kriminalvården efter det som hänt. Dags att lägga locket på igen.”

Anställda ”påmindes” om förflyttning

När journalisten Gellert Tamas för tv-programmet ”Uppdrag Granskning” efteråt synade fallet, kunde flera av de anställda vid häktet i Huddinge vittna om hur de behandlats efter Karens död. Deras rädsla viftades bort med att de kunde söka sig andra jobb och ”påmindes” om att de kunde bli omplacerade till ett häkte någon annanstans och de som mådde dåligt kunde alltid ”sjukskriva sig en vecka eller två”.

 Kriminalvården bröt mot arbetsmiljölagen

Utredningar skulle komma att visa att det fanns andra grova säkerhetsbrister på häktena, bland annat att personalen inte fått lära sig att hantera de batonger som finns. Detta trots att arbetsmiljölagen föreskriver att arbetsgivaren är skyldig att utbilda personal i den utrustning som finns på arbetsplatsen.

I en tv-intervju skyller Kriminalvårdens generaldirektör Inga Mellgren ifrån sig och menar att detta ansvar ligger på de lokala häktena!

En vecka efter Karen Gebreabs död stoppade Arbetsmiljöverket allt ensamarbete på häktet i Huddinge med omedelbar verkan. Kriminalvården överklagade omedelbart beslutet.

Senare presenterade Kriminalvården sin egen utredning om Karen Gebreabs död. Man skyllde dels på ”den mänskliga faktorn” men konstaterade självkritiskt att säkerhetsrutinerna dels var bristfälliga, dels inte hade följts. Häkteschefen Agneta Kempe fick bära hundhuvudet men höga vederbörande i Kriminalvården undvek nogsamt att gå in på sitt eget ansvar.

Kriminalvårdens generaldirektör Inga Mellgren ställde upp i en intervju i ”Uppdrag Granskning”, medan häkteschefen Agneta Kempe vägrade med motiveringen ”för att jag inte vill ställa upp i en intervju”.

 Säkerhetschefen vägrar uttala sig

Kriminalvårdens säkerhetschef Christer Isaksson gick först med på att ställa upp i en intervju i Uppdrag Granskning, men ändrade sig sedan:

”Alltså, just nu är det så att jag inte kan göra ett bra jobb. Jag känner mig medialt förbrukad…jag har inget förtroende för hur jag kan hantera media just nu…jag känner mig förbrukad…bränd…utnyttjad. Jag har inget förtroende för media. Oh shit du spelar in det här också, så klart …”

Medialt förbrukad. Bränd. Utnyttjad?

Hur kände sig Karens bror just då?

Mattias blir ostadig på rösten:

”Jag tror knappast att deras jul och nyår blev förstörda eller att de gick in i en värld av sprit, droger och våld. Beteendet kan ju tyckas omoget av mig men man agerar ju som man har lärt sig. Det är svårt att lära en gammal hund sitta.”

Häkteschefen avgår. Men – sedan, då?

Häkteschefen Agneta Kempe avgick efter Kriminalvårdens internrapport och Kriminalvården drog tillbaka sitt överklagande till Arbetsmiljöverket.

Klart står att Kriminalvården brutit mot arbetsmiljölagen, ett mycket allvarligt brott som knappast blir mildare när det visar sig att ledningen nonchalerat de varningar och rop på hjälp som kommit från både anställda, fackrepresentanter och skyddsombud.

Men hur blir det då med åtalet?

”Jag vet inte”, säger Mattias. ”Jag kanske låter bitter och jag är jävligt bitter. Jag har inte längre någon kontakt med någon i min familj på grund av allt det här. Kriminalvården borde ha hjälpt oss på något sätt, nu vet jag inte ens om någon behöver ta ansvar för ett brutalt mord. Det går bra att skicka miljoner för att hjälpa människor i andra länder men de kan inte ens ta hand som sina egna anställda. De borde skämmas!”

I tv-programmet vittnar Karens arbetskamrater om en trevlig och alltid glad arbetskamrat som tog sig den extra tid, de intagna behövde. Och att hon skött sitt jobb enligt de anvisningar hon fått. Hon dömde ingen, behandlade alla lika och trodde på människors lika värde, trodde att alla kunde bli hjälpta.

Erik Ljungström slog ihjäl en av de få som skulle stått upp och försvarat honom

”Det svider i mitt hjärta när jag tänker på det”, säger Mattias. ”Jag vet att Karen hade haft en förklaring.”

 Fond för att hjälpa unga människor

Efter Karens död startade Mattias och hans fru Pauline Hoogendoorn en fond för att kunna hjälpa unga människor som har det svårt.

”Det är vad Karen skulle ha velat, där hon sitter i sin himmel. Vi ville att hon ska kunna titta ner på oss och känna sig stolt.”

Karen ägnade hela sitt liv åt socialt arbete. Hon jobbade anonymt och i tysthet på Brottsofferjouren och åt kvinnojourer utan att familjen ens visste om det.

”När hon dött kom det tydliga tecken på hur fantastisk hon varit”, berättar Mattias. ”Det kom blombuketter från härbärgen i New York, från intagna både på Hall och Kumla.”

När Mattias drabbades av sorgen, tappade spåret och gick in i drogmissbruk orkade han inte heller engagera sig i fonden längre.

”Fryshuset som är officiellt ansvariga för den har gjort allt de kan, men den växer inte längre. Därför kommer vi i slutet av april att dela ut de cirka 90 000 kronor som finns i den, till tre olika organisationer som arbetar för att hjälpa unga att få en chans. Det blir Los Fruängen, Lugna Gatan i Husby och Salong Betong i Högdalen, en tatueringsstudio som jobbar ideellt med att hjälpa ungdomar. Så levde min syster och så vill jag att minnet av henne ska leva vidare.”

Mördarens straff

Erik Ljungström dömdes till livstids fängelse för att ha mördat Karen Gebreab. I sin slutplädering hänvisade kammaråklagare Markus Hankkio bland annat till den grymhet, bestialitet och brutalitet som Ljungström visat, att han misshandlat Karen under lång tid, att hon var betydligt mindre och svagare än han samt vilken oerhörd dödsångest hon måste ha känt.

Ljungström överklagade domen till Svea Hovrätt som dock fastställde straffet den 26 mars 2012.

Men hur känns det livstidsstraff som Mattias Gebreab och hans familj har dömts till genom att ha mist sin syster?

”Det sista jag hörde var att Ljungström sitter på något jävla psyksjukhus där han får ha dator och mobiltelefon, så det vill jag inte ens tänka på. När det gäller resten så kan jag inte nog trycka på hur besviken jag är. Det må vara att jag inte anses vara närmast anhörig eftersom jag är hennes halvbror, men familjen är större än en person. Om jag hade fått den hjälp och stöttning som en så stor organisation som Kriminalvården borde ge, så hade de besparat min familj den huvudvärk vi har än i dag. De borde skämmas och ta sitt ansvar.”

Mattias tystnar i några sekunder innan han avslutar:

”Jag skulle ha ordnat en stor födelsedagsfest för Karen några veckor senare. Men jag fick avboka lokalen jag hade hyrt, eftersom hon var mördad. Helt i onödan.”

Missa inte Uppdrag Gransknings program, som tydligt visar vilka fel som begåtts och hur Kriminalvårdens ansvariga försöker smita från sitt ansvar:

https://www.youtube.com/watch?v=7QYRKWIMbW8

Det är valår och vi bör prata om rasism mer än någonsin. För min fru har detta aktualiserats eftersom hon under de senaste dygnen flera gånger blivit ifrågasatt, trakasserad, härmad och hånad på grund av sitt ursprung, precis som hon regelbundet blivit under de 24 år sedan hon kom till Stockholm.

Min fru är en flykting och en blatte.

Ty vem som helst kan väl se på näsan, hudfärgen och läpparna att hon är – skåning!

Värre kan det knappast bli, om man bor i Stockholm.

Under de första fem, tio åren lyckades hon med stor självbehärskning le ansträngt varje gång en lågbegåvad människa kom med ett dåligt skämt, försökte härmas eller sa till henne att lära sig svenska (!). Leendet förvandlades med tiden till att munnen blev smalare och efter 24 år av trakasserier dömer hon omedelbart ut människor som inte har ett bättre liv än att de måste hoppa på någon för dess ursprung.

Jag avundas hennes tålamod. Om det hade varit jag, hade jag slagit folk på käften istället för att le.

Ty så här är det: Om du säger ”turkjävel, jävla iranier, amerikasvin, sudanjävel eller grekfan” (nu blir jag säkert anmäld av första, bästa pk-försvarare) så är du rasist. Att vara rasist är numera värre än att vara våldtäktsman eller mördare, så vakta din tunga.

Att däremot säga ”jävla skåning”, ”lappjävel”, ”bondjävel”, ”rörmokarsvin”, ”AIK-rövhål” eller ”jävla frimicklare” är helt okej. Att norrlänningar kallar Stockholm för ”Tokholm” eller ”Fjollträsk” är vedertaget och man kan till och med komma undan med ”finnpajsare” eftersom våra härliga grannar arbetat i Sverige så länge.

Nu kommer vän av ordning genast springande och påpekar med höjt finger att vare sig skåningar eller AIK-are är en ras. Som om det spelade någon roll. Hur vore det om vi skippade alla grupper och pratade om människor som individer, vare sig de är kenyaner, djurgårdare eller rörmokare? Men så långt har vi alltså trots vår påstått höga intelligens inte lyckats nå, vilket är tragiskt.

Att vara rasist är alltså straffbart. Att  vara gruppist, yttra sig kränkande och nedsättande om en massa grupper är lagligt och dessutom – enligt vissa – kul. Var är logiken?

Det hör till saken att jag sedan många herrans år har en vänkrets bestående av många invandrare från när och fjärran. De har inga som helst problem med att uttrycka sina åsikter om andra folkgrupper klart och högljutt. När jag nämner rasism brukar de skratta och en av dem upprepar till mig med en klapp på axeln: ”Käre vän, du blir aldrig något annat än en amatörrasist, du hör ju vad vi säger.”

Men deras diskussioner förs sällan på vårt språk och når aldrig ut till den svenska allmänheten.

Om du fortfarande undrar vart jag vill komma med mitt resonemang så får jag väl, som danskarna så klokt säger, skära ut det i papp:

Jag tycker inte att det är ett dugg bättre att kalla någon för ”jävla skåning”, ”lappjävel” eller ”rörmokarsvin”, att härma en svensk dialekt eller att göra sig rolig över någons näsa eller fetma, än att yttra sig nedlåtande om någon från ett annat land. Det där är för mig ett tecken på att den som gör det antingen är osedvanligt korkad, eller mår dåligt.

Livet eller Ödet – vem som nu är ansvarig – har gjort att jag bland annat blivit förlamad, suttit i rullstol, numera haltar och går som en kratta. Jag har fått höra en hel del nedsättande kommentarer om det också. Min bedömning är att kommentatorerna inte varit högbegåvade, men förespråkare för gruppism.

Om människor frågar mig om jag är rasist brukar jag svara:

”Nej, jag avskyr alla människor, oavsett var de kommer ifrån.” Med tillägget: ”..som inte kan uppföra sig ordentligt.”

Svårare behöver det inte vara. Vi är människor och vi bör uppföra oss ordentligt för att respektera andra, och oss själva. De som smäller igen dörrar i ansiktet på andra, stjäl, våldtar, mördar, förstör, plågar, trakasserar eller bara är allmänt dumma, får nog räkna med mindre respekt.

Oavsett om de kommer från Skåne eller Långtbortistan.

Alla andra är välkomna i gemenskapen. Utan att behöva höra en massa skit om tillhörighet.

Frågor på det?

Sedan jag för 16 dagar sedan skrev mitt inlägg om hur kritisk jag är till att de poliser som för skitlöner orkar upprätthålla ordning på våra gator ska få oavbruten pisk för det, har 456 448 personer sett texten.

Fantastiskt. Nästan en halv miljon.

Jag har tagit emot en rad privata mess från poliser runt om i landet som tackat mig och som berättat skräckhistorier om hur de, utan någon som helst backning från sina överordnade, under hot jobbar livet av sig i de slumområden våra högt betalda politiker skapat.

Vidrigt. Vill du ha en sådan arbetssituation?

Naturligtvis instämmer inte alla i mina åsikter och de tycks också tro att jag är en aningslös idiot.

Det är inte helt sant. Under mina 40 år som journalist har jag tillbringat otaliga nattpass med polisen i både Sverige, USA och bland annat Tyskland. Sett verkligheten och deras arbetsförhållanden på nära håll. Svettats under den skottsäkra väst de alltid tvingas bära. Varit riktigt nära att råka illa ut ett par gånger.

Det hade nog varit bra om mina kritiker också hade fått vara med på ett pass eller två.

Min slutsats är fortfarande att jag är djupt tacksam för att någon vill ta skitjobbet att vara polis på gatan i Sverige. I USA har mina polisvänner en helt annan status och respekt, tjänar mer och får ta med sig tjänstebilen hem. Men det viktigaste är att deras överordnade ställer upp bakom dem i varje situation.

Sådärja, alltså är jag fortfarande en aningslös idiot. Varenda kritiker kan – anonymt, förstås – berätta en historia om hur han sett en svensk polis slå en oskyldig 14-årig flicka i huvudet med en batong. Alla har varit på matcher där polisen tagit till övervåld. Alla vet exakt hur man skulle ha behandlat situationerna där människor som angripit oskyldiga och poliser med knivar eller andra vapen, blivit ihjälskjutna.

Alla vet bäst och uppenbarligen har Sverige tusentals potentiella rikspolischefer som vet hur slipstenen ska dras.

Imponerande.

Så för säkerhets skull tar vi det en gång till:

Jag har själv blivit utsatt för ett polisiärt våld som – även om jag i den situationen uppträdde oanat och möjligen korkat – tillfogat mig alldeles för stora skador, då, och sannolikt bestående.

Men: Det finns 20 000 poliser i Sverige och vänligen nämn ett företag med lika många anställda, där det inte finns olämpliga tomtar på lönelistan. Naturligtvis är det värre om det finns en idiot inom polisen än om det finns en ”Ove” till på ett kontor men get real, det är en omöjlighet att sortera ut alla olämpliga från början och förr eller senare försvinner de poliser som inte passar för jobbet. Antingen för att de inte sköter sig, eller för att deras kolleger inte orkar med dem.

Vad har då mina blogginlägg lett till, förutom en massa hejarop?

Hot, förstås.

Bara två, under veckan som gick, men det är illa nog om det nu ska kallas för demokrati och yttrandefrihet, det vi lever i.

Under åren som journalist har jag utsatts för hot tidigare. Människor har ringt och sagt att de ska komma och hälsa bensin över mig och tända på. Min bil har blivit sönderslagen.Någon har kastat ägg på vårt hus och skurit sönder saker i vår trädgård. Under de senaste veckorna har jag fått telefonsamtal från flämtande andhämtningar med oregistrerade kontantnummer.

Människor som tycker att jag ska hålla käft, men som inte törs stå för sin egen åsikt.

Så här skrev en av dem:

”Fuck mesut men alla andra som dina vänner s.k. Samhällets beskyddare har dödat senare år då! Vad säger du om ungdomarna dog för en polisbefäl öppnade en bro här pratar vi en erfaren polisbefäl och inte nån nyutexaminerad polis. Vad säger du om äldre mannen som erfarna poliser avrättade framför hans fru i Husby. Eller ska vi gå in på hur dem trakasserar varje 24/7 ungdomar som inte bor i Östermalm Lidingö osv vad är deras brott att den bor i höga byggnader och inte är svenskar trotts flesta av dem är födda i svenska sjukhus. Så nu gå till dina vänner och ge dem en klapp på axel och säg tack för att ni finns. Men när jag ser dem ger dem i fingret och den dagen kommer när dem får smaka på sin egen medicin. Fuck polisen och dina vänner.”

Jaha. ”Och den dagen kommer när dem får smaka på sin egen medicin. Fuck polisen … ”

Jag är rädd för att denne näthatare har rätt. Om det fortsätter så här, slutar det inte med skottlossningar, eldsvådor och förortskravaller.

Det blir så småningom ett mindre inbördeskrig, på grund av att våra 349 folkvalda riksdagsmän, med en lön på minst 59 800 kronor i månaden vardera, inte törs eller vill öppna käften och ta tag i de riktiga problemen, inte ens dem som de själva skapat.

Det är valår i år. Svettdroppar tränger fram i pannan på politiker som inte snabbt nog kan bestämma sig vem de ska vara otrogna med för att kunna bilda en pakt som håller för en regeringsbildning. Alla sträcker de upp en fuktig pekfingertopp i luften för att känna vart det blåser. Jaha, i dag blåser det skola, då utlovar vi högre status för lärarna och mindre klasser. På tisdagen sprider sig vemodet, ty nu tycks det blåsa äldrevård bland pöbeln. Så vafan lovar vi nu?

Samtidigt är det, som en sossepolitiker uttryckte det i förra valrörelsen, naturligtvis ”olyckligt att väljarna har en tendens att uppfatta vallöften som riktiga löften.”

Ja, visst är det?

Jag gör jämförelser mellan då och nu.

När jag växte upp i Kallinge i Blekinge i början av 1960-talet var vi några som hade hösnuva.

That´s all, folks. Ingen hade hört talas om nötallergi, parfymallergi, nickelallergi, pappersallergi, elallergi eller allergi mot blomdofter. DAMP, ADHD, Aspberger, Fibromyalgi och sånt var inte uppfunnet. Visst hände det att folk fick kräftan men inte i samma utsträckning som nu, när cancer nära nog blivit var människas skräck.

Vad är det som händer?  Jag har några fula konspirationsteorier för dig som orkar lyssna.

Sedan mina flickor var i femårsåldern har jag i stort sett varannan helg bett dem åka med till tippen (jag kallar den fortfarande så) för att sopsortera. Vi har kört i en gammal pickup och traditionen har bjudit att vi alltid lyssnar och sjunger med till en gammal Tommy Nilsson-cd.

Romantiskt och fint. Tills vi kommer fram.

Medan jag vandrar mellan containrarna och ser hur mina tjejer lydigt skiljer glas från metall, papper och nu senast ”blandkabel”, dyker frågetecken upp i mitt huvud.

När min medförfattare Dan Buthler och jag skrev den internationella miljöthrillern ”Jordens Väktare” ställde vi öppet frågan om vem som verkligen bryr sig om miljön – fast på allvar.

Jag kan ge dig svaret rakt av: Inte de som borde göra det, i alla fall.

Medan stormakter – och för all del en hel del andra länder – ger miljötänket ett uppsträckt långfinger, spyr ut gifter, ökar vansinneskonsumtionen av engångsartiklar och varje dag dumpar tillräckligt med aluminium för att bygga en hel flygvapenstyrka, förväntas jag och döttrarna få skäll av sopvakterna om vi råkar slänga en enda wellpappkartong i containern för brännbart.

På allvar.

Människor lever längre, men drabbas av allt märkligare allergier och andra sjukdomar.

Jag har en teori: Det mesta kommer från det skitiga (jodå!) vattnet vi dricker, luften vi andas och skiten vi stoppar i oss från matbutiken. Där kommer nästa fina överraskning – det är de rena, ekologiska varorna som förses med märkningar, skyltar och högre priser! Hur vore det om man istället satte svinhöga priser på giftiga, besprutade produkter och märkte dem med varningsskyltar?

Att läkemedelsindustrin äger en del av matindustrin är ingen hemlighet. Och affärsidén är fullkomligt lysande om man saknar allt vad empati och samvete heter:

Först säljer vi smutsig, besprutad mat, full av kemiska tillsatser, så att folk blir sjuka. Sedan säljer vi läkemedel som förhoppningsvis ska få dem att leva så länge att vi kan få in dem på de sjukhus vi också äger.

Fattas bara en serie begravningsbyråer i koncernen också. Sund matematik. Stinkande moral.

Och så diagnoserna. För några år sedan, när jag var inskriven på en rehabanläggning för att försöka dämpa smärtorna i min skadade rygg, frågade jag min smärtläkare:

”Hade vi verkligen DAMP och ADHD 1963, och vad gjorde vi i så fall åt det?”

Han log och svarade:

”Mja, vi hade något liknande. Och vi botade det med en örfil och ett ’skärp dig, för fan’.”

Naturligtvis ett förfärligt uttalande från en läkare på 2000-talet, men också värt eftertanke. Ty jag förstår om föräldrar till drabbade barn känner lättnad när barnet får en diagnos, att det plötsligt finns en förklaring till ett beteende.

Men jag eftersöker även något djupare, bättre.

Forskning. Mer forskning. Ännu mer forskning. Diagnoser är inte till stor nytta om vi inte vet ett dugg om varför sjukdomar uppkommer.

Hur kommer det sig att vi femtio år efter min uppväxt i Kallinge har en rad diagnoser, allergier och andra sjukdomar som inte fanns då? Vem har ett intresse av att ta reda på hur de uppkommit?

Och vilka har ett intresse av att vi inte tar reda på det, utan fortsätter proppa i människor piller istället?

Allt det där kan du fundera på. Jag gör det, tro mig.

Samtidigt upprörs jag av det enorma EU-bedrägeriet. Jag känner till en bonde inte många mil från mig, som på papperet odlar ekologiskt och uppbär bidrag för det. I själva verket besprutar han sina grödor med samma skit som många andra, men flinar hela vägen till banken.

Så – hur ska du veta när du står i butiken? Och vem försöker ta reda på varför ditt barn blivit allergiskt mot nötter?

En sak är klar – du kommer inte att höra ett pip om allt det här i valrörelsen. Ty där handlar det som vanligt om en enda sak:

Det ena gänget vill sitta kvar i fyra år till.

Det andra vill ha bort dem för att själva få ha makten i fyra år.

I det läget är nötallergi eller ADHD inte så viktigt.

Det är helt enkelt ”Business as usual”.

I dag är det premiär för min nya bok ”Besökaren” – på riktigt!

De få som haft tillfälle att förhandsläsa den har utan undantag givit riktigt bra omdömen, vilket naturligtvis gläder mig.

”Besökaren” är en psykologisk thriller med flera bottnar. Den handlar om hur det är att bli utsatt för en stalker – en förföljare, i det här fallet en kvinna. Något som jag själv har råkat ut för och, kan jag försäkra, är en ytterst obehaglig upplevelse.

Boken handlar också om hur det är att vara förälder till ett svårt utvecklingsstört barn, när samhället inte ställer upp med det stöd som behövs utan lämnar dig ensam och vanmäktig med situationen. Det är baserat på en verklighet som en av mina vänner levt med i många år, och genom henne har jag fått se och lära mig hur hårt och kallt samhället kan vara i dag.

I ”Besökaren” möter du också en ny bekantskap – den luttrade kommissarien Ewert Oswald Truut – som blivit förvisad till en liten skånsk kommun efter att ha fått skulden för ett allvarligt polisiärt misstag i Stockholm.

Jag tror och hoppas att du ska tycka om både historien och karaktärerna, och blir förstås glad om du kommer med kommentarer när du läst eller lyssnat. Naturligtvis är det mästaren Stefan Sauk som läst in ljudboken!

Här ser du trailern för boken:

Låt mig först förklara en sak:

Äldsta dottern i familjen har vänt lite upp och ner på diverse begrepp. Det tog ett tag innan jag anslöt mig till hennes principer men nu är jag med på tåget. Ni behöver alltså inte bekymra er om jag är arg, förbannad eller rasande, det är relativt ofarligt.

Men – om jag är upprörd, då är det illa.

Och nu är jag upprörd!

Anledningen?

Försäljaren som sålde min senaste bil förklarade med ett övertygande leende att den var helt underhållsfri mellan de glesa serviceintervallerna. Bara att tanka, tuta och köra.

Och i kväll kom varningsbudskapet: Låg oljenivå.

Konsekvenserna av det vill man ju helst inte ta, så det bar snabbt av mot närmaste bensinstation, blodstörtning och hjärtinfarkt.

En liter motorolja – 249 kronor!

Jag trodde att jag hört fel och meddelade att det inte var hela Statoil jag ville köpa, men kvittot slog mig i ansiktet som en pinnstol.

Två-hundra-fyrtio-nio-kronor.

En snabb titt i systembolagets prislista visar att jag för mindre pengar än så kunde ha fått en helflaska Heaven Hill Bourbon. Nu vet jag inte riktigt hur motorn i min bil skulle ha reagerat på det eller på några liter lådvin, men för nästan samma pengar som oljan hade jag unnat få ner en liter slemmig melonlikör i oljetråget och den hade säkert gjort susen.

Du förstår vad jag är ute efter, va?

Proportioner.

Jag är upprörd!

Måndag. Seg start på ny vecka?

Inte alls. Jag ska luncha med Sanningen.

Och vem är det? undrar du nu. Vem vet sanningen? Sanningen kommer alltid, eller åtminstone ofta, med en modifikation.

Det ligger något i det. Men det finns också, vare sig du gillar det eller ej, formella sanningar, nämligen samhällets. Bland annat dem som kommer från rättsväsendet.

Jag är en privilegierad författare. Sedan jag började skriva kriminalromaner har jag haft förmånen att få lära känna en rad poliser inom olika områden, experter på Statens Kriminaltekniska Laboratorium (SKL), rättsläkare, advokater, åklagare, domare och personal inom kriminalvården.

Jag fattade nämligen tidigt ett beslut: Mycket av mina historier kan vara påhittat. Men allt som rör polisens och övriga rättsväsendets arbete, ska vara korrekt återgivet.

Varför? I Sverige har vi 20 000 poliser och flera tusen människor inom det övriga rättsväsendet. Alla vet hur irriterad man blir när ens yrkesroll blir fel återgiven i tidningar, tv-serier eller böcker.Alltså ska varje detalj vara så korrekt den kan bli.

Jag är gränslöst tacksam mot alla dem som under årens lopp har hjälpt mig, och fortsätter. Varje kapitel som innehåller något som har med polisen eller övriga rättsväsendet att göra, skickar jag ut på remiss innan det trycks i den färdiga boken.

Men det handlar inte bara om att till varje pris försöka återge något korrekt. Det handlar också om mitt intresse för brottslingens och polisernas psyke, detaljer i utredningen, jakten, förhören, åklagarens och rättens dilemma, domen och vad som till sist händer i fängelset – fascinerande.

Alltså – lunch med Sanningen (en av dem) i morgon.

Ingen dålig start på veckan.

Det är intressant med texter. Ibland, när jag läser något jag skrivit för flera år sedan så suckar jag, undrar vad jag tänkte, och raderar eländet.

Ibland visar det sig att texten fortfarande känns aktuell.

Därför här en repris ända från september 2009. Namn och platser är annorlunda i dag, men grundproblemen desamma. Texten publicerades på ledarplats i flera svenska dagstidningar.

NÄR BLEV EMPATIN EN LYXVARA?

Malmö för några dagar sedan: Grov misshandel, hat och hot. Sammandrabbningar och kravaller under falsk flagg, en anledning att slåss, misshandla, förstöra. Polisen tycker att det gick ”hyfsat” trots att några bilar brunnit och folk fått stenar i huvudet, slagits blodiga.

Våra gränser för vad som är ”acceptabelt” har sakta förskjutits. När vi sett och läst om tillräckligt mycket våld och övergrepp, tycks vi närmast tacksamma över att offren ens överlevt.

Förra måndagen berättade tidningarna om hur två tonårsflickor försökt ta livet av sig sedan den ena blivit gruppvåldtagen.  I finska Kauhajoki sökte 22-årige Matti Juhani Saari lösningen på att han ”hatade den mänskliga rasen” genom att döda tio av sina klasskamrater och därefter sig själv.

Om mördare ska få helsidor i tidningen bör de vara av Saaris kaliber. Ett ”vanligt” mord som förr uppmärksammandes stort får numera ofta en notis, något vi knappt reagerar över. En snabb rysning och vi övergår till nöjessidorna.

Empatin har blivit en sällsynt lyxvara som får stå tillbaka för en alltmer utbredd egoism och elitism, för förakt och makthunger.

För en tid sedan pratade jag med en man som arbetat på krogar i Båstad och Visby. Uppgivet berättade han om hur champagnen flödar över golven så att skorna blir förstörda, om hur väggar måste målas om varje kväll för att lyxigt klädda unga män sprutat den ädla drycken över allt och alla. Om hur killar i 25-årsåldern haft notor på 200 000 kronor på en kväll (tragiken blir inte mindre av att en del av dem finansierar sina svinerier med Finax-lån)! Han skildrade hur dessa män visar sitt förakt mot andra, inte minst mot unga kvinnor. Att det finns en officiell ”växelkurs” där den som bjuder på drinkar kräver sex i utbyte, anses i dessa kretsar som självklart. Ergo – den som sprutar mest champagne har störst makt, får flest tjejer.

Empatibrist kan naturligtvis uppstå av flera orsaker. I  en av mina romaner är huvudpersonen psykopat. I många andra fall vi läser om, är de bakomliggande förklaringarna helt annorlunda.

Danuta Wasserman, internationellt erkänd forskare, professor i psykiatri och suicidologi och chef för NASP, Sveriges första nationella centrum för suicidforskning och prevention, fick i somras ta emot Nordiska Folkhälsopriset för sitt arbete med att förhindra den största dödsorsaken i Sverige – självmord.

Professor Wasserman hävdar med emfas och med all rätt att pengar inte köper lycka, att tillhörighet i olika gemenskaper är en betydligt viktigare faktor samt att den enskilda människans kapacitet måste uppskattas och tas tillvara. I klarspråk: Livet måste ha en mening. Man kan lätt vara olycklig i ett rikt land om man inte möts med respekt och får vara delaktig.

Till exempel i hemmet, som barn.

Alltför ofta låter vi oss stressas av omgivningens och egna krav, istället för att ta oss tid att fundera över vad som verkligen är kvalitet. Var tog tiden för reflektion och filosofiska samtal vägen? Viktiga timmar som för många går åt till att arbeta ihop nettopengar till datorer, Thailandsresor, stora teveapparater eller nya mobiltelefoner – allt det där vi måste ha. För andra går arbetstiden åt till att skapa slantar för att överleva.

Många föräldrar saknar av olika skäl tid, ork eller förmåga att lära sina barn grundläggande principer för människovärde, respekt och empati. Många barn tvingas ensamma söka åsikter och tolkningar bland kamrater och på Internet, ett ocensurerat forum där kloka åsikter blandas med våldsfilmer och självmordsförhärligande sidor som tipsar om hur man tar sitt liv.

För en ensam sjuåring framför en skimrande skärm, är det inte lätt att välja rätt och förstå.

För ett olyckligt barn som känner ensamhet och utanförskap, blir nätet lätt en inspirationskälla till fel saker.

Vid datorn är det lättare att finna våld och mord, än medmänsklighet och empati.

De flesta av oss är överens om att Internet är ett fantastiskt medium, arbetsredskap, informations- och nöjescentrum. Den som trodde att nätet var en tillfällig fluga hade fel, både vi och våra barn kommer att – på gott och ont – vara beroende av Internet varje dag för resten av våra liv.

Men som förälder innebär det också att ytterligare ett ansvarsområde, en aktivitet, har kommit in i livet. Något som varken skolan eller samhället kan ta ansvar för, utan bara vi föräldrar. .

Att inspirationen till mycket av empatilösheten och det vansinniga våldet sprids via olika media råder det knappast något tvivel om.

När blev det accepterat att sparka någon i huvudet med kängor?

När blev gruppvåldtäkt en sport?

Varför får man poäng för att filma och publicera en misshandel istället för att försöka förhindra den?

När blev ett människoliv värdelöst?

Att sucka och rycka på axlarna räcker inte, om vi ska kunna se oss själva i spegeln på morgonen. Ytterst handlar det om saker det alltid handlat om, och grundstenar varje fungerande samhälle måste få vila på:

Respekt.

För andra och för dig själv.

Numera återfinns Etik på skolschemat. Alltfler skolor kompletterar med Livskunskap och i dessa ämnen blir moral och empati naturliga diskussionsämnen. Möjligen finner du det märkligt, till och med tragiskt, att man schemalägger ämnen som borde vara självklarheter.

Men någonstans på vår resa mot framtiden har en del av självklarheterna försvunnit.

Som att man inte får trakassera sina klasskamrater, gruppvåldta flickor eller sparka människor i huvudet.

Att skolan schemalägger ämnen som tar upp samtida problem och åtgärder mot dem, är utmärkt.

Men till sist är det dig, mig och allas våra barn alltihop handlar om.

Det gemensamma ansvaret vi har, för oss själva och mot varandra, har inte förändrats.

Inte alls.

I mitt förra blogginlägg varnade jag för att det kunde bli ett av de längsta du läst. Här är jag tvungen att upprepa varningen, för det här blir ännu längre. Det består av tre delar:

1. Makt

Efter skottlossningen i Uppsala för några nätter sedan, då poliser sköt ihjäl Fadime Saindahls 34-årige bror Mesut sedan han hotat dem med kniv och de försökt stoppa honom med andra medel, skrev jag ett Facebook-inlägg i vilket jag förklarade att jag är oerhört trött på hur de poliser som sliter på gator och torg kritiseras, när kritiken istället borde vändas mot beslutsfattarna inom polisen, och politiker.

Jag postade inlägget kring midnatt. När jag vaknade nästa dag hade det setts av 18 000 människor. När detta skrivs, snart två dygn efter publiceringen, har inlägget delats 5 393 gånger, fått 1 183 kommentarer och setts av 411 776 personer. Och det är inte slut än.

För mig tyder detta på att ämnet var synnerligen angeläget. Men det visar också vilken enorm styrka och makt det ligger i sociala medier.

2. Den ”svåra” konsten att tycka om polisen:

Jag har aldrig gjort någon hemlighet av att jag är positivt inställd till polisen. Precis som jag beundrar hjältinnorna och hjältarna i sjukvården – underbetalda undersköterskor och sjuksköterskor som vårdat mig under många sjukhusmånader – beundrar jag dem som orkar vara poliser.

Under mina drygt 40 år som reporter har jag gjort en stor mängd polisreportage, åkt med patruller i Sverige och andra länder, gjort nattpass i slumområden, hamnat i farliga situationer. Jag har sett poliser bli hotade, strypta, slagna och få flaskor i huvudet. Jag har hört hur glåporden haglat över dem och sett rånare sikta på dem med vapen. Jag har sett dem gå av passet på morgonen med blod, spyor och urin på uniformen. Jag har sett dem slå människor med batonger, sikta med pistoler och jag har sett dem med tårar i ögonen när de vaggat barn som farit illa. Jag har sett en av dem hålla en knivskuren, döende tonåring i famnen och krama honom medan han dog.

Dessa samhällets sopgubbar och -gummor, som vi ställer enorma krav på, har en ingångslön på 21 300 kronor i månaden, vilket är ett hån för en människa som också kan komma att riskera livet, sitt eget och kanske för någon annan, under vilket arbetspass som helst.

”Men bli inte snut då, för fan!”, säger du kanske då.

Många av mina vänner är poliser. På gatan, på krim, på SÄPO, Tekniska Roteln, Trafikavdelningen, i tunnelbanan. Jag hör deras berättelser, jag får följa med, jag ser vad de gör.

Jag är tacksam för att någon vill bli polis.

Under mitt händelserika liv har jag haft förmånen att samla vänner från många läger. Några är människor med märkliga sysselsättningar, en del vistas i samhällets gråzon, några är kriminella. Variationen har lärt mig massor.

Av de över 400 000 människor som läste mitt förra inlägg finns det naturligtvis en del som är av motsatt uppfattning när det gäller polisen. Framförallt när det handlar om de sex fall under året och förra året, då polisen skjutit ihjäl någon. Debattörerna anför att polisen är till för att skydda oss, inte för att döda oss. Det är alldeles rätt. Men det är också så att vi inte är till för att skada eller hota vare sig andra medmänniskor, eller poliser. Något som lätt glöms, liksom att merparten av svenska poliser aldrig avlossar sitt vapen under hela sin karriär, utom på skjutbanan.

Tänk så här: Du är ganska ung den där natten då en – möjligen påverkad – människa som redan hotat eller skadat andra, gör utfall mot dig och dina kolleger med en kniv. Eller två. Ni har fått lära er hur ni ska gå tillväga i en akut situation. Ni försöker tala honom tillrätta, förmå honom att lägga ner kniven. Han lyssnar inte. När han gör utfall tar ni till pepparsprayen men han rusar ändå framåt.

En sekund. Två. Ett avgörande. Stå kvar, få en kniv i kroppen. Kanske i bröstet. Kanske dö. Eller?

Jag hade skjutit.

I radhussofforna tycks alla vara skytteexperter och det talas om hur och var verkanseld ska sättas. I ben och fötter, förstås. Få verkar förstå hur svårt det är att träffa en framrusande människa i benet och det finns det en kallt logisk anledning till att mina amerikanska polisvänner har direkta instruktioner om att sikta mot bröstet – där är chansen att träffa störst.

Så pratas det om elchockvapen, tazers. Jag har sett dem användas en hel del i USA och av det jag sett fungerar det bra. Men här anser Rikspolisstyrelsen svårbegripligt nog att det inte finns belägg för att användningen av såna skulle minska antalet dödsoffer.

Min konklusion: Jag tror inte att det är lätt att vara polis. Drömmen om att hjälpa, skydda och ställa tillrätta grusas lätt under de första nattpassen i Stockholms tunnelbana och att hjälpa tanter över gatan är det inte tal om. Det handlar om att ta skit både på arbetstid och fritid, att få mobilkameror uppkörda i nyllet så fort man försöker göra ett ingripande. Om att ibland vara jävligt rädd när man blir hotad, men att ha krav på sig att i varje sekund vara en empatisk, samtidigt kallsinnig och analyserande övermänniska. Om att bli hotad, bespottad, stalkad, uthängd på nätet och kallad nazistsvin.

För 21 300 i månaden. Jo tack.

Förstå mig rätt. Naturligtvis finns det rötägg i kåren, på sina håll rätt gott om dem och några få har jag personligen smärtsamma erfarenheter av. Men i vilket annat företag med 20 000 anställda är alla perfekta? Och majoriteten av de där rötäggen upptäcks och avpolletteras förr eller senare. Deras kolleger orkar inte med dem.

Jag tycker att vi ska diskutera och kritisera polisen, ofta och mycket. Ingen organisation är perfekt och det är ingen hemlighet att polisen har stora svagheter, framförallt när det gäller oförmågan att klara upp vissa typer av brott.

Men vi ska komma ihåg att de – ofta unga – poliser som skickas ut på gatorna arbetar med de verktyg de har. Och att vi inte ska kritisera dem utan de politiker och polischefer som inte ger dem bättre verktyg, om det finns bättre verktyg att tillgå.

3. Ordet jag egentligen inte vill ta i min mun

Hedersvåld. Hedersmord.

Nej, jag kommer aldrig att kunna förlika mig med begreppen. Möjligen är jag alldeles för primitiv men för mig är det enkelt:

Heder är ett vackert ord. Våld är fult. Mord är vidrigt. Kombinationen fungerar inte för mig. För mig finns det ingen heder i att slå ihjäl någon, allra minst sitt barn eller ett syskon.

Det var ju det här alltihop började med. Att jag skrev om Fadime några gånger, och sedan om hur Fadimes bror sköts ihjäl (jag fick dessutom mycket kritik för att jag nämnde hans långa straffregister).

I kväll fick jag ett viktigt och värdefullt svar på mitt blogginlägg. Jag visar det här i sin helhet:

”Hej Dag,

Först och främst vill jag tacka dig för ditt blogginlägg och för att du har valt att lyfta frågan Fadime. Självklart förstår jag att du och alla ni som reagerar hårt på begreppet ”Heder” gör det i all välmening, men vill gärna förtydliga att det Fadime ville och vad hennes ”kamp” egentligen gick ut på var att få oss svenskar att förstå vad hederskulturen handlar om och att det ÄR skillnad mellan våld och hedersrelaterat våld, mord… och hedersmord.

Inte när vi pratar om själva akten i sig, utan den problematik, system och händelser som föreligger det fruktansvärda dådet. Hon ville få oss att förstå de skillnader som finns mellan våra olika kulturer, att vi skulle våga prata om ”hederskultur” och att vi skulle se situationen från både hennes OCH hennes familjs synvinkel.

Om vi inte gör det ökar vi risken för att polisen, åklagaren och socialtjänsten inte kommer att hantera frågan rätt, offren får inte den hjälp, stöd och skydd de behöver och de verkliga förövarna riskerar att slinka undan lagens nät. Då är vi tillbaka på ruta ett igen och hennes död var verkligen förgäves.

Snälla… våga lyfta och prata om skillnader och sätt er in i vad hederskulturen går ut på. Bidra inte till att stjälpa det budskap som Fadime ville föra fram…. utan hjälp henne och hennes medsystrar!

Jag vill också be er alla att skänka Fadime, hennes lillasystrar och hennes mor era tankar och er kärlek, men även att ni stöttar de poliser som tvingades släcka en annan människas liv. De behöver alla ert stöd i en stund som denna!

Malin Ström, Fadimes väninna”

Tack, Malin! Det du skriver är tänkvärt och tro mig, jag har ägnat några hundra timmar åt att fundera över problematiken. Naturligtvis förstår jag att det finns skillnader i tankegången mellan olika kulturer och gudarna ska veta att mycket av den svenska hedern på olika sätt dessvärre gått förlorad under de senaste decennierna och att det finns en hel del i vårt uppträdande vi borde skämmas över.

Heder, moral, medmänsklighet, uppförande, omtanke, empati – ämnen som vi borde diskutera mer eller mindre oavbrutet i kampen för ett bra samhälle, en bra värld, för möjligheten att orka leva vidare.

I Sverige är vi inte så bra på det där. Mina många invandrarvänner är betydligt bättre filosofer och där har vi något att ta efter.

Men diskussion är en sak, felaktig handling en annan. Jag kommer aldrig att acceptera att en far trakasserar, hotar eller mördar sitt barn för att han eller hon väljer att leva på ett sätt som inte passar familjens värderingar. Det hör inte hemma i en demokrati 2014. Här citerar jag ur ett blogginlägg som jag skrev förra året, efter att ha lyssnat på en gripande föreläsning av Fadimes advokat Leif Ericksson:

”Jag har just läst färdigt Du ska dö – en dokumentär berättelse om mordet på Fadime Sahindal, flickan som för alltid ska förbli en martyr efter det svineri hon utsattes för. Boken är skriven av Uppsalajournalisten Ulf Broberg och Fadimes advokat Leif Ericksson och under tiden jag läst den har jag också hunnit bli bekant med de båda och haft flera samtal med Leif om hans roll och Fadimes liv.

Du ska dö… är välskriven, öppenhjärtig och får mig att pendla mellan förtvivlan, raseri och förvåning när jag ser de svagheter i vårt samhälle som gör att vi inte förmår skydda de här flickorna och pojkarna så att de får leva ett tryggt liv.

Redan 2009 publicerade Ungdomsstyrelsen en rapport som visar att 70 000 unga (och ingen vet hur stort mörkertalet är) i Sverige är oroade över att de inte ska få gifta sig med vem de vill. Ungdomsstyrelsen skriver: ”Omkring 70 000 ungdomar riskerar att bli gifta mot sin vilja visar Ungdomsstyrelsens kartläggning Gift mot sin vilja. Det är främst tjejer som oroar sig över att inte själva kunna välja partner. Många av de unga tror också att de skulle bestraffas av föräldrarna om de vore homo- eller bisexuella.”

Längre fram i rapporten kan man läsa: ”Tvångsäktenskap är kopplat till normer om kvinnlig oskuld och används för att styra flickors och kvinnors sexualitet. Flickorna begränsas i sitt handlingsutrymme och pojkarna fostras till att kontrollera sina systrar. Det här påverkar ungdomarnas hela livssituation. För vissa av dem är tillgången till utbildning, arbete, inflytande, delaktighet och fritid starkt begränsad. Flera av dem är utsatta för mycket psykiskt och fysiskt våld.”

Något som hör hemma i Sverige 2013? Naturligtvis inte.

Fadime Saindahl, som mördades av sin pappa Rahmi på kvällen den 21 januari 2002, bröt mot en massa oskrivna regler i släkten. Hon levde efter svenska normer, krävde att få vara en fri kvinna, hade svensk pojkvän, uttalade sig i tidningarna och höll föredrag för riksdagens ledamöter. Allt det där skulle hon enligt släkten – med undantag av systern Songül – inte ha gjort.

Du ska dö är ett skakande dokument som alla borde läsa. När jag för en tid sedan lyssnade på Leif Erickssons föredrag om hans vänskap med Fadime och hans roll som hennes advokat blev han så rörd att rösten bröt, trots att det gått nästan tolv år sedan Rahmi utan att tveka satte två kulor i sin dotter. I boken säger Leif bland annat:

”Jag har varit advokat i många år och haft många ärenden, men hon var nog den moraliskt mest modiga klient jag haft någon gång. Hon var absolut bergfast i sin övertygelse och hon ville leva sitt eget liv. Hon var ju den i familjen som skaffade sig en utbildning och ville ut i det svenska samhället.”

Långt före mordet hade Fadimes pappa Rahmi och brodern Mesut dömts för olaga hot mot Fadime – Rahmi till 120 dagsböter och skadestånd, Medut till skyddstillsyn med övervakning, och skadestånd för att han mordhotat Fadime per telefon och kallat henne ”jävla hora”.

Bara en dryg månad senare, när Fadime kommer gående över Stora torget i Uppsala, får Mesut syn på henne, skallar henne och knäar henne i ansiktet så att hon blir liggande på marken, där han sparkar henne i huvudet och på kroppen.

Leif kan berätta att Mesut, långt efter mordet på Fadime, upprätthållit sina våldstraditioner och fortfarande betraktas som den man som upprätthåller familjen Sahindals heder. Dels har han varit delaktig i en gruppvåldtäkt på en 14-årig flicka, dels har han dömts för att ha skjutit sin egen, svenska flickvän.

Jag hävdar att allt våld är lika illa. Men lika envist påpekar jag att våld och mord inte för en sekund ska få försvaras med ordet heder. Vad sägs om tvärtom – att den gärningsman som nämner ordet heder under förhör eller i rättegång får en extra straffmoms på fem eller tio år?

Leif Ericksson har en lång och gedigen erfarenhet när det gäller att försvara våldsverkare, mördare, rånare och pedofiler. Men när jag frågar honom om han skulle kunna försvara en pappa som har mördat sin dotter svarar han:

”Aldrig. Inte efter det som hände Fadime.”

Så långt mitt dåvarande blogginlägg. Efter det och efter dödsskjutningen i Uppsala för några dagar sedan, känns det mesta som upprepningar.

Men viktiga upprepningar.

Lika lite som jag kan acceptera att man slår eller mördar någon i hederns namn, kan jag acceptera att 70 000 ungdomar (eller många fler) ska behöva leva i rädsla för sina föräldrar, för att de själva vill ha rätten att bestämma vem de vill leva tillsammans med.

Det hör inte hemma i ett land som vill kalla sig demokratiskt, 2014.

Vi tiger alltför mycket om problemen istället för att prata, vädra, ventilera, vända på dem och försöka hitta lösningar. Och problemen när det gäller skolmaten, invandringen, polisen, åldringsvården, kvaliteten på utbildningen och det trisslotteri flyktingpolitiken utgör, försvinner inte för att vi tiger medan vi tittar på Let´s Dance. Det enda resultatet blir att Jimmie Åkesson till allas stora förfäran kommer att skörda stora framgångar i valet i september.

Låt oss göra som danskarna säger och ”kalla en spade för en spade”. Låt oss erkänna att vi har en hel del problem som behöver ses över. Alltifrån hur hot på Internet ska bekämpas, hur våra barn och gamla ska få bra mat och trygghet, vilka vapen poliser ska ha och att män och kvinnor ska ha lika lön för lika arbete – till att de människor som kommer hit från andra länder ska ha goda möjligheter att komma in i samhället, men också att skyldigheter följer med rättigheter.

Låt oss prata. Innan det är försent. 

Läs Ungdomsstyrelsens rapport här:

http://www.ungdomsstyrelsen.se/att-bli-gift-mot-sin-vilja

Boken Du ska dö hittar du bland annat här:

http://www.adlibris.com/se/bok/du-ska-do-en-dokumentar-berattelse-om-mordet-pa-fadime-sahindal-9789187319051