Mina vänner, i morgon är det dags.

De som känner mig bäst vet att jag inte är speciellt bekymrad över vem som än vinner i morgon – det blir lika sorgligt oavsett och det mest tragiska är att tomtarna som kostar oss en kvarts miljard om året enbart i löner inte vill samarbete över gränserna, kavla upp ärmarna och göra sitt jobb.

Däremot är det något jag inte riktigt har förstått. Jag har hört hur fult och förfärligt det är med vinster i välfärden och också förstått att de tidigare underbetalda kvinnor som nu startat egna städbolag och fått ett rimligt liv, tydligen borde steglas på torget. Jag förstår inte riktigt feminismen eller logiken i detta, men det är så mycket jag inte förstår.

Nu undrar jag följande: Varför är det fult med privata vinster i välfärden, men helt okej att privata företag tjänar hundratals miljoner på flyktingförvaring? Ta en titt på bifogade dokument från SvT och märk väl att Bert Karlssons företag är med på listan. Missa inte heller rörelsemarginalerna till höger – i vissa av dessa företag är varannan krona ren vinst.

När nu våra politiker gapar och skriker om hur humana de är, att Sverige är en ”humanitär stormakt” och hur duktiga vi är på att ta emot och integrera (ha!) flyktingar – vore det då inte rimligt att de som gapar högst också se till att göra jobbet själva istället för att andra håvar in miljoner på det?

Jag förutsätter att de politiker som vinner från och med måndag påbörjar arbetet med att förstatliga flyktingförvaringen.

Dessutom vore det – i humanismens namn – kanske på tiden att uppfinna ett system som gör att flyktingarna får besked om sin framtid, innan det hinner växa skägg på deras barn i barackerna.

Kort sagt, att ha en plan.

Bara en tanke, liksom. 

Slutspurt före valet i Sverige 2014 och med sorg i hjärtat konstaterar jag att det är den mest sjuka, patetiska, förljugna, barnsliga och – förutom detta – innehållslösa valrörelse jag sett i hela mitt vuxna liv.

Innan vi går vidare är det viktigt att förstå följande: 349, av alla de politiker som käbblar i valrörelsen, är riksdagskvinnor och -män. Förutom statsministern och talmannen som tjänar 156 000 vardera i månaden, tjänar riksdagsmännen 59 800 vardera. Då har vi inte räknat med mobiltelefoner, sekreterare, ”basutrustade” tjänsterum, ersättning för dubbel bosättning, resekostnader, livvaktsskydd etc, etc. Enbart lönerna utgör över 21 miljoner kronor i månaden.

En kvarts miljard om året.

Dessutom – hämtat direkt från riksdagens hemsida: ”En ledamot som avgår före 65 års ålder efter minst tre års sammanhängande arbete i riksdagen har rätt till inkomstgaranti. Det innebär att riksdagen garanterar en före detta ledamot en viss inkomst varje månad.”

Bara så att du vet. För säkerhets skull nämner man ingen summa. Eller – hur lång ”pensionen” är efter tre års arbete.

Pengarna är inte det största problemet här. Jag har alls ingenting emot att bra och kompetenta ledare har en bra lön. Bekymret utgörs till stor del av att de här människorna tycks ha glömt vem som är deras chef, vem som betalar lönen.

Nämligen – du. Just du.

Integriteten då: När jag var liten valp bad jag min far förklara för mig vad de olika partierna stod för. Det var inga problem. Högerpartiet företrädde företagarna/kapitalisterna/de rika. Centern var böndernas parti. Folkpartiet var lika obegripligt då som nu. Sossarna var arbetarnas parti och kommunisterna ville helst göra revolution.

Det var vattentäta skott mellan partierna och inte nog med det – de stod för sina åsikter och program även i motvind.

Det var då, det.

När mina döttrar i dag frågar mig detsamma som jag frågade min far, är jag svarslös. Om jag tejpar över partimarkeringarna så kan jag inte skilja på moderaternas och sossarnas partiprogram. Moderaterna påstår sig vara jobbarnas parti och den så kallade vänstern – mest en tandlös kärring som tävlar med moderaterna om vem som mest svikit sina väljare – påstår sig stödja småföretagarna. Det är ingen ordning på någonting.

Det där med val och valrörelse är viktiga grejor. Det handlar trots allt om vem som ska styra skeppet Sverige under de kommande fyra åren och även om det aldrig kommer att kantra mer än några grader åt höger eller vänster på mellanmjölkens hav – ty vi är ju alltid så världsbäst och mest lagom i världen, vi svenskar – så kan de där graderna ha en viss, eller stor, betydelse. Inte minst för de barn, sjuka och äldre som vi nu skiter i till förmån för en hel del annat.

Årets valrörelse har fått ungarna på vilket dagis som helst att framstå som raketforskare jämfört med de sorgliga figurer som tagit på sig mikrofoner i tv:s direktsändningar. De etablerade politikerna har försökt gömma åttio procent av sin handlingsförlamning genom att skylla allt på den som – om jag förstått saken rätt – har förstört Sverige sedan urminnes tider och kommer att svara för vår undergång. Om Åkesson får bestämma kommer vi tydligen omgående att börja bygga koncentrationsläger i Sverige.

När det tricket inte längre fungerade, började blocken kasta grus på varandra istället för på Åkesson. De rödgröna deklarerade att de minsann skulle ordna en misstroendeförklaring mot Reinfeldt om han försökte styra en minoritetsregering. Alliansen kontrade genast med att de skulle fixa en misstroendeförklaring mot Löfven om han hamnade i samma situation.

Sedan kom Schyman ångande och förklarade – efter att ha presenterat ett helt osannolikt paradisprogram – att hon inte ville prata om finansiering och pengar. Ty så ”fyrkantig” fick man inte vara som människa.

Jodå, Gudrun. Alla vi som betalar räkningarna istället för att som Sahlin ljuga för vår partner och gömma dem i en kökslåda tills de går till indrivning, vet exakt hur jävla fyrkantigt livet och räkningarna är. Det finns en verklighet och den måste vi leva i. Förvånad?

På toppen av detta kommer ett gäng – med blöta fingertoppar i luften och i sista hand ihopsnickrade – valaffischer och partiprogram som kan få vem som helst att gråta. Eller – bli förbannad.

Det förvånar mig inte ett dugg att 65 % (!) av väljarna (enligt en av alla undersökningar) två dagar före valet inte vet vem de ska lägga sin röst på. Själv skulle jag helst just nu se åsnan från Shrek-filmerna som statsminister. Han är inte helt obegåvad och skulle åtminstone få mig att le. Fiona kommer garanterat att få en ministerpost.

En vän till mig uttryckte den kloka åsikten att den som inte röstar omedelbart ska bli av med sin rösträtt.

Det tycker jag också.

Men om det inte finns något att rösta på, då?

Gör som jag. Rösta blankt. Uttryck ditt missnöje, men gör din plikt.

Sannolikt kommer de fega skitarna som styr oss att göra som de försökt förr – att mörka blankrösterna eftersom de blir för många och eftersom de utgör det värsta misstroendevotum som finns.

Men så länge ingen av de egenkära i partierna kan presentera en egen vilja, och så länge de inte klarar att bilda en regnbågsregering som kavlar upp ärmarna och tar itu med de verkliga problemen i Sverige, får de leva med missnöjet.

Ha det så kul på söndag. Det handlar om – ditt liv!

För några år sedan inbjöds jag som flera gånger tidigare att tala vid Bokens Dag, denna gång i Lysekil. Vi var tre författare och efteråt mailade en kvinna till mig:

”Först kom Herman Lindqvist in och då viskade jag till min gubbe att Herman kan vara lite träig. Sedan kom Katerina Janouch in och då viskade jag att hon är ju kul. Sedan kom du in och då viskade jag’vad fan gör Jack Nicholson i Lysekil’?”  

Lik Nicholson?

I förbigående kan jag för övrigt berätta att Herman är allt annat än träig. Efter framträdandet drack vi en del whisky och Herman visade en humor som få kan slå.

Men Lysekil handlade om något helt annat. I förväg hade vi fått instruktioner om att tänka ut det vackraste ord vi visste, och kunna motivera det på scenen. Nu så här i efterhand minns min ruttna hjärna inte vad de andra svarade, men jag sa:

Världens vackraste ord är – respekt.

Min motivering var, och är fortfarande följande:

Om precis alla människor på hela jorden hade visat respekt i ordets yttersta bemärkelse, så hade vi inte haft några problem.

Inget hat. Ingen rasism. Inga krig. Ingen svält.

Ingenting.

Nu kommer det här naturligtvis – och tragiskt nog – aldrig att ske, av en hel massa skäl som du själv kan räkna ut.

Men håll med om att det är en väldigt vacker tanke.

Trevlig helg!

Förstå: Min fru Katten och jag har inofficiellt världsrekord och Nobelpris i mögelskador, vattenläckor och all skit du kan föreställa dig när det gäller ett hus. Det senaste rekordet slog vi när vi under två år hade hantverkare hemma varje dag under elva och en halv månad. Tro mig – det finns inget som att vakna av att någon bilar bredvid din säng klockan sju en bister vintermorgon, när du jobbat till två på natten innan.

Men nog om de stora frågorna just nu, låt mig ägna mig åt en skitsak som är nog så viktig:

Toalettsitsen.

Under den senaste av alla badrumsrenoveringar köpte vi en toalettstol av märket IDO.

Det skulle vara kvalitet, försäkrade säljaren på K-Rauta, där vi köpte allt till badrummen. Möjligen trodde han på vad han sa, vad vet jag? Det finns ju folk som tror på brinnande buskar också.

Låt mig göra en lång historia kort. På sju år har vi bytt ut fem trasiga sitsar till IDO-toaletten på grund av att de är skräp med bristfälliga plastdetaljer. Det hade väl varit okej om vi fått betala de priser IDO sannolikt betalar barnarbetarna i Kina, men eftersom tillverkaren envisas med att varje gång klå oss på 649 kronor för några små plaststycken, så känns det för femte gången inte okej. Det hade varit billigare att köpa en ny, komplett toalettstol av annat märke, inser vi nu.

Men K-Rauta kan man lita på. Eller? Förra gången jag kom dit och betalade 649 kronor försäkrade säljaren med seriös uppsyn:

”Spara bara kvittot, hörru, så här får det inte gå till! Kom hit om den går sönder så ska vi reda ut det här!”

Det gjorde vi i dag, med den trasiga sitsen och kvittot i handen. Den nye säljaren tittade bekymrat på oss:

”Ni skulle ha varit här för en timme sedan.”

”Varför det?”

”Då hade IDO en representant på plats. Och det är klubbdag i dag. Vi bjuder på varm korv och saft. Och kaffe.”

”Vi vill inte ha varm korv. Vi vill bara ha en hel toasits.”

”Tråkigt. Ni skulle ha varit här för en timme sedan. Då var han här. Och vi bjöd på varm korv och …”

”Men er säljare sa ju att … ”

”Så du har inte hans namn uppskrivet?”

”Nej.”

”Det var ju tråkigt. Ni skulle ha varit här för en timme sedan.”

Och så vidare. Förmodligen känner du igen jargongen från en massa diskussioner med en mängd människor på många företag. Kommer någon ihåg en uppgörelse med ett handslag? Nej. Kommer någon ihåg någonting? Nej. Vill någon ta ansvar för något? Helst inte.

Det här är en av anledningarna till att jag älskar WalMart i USA. Jag kan inte minnas hur många gånger under de senaste åren jag stegat fram till bytesdisken med en trasig, misshandlat vara i en bruten förpackning och börjat komma med en förklaring, men direkt blivit avbruten av ett leende och:

”Do you have the receipt, sir?”

Jag har varje gång lämnat butiken med ett leende och pengarna tillbaka. Därför att WalMart – till skillnad från IDO, K-Rauta och en hel massa andra företag – fattat galoppen med att hålla kunden nöjd, glad och leende.

Inte minst när man försökt sälja på kunden skit. Och misslyckats. :o)

Dagens historia slutade med att säljaren på K-Rauta rekommenderade en helt annan, fantastisk toasits med starkare fästen. Eftersom det var klubbdag och vi fick rabatt, lämnade vi butiken rånade på mindre än 500 kronor. Detta visade sig dock vara en klen tröst eftersom två normalbegåvade personer inte, trots säljarens garantier, lyckades montera sitsen på toalettstolen.

I det globala perspektivet är det här naturligtvis något man inte ens ska knysta om, då miljoner människor önskar att de hade tillgång till en toalett.

I det lilla perspektivet gör det vardagen till ett helvete. Är du med? ;o)

Under den senaste månaden har jag skrivit ett antal blogginlägg som det blivit liv om. Om polisen. Om det politiska klimatet i landet. Framförallt om vikten av åsikts- och yttrandefrihet.

Som tack för detta har jag huvudsakligen fått positiva kommentarer, en del neutrala, rätt många negativa och ett och annat hot.

Det som förvånar mig och gör det hela tragiskt, är hur många människor som under anonym flagg orkar ödsla energi på negativa eller hatiska kommentarer, istället för att på ett positivt sätt propagera för sina åsikter under egna bloggar eller fb-sidor.

Det direkt skrämmande är att – många till synes intelligenta – människor som inte kan respektera en annan åsikt än sina egna. De låtsas representera en vidsynt grupp men påminner mer om hur människor i bruna stövlar en gång försökte förbjuda andras åsikter. Sverige 2014.

Oavsett vilket så är det från och med nu en ny doft i det här bageriet. Jag står för mina åsikter öppet, min mailadress och mitt telefonnummer är offentliga uppgifter.

Detsamma kräver jag nu från dig som vill kommentera. Om du inte som jag kan stå för dina åsikter med för-och efternamn och en gällande mailadress, behöver du inte bry dig om att skriva en rad hit, för den blir inte godkänd.

Om jag bedömer att din signatur och mailadress verkar bogus, blir ditt inlägg inte heller godkänt.

Gillar du inte de nya reglerna så skapa din egen blogg eller göm dig bakom de andra fegisarna på Flashback!

Och till dig som skickar nya, anonyma hot efter det här: Med den nya tekniken är du inte riktigt så anonym som du tror. ;o)