Förbjud svenska flaggan och nationalsången!

Först: Du som efter att ha läst det här tänker skicka ett förutsägbart hatmejl i vilket jag tituleras revolutionära svin, kommunistjävel, vänsterhora, sosseas, bög, arsle, snutälskare, nazist, kuksugare, fascist, rasist eller så – vänligen adressera det till ohrlund@junkmail.com – jag älskar nämligen att samla dem på ett viktigt ställe! :o)

Till saken:

Dags att sluta snacka och gå till handling. Om jag förstår saken rätt är det i korthet så att vissa skolor nu förbjuder allt ”onödigt” användande av svenska flaggan, eftersom den kan kränka. Några vaddpikar (underbart danskt uttryck!) till rektorer fastslår att man måste mota Olle i grind innan någon blir ledsen. Se bara här hur elegant rektorerna på Söndrumsskolan i Halmstad dansar med orden:

”Med anledning av att oskrivna med självklara regler utmanas så tas nu regler ner i skrift. På Söndrumsskolan skall den svenska flaggan användas vid flaggdagar enligt svensk almanacka. Skolledningen ansvarar för flaggning. Övrigt användande av svensk eller annan flagga sker i samband med internationellt utbyte. Inget annat användande av svensk flagga är tillåtet.

Traditionerna på skolan är något de flesta elever ser fram emot. När vi har dagar med inslag av maskerad och musik är målet att dessa dagar skall upplevas som positiva av alla. Den svenska flaggan får inte ingå i maskeraddräkten. Maskerad och uppvisningar skall dessutom vara fria från inslag av vapen. Det är positiva och ljusa känslor som skall lyftas fram.”

Eftersom jag ogillar hyckleri och eftersöker logik, konsekvens och effektivitet, har jag följande förslag till hur vi i ett svep kan förbjuda massor som (med kretinens filosofi) alltid kan anses som grovt kränkande mot någon:

Nationalsången, alla svenska ordböcker, folkdräkter (kränkande för dem som inte har en egen), sill, köttbullar, midsommarstång, nypotatis, gräslök, Små grodorna, nubbe, kräftor, västerbottenost (kränkande mot Österbotten), tillverkning av Volvo i Sverige, Kalles kaviar, färgerna gult och blått samt förstås – blond hårfärg (vänligen ta hänsyn till hur kränkta amerikanerna skulle bli om de fick veta att det finns cendré-, brun- eller svarthåriga svenskar). Vidare förbjuds omnämnandet av Nobelpriset, Astrid Lindgren, ABBA, Ingemar Stenmark, Björn Borg (lägg till samtliga svenska världskända stjärnor utom Zlatan här), midnattssolen och – tja, det finns säkert en hel del som jag har glömt.

Som vänlig normalsvensk suckar du nu och inser att det säkert är lika bra att vi gör så här, så att ingen blir arg på oss (ty konflikter och anklagelser om kränkning är nästan det värsta som kan drabba oss svenskar, det värsta är att någon får reda på hur mycket vi tjänar eller vad vi röstar på). Samtidigt blir du kanske bekymrad eftersom du inser att förslaget ovan kommer att få mycket tråkiga konsekvenser för ekonomin.

Men se, som en dansande politiker i riksdagshuset har jag en lösning på det också.

Vi höjer skatterna.

Dessutom sa statsminister Löfven i teve i morse att vi är ett rikt land. För några veckor sedan sa i och för sig hans högra hand Åsa Romson att ”ladorna är tomma”.

lofven

 

 

”Vi är ett rikt land!”

 

 

Romson

 

 

”Ladorna är tomma!”

 

 

 

 

Men äsch, de måste ha missförstått varandra. För vi måste väl ändå lita på dem som styr landet, eller hur? :o)

 

http://nyheteridag.se/nu-forbjuds-skolelever-att-anvanda-svenska-flaggan/?utm_source=sprinkle&utm_medium=widget-53e23ffd6154a&utm_content=nyheteridag.se

 

Brända moskéer och slagna kvinnor …

Julhelg 2014. Inte helt oväntat en rad tragiska trafikolyckor. En man hittas ihjälskjuten i Malmö. En lokal som används som moské i Eskilstuna brinner upp och branden anges vara anlagd.

Illa, om så är fallet. Vi har religionsfrihet, det här ska föreställa ett modernt land och då springer den som har ett uns av intelligens inte omkring och bränner samlingslokaler för troende, oavsett vilken religion dessa utövar.

Enligt tidningen Expo – vars sanningshalt jag förstås inte törs gå i god för personligen, men den anses ju vara seriös – så är det här det fjortonde attentatet mot moskéer 2014. Det har handlat om allt från klotter och krossade rutor till nu – mordbrand. Det här är bara ytterligare ett tecken på hur kylan i Sverige blir värre, hur intoleransen ökar, inte minst eftersom våra politiker belägger sig själva och andra med munkavle och vägrar ha en öppen diskussion om hur vårt samhälle ser ut och om hur vi vill ha det, nu och i framtiden. Vad vi konkret bör göra för att ha det så gott som möjligt. Och kanske i diskussionen lägga undan den vackra men naiva tanken om att alla alltid ska älska varandra, eftersom det aldrig kommer att ske. Men ändå försöka hitta en hygglig, realistisk lösning.

Utan att ens ha läst några siffror vet jag också att ett antal sjuka män pryglat skiten ur sina kvinnor under helgen.

Tragik. Politikerna – och då och då Systembolagets reklambyrå – väljer den lätta vägen:

Skyller på alkoholen.

Det är inte sprit som slår människor. Det är inte knivar som dödar, inte bilar heller.

Det är människor. Människor som inte mår bra. Människor som är desperata. Som är rasande, mentalt sjuka, som har bråttom, som …

Människor.

Enligt den senaste statistiken jag såg får en kvinna i månaden (!) sätta livet till för att deras galna män slår ihjäl dem.

Det finns fall som vi inte kan förhindra för att vi inte sett eller förstått förrän det är försent. Eller för att någon som har sett, inte har ringt och anmält. Eller för att anmälan inte tagits på allvar.

Men det finns massor av fall som kunnat förhindras.

Om politiker och lagstiftare menat allvar.

När jag blir diktator blir min första lösning den här:

Vi tar hjälp av den utmärkt fina nya tekniken. Varje man som hotat eller misshandlat en kvinna förses med fotboja (det här gäller naturligtvis även kvinnor som misshandlat män). Tekniken är utmärkt säker. När våldsmannen traskar innanför den magiska gränsen, låt oss säga två kilometer, går ett prioriteringslarm direkt till polisen som skickar en bil och förhoppningsvis hinner fram innan dåren börjar misshandla igen. Och oavsett om han hunnit fram eller ej förpassas han direkt till fängelse eftersom han redan brutit mot den överenskommelse hans förra straff innebar.

Hur svårt kan det bli?

Jo. Uppenbarligen är det jättesvårt, eftersom det inte genomförs. De som håller i trådarna är betydligt smartare än jag och det här, eller något ännu smartare, kunde varit verklighet för länge sedan. Vi hade kunnat rädda många kvinnors liv och ett stort antal barn hade sluppit bli av med den enda föräldern de kunde vara trygga hos.

Men det var inte tillräckligt viktigt för politikerna, de som ger lagstiftarna uppdrag. Samma politiker som skär ner bidragen till alla de kvinnojourer där människor ideellt sliter med det som staten borde ha tagit tag i – att erbjuda utsatta kvinnor och barn skydd.

Det är väl därifrån mitt så djupa politikerförakt kommer, för att jag inser att alltför många folkvalda babblar, ler mot tv-kamerorna men inte menar allvar.

Så, för säkerhets skull tar vi det där med jämlikheten igen:

Sossarna drev landet i fyrtio år innan de borgerliga tog över det i åtta.

Under fyrtioåtta år (!) lyckades ingen av dessa vältaliga kostym- och kjolnissar lagstifta och driva igenom något så enkelt som lika lön för lika arbete, vilket hade varit en ganska bra början.

Tänk på det en stund.

Tror du att någon av dem menar allvar?

Det här, och resten av problemen, tycker jag att vi ska fortsätta diskutera. Men just nu – i helgtider – vill jag skänka en tacksamhetens tanke och hylla alla de vardagshjältinnor och hjältar som ser till att vårt samhälle fungerar medan vi andra äter skinka och glor på tv: Sjukvårdspersonal, ambulanssjukvårdare, poliser, brandmän och alla som har jour, oavsett yrke. Tack för att ni offrar era helger för oss, inte minst ni viktigaste med de sämsta lönerna!

 

 

Tomtens bekymmer

Tomten ringde för ett par veckor sen. Han lät deppig. Jag föreslog att vi skulle träffas, ta ett par järn och snacka igenom problemen. Det är ju sånt vänner är till för.

Tomten och jag har varit goda vänner i snart femtio år. Han är en hyvens kille, och lever som de flesta tio månader om året. Har familj och avbetalningar, bor i radhus, går på a-kassa, har för högt kolesterolvärde och tar väl några järn för mycket. Men han är som sagt en bra kille, med glimten i ögat och massor av yrkesstolthet.

Han kom flåsande in på baren en halvtimme för sent. Jag smakade på min irländska whiskey och beställde en åt honom.

”Hur är läget?” undrade jag.

”För jävligt”, stönade han. ”I år känns det värre än någonsin”.

Han tog sig åt ryggen med en grimas:

”Det är dom här datorerna. Jag knäcker mig på att kånka på laptops och surfplattor. Varför kan dom inte ge ungarna raggsockor som förr?”

Sedan berättade han om allt det andra.

Det var stressigt. Efter tio månaders arbetslöshet fick han jobba häcken av sig och hann inte med i alla fall. Dålig lön, hemska arbetstider, bequerelfulla renar och nissar utan ansvarskänsla hörde till vardagen.

”Ta bara transporterna”, muttrade han. ”Jag har åkt omkring i den där slädjäveln så länge jag kan minnas. Den har varken hands-free, värmestol, ABS, GPS eller fram-medsdrift. Den är helt enkelt livsfarlig, och jag vet inte hur många gånger vi har åkt i diket de senaste åren. Renarna är väl inte världens miljövänligaste heller – de skiter ju ner hela stan under ett pass. I år la jag in om att få en Chevavan istället, men det finns inte pengar, säger chefen. Tänk dig själv – Transport skulle aldrig godkänna att en enda av deras andra gubbar körde en meter under samma villkor som jag, med överlass och allt!”

Vi drack mer whiskey och han frågade hur jag hade det. Jag gnällde lite, men insåg snart att Tomten hade värre problem. Och fler.

”Man börjar ju bli till åren, och att gå arbetslös större delen av året är knäckande för självkänslan. Och inte nog med det. Nu känns det som om ingen riktigt vill ha en ens under högsäsong! Man ska fortfarande riskera att bryta ryggen av sig varje gång man kastar sig ner genom en skitig skorsten, eller snubblar uppför en villagång som ingen skottat, bara för att se ungjävlarna klistrade framför en dator istället för att tindra med ögonen. ’Tomten kommer’, säger föräldarna. ’Vem bryr sig?’, säger ungarna och kollar in våld på Internet istället. Nääe, det var bättre förr. Kan man få en whiskey till, förresten?”

Jag kände vart vinden blåste, så jag beställde in en hel flaska. Vi flyttade från bardisken till ett mysigt bås med levande ljus och allt. Vi ville ha något att tugga på.

”En liten trevlig jultallrik, kanske?” frågade servitrisen och sneglade undrande på Tomtens kläder.

”Nej för faan!” röt Tomten.

Servitrisen hoppade till och såg nervös ut.

”Förlåt”, muttrade Tomten. ”Jag menade inget illa. Kan du inte bara fixa ihop lite plock som inte är så juligt? Och ingen korv, tack…”

Hon skrev febrilt i sitt lilla block och gick iväg.

Jag frågade om han kunde lita på nissarna nuförtiden? Han såg en aning bedrövad ut när han svarade:

”Äh, det är mest skit med dem. Förr hade jag samma killar heltidsanställda året runt. Vi var ett bra gäng som kunde planera ordentligt. Men 2011 blev alla uppsagda och bara vi tomtar fick söka om våra tjänster. Nu får jag plocka in ALU-praktikanter och FAS 3-folk som nissar varje år. Alla ska läras upp från början men de skiter i vilket, eftersom de vet att de får sparken om en månad i alla fall.”

Nedskärningarna hade fått andra effekter också, berättade Tomten. Förr var landet uppdelat i distrikt, som servades av ett helt gäng tomtar under en chefstomte. Men efter att hälften fick sparken, utökades distrikten till orimliga proportioner.

”Vi hinner helt enkelt inte. Hur ska jag ska kunna dela ut klappar från Linköping till Östersund på en kväll? Det räcker med att en liten parvel gillar mig, vill att jag ska snacka en stund eller leka med hans nya tåg, för att schemat ska spricka. Eller att en ensamstående mamma tänder till, bjuder på ett järn och vill att man ska stanna en stund efter läggdags. Då går allt åt skogen. Förra året var det ett gäng i Gävle som inte fick sina klappar förrän i mars, för att jag inte hann med. Och den utdelningen fick jag inte ens betalt för.”

Maten kom in och vi åt lite under tystnad. I smyg betraktade jag min gamle vän. Han såg verkligen trött och sliten ut.

”Hur är det med Majsan och ungarna då?” frågade jag.

Han suckade tungt:

”Det är väl bättre nu, men vi hade en kris för ett tag sen. Jag hade ett prassel med en hemmafru i Uppsala förra julen. Det var förstås korkat av mig att fortsätta, en ålderskris kanske. Och när Majsan fattade vad jag höll på med började hon småprassla med en av mina före detta nissar, så jag blev riktigt sur. Men allt det är är uppklarat nu, vi har börjat om på ny kula. Fast hon tycker förstås att jag kunde skaffa ett bättre, mer regelbundet jobb med mindre bråk. Jag fick ju på käften förra året…”

”Va?” sa jag. ”Berätta!”

Tomten skakade på huvudet:

”Jag kom ut från en hyreskåk mitt i Stockholm och skulle kasta upp tomsäcken och sticka. Men släden var omringad av ett gäng såna där militanta veganer som höll på att spreja slagord på den och försökte tända eld på den, medan några andra försökte släppa loss renarna. Jag undrade förstås vad fan dom höll på med? Någon liten veganbrud började yra om djurplågeri och att dom inte ställde upp på att djur misshandlades. Jag sa att hon kunde ta sig i häcken och då sa hon att det var sexuella trakasserier, och sen var festen igång. Dom var väl en tre, fyra stycken som hoppade på mig,  men akta dig vad däng dom fick! Jag brukar ha ett baseballträ liggande i släden, just in case, och nu fick dom smaka käpp. Men ett par snytingar fick jag ju förstås…”

Tomten svepte sin whiskey och jag slog upp en ny åt honom.

”Nääe”, sa han fundersamt. ”Det börjar bli för bra det här. Det är inte alls som det var förr. Man skulle dra från hela skiten…”

Jag undrade vad han skulle vilja göra istället?

”Tja”, sa han. ”Man har ju haft lite tid att tänka under de här åren. Memoarer verkar ju patetiskt, varenda snattande politiker skriver ju snyftböcker för att få förståelse. Men att ligga näck på en strand i Västindien vore ju inte helt fel. Öppna en bar kanske. Eller bara läsa bra deckare. Jag tror att jag söker sjukpension efter den här säsongen. Tror du att dom accepterar sönderfrusen rumpa som arbetsskada, he-he?”

Vi skålade igen. Det blev en lång och glad kväll, trots allt. När vi vacklade ut från baren stod släden snett parkerad halvvägs upp på trottoaren. Renarna stod där och glodde, hängde med huvudena och tuggade på något.

Tomten erbjöd mig skjuts hem, men jag avböjde. Vi sa hej och lovade att ta det lugnt och allt det där. Det var en imponerande syn när han snedstartade uppåt och drog järnet mot sin förort. Långt inombords undrade jag, om det kanske var sista gången jag såg honom..?

Medan jag gick hemåt i den kalla vinternatten med snön knarrande under sulorna, mindes jag Victor Rydbergs ”Tomten”. Jag tänkte på min väns framtidsplaner och travesterade:

 Midvinternattens köld är hård

veganer samlas på var gård

Smider planer i tung dimma

om att slå Tomten i midnattstimma

Men ack kommer planen

snöpligt till korta

När de plötsligt märker

att Tomten är borta

Snön lyser vit på fur och gran

snön lyser vit på taken

På en soldränkt strand ligger tomten,

ensam, glad och naken…

 

Dag Öhrlund

Flickor könsstympas i Sverige – var finns ni nu, feminister?

Jag har skrivit om könsstympning förr (inte minst i romanen Jordens Väktare), men jag hade hoppats att den här dagen inte skulle komma:

http://www.allehanda.se/angermanland/harnosand/utreder-planerad-konsstympning-i-harnosand

Nu spelar det inte så stor roll om staden heter Härnösand eller något annat. Jag tycker att vi borde komma överens om ett par saker:

Könsstympning är något av det vidrigaste, mest förtryckande och förnedrande som existerar. I det här landet tillåter vi inte stympning av vare sig barn eller vuxna. Den politiska korrekthet som jag avskyr är i det här fallet mer oviktig än någonsin.

Här handlar det inte om att respektera ”kulturutövande”, religion, ”traditioner” eller hedra dumheter från en annan tid. Det handlar om att markera att vi i Sverige inte tolererar övergrepp, allra minst stympningar av människor.

Jag ser nyheterna och hör tystnaden. Var är du, Gudrun? Var finns FI? Var är det Moderata kvinnoförbundet? Sossekvinnorna? Var finns alla som i vanliga fall gapar och skriker om kvinnors rätt och jämställdhet? Är det inte viktigt just nu?

Det råder en ohälsosam tystnad, ty nu är vi inne och tassar på förbjuden mark.

Sverige är landet som hjälplöst försöker visa världen att vi, det lilla knyttet i norr, är bättre än alla andra länder. Vi är de som går i täten, vi är humanisterna, de som förstår, välkomnar och förlåter.

Det är nog bra, men världen är mindre imponerad än vad vi tror.

Och den lär inte bli mer imponerad av att vi tillåter att några idioter skär bort könsdelarna från flickor.

Jag har en idé: Vi folkomröstar om straffet för könsstympning.

Det är demokrati i sin prydno.

Varken Löfven eller Reinfeldt fryser …

… nu när julen kommer. Men sittandes framför granar eller vad det nu är, bär de enligt min uppfattning ett gemensamt ansvar för dem som ligger på gatorna, fryser, blir sjuka och – i värsta fall – dör.

Det handlar om en stor grupp människor. Inte bara de romska tiggarna utan också de som fanns här innan och – av olika anledningar – var utan hem.

Jag har skrivit om det här tidigare och min uppfattning står fast:

Tiggarna ska bort från gatorna. Till en värdig tillvaro. Nu!

Och just nu är det statsminister Löfvens ansvar att se till att människor inte dör på våra gator i vinter. Reinfeldt går på intet sätt fri från ansvar. De romska tiggarna kom hit under hans mandatperiod och han borde gjort något åt det redan då.

Nu gör Rumäniens ambassadör ett utspel. Hon menar att läget inte är så illa som vi tycker och att vi borde förstå hur mycket Rumänien gjort för sina romer. Om jag får tro henne så är alla som söker sig bort därifrån mindre vetande, eftersom det kunde varit så bra där de var:

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/vastnytt/rumaniens-ambassador-uppmuntra-inte-tiggeriet

Märkligt.

Kring tiggarna frodas det massor av information, desinformation, sanningar och rykten. Det pratas om att de rånas av organiserade svenska och baltiska ligor som tar grovt betalt för en kvadratmeter tiggarasfalt. Det pratas om att tiggarna själva utgör organiserade kriminella ligor. Det frågas hur tiggarna hade råd att ta sig från Rumänien till Sverige.

Jag känner ingen som vet sanningen. Finns det bara en sanning, eller – som oftast – flera?

Just nu är det för mig oväsentligt. Det väsentliga är att tiggarna ska bort från gatorna. Och att det just nu är Löfvens ansvar.

Så här skrev jag i ett tidigare blogginlägg:

Jag skulle av en hel rad olika skäl aldrig ge en tiggare i Sverige en krona. Mat – ja. Hjälp – ja. Pengar – nej. Tills allt är utrett och avklarat vill jag veta att mina pengar inte går till baltiska gangstersvin som med svenska statens goda minne (!) ägnar sig åt trafficking eller åt små förortsgangsters som blandar sig i huggsexan och hyr ut skattebetalarnas gatumark till fattiga romer genom hot och utpressning. Det här ska staten ta hand om. Nu. Och skämmas för att det inte gjorts för länge sedan.

Bakgrunden är delvis enkel:

I andra länder har man system som bygger på att man betalar en låg skatt mot att staten tar ett lågt ansvar och individen ett större. I Sverige har vi sedan lång tid haft ett system som bygger på att vi betalar en av de högsta skatterna i världen, totalt sett, mot att staten tar ansvar för en hel massa saker – bland annat den sociala välfärden.

Ergo: Jag har redan betalt. För länge sedan och många gånger om. Så ta hand om de här människorna nu, staten. Ge dem mat, husrum och åtminstone någon form av värdighet – innan de fryser ihjäl, ok?

Situationen med att människor – äldre, sjuka och föräldrar till behövande barn långt borta – ligger insvepta i gamla täcken på våra trottoarer är ohyggligt förnedrande. För dem som individer. För oss, som alltid gapar ut över världen om vilket förbannat bra samhälle vi är.”

Jag står fast vid allt det där.

Medan Reinfeldt nu tar tidig pension och hyllas för att han inte lyfter det maximala bidrag han kunde tagit ut och medan Löfven samtidigt sitter hemma med block och penna för att skriva ner ytterligare attacker mot sina politiska motståndare, fryser människor på våra gator. Och blir sjuka.

Och dör.

lofven

Fredrik Reinfeldt

 

 

 

 

 

Det känns skönt att jag inte röstade på någon av de där två. Och mitt politikerförakt blir inte mindre i takt med att temperaturen sjunker.

Sverige, i december 2014: Vi gapar och skriker fortfarande ut över världen att vi är det bästa landet. Vi – humanisterna! Vi – de som tar emot flest flyktingar! Vi – som bryr oss!

Och medan förvirrade flyktingar sitter inlåsta i träbaracker i åratal utan att få besked om sin framtid, fryser människor och dör på våra gator.

Hur vore det om vi skulle se till att käften blev lite mindre och de hjälpande händerna större? På riktigt.

Vakna, Löfven. Du imponerar inte.

Och Reinfeldt – det där snacket om att öppna hjärtan, det gäller alltså inte vid din gran?

Ha en taskig jul, båda två.

 

Hellre naken än sosse …

2001 publicerades min – numera närmast kultförklarade – bok Nakna Svenskar (Förlaget Replik, ISBN 91-88818-66-7).

Nakna svenskar

 

 

 

 

 

 

Boken var ett resultat av ett – tja, kalla det kanske överambitiöst socialt – fotoprojekt som jag i en blandning av hopp och hopplöshet bedrev under drygt ett och ett halvt år. Poängen var att visa att vi människor – oavsett nationalitet, ursprung, hudfärg, religion, inkomst och sysselsättning – är ganska lika när vi står där utan kläder. Under tiden projektet pågick fotograferade jag 105 svenskar i åldrarna 0 – 86 år, påklädda och nakna rakt upp och ner mot en ful vägg. Ingen av de medverkande fick betalt för att de ställde upp, de gjorde det för att de tyckte att det var en bra idé. Projektet fick så småningom ganska stor uppmärksamhet i form av media och utställningar.

De jag fotograferade – till den allra största delen män och kvinnor som jag aldrig träffat förr, men som var intresserade av projektet – ombads ta med sig en personlig sak till fotograferingen. Jag fick se motorcyklar, pistoler, modellbåtar, levande djur, fågelfjädrar, biblar, svärd och mycket mer. Det var för mig en oerhört spännande tid.

Modellerna ombads också fylla i ett formulär. De skulle inte uppge sina namn eller bostadsorter men däremot sysselsättning, ålder, årsinkomst, favoritmat och sin högsta önskan. Det visade sig mycket snart att de ifyllda formulären var långt mer intressanta än nakenbilderna, och att de få raderna alla skrev gav en spännande demografisk bild av Sverige.

Något som slog mig redan då var att alla dessa människor var villiga att klä av sig nakna framför mig och min kamera efter att vi träffats i fem minuter. Men – att alla var motvilliga till att uppge sin inkomst! Än mer intressant blev det när det visade sig att nästan alla – på den tiden – tjänade mellan 180 000 och 240 000 kronor om året.

Jag funderade en hel del över det där. Vad i hela världen är det för skillnad på att tjäna 17 000 och 19 000 i månaden? Tills jag kom på det typiskt svenska:

Den som tjänar 19 000 är naturligtvis ett dumt svin, i ögonen på den som tjänar 17 000.

Orättvisa.

Jag började fråga dem jag fotograferade var de stod politiskt och vilken religion de trodde på. De flesta blev – mitt i sin trygga nakenhet – oerhört illa berörda och ville inte svara. Jag fick be om ursäkt för detta plötsliga intrång i deras integritet, allt medan de stod nakna framför mig.

Nu, många år senare och mitt i den politiska storm som råder, har jag slagits av tankarna igen. I USA där jag delvis bor och vistas, berättar man mer än gärna hur mycket man tjänar och huruvida man är demokrat eller republikan, det följer liksom med visitkortet – ett tecken på vem och var man är i det amerikanska samhället. Identitet. Status.

I Sverige skulle vi hellre skjuta vår mamma än berätta vad vi röstar på och hur mycket vi tjänar (det senare är skrattretande eftersom vi har en ”offentlighetsprincip” som är synnerligen ovanlig, och som genom ett enda samtal till Skatteverket låter vem som helst få tillgång till i stort sett alla uppgifter om en – ett helt sjukt system).

Varför är det så fruktansvärt farligt att tala om vem man är, var man står politiskt, vad man tycker? Hur blev vi en packe ryggradslösa människor som inte törs stå för våra värderingar – vare sig vi är nyktra eller har druckit tre glas vin hos grannen?

Med tanke på vad som just nu händer i landet blir frågan alltmer intressant. Och allt mer känslig.

Ty den som inte uppenbart snabbt och lydigt ställer sig i mittfåran med oskyldigt ansiktsuttryck och uppsträckta händer kommer – liksom jag – att bli bombarderad med uttryck som ”kommunistsvin”, ”sossehora”, ”rasist”, ”fascist” och ”främlingsfientlig”.

För min del är det helt ok. Jag är van. Jag tycker bara allra ödmjukast att de som dagligen slungar speciellt de tre senaste uttrycken ovan omkring sig, vid tillfälle borde slå upp orden och se vad de verkligen betyder.

När det är klart kan vi väl föra en seriös diskussion.

För övrigt röstar jag blankt och tjänar sisådär 250 000 kronor om året.

Hur är det med dig? :o)

 

Vem har ansvaret för dem som fryser ihjäl nu?

Vänner,

Under den senaste veckan såg vi ordet ”ansvar” misshandlas och våldtas dygn efter dygn, tills det smutsigt och blödande kravlade in på en polisstation och bad om att få göra en anmälan. Skakande berättade det så viktiga ordet att det i riksdags- och regeringshus kastats runt och slagits blodigt mellan väggarna, medan partiledare från alla håll och kanter förgripit sig på det å det värsta.

Den direktsända parodi vi betraktade var helt i klass med den i höstas ryggradslösa valrörelse som till sjuttio procent byggde på att kasta skit på SD, till tjugo procent av att de två blocken hotade med att fälla varandras potentiella statsministrar och till tio sorgligt desperata procent med att i sista sekund hitta på något som väljarna förhoppningsvis kunde tycka vara viktigt.

Det gick åt helvete.

Och jag kan tala om varför.

Vi väljare må av de styrande (som för övrigt till skrämmande stor del består av blötöron och förvirrade människor som aldrig haft ett riktigt jobb) anses obildade och lata, men vi är inte helt dumma i huvudet. Vi vill se klarsynta ledare som diskuterar och tar tag i de problem vi har och som i första hand kämpar för ett bättre samhälle istället för egen makt. Framförallt vill vi se politiker som på gammeldags vis står för vad de säger, även när det blåser motvind. Men större delen av dagens politiker är lika pålitliga som väderrapporter eller hallickar i Milano. De är villiga att på tio minuter ändra riktning, sälja ut sin ideologi, sin tillhörighet och i värsta fall sin mamma och hennes katt, om det kan ge ytterligare några år vid makten. Branting, Hedlund, Sträng, Werner och kanske till och med Palme skulle panikrotera i gravarna om de tvingades lyssna till hur många lögner som nu slungas ut per minut.

Därför, mina vänner, kunde jag faktiskt inte hålla tillbaka ett elakt leende när jag såg att det blir extraval. Trots riskerna, trots kostnaderna, trots osäkerheten fram till dess. Det kändes som om en gammal skollärarinna knallade runt bland våra yrkespolitiker och smällde dem på fingrarna med stållinjal för att de nu dummat sig en gång för mycket.

Men åter till det så viktiga ord som de, våra välbetalda folkvalda, missbrukade så förbannat under dagarna som gick.

Ansvar.

Vad kontentan var, var lätt att förstå. Någon annan skulle ta ansvar. Det var någon annans ansvar att ta ansvar, oavsett vems ansvaret varit från början.

Fega skitar.

Nu vill jag, bara för en stund, tala om ett riktigt ansvar. Ansvaret för dem som hungrar och fryser på gatorna.

Det börjar, där jag bor, bli riktigt kyligt ute på eftermiddagarna. Kvällar och nätter vill jag inte tänka på. Men så tillhör jag också en av de priviligierade som slipper tigga och sova utomhus.

Redan för många herrans år sedan, när jag var ute och gjorde socialrelaterade reportage, bedömde man att det enbart i Stockholm fanns mellan 5 000 och 7 000 hemlösa. På den tiden fanns det ganska hyggligt om härbärgen, socialen hade en hel del resurser och de flesta av dem som ville bort från gatan, kunde få komma till något bättre. En del ansågs som hopplösa fall – trots ständiga erbjudanden om hjälp drog de sig ljusskyggt undan till en märklig värme och gemenskap med andra i en – bokstavligt talat – undre värld i tunnlar under huvudstaden. Men det kändes som om även de som inte ville hade fått en rimlig chans.

I dag ser det annorlunda ut. Förutom de alkoholister, knarkare och stackars förvirrade som kastats ut från de nerlagda mentalsjukhusen (och vem fan kom på den ljusa idén?) har vi fått sällskap av tusentals och åter tusentals tiggare från andra länder i EU.

De sitter på gatan. De fryser och hungrar. Många av dem kommer att dö i vinter.

Vem bär ansvaret nu?

För mig är svaret oerhört enkelt:

Staten Sverige. Myndigheterna. Socialen. Kalla det vad du vill.

Jag skulle av en hel rad olika skäl aldrig ge en tiggare i Sverige en krona. Mat – ja. Hjälp – ja. Pengar – nej. Tills allt är utrett och avklarat vill jag veta att mina pengar inte går till baltiska gangstersvin som med svenska statens goda minne (!) ägnar sig åt trafficking eller åt små förortsgangsters som blandar sig i huggsexan och hyr ut skattebetalarnas gatumark till fattiga romer genom hot och utpressning.

Det här ska staten ta hand om. Nu.

Och skämmas för att det inte gjorts för länge sedan.

Bakgrunden är delvis enkel:

I andra länder har man system som bygger på att man betalar en låg skatt mot att staten tar ett lågt ansvar och individen ett större.

I Sverige har vi sedan lång tid haft ett system som bygger på att vi betalar en av de högsta skatterna i världen, totalt sett, mot att staten tar ansvar för en hel massa saker – bland annat den sociala välfärden.

Ergo: Jag har redan betalt. För länge sedan och många gånger om. Så ta hand om de här människorna nu, staten. Ge dem mat, husrum och åtminstone någon form av värdighet – innan de fryser ihjäl, ok?

Ja, ja, jag vet. Diskussionen är inte så enkel. Den handlar också om EU-medborgares möjligheter att vandra fritt, och allt det där. Men det är fortfarande inte mitt problem (jag tillhör för övrigt dem som av många skäl var EU-motståndare från dag ett och fortfarande är det) – det är statens. Vi har gått med i EU-klubben och får nu vackert följa de regler som gäller.

Bland annat att ta hand om tiggare och hemlösa från andra länder.

Situationen med att människor – äldre, sjuka och föräldrar till behövande barn långt borta – ligger insvepta i gamla täcken på våra trottoarer är ohyggligt förnedrande. För dem som individer. För oss, som alltid gapar ut över världen om vilket förbannat bra samhälle vi är.

Medan de ligger där, hungriga och frusna, fnattar människor med månadslöner på 60 000 – 120 000 kronor runt i riksdagshuset, gör grimaser och bråkar som småungar om vem som ska ta ansvar.

Skäms på er, för helvete! Allihop. Kavla upp ärmarna och börja jobba för lönen! Tills ni har lekt färdigt om hur ni ska uppföra er i riksdagen för att få politiken att fungera, kan ni ju börja med att städa upp i det sociala träsk som kommer att kosta så många livet så snart.

Vi svenskar är verkligen bra på att hjälpa. Så fort det är en tv-insamling till förmån för sjukdomsforskning eller för offer i ett drabbat land, lyckas vårt lilla land på en kväll få ihop miljoner som skickas till hjälp.

Det är bra! Men det är fortfarande – egentligen – statens ansvar. Den stat som inte ens vill anslå tillräckligt till cancerforskningen. Den stat som skiter i att enbart självmorden kostar oss 70 miljoner kronor – om dagen.

Som privatperson har jag under decennier stött olika hjälporganisationer som jag trott på. I vissa fall har jag fått revidera mina uppfattningar och skamset insett att jag hjälpt till att betala hycklaren Bengt Westerbergs Röda Korset-lön på 68 500 i månaden samtidigt som han haft extraknäck för – en miljon! Jag har trott på – och stöttat – Greenpeace, Läkare utan Gränser, Frälsningsarmén och Stadsmissionen. Som författare har jag arrangerat och deltagit i välgörenhetsarrangemang som gynnat Barncancerfonden, Situation Stockholm och offren på Filippinerna.

Det känns bra, men det är val jag gjort av egen fri vilja. Och jag kommer att fortsätta, efter lust och förmåga.

Men det jag pratar om här ska tammejfan inte vara beroende av enskilda medborgares dåliga samvete. Vi har nu sett de filtinlindande, frysande, hungrande tiggarna länge nog på våra gator.

Medan våra styrande glatt låter Bert Karlsson fakturera Migrationsverket 829 000 kronor om dagen (!) för flyktingförläggningar (också en fråga som jag vill diskutera mycket, mycket mer), vill varken Löfven, Batra eller någon av de andra i riksdagshuset diskutera skammen på våra gator eller förnedringen för dem som ligger där.

Det är vi som röstar på de här politikerna, medan de hoppar runt och leker sandlåda.

Sanningen är att vi har exakt de politiker vi röstar fram och förtjänar (ja, även Sverigedemokraterna!).

Och att vi förmodligen just nu borde hålla en enorm skämskudde framför ansiktet istället för att krystat vråla ut över världen hur jävla duktiga vi är.

Det blir ett nytt val i mars 2015. Lite nya ansikten, nya politiker, nya partier med vilja, hade inte skadat.

Men så kommer det förstås inte att bli.

Så – ge du tiggaren en slant i morgon. För den du röstade på kommer sannolikt inte att ta sitt ansvar.

Lönen, förmånerna, makten är ju redan säkrade. Heja Sverige, 2014! Titta världen, vad duktiga vi är!