Det är några år sedan nu, tiden går alltför fort och jag minns inte dagarna alltid. Men väl händelserna. Min kära moster Solveig skulle, som alla de andra kvinnorna i släkten, dö i cancer.

Jag befann mig på bokmässan i Göteborg när jag fick beskedet att det var nära. Så jag bokade om min biljett och tog tåget till Malmö istället för att åka hem till Stockholm. Aldrig tidigare hade jag fått möjligheten att säga adjö i tid, och jag ville inte missa den.

Det blev två av de finaste dagar jag haft i mitt liv. Solveig låg på ett eget, stort, fint rum där höstsolen letade sig in mellan persiennerna och sökte sig till hennes vackra ansikte. Jag läste texter jag skrivit för henne, hon log och sa att hon tyckte om dem. Jag höll hennes hand, vi tog selfies när jag lade mitt huvud bredvid hennes på kudden. Solveig hade humor och skrattade in i det sista. Vi pratade om livet och allt, men inte om lidande. När jag till sist – ödmjuk, skrämd och tvivlande – frågade vad hon tänkte och hur hon kände, svarade hon:

”Jag är inte rädd. Jag har gjort upp med Gud. Jag är redo.”

Det kändes ärligt och jag minns att jag önskade att jag en gång skulle få dö med den känslan av – frid.

När jag dagen efter kramade henne och gav henne en puss på kinden, visste vi båda att det var sista gången. Att vi aldrig skulle ses igen. Att hon snart skulle dö.

Och vackert var det, lik förbannat.

Några dagar senare var hon död. Vi var förstås med på begravningen, våra små döttrars första, och jag minns hur flickorna i sina svarta kappor andaktsfullt trädde in i den skånska kyrkan med handbuketter i händerna, små inför det stora de inte riktigt förstod då, men som de i efterhand har hävdat var vackert.

Under begravningen kom mina minnen av timmarna, de sista timmarna med Solveig, tillbaka. Om våra samtal, tankar, att vi tillsammans kunde vara tysta länge i ro medan den där vackra höstsolen förde sin kamp mot vårdhemmets persienner.

Lycka. Stillhet. Tid. Reflektion.

Och det där som vi andra, mitt i livet, aldrig har en minut över för:

Eftertanke.

Många gånger, under mina kurser, har jag ställt frågan till deltagarna:

När ägnade du senast en timme i ensamhet och stillhet, åt dig själv? Åt att tänka över ditt liv? Åt att ha en förhandling med dig själv? När tänkte du senast över ditt liv, dina drömmar och önskningar, vart du vill och vart du är på väg? Hur kort livet är och vilka förändringar du kanske borde göra. Innan det är försent?

När kursdeltagarna slår upp ögonen brukar blickarna vara inställda på oändligt. Jag ser tunga, bekymrade ansiktsuttryck, sällan glädje.

Det har hänt att några brutit ihop och gråtit förtvivlat.

Är det så de är, våra liv? Så fyllda av stress, samhällets, egna och andras krav på oss själva, så fyllda av tvång att vi glömmer tänka? Karriär, utvecklingssamtal, löneförhandlingar, platt-tv, sommarhus, tjänstebilar, thailandsresor, datorer, internetuppkopplingar, nya mobiler, nyhetsflöden, trender, modetvång, tekniktvång och …

Kan det möjligen vara så att någon annan, några andra, tagit över så mycket att vi vid trettio, fyrtio eller värre, femtio års ålder inte tagit oss en enda timmes promenad i ensam stillhet för att reflektera över vad vi verkligen vill. Om livet blev vad vi tänkt och önskat. Eller vad vi kan göra för att förändra det.

Vi kan mycket mer än vad vi oftast tror. Men det kräver mod att frigöra sig från det vi tror är en nödvändighet.

Och det kräver en timmes promenad, med egna tankar. Minst.

Unna dig det.

Innan höstsolen tränger in mellan persiennerna mot den säng du ligger fjättrad i.

Jag har en vän, lite mer intelligent än jag, lite mer allmänbildad, lite mer snabbtänkt. Under våra långa diskussioner om hur samhället och världen omkring oss ser ut, visar det sig att vi tycker ungefär likadant i de flesta frågor. Men det finns en väsentlig skillnad mellan oss. Medan jag väljer att blogga och debattera, väljer han att vara tyst. När jag frågar varför svarar han lågmält:

”Det finns ingenting att vinna på att diskutera. Den fria debatten är borta i det här landet.”

Ända tills under de senaste dagarna har jag, kanske väl naivt, varit övertygad om att han har fel. Sverige är en demokrati. I en demokrati ska man respektera varandras åsikter. I en demokrati bör man kunna diskutera alla problem – skola, vård, kommunikationer, invandring, utvandring, polis, försvar, rättsväsende, styre, administration, korruption, smittskydd, kriminalvård, miljö, jämlikhet, för att ta några exempel – som finns för att med gemensam kraft komma fram till en bättre lösning. Detta utan att bli inkastad i bisarra fack eller skälld för att vara kommunist, nazist, rasist, fascist, terrorist, kapitalist eller något annat på -ist.

Årets så kallade valrörelse, samt några få människor som skrämt skiten ur mig, har fått mig att börja förstå att jag har fel.

I valrörelsen har alla de problem som tidigare ansågs viktiga och allvarliga, mer eller mindre sopats under mattan, till förmån för en diskussion om invandring kontra rasism – en diskussion som initierats av högern (för att dölja – vad?). Vänstern, som inte på länge gjort skäl för sitt namn, tiger still (varför?).

Än värre är att den så kallade åsiktskorridoren smalnat av rejält och att jag nu förstått att det inte alls finns respekt för alla åsikter, eller rätten att framföra dem.

Det finns åsiktsstämplar och åsiktspoliser som osökt får mig att tänka på galna män och samhällssystem som straffade människor som inte lydde åsiktsreglerna.

I Sverige finns det, än så länge, bara några åsikter som kan leda till straff för dem som uttrycker dem. Men historien och erfarenheten visar tydligt att den som låter politiker eller diktatorer inskränka yttrandefriheten snabbt blir obehagligt överraskade över hur stora inskränkningarna kan bli.

Och vilket straffet blir för dem som bryter mot reglerna.

Att rädslan för att uttrycka sina åsikter och stå för dem finns även i Sverige, ser du tydligt om du granskar kommentarerna på min blogg. Hittar du, bland alla pseudonymer och fejknamn, en enda människa som törs stå för sina åsikter med hela namnet?

Nej.

Och det är skrämmande.

Under den senaste tiden har jag blivit först överraskad, därefter bekymrad och till sist skrämd av några personer som kritiserat mina blogginlägg. Förstå mig rätt – jag har alls ingenting emot kritik och jag uppskattar debatt. Men när jag får höra talas om åsiktsbegränsningar blir jag rädd på allvar. När någon kategoriskt talar om för mig vad som är rätt och fel, vad som är fakta och lögn i den gigantflod av information som sköljer över oss varje sekund. När någon tar sig rätten att veta bäst, och bestämma.

Jag skräms också av politiker som inte gör en min av att ta tag i alla de problem vi faktiskt har i samhället.

Eftersom jag i livet oftast blivit kritiserad och påhoppad av högermänniskor blev jag extra förvånad eftersom mina nya kritiker utger sig för att vara vänster. I min värld är vänstermänniskor för en öppen debatt och därför tog det en bra stund innan jag kände att något var fel, och slanten ramlade ner. Vänstermänniskornas åsikter var i själva verket extrema högeråsikter. Vid en finräkning visar det sig att de bor i sjönära mångmiljonvillor och har hushållsinkomster som vanliga människor inte kommer i närheten av. Och så vidare.

Vem kan du lita på? Vilka står för vad de är, vilka förvanskar sina agendor när de debatterar?

Jag får också en del direkta hot, naturligtvis från anonyma avsändare och av språket att döma tillhör de inte de mest begåvade.

Hoten skrämmer mig inte. Nu skräms jag av de intelligenta, de jag trodde var förespråkare för frihet, de som i själva verket vill inskränka yttrandefriheten i en demokrati. Jag trodde nämligen i min naivitet att att samma regler gäller för alla, men jag har nu förstått att det inte alls är så.

När den bruna, våta filten sänks över vår frihet och yttrandefrihet, tar det tyvärr ofta alltför lång tid innan man känner stanken. Inte minst om filten kommer från ett helt oväntat håll. De som håller i filten utgör den riktiga faran för demokratin. Och de finns inte ens på den politiska kartan utan gömmer sig bakom falska politiska hemvister och konstiga alias. På Facebook. På sajter. Överallt på nätet.

Därför att de inte törs stå för vilka de är.

Och för vad de verkligen vill.

Förmodligen har min gode vän och kollega alldeles rätt. Bäst att vara tyst innan man råkar riktigt illa ut.

Jag borde kanske lyssna, trots allt. Hålla käft.

Sverige är ute på en farlig väg nu.

Efter att ha tagit del av valdebatten i Sverige 2014 kan jag inte annat än tacka Jimmie Åkesson.

Ty om jag förstår saken rätt, är han det enda riktiga problemet i landet. Sedan hans parti fördubblade antalet sympatisörer (och för säkerhets skull vill ingen veta varför) har alla andra problem hastigt försvunnit och inget av dem debatteras i valrörelsen. Som en magisk drömfångare har Jimmie blivit det enda kvarvarande problemet och om han bara drar sig tillbaka kan vi leva i välstånd och lycka forever.

Att kvinnor får på käften av sina män tycks inte längre vara något problem, för tyst är det. Icke desto mindre dör, enligt statistiken (http://www.kvinnojouren.se/statistik-om-anmalda-brott-fran-bra) 17 kvinnor om året för att de får stryk av sin pojkvän/man. I Sverige. 2014. Patetiskt nog i en tid där samhället med lagstöd (besöksförbud) och modern teknik (fotboja) kan hindra dessa män att söka upp kvinnorna, och på fem meter när se var galenpannorna befinner sig. Hur svårt är det då att gripa dem och slänga dem i fängelse nästa gång de är på väg för att prygla kvinnan och barnen? Men – tänker samhället stå upp för de här kvinnorna och barnen i valrörelsen 2014?

Näpp. Jimmie är viktigare.

Att de äldre svälter ihjäl på ålderdomshem är inte heller något problem (http://www.svt.se/nyheter/regionalt/vasterbottensnytt/aldre-svalter-ihjal). Att min 93-åriga mamma varje dag behandlas förnedrande efter att ha slitit i ett helt liv är inga problem. Inte att man räknar hennes blöjor, vägrar gå ut med henne eller inte har tid att koka potatis åt henne utan ger henne snabbris.

Jimmie är viktigare.

Jämlikhetsproblemet tycks vara undansopat. Att män och kvinnor med lika utbildning och i lika jobb får helt skilda löner känns inte längre viktigt. Fuck de underbetalda kvinnorna i tunga yrken.

Jimmie är viktigast.

Miljön, då. Vad hände med utsläppen, plåtburkarna, sopsorteringen, fabrikerna, gifterna i odlingar, luften på arbetsplatser, kemikalier i maten, asbest, dubbar i asfalten, partiklar, kärnkraft och allt det där?

Host, host, faran är över! Men Jimmie måste bort! 

Kriminalvårdens djupt misslyckade ”rehabilitering” behöver vi inte längre prata om. Att större delen av fängelsekunderna återfaller i brott känns inte bekymmersamt.

Ty Jimmie är roten till det onda.

Vilka problem som fanns före Jimmie låter vi bli att diskutera. Det blir enklast så.

2014 års valrörelse måste vara den mest patetiska i landets historia. Jag minnsnär jag var så vänster att jag tyckte att Kfml(r) var lite mjäkigt ljusblå. Men de stod för vad de tyckte. Det var innan de drog sig mot mitten och började hångla med kapitalisterna

Jag minns också en tid när högern stod för vad de tyckte. Innan de började leka sossar, alltså.

Jag minns när jag trodde på någon.

I dag rinner ryggraden ur dem alla och hamnar i en skamfläckig, sörjig å i mitten, där de hoppas att röstfisket går bäst. Som bibelns onanister tvingas svenska politiker raka handflatorna dagligen, för att ingen längre törs stå för någonting. Det enda mantrat är:

Snälla, ge oss fyra år till med 58 000 i månaden!

Hur det här hade gått i ett vanligt företag kan du räkna ut. Den som inte gör jobbet och tar sitt ansvar får en spark i häcken.

Politikerna slipper det. Alla från vänster till höger kan räkna med att få sitta hyfsat orubbat i Den Jättestora Mittenekan, även om den kommer att gunga till lite ibland.

Det ska de tacka Jimmie Åkesson för. Genom att projicera allt det onda i landet på honom och hans parti, har de tragiskt nog lyckats skjuta de stora och viktiga frågorna – som de borde ta ansvar för – in i mörkret.

Skickligt. Och – fegt som fan.

2014 års valrörelse handlar om brist på ryggrad. Om att inte stå för ens de egna värderingarna. Den handlar framförallt om att i första hand kasta skit på motståndarna istället för att föra fram ett eget, vettigt budskap.

Och så om att strypa Jimmie, Ondskan, förstås.

2014 års valrörelse handlar trist nog om att försöka leka politikens Joe Labero, utan att förstå att cirkuskonster kräver övning och att publiken faktiskt är vaken.

Och när det smärtsamma – för det blir det – resultatet av omröstningen är klart, är det försent att stå upp och vara ärlig.

Vänner, min röst är som alltid till salu men i år är utropspriset högre än någonsin. Pengarna går oavkortat till Läkare utan gränser, för där finns folk som törs stå för vad de tror på – med livet som insats!

Nämn en politiker som matchar det.

Varenda student som läst så mycket som ett par timmar psykologi på gymnasienivå känner till fenomenet projicering. Istället för att ta tag i sina egna problem, eller åtminstone de riktiga problemen, projicerar man över hela problemställningen på någon eller något annat.

Det är enklare. Och mindre smärtsamt.

Fenomenet aktualiseras efter de senaste dagarnas oroligheter vid Svenskarnas partis torgmöten i Malmö och Göteborg. Framförallt det i Malmö.

Alltså: Några förvirrade tomtar som knappast representerar en promille av folkets åsikter, begär – och får i demokratins namn – tillstånd att tala på offentlig plats. Om det stannat vid det, och alla som hade en avvikande åsikt hade stannat hemma och bojkottat nazisterna, så hade ingenting hänt och de förvirrade hade fått frysa ikapp med sina absurda budskap där i Malmö.

Istället begav sig hundratals motdemonstranter (uppgifterna om antalet varierar kraftigt) till platsen. Några av dem var maskerade. Någon hade med sig ett barn med skidmask på (värt att fundera över – vem i helvete tar med sig ett litet barn till en demonstration som i hög grad riskerar att bli våldsam?!).

Och så bröt helvetet loss.

Resten har ni läst om i tidningarna. Polisen anklagar demonstranterna för att ha kastat gatstenar, frätande ammoniak och gudvetvad. Några demonstranter blev överridna av polisens rytteri, en ung man blir påkörd av en polisbil.

Summering: Är resultatet av dessa möten det nazistvänliga partiets fel? Nej. Är det motdemonstranternas fel? Absolut inte.

Det är förstås, som vanligt, snutjävlarnas fel!

Om du regelbundet läser det jag skriver så vet du att jag generellt är mycket positiv till polisen (jag är den förste att erkänna att det naturligtvis finns idioter inom en organisation med 20 000 anställda och att de ska rensas ut, men vilket företag har inte idioter på lönelistan?). Under 40 år som journalist har jag vid det här laget gjort så många ride alongs i polisbilar i Sverige och andra länder att jag inte längre kan räkna dem. Däremot har jag förstått att man som yngre genomsnittspolis i storstad – oavsett land – lugnt kan räkna med att efter ett pass komma hem med en uniform befläckad av blod, urin, spyor, hepatit och lite annat smått och gott. Att man under sina åtta arbetstimmar inte bara blivit kallad för snutjävel, mässingsbög, nazistsvin och as utan också fått se sin beskärda del av trasiga människor, små gråtande barn i misär, misshandlade kvinnor, blodiga trafikoffer, narkomaner utan hopp, psyksjuka utan hem och allt annat vi soffsittare helst glömmer bort när vi ser på Idol. Dag efter dag, natt efter natt klarar sig snutarna med detta, om de har tur. Om de har otur får de på käften, blir hotade eller i värsta fall beskjutna. Under en vanlig arbetsmånad utsätts de för så många kränkningar att en vanlig anställd skulle ha fått sitt fackförbund att gå i taket och arbetsgivaren stenad och hängd.

Men – de är ju snutar. Så de kan minsann äta skit. Och glöm aldrig att de själva har valt, de dumma jävlarna.

De dumma snutjävlar som ingår i min vänkrets – och de börjar bli många numera –  är några av de rakaste, schysstaste, vänligaste och mest hjälpsamma människor jag träffat i mitt liv. De har gjort sitt yrkesval – för att använda en klyscha – för att de vill göra skillnad, vill jobba för ett bättre samhälle (för halva lönen, eller mindre, av vad våra folkvalda kostymnissar har). Många av polisvännerna har fortsatt i yrket i fyrtio år utan att tappa tron på människor, vilket för mig är obegripligt. Efter att ha sett vad jag sett under deras arbetspass, hade jag gett upp efter en vecka eller så.

Jag ska avslöja en hemlis för dig: Poliser är också människor. Med tankar, filosofier, känslor, drömmar, tårar och barnbarn. Bland dem finns leksaksbilssamlare, hundälskare, amatörförfattare, centerpartister, vinprovare, golfspelare, grönsaksodlare, historienördar, korsordslösare och mopedister.

Människor, du vet.

Men – det finns en skillnad. Du, jag och många andra kan komma undan med misstag på jobbet. Vi gjorde lite för lite, lite för mycket, eller lite fel. Och kom undan med det.

Inte snutarna. Allting, inte minst i stressade och farliga situationer med våld eller hot inblandat, ska skötas perfekt, minutiöst och efter regelboken i varje sekund.

Mänskligt? Rimligt? Vettig kravspecifikation? Ja, om det gäller robotar. Inte människor med adrenalin, rädsla, skräck. Som du och jag.

Så här skriver en av mina polisvänner på Facebook efter kravallerna i Malmö:

”Upprörande hur vi poliser ljuger. Det var ju inte gatsten de stackars ’motdemonstranterna’ kastade mot polisen (i självförsvar?). Det var ju bara sten. Bara sten? Aha, jamen då är det ju okay. Eller?

Jag är så oändligt trött på smutskastningen av dem som sköter sitt jobb att försvara demokratin. Ska vi ha yttrandefrihet? Eller ska vissa, utvalda åsikter förbjudas? I så fall, vem bestämmer vilka? Låt höra, ni som vet allt?

Evelyn Beatrice Hall (inte Voltaire), skrev: ”Jag håller inte med om vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rättighet att säga det.” Precis så måste jag som polis tänka när jag skyddar nazister, anarkister, kommunister, islamister eller vad det nu kan vara för -ister som tycker annorlunda än jag.

För nästa gång kan det vara jag som tycker annorlunda än du och vill uttrycka min åsikt offentligt.”

Bättre än så kan jag inte uttrycka det. Tack, Bosse.

Och du som läser det här – läs Bosses sista rader en gång till.

Tack.

Och – en sista tanke: Vill du leva i ett samhälle när de inte kommer, snutjävlarna alltså, när det hänt dig eller ditt barn något?

Efter lite tv-tittande känner jag en ovanligt stor trötthet över att se hur våra högt betalda politiker håller sig på en sandlådenivå som tycks mig strax under de svenska dagisbarnens.

De blå tycks vara överens om att Stygge Löfvén till varje pris ska hindras att bli statsminister, lite oklart varför.

Löfvén. En riktig stygging. Foto: Magnus Länje

De rödgröna tycks vara överens om att Stygge Reinfeldt till varje pris ska hindras att bli statsminister, lite oklart varför.

Reinfeldt. En riktig stygging. Foto: Martina Huber.

Det enda alla tycks vara överens om är följande:

Viktigare än miljöfrågor, försvarsfrågor, skolfrågor, äldrevårdsfrågor, infrastruktur, sjukvård, finansiering och utrikespolitik är att frysa ut ett av de åtta demokratiskt valda partierna, ett parti som dessutom enligt de senaste mätningarna har stöd av drygt tio procent av de tillfrågade svenskarna.

Jimmie. Styggast av alla, om man får tro de andra.

Det känns ju riktigt tryggt och bra att några av de här kvinnorna och männen bakom dessa slutsatser ska leda landet efter valet. Mitt säkra stalltips till dem:

Fortsätt kasta grus och skit på varandra, smutskastning är det enda vettiga politiska sättet att vinna valet. Och glöm för guds skull inte att frysa ut Stygge Åkesson. Lyckas ni med det så kommer också landets samtliga problem att försvinna omedelbart och vi kan alla leva vidare lyckliga.

PS: Min röst är, som alltid, till salu.

Fundera gärna en stund över anledningen.

Jag minns den tid – när jag var liten valp, alltså – när man kunde tro på politikerna eller det åtminstone fanns en hygglig chans att de menade vad de sa.

Jag minns den också som en tid när man kunde förstå varför de sa som de sa, eller fattade de beslut de fattade.

Det var då, det.

Nu, inte minst valrörelsen 2014, tycks vara överraskningarnas tid. Dels för att valrörelsen inleds med lamare budskap än jag någonsin sett. Folkpartiet kan inte ens stava rätt på sina affischer och de andra har heller inte mycket att komma med.

Året har präglats av en skräck för Sverigedemokraterna, inte minst efter partiets stora framgångar i EU-valet. Mycket har handlat om att vråla ”nazister”, ”fascister” eller något annat ”-ister” åt partiet istället för att a) bemöta dem sakligt och b) framföra ett eget, bättre, politiskt alternativ.

Resultat: SD växer. Och växer och växer. Är plötsligt det tredje största partiet i Sverige.

Motståndarna ryser. Svenskarna ryser (nyktra, på dagtid. Med kartongvinet i näven går snacket i andra riktningar vid grillen i villaträdgårdarna, när sanningen kommer fram).

I går gjorde statsministern ett uttalande som fick både de egna och motståndarna att sätta kaffet i halsen. Enligt Aftonbladet (http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19374579.ab) sa han bland annat:

”– Vår bedömning är att den väldiga hänsynslöshet i en trasig värld vi ser i vår absoluta närhet  är så pass allvarligt att allt fler människor kommer att tvingas fly till Europa och Sverige, säger Fredrik Reinfeldt.

Statsministern bad därför svenska folket visa sympati för de människor som flyr för sina liv och kommer till Sverige. Han säger att flyktingströmmen kommer att nå nivåer liknande de under Balkan-krisen på 90-talet.

– Det leder till diskussioner hemma i Sverige, vad kommer det kosta och jag kan redan nu säga att det kommer leda till stora kostnader, säger Fredrik Reinfeldt. De är så pass omfattande att det kommer att lägga ytterligare restriktioner för vad som finns utrymme för i offentlig finansiering. Därför lovar vi nära nog ingenting i den här valrörelsen, det kommer inte att finnas utrymme för det.”

Vad han säger kan jag, som amatörpolitisk kommentator, bara tolka på ett sätt:

”Ledsen, tjejer och grabbar. Det blir ingen bättre skola. Det blir ingen vettig åldringsvård nu heller. Försvaret kan ni glömma. Snuten och brandkåren får klara sig med det de har. Vägunderhållet får vänta. Skattehöjningar, mja, det får nog bli så. Vi behöver nämligen ta emot 60 000 flyktingar till. Eller 100 000. Eller – ännu fler. Vi har visserligen ingen plan för dem, inga bostäder, inga jobb och inga pengar. Men det skiter väl jag i, det viktiga är att världen tycker att vi är duktiga. En humanitär stormakt, det är vad vi är, minsann. Ingen behöver ju veta att de får tugga cornflakes i träbaracker i fem, sju år eller så, eller hur?”

Typ.

Jag kan, också som amatörpolitisk bedömare, bara tolka bakgrunden till uttalandet på följande sätt:

a) Reinfeldt har, över natt, i hemlighet blivit en slug Sverigedemokrat

b) Han har fått hjärnsläpp och tror att vänstersympatisörer plötsligt ska bli moderater

c) Han är en desperat, synnerligen taskig skytt och sköt sig i foten istället för att träffa Löfvén

d) Han har akut börjat sniffa enorma mängder kokain

Jag gissar på alternativ c. Men oavsett vilket, kan jag se hur Jimmie Åkesson och hans medarbetare gnuggade händerna av förtjusning och i dag meddelar partiet mycket riktigt att de ändrar kurs för skutan i valrörelsen för att nu be herr Reinfeldt redogöra för finansieringen av det hela.

Jag tror minsann att herr statsministern bjöd Sverigedemokraterna på ett par procent till i valet.

Tänk så det kan gå.

Nu är ju herr statsministern inte ensam om självstympning. När sossarna lyckligt meddelar att de fått partiets klokaste kvinna, Margot Wallström, att komma tillbaka, ropar de i nästa sekund på mannen som fick henne att försvinna med en rysning, Göran Persson.

Och Persson har en enda viktig fråga innan han meddelar om han återvänder:

”Får jag ta korna med mig?”

Ibland önskar jag att jag vore religiös.

För nu behöver Sverige hjälp från ovan.

I konstens namn har människor låtsats vara självmordbenägna, krupit runt nakna på golvet, skällt på folk och försökt bita dem. Blottat sig, sprungit nakna genom stan. Smort in sig med färg eller något annat. Gapat och skrikit, gråtit, svultit och … tja, vad har inte gjorts?

Om några veckor är det val i Sverige. Var går gränsen mellan ett konstnärligt inlägg i personvalsdebatten, politisk satir och – reklam? Vad händer om man låter huvudpersonen i en roman ge sig in i svensk politik på ett högst oväntat sätt?

Buthler & Öhrlund testar nu gränserna med ”Erövraren”, den senaste boken om Christopher Silfverbielke!

Fundersam över rubriken? Om du börjar med att läsa det blogginlägg min älskade dotter, en ut i fingerspetsarna äkta humanist (då, inte efter det hon utsatts för) skriver, så kanske du sedan förstår mitt inlägg bättre:

http://stardustchild.blogg.se/2014/august/att-vara-lite-mindre-stark.html

Det Bella skriver river upp såriga minnen som börjar blöda igen, och mitt raseri växer på nytt. Mot elaka skitungar. Mot idiotföräldrar som lät barnen bli aggressiva och elaka för att de inte hade tid med dem. Mot tandlös skolpersonal som med halvöppna munnar hänvisade till värdelösa antimobbningplaner utan att för en sekund överväga vad sunt förnuft är. Något så simpelt som rätt och fel. Hur svårt kan det vara?

När jag skriver det här är vi, tack och lov, förbi den period då vår underbara dotter fick stryk fysiskt och psykiskt av idioter, indirekt påhejade av karriärsidkande föräldrar och menlös skolpersonal.

Därför skriver jag inte det här enbart för mig själv, för Isabell eller vår familj. Utan för att jag känner minst en av mina läsare som gråtande brukar mejla mig och berätta samma historia. Nu handlar det om ett annat barn, i en annan stad. Men om samma idiotföräldrar och samma tandlösa skolpersonal.

Jag kräks när jag läser. Och jag blir rasande igen.

För dig som inte förstår, kommer här en snabblektion: Det går alldeles utmärkt att sitta hemma i soffan och vara humanist och förstående till allsköns korkade jävla beteenden, från både ungar och deras föräldrar, oavsett om de försvaras av ”bokstavssjukdomar” eller något annat.

Tills det drabbar ditt eget barn.

På en sekund förvandlas du till lejon eller lejoninna, för att försvara din avkomma. När du dessutom kommer på att en händelse inte är isolerad, då är saken enkel.

Det är krig.

I vårt fall såg vi en underbar, alldeles för snäll och förlåtande flicka förvandlas från en liten livsglad varelse till ett skadat, gråtande, skrämt vrak som inte längre tordes gå till skolan. Vi pratar om en flicka som blev spottad i ansiktet, slagen blodig, kallad för ”jävla hora” vid åtta års ålder! Om en flicka som dagligen blev hånad för sina kläder, fick tidningsbuntar kastade i ansiktet och blev utfrusen. Av ett gäng snorungar som inte hade föräldrar värda namnet.

Kampen, striden, nervositeten, klumpen i magen blev flera år lång. Jag lärde mig mycket, alldeles för mycket. Förutom att jag satt i olika föräldraråd i nio års tid och mötte både föräldrar och skolpersonal, mötte jag nu mobbingförövarnas föräldrar, och skolpersonal jag föraktar djupt än i dag.

För att de inte vågade vara vuxna. Visa sunt förnuft. Säga ifrån.

I dag är kampen, sedan många år tillbaka, tack och lov över. I det sista fallet blev det svidande dyrt för skolan som fick betala skadestånd sedan Skolverket hotat att dra den inför Tingsrätten, med massiva bevis i fickan.

Men det ligger ingen glädje i att vinna. Det ligger ingen tillfredsställelse i ett ekonomiskt skadestånd. Ty, som du kan läsa i Isabells blogg – såren finns kvar. Såren kommer alltid att finnas kvar. Utom hos förövarna, idioterna, ungjävlarna, föräldrarna, antimobbingteamen, rektorerna som kom undan skadeslösa.

Jag minns två rektorer och en högst ansvarig skolpolitiker, alla tre kvinnliga (för det finns ju av båda könen) kärringar som inte tordes stå för sitt ansvar och som darrade på rösten när jag frågade om jag fick kalla dem horor, spotta på dem eller slå dem blodiga. Det fick jag inte. Jag förklarade då att vi hade samma uppfattning och att barn i skola omfattas av arbetsmiljölagarna. Jag gav upp när den i kommunen högst ansvariga moderatpolitikern, Maria Stockhaus, med gnällig röst sa:

Stockhaus. Tycker att mobbarna kan få vara kvar i lugn och ro. Nu siktar hon på en högre politisk karriär. Gud bevare oss.

”Men vad tycker du att vi ska göra då, Dag, tycker du att vi ska flytta på mobbarna?”

Just det. Fuck you, Stockhaus, för att du inte tordes stå upp!

Förövarna, kretinerna och deras retarderade föräldrar, åker leende vidare i sina dyra tjänstebilar mot vidare karriärer, glatt förnekande att de skitit i sina barns uppväxt, aldrig varit där för att uppfostra barnen att bli vettiga varelser. För att suv:en, banken eller klänningarna var viktigare. Och för att de skiter i hur det gick för offren för deras skitungars framfart. Eller, i Stockhaus fall, för att hon dessvärre tycks ha en politisk framtid – gud bevare oss väl.

Till alla er – och ni vet alldeles förbannat väl vilka ni är, ty större är inte det lilla skitområdet vi bor i – har jag bara en sak att säga:

Fuck you! Fuck era värdelösa skitungar och fuck era värderingar!

Det finns någonting era krympta ärthjärnor hittills inte kommit fram till. Bland annat att vi möts igen. På något sätt, någonstans. Där rollerna är omvända. Där ni måste ta ansvar.

Det blir ingen rolig dag.

För er.

Titta noga på ordet i rubriken.

Respekt.

Det vackraste ord jag vet.

Jag blev inbjuden att, tillsammans med några andra författare, tala på Bokens Dag i Lysekil. Jag tackade ja.

När jag sedan såg att de övriga bestod av Katerina Janouch och Herman Lindqvist blev jag nervös. Skulle jag dela scen med två synnerligen etablerade, och i var sin genre, kända författare? Tydligen.

Inför uppträdandet fick vi frågan om vilket det vackraste ord vi visste, var.

Jag svarade: Respekt.

Jag kommer nu, långt efteråt, inte ihåg exakt vad Katerina och Herman svarade men vill minnas att det var något i stil med ”Kärlek” och ”Fred”. Vackra ord, de också.

Det var kul, det där i Lysekil, av flera skäl (ja, det här är en avvikning, så håll ut – jag kommer till poängen): Jag hade aldrig varit där förut men superproffsiga PR-chefen på mitt dåvarande förlag Bra Böcker, Eva Ahlkvist, hämtade mig i Göteborg och körde mig till Lysekil (tack, Eva!) där hon tog hand om mig tills allt var över.

Jag höll det där föredraget på scenen och insåg snart att varken Katerina Janouch eller Herman Lindqvist var farliga. Faktum var att bägge hade en enorm portion humor och att Herman och jag efteråt blev goda vänner över försvarliga mängder whisky.

Till saken hör också att jag någon vecka efteråt fick ett mail från en dam som suttit i publiken. När vi kom in hade hon först viskat något till sin man om Katerina, därefter något om Herman. Och när jag kom in hade hon viskat:

”Men herregud, vad gör Jack Nicholson i Lysekil?!”        

Nicholson?

Kul liknelse, tyckte jag och många andra.

Men – på scenen blev vi alla tre tillfrågade om vilket som var det vackraste ord vi visste och jag svarade:

Respekt!

Min tes: Om alla människor på jorden, oavsett tillhörighet, ras, religion, nationalitet, politisk övertygelse skulle visa alla andra respekt, så skulle vi inte ha ett enda krig eller en enda konflikt. Ty vi behöver inte gilla varandras övertygelser, eller ens förstå dem, bara respektera dem.

Enkelt, eller hur?

Tyvärr inte alls.

Jag tänker tillbaka på alla de gånger under mitt liv, både det privata och framförallt det yrkesmässiga, som jag träffat människor som till varje pris försökt köra ner sin övertygelse i halsen på mig.

Tråkigt. Jag har som journalistisk och/eller fotograferande observatör besökt religiösa sammankomster i olika trossamfund, lyssnat på politiker från extremvänster till extremhöger, bevittnat gruppsexorgier med 800 deltagare, varit på bikerfestivaler, miljöfestivaler, träffar för modellbyggare och gudvetvad.

Och alla har, på sitt sätt, försökt omvända mig. Talat om att vägen till lycka är Gud, Allah, gruppsex, modellflygplan, skogen eller något annat.

Mitt svar har alltid varit detsamma – att jag är nyfiken på vad de gör, lyssnar och lär, men att jag inte delar deras tro, fascination eller tillhörighet.

Det har de dessvärre inte kunnat respektera.

Kanske, kanske börjar och slutar världens alla problem med brist på respekt. Det vore ju så bra om du kunde tro på dina grejor och att jag respekterar det, medan du respekterar att jag tror på något annat – eller inte alls.

Men så enkelt blir det ju inte, vilket både förvånar mig och gör mig ledsen. Senast för några veckor sedan satt jag i ett samtal med en djupt troende, kristen protestantisk kvinna i USA. Jag lyssnade på henne, försäkrade att jag respekterade hennes tro, men påpekade också att jag inte är troende och att jag vill bli respekterad för det.

Det fungerade inte. Kvinnan var en värre fundamentalist än dem vi brukar använda som exempel. Långt fram på morgontimmarna förklarade hon att det fanns en räddning för mig också, om jag bara läste vissa stycken ur Bibeln eller ungefär tvåhundra sidor ur andra böcker som förklarade Sanningen för sådana som mig.

Inte undra på att det är krig och konflikter i världen.

Ska vi ta och lagstifta det där med Respekt och komma fram till följande:

Om du tror att Allah, gruppsex eller modellbyggande ger dig livslång lycka och ett liv efter detta, så kör på det.

Men – låt mig vara ifred. OK?

Det är valår i år och det finns en hel massa frågor jag skulle vilja se svaren på innan jag eventuellt stoppar en röstsedel i ett kuvert. Därför har jag i dag mailat följande frågor till alla riksdagspartier samt Feministiskt Initiativ och Junilistan.

Det ska bli oerhört spännande att a) se vilka som svarar och b) jämföra svaren, som ju rimligtvis borde vara identiska om alla har full koll och talar sanning:
Hej!
Inför höstens val har jag följande frågor till ert parti:

1. Hur stor var budgeten för försvaret (inklusive fredsbevarande insatser i andra länder) 2013? Hur stor var den faktiska kostnaden?
2. Hur stor var budgeten för skola/utbildning 2013? Hur stor var den faktiska kostnaden?
3. Hur stor var budgeten för vård/omsorg/äldreomsorg 2013? Hur stor var den faktiska kostnaden?
4. Hur stor var budgeten för rättsväsendet 2013? Hur stor var den faktiska kostnaden?
5. Hur stor var budgeten för utrikesdepartementet/svenska ambassader och konsulat utomlands/andra diplomatiska åtgärder 2013? Hur stor var den faktiska kostnaden?
6. Hur mycket kostade vårt medlemskap i EU 2013? Hur mycket fick vi tillbaka i form av EU-bidrag i olika former?
7. Hur stor var budgeten för immigration/asyl/flyktingmottagning (inklusive budgeten för Migrationsverket) 2013? Hur stor var det totala kostnaden för detta?
8. Vilken anser ni vara den absolut viktigaste frågan inför valet hösten 2014?
Tacksam för snart svar.
Bästa hälsningar,
Dag Öhrlund
dag@ohrlund.se