The friendly skies

Varje gång jag flyger tänker jag samma sak:

Det finns ingen annan bransch som skulle kunna behandla sina kunder lika illa, och överleva.

En liknelse:

Du bestämmer dig för att inhandla en ny storbilds-tv hos ElGiganten.

I annonsen har du läst att du måste vara på plats minst två timmar innan butiken öppnar. Men också att det inte finns någon garanti för att de börjar försäljningen på den tid som står i katalogen, trots att du har betalt tv:n i förskott. Det kan bli tre timmar senare. Eller fem. Utan att du får någon information där du svettas i kön på parkeringsplatsen.

Utanför butiken har ElGiganten – med hjälp av sura vakter med snorkig min – satt upp ett avspärrningssystem som ska lotsa in kunderna i rätt ordning. Efter två timmars köande når du butiksdörren där du måste visa upp legitimation och ett giltigt kreditkort innan du får fortsätta till säkerhetskontrollen. Här får du tömma fickorna och klä av dig skor, bälte och smycken som allt passerar i plastlådor på ett löpande band genom en röntgenmaskin. När du och dina pinaler kommit igenom knuffas ni bryskt undan till ett hörn så att alla stackars kunder bakom er, ska få plats. Det är hett som i helvetet, vakternas blickar säger att du förmodligen borde få livstidsstraff för något och ångesten kramar dig som en stålhandske kring halsen.

Ni hänvisas till ett trångt utrymme i butiken, där det finns sittplatser för en fjärdedel av alla dem som vill komma in och göra av med sina pengar. Resten får stå upp, svettas i värmen och försöka fläkta sig med ElGigantens reklamblad.

Trettio minuter – i bästa fall – efter ordinarie öppningstid kommer en sur vakt och slår upp dörrarna till en trång gång och visar dig till en plats bland tvättmaskinerna. Du försöker förgäves förklara att du vill köpa en storbilds-tv men blir ombedd att vara tyst och stanna på din plats bland vitvarorna tills alla har kommit in. Man ska ”göra vad man kan” för att se till att du får byta plats, heter det.

Efter ytterligare en halvtimme på fel plats i hettan känner du att du måste gå på en av de få toaletterna som finns i butiken. Du reser dig och börjar gå, men vakten är blixtsnabbt framme och säger till dig att sitta still. Någon är nämligen på väg genom butiken med en pallvagn med varor och du måste vänta.

Du biter ihop så att käkarna kroknar och när pallvagnen stannar vid din plats köper du sammanbitet en blodtrycksmätare, en elvisp och en elektronisk penisförlängare (allt från HBO Nordica och jag är så jävla sur för att jag inte kom på deras affärsidé först!) till ”taxfreepriser” bara för att pallvagnsjäveln ska flytta sig så att du får gå på toa innan du spricker.

Du hoppar över pallvagnen och springer bakåt i varuhuset, mot toaletten (på vägen ser du en ståldörr med kodlås och titthål, bakom vilken varuhusets vd sitter inlåst, tryggt skyddad mot aggressiva kunder). Då kommer fyra hormonstinna ordningsvakter springande, fäller dig i golvet, bryter upp armarna på ryggen och sätter handbojor på dig. Du får höra att du är ett hot mot ”varuhussäkerheten” och medan du kissar på dig eskorteras du genom en nödutgång ut på parkeringsplatsen där du tvingas betala 18 500 kronor (flygbranschen; extra landning i Milano; 250 000 kronor) i böter innan någon ger dig en spark i häcken och ber dig försvinna.

Den datorväska som togs ifrån dig redan i säkerhetskontrollen vid ingången är nu försvunnen, liksom din svindyra laptop. ElGigantens representanter – som inte alls är anställda av ElGiganten utan servar både ElGiganten, Media Markt, SIBA och Expert på ”konsultbasis” – ser förtvivlade ut och ber dig att inte skälla på dem eftersom de ”inte har med saken att göra utan bara tar emot anmälningar”. Förhoppningsvis ska din laptop komma tillrätta ”inom de närmaste dygnen” och om den inte gör det så ”får du kontakta ditt försäkringsbolag”.

Känner du igen tongångarna?

Jag tror inte att vare sig ICA, ElGiganten eller IKEA skulle våga försöka sig på det här paradtricket.

Men flygbolagen gör det.

För att de kan. Och alltid med säkerhetssnacket som motivering: ”Det är för DIN säkerhets skull”.

Vill ni att jag ska tro på det där – på allvar? Hur var det med de långskäggiga grabbarna som den 11 september snodde fyra plan i världens mest välbevakade (?) land och flög in i USA:s allra heligaste? Hur kom det sig att de inte hade passerat säkerhetskontrollen först?

Dessutom är det ju både miljövänligt och tjusigt att bolagen tillåter passagerarna att ta in 700 – 800 liter brandfarlig vätska (sprit) i kabinen och lägga ovanför allas huvuden. Den eventuella majbrasan kommer ju att bli så mycket snabbare då, eller hur?

Någon mer som har funderat över logiken i det här?

Och den där storbilds-tv:n du skulle köpa?

Tja, det fick bli en annan gång. Kanske.

Feminismen – en tragisk företeelse

Så rubriken fick dig att börja läsa? Bra. Som alla kvällstidningsredigerare var mitt enda syfte att provocera för att få dig att läsa resten:

Jag ser att Gudrun Schymans Feministiskt Initiativ raskt har ökat med över hundra procent. Jag förstår mycket väl varför, jag reser mig och applåderar.

Samma sak kommer att hända med Sverigedemokraterna lagom till valet. Jag sätter min hatt på att de går in i riksdagen med tvåsiffriga tal.

FI exploderar. SD exploderar. Anledningarna är sannolikt liknande:
Att våga vara ett parti som står för sina åsikter istället för att vara en bunt som trängs i den politiska mittfåran för att idka röstfiske in absurdum, sälja ut sina egna idéer och – i värsta fall – gå emot de egna idealen.

Låt oss ta FI först: För några år sedan sa en god, klok vän till mig: ”Synd det där med Gudrun – om hon hade varit i något annat parti så hade hon varit statsminister för länge sedan.” Det är förmodligen sant. Dessutom tycker jag om Gudrun Schyman, hon är duktig och förtjänar all framgång.

Varför skriver jag då att feminismen är en tragisk företeelse?
Svaret är enkelt: Den borde 2014 vara en så självklar del av samhället att den inte behövs.
Den största skulden kan de politiker som påstår sig försvara jämlikhet, ta på sig. Under de senaste fyrtio åren har jag hört framförallt socialdemokrater och vänsterpartier stå och yla om självklarheter som lika lön för lika arbete.

Och de har varit duktiga. De har sett till att välbetalda riksdagsmän får lika lön oavsett kön. Men inte sjuksköterskor, renhållningsarbetare eller receptionister.
Så – de ljuger. Frågan är bara viktig i valrörelsen, sedan fyrtio år eller mer. Men inte på riktigt.

Ett av politikernas stora problem är att inte alla i den röstande pöbeln är lika korkade som de hoppas. Eller som en socialdemokrat uttryckte det i den förra valrörelsen:

”Ett problem är att väljarna har en tendens att tro att vallöften är riktiga löften.”

Ja, vi har det, ja. Därför att ett löfte – för normala människor – är just ett löfte.

Medan FI till min oförställda glädje växt med över hundra procent i sen tid, växer också Sverigedemokraterna så att det knakar. Till och med partiets egna företrädare är bekymrade över hur de ska kunna fylla alla mandatplatser efter valet.

Anledningen till att SD växer starkt är paradoxalt nog densamma som den som får FI att växa:
Att de som borde, de som skulle våga, de som har bra betalt för att diskutera samhällsfrågorna och skapa ett bättre samhälle – våra riksdagsmän – inte törs eller – vill. De gör inte sitt jobb fullt ut. Det är i sig kanske mer tragiskt än något annat, och det leder till en utveckling endast en minoritet vill ha.

När jag var en liten valp och frågade pappa om det där med politik kunde han, den rakryggade, ganska lätt förklara skillnaderna mellan Högerpartiet, Centerpartiet, Folkpartiet, Socialdemokraterna och Kommunisterna. Dessutom fanns Kfml(r) som ett alternativ.
Det var partier som hade en egen linje. De hade rakryggade partiledare som tordes stå för sina åsikter även om vindarna blåste åt ett annat håll.
Det var då, det.

Häromdagen sa en vän till mig så här:
”Vi har tre partier i Sverige: Vänstern, SD och M.”
M stod, enligt henne, för Mitten – alltså alla allianspartierna plus sossarna och miljöpartisterna.
Dessvärre har hon rätt. Nu trängs dessa oroligt för att slåss om det röstfiske som pågår just i mitten av flodfåran. Ironiskt nog börjar även herr Åkesson flytta sig närmare den säkra mitten och det är väl en tidsfråga innan de som kallar sig vänster också lägger sig i den varma tryggheten.
Inte minst därför applåderar jag Feministiskt Initiativ.
Det är ju kul att någon fortfarande vågar stå upp för sin åsikt.

Men lika beklämd blir jag åter när jag läser Gudrun Schymans första maj-tal, där en alltför stor del ägnas åt det trams alla politiker håller på med – att hacka på någon annan istället för att framföra en egen åsikt och stå för den.
Gudrun går, knappast otippat, till attack mot Jimmie Åkesson istället för att omedelbart konkretisera de ambitioner FI har.
Det är bortkastad tid.
Även Gudrun borde inse att människor kan tänka själva och rösta rätt.
Om bara hennes kolleger i riksdagen stod för sina värderingar, inte ändrade dem var tolfte minut efter hur opinionsmätningarna blåser, och vågade diskutera alla problem i landet, så skulle det se bättre ut.

Men det kommer inte att ske. Inte i år heller.
Det gäller att vara Lagom.
Och att få sitta kvar i fyra år till.
Min röst är fortfarande till salu. Är du förvånad?