Få saker gör mig så upprörd som övergrepp på barn, djur, gamla, handikappade och andra som inte har en chans att försvara sig.

Mamma är en av dem.

Jag har skrivit om mamma förr och kommer förmodligen – dessvärre – att behöva göra det igen. Mamma är 93 år, fullkomligt klar i skallen men på grund av ålder och diverse fall hänvisad till rullstol och hemtjänst – för övrigt en av de mest förnedrande situationer jag sett med tanke på hur hon blir behandlad.

Vardagen består av besök av stressade, timanställda stackare som hon i många fall inte sett förr. De flesta är snälla och hyggliga men det uppstår ofta språksvårigheter. Dock har mamma under de senaste två åren till sin förtjusning lärt sig mycket eftersom hon under denna tid träffat människor från fler nationer än hon mött under sitt 70-åriga yrkesliv, bland annat i FN, Flygvapnet, SE-Banken och som revisor. Spännande.

Det där med hemtjänsten är fascinerande. Ibland kommer de i tid, ibland för sent, ibland inte alls. Lite jobbigt, när man inte kan gå på toaletten utan hjälp.

Mamma gillar potatis, men den varan blir det inte mycket av numera. Tidsschemat tillåter nämligen inte potatiskokning utan det får bli snabbris istället. Den senaste kulinariska upplevelsen bestod av att hon två dagar i rad fick råa fiskpinnar eftersom hemtjänstarna inte riktigt hade grepp på det där med att de konstiga sakerna i paketet behövde stekas före servering.

När min dotter kom dit någon dag senare och hemtjänstaren hade lämnat, hittade dottern en knallröd, glödhet spisplatta inställd på högsta nivå. Inte så bra med tanke på att mamma är halvblind.

Äventyr vid 93 års ålder.

För en tid sedan blev mamma bestulen på ett antal smycken, bland annat den bröllopsring hon – som en kärleksförklaring – smält ihop med min döde fars bröllopsring. Mamma, som har ett sjukt bra minne när det gäller dagar och tider och dessutom skriver upp en hel del, kunde utan tvivel ange under vilken åttadagarsperiod smyckena hade försvunnit. Under denna tid hade ingen utom hemtjänstpersonalen besökt henne.

Hemtjänstföretaget Aleris gjorde, sedan jag gapat och skrikit, en intern undersökning som visade att alla som hade besökt mamma under perioden, nekade. Den enda som fattades – den som också visat ett osunt starkt intresse för mammas smycken – hade rest på semester och skulle ”höras” senare.

Även hon nekade.

Vi polisanmälde. Polisen lade ner utredningen utan att ha ringt ett samtal. Jag överklagade. Polisen tog upp utredningen. Sa de. Ingenting hände. Jag skrev och bråkade. Polisen tog upp utredningen men utredaren förklarade i ett tidigt telefonsamtal till mig att hon inte hade något hopp.

Ty i lögnernas värld går den skyldige ofta fri.

Hänger du med här? Hittills har vi alltså en 93-årig kvinna som har jobbat häcken av sig och betalt skatt från knappa 20 års ålder tills hon vid knappt 90 gjorde sin sista deklaration åt någon annan (fast hon hävdar att hon vill göra min i år också).

Vi har en 93-årig kvinna som inte vet om hon får komma upp och gå på toa på morgonen, eller om hon ska göra på sig i blöjorna för att den privatiserade hemtjänstens timanställda, stressade stackare inte hinner dit i tid. Vi har en äldre dam som dagligen berövas på sin värdighet genom att inte få äta det hon önskar, genom att personalen av obegripliga skäl flyttar runt saker i hennes lägenhet så att hon inte längre hittar dem, genom att ingen har tid att lyssna på vad hon egentligen vill. Genom att hennes vita kläder tvättas ihop med färgade.

Detta i ett Sverige där politiker föreslår att vi ska ägna stora resurser åt att ta hand om ”återvändande” IS-krigare som på bekostnad av svenska skattemedel åkt till Långtbortistan för att jobba hårt med att våldta och döda kvinnor och barn.

Förstår du min lätta irritation?

Och nu – skåpet. Mamma har ett skåp som kommer från mormor. En vacker gammal pjäs i riktigt trä. Underskåp med trädörrar, överskåp med spröjsade glasdörrar. Otroligt värdefullt och viktigt för henne. Underskåpets vänsterdörr låses i läge genom att man skjuter en liten metallsprint uppåt. Ganska vanligt. Högerdörren låses med nyckel.

Nu hade någon klåfingrig jävel som inte har i skåpet att göra varit där och pillat så att dörrarna tydligen stod öppna. Detta irriterade i sin tur en sköterska som kom på besök och bestämde sig för att åtgärda eländet.

Med kirurgtejp.

Innan vi i helgen som gick upptäckte eländet hade kirurgtejpen redan hunnit göra sitt jobb. När vi försiktigt pillade bort den följde delar av träets yta med, och spåren är fula.

Inget går upp mot kirurgtejp när det gäller att stänga en irriterande skåpsdörr, tycker – någon!

Eftersom mamma hade råkoll på vilket datum någon varit där och tejpat, och att det inte var någon från hemtjänsten utan från vårdcentralen, skrev jag till den ansvariga på vårdcentralen. För att det inte ska vara lögn – som danskarna säger – så publicerar jag hela hennes svar här (dock utan att namnge henne, ty i Sverige skulle ju detta vara kränkande, gubevars):

Tejpaggressiv rymdhuligan från Uranus, tolkad av min eminenta dotter Josephine, Alexis Design.

Det måste väl ändå ha varit så det gick till, eller hur?

Jag kommer nu att skriva till Förvaltningen hos Solna Stad, världsmästare i privatisering men icke desto mindre djupt ansvariga för varenda vårdgivare och varenda hemtjänstföretag de tecknat kontrakt med.

Jag ser med stor tillfredsställelse fram mot svaret. Kommer kommunen att komma med en bättre teori än rymdhuliganerna?

Och – kommer någon att ta ansvar för mammas förstörda skåp?

Och du – gör mig en tjänst. Bli INTE gammal i Sverige, oavsett vilken regering som sitter. Jag kan nästan garantera att färden inte blir fylld av den respekt som borde gälla. I bakgrunden härjar bland annat Mammon och den som är intresserad av vilka summor som härjar i hemtjänstbranschen kan ta en titt här:

http://www.svd.se/naringsliv/miljardklipp-pa-skattepengar_5995031.svd

I dag hände det.

Igen.

En trogen läsare – i det här fallet Hugo från Västergötland – ringde och lämnade ett trevligt meddelande på mitt mobilsvar. Hugo hade läst en del av mina inlägg här, instämde tydligen med mina åsikter och ville gärna att jag skulle ringa och diskutera sakernas tillstånd.

Det skulle jag gärna vilja. Men – jag har inte tid.

Jag vill inte att det ska låta övermaga, ty så är det inte. Jag älskar att träffa mina läsare och något av det bästa jag vet är att få möta er när jag är ute och signerar böcker.

Men: det måste bli böcker också. Manusarbetet är för min del oerhört koncentrations- och tidskrävande och när jag är inne i det kan jag inte ägna mig åt så mycket annat, utan att tappa fokus helt. Dessutom drabbas jag numera redan i slutet av eftermiddagarna av den gamles trötthet.

Därför – en ödmjuk ursäkt till både Hugo och er andra som läser det här: Jag försöker svara på alla mail jag får och jag är oerhört tacksam över att ni gillar mig och har synpunkter på det jag skriver. Men, tyvärr har jag inte möjlighet att dryfta alla frågor per telefon, oavsett hur intressant det säkert skulle vara.

Är vi vänner ändå? ;o)

Som i tidigare blogginlägg inleder jag ödmjukast med detta: Du som efter att ha läst det här tänker skicka ett förutsägbart hatmejl i vilket jag tituleras revolutionära svin, kommunistjävel, vänsterhora, sosseas, bög, arsle, snutälskare, nazist, kuksugare, fascist, rasist eller så – vänligen adressera det till ohrlund@junkmail.com – jag älskar nämligen att samla dem på ett viktigt ställe! :o) Och glöm inte att vi fortfarande delvis har yttrandefrihet som tillåter dig att starta en egen blogg och tycka nästan precis, exakt vad du vill, istället för att hota mig. Det är nämligen så demokrati fungerar!

Nu börjar vi:

Gott nytt år, alla vänner och trogna läsare. Jag funderar lite över hur man klockan 02.04 på nyårsdagens morgon samlar och formulerar sina tankar och åsikter och kommer som vanligt fram till att det är allt annat än lätt.

För mig var 2014, precis som de flesta andra år, ett riktigt skitår och ett alldeles underbart år. Jag miste en av mina bästa vänner som dog på bara några dagar, vilket var mycket smärtsamt. Jag var i vanlig ordning tidvis sjuk och hade ont ofta. Jag drabbades av en massa trassel. Jag fick ha min fina familj i behåll, jag lärde känna nya, underbara människor, jag kände en stor lycka i det arbete jag utförde och jag hade – enligt samhällets mått – framgångar. Jag betalade, mer än väl, mina avgifter till samhället och är fortfarande polare med Skatteverket.

2014 var med andra ord helt okej.

En kvalificerad gissning är att 2015 blir ungefär likadant. Det kommer att hända bra saker och dåliga saker, i stort och smått, för mig och dig, nära och fjärran. Dessvärre blir det fler olyckor, dödsfall och naturkatastrofer. Konflikterna i världen lär inte minska och jag kan inte göra mycket åt dem förrän jag blir generalsekreterare i FN och får fria händer. Dessbättre kommer det också att ske massor av lyckliga händelser.

Jag hoppas på mer respekt. Jag vet, dumt och naivt, men ändå. Respekt är världens vackraste ord i bemärkelsen att om alla hedrade det fullt ut, skulle vi inte ha ett enda problem i världen. Inga krig, ingen slakt, ingen svält, ingen förföljelse, inga fördomar, inga konflikter.

Respekt. Världens vackraste ord. Smaka på det. Hedra det. Använd begreppet, i stort och smått.

Naturligtvis och dessvärre kommer de maktgalna män som styr världens krigshärdar – och de maktgalna män som är deras motståndare – aldrig att hedra ordet. Därmed kommer även 2015 miljoner oskyldiga människor tvingas fly från sina hem, medan FN – organet som skulle vara vår trygghet – flata står och tittar på, målar ett par lastbilar vita, tittar åt ett annat håll och visslar lite medan vansinniga män våldtar och slaktar barn, kvinnor och män.

Under tiden pratar vi i Sverige om vilket problem Sverigedemokraterna utgör, och våra andra politiker är plötsligt villiga att skära i demokratins grunder (illa, riktigt farligt!) för att stoppa detta parti, vilket naturligtvis kommer att medföra att världens problem upphör.

Som gammal trogen blankröstare är jag inte helt säker på att världens problem upphör för att sossarna och alliansen ingår ett skenäktenskap, inte för ett bättre Sverige, utan enbart för att stoppa ett missnöjesparti. Jag tror tvärtom, att det blir trassel på riktigt under 2015 och under resten av perioden fram till 2018. Och jag kan redan nu tala om för dig att SD lätt kommer att nå mellan 20 och 25 procent av rösterna i valet 2018 om inte de andra partiernas politiker slutar tramsa, öppnar ögonen och gör sitt jobb, nämligen tar en diskussion om en av de viktigaste samhällsfrågorna.

Jag tror att vi måste inse att alla inte kan älska alla, vare sig inom politiken (kanske allra mest där) eller någon annanstans. Att man inte älskar någon behöver å andra sidan inte alls betyda att man hatar någon.

Ordet rasism var förmodligen ett av de mest missbrukade under året som gick. Jag blev förvirrad och var tvungen att slå upp det. I en gammal och förlegad ordning där man pratar om raser (varför det, när vi alla är människor?), betyder rasism att man är övertygad om att en ras är överlägsen en annan ras.

Jag känner inte en människa som är övertygad om att en ras är överlägsen en annan ras.

Däremot har jag en lång rad invandrarvänner som, av olika skäl, anser att Sveriges migrationspolitik är åt helvete. Vilket de till stora delar har alldeles rätt i.

Nästa missbrukade ord är främlingsfientlighet, vilket naturligtvis betyder att man är fientlig mot främlingar. Vilket då skulle betyda att man per automatik är fientlig mot alla främmande människor man inte vill se i sin närhet.

Vilket jävla trams.

Det finns massor av människor, svenska och utländska, som jag inte alls är fientlig mot, men inte nödvändigtvis vill ha i mitt hem, min trädgård eller närhet. Jag hatar inte Saab för att jag kör Volvo och jag hatar inte heller hästar eller hamstrar bara för att jag inte vill ha dem i sovrummet. Allt här i världen handlar inte om hat eller fientlighet. Men jag vill – exempelvis – inte ha representanter för religiösa sällskap nära mig. Det betyder inte att jag är fientlig mot dem. Jag respekterar dem.

Du undrar kanske vart jag vill komma med allt det här? Enkelt, jag vill bara att a) det ska finnas en balans i diskussioner och b) att de som diskuterar bör veta vad invektiven de kastar ut sig betyder och c) att våra svenska politiker ska kavla upp ärmarna och ta itu med de problem de orsakat istället för att vråla ut hur bra de är och hoppas på världens applåder, vilka inte kommer.

Under de senaste åren har Sverige tagit emot hundratusentals flyktingar som nu under icke humana former tvångsförvaras i träbaracker på vischan, vissa under sådana förhållanden att de har bett att få återvända till sina krigförande hemländer. Allt detta medan staten – istället för att ta sitt ansvar och sköta om flyktingmottagningen – låter ”entreprenörer” som Bert Karlsson bli mångmiljonärer på den nya industri som flyktingmottagningen medför. Det är givet att staten borde ta ett helhetsansvar för detta och att de miljarder som är i rullning borde stanna inom staten istället för att slussas ut till privata guldskärare.

I ett av sina senaste tal (tillika ett politiskt självmord som kommer att skrivas in i historieböckerna) meddelade herr Reinfeldt att svenskarna skulle öppna sina hjärtan och att det i det närmaste inte skulle finnas så mycket pengar över till svensk välfärd. Att varje svensk som har ett lidande barn på sjukhus, väntar på en operation eller har en gammal förälder som behöver vård blir förundrad eller förbannad, är inte alls märkligt. Det är vanlig, simpel överlevnadsinstinkt i modernare form. Inget att skämmas för heller, för den som slitit och betalt skatt hela livet för att få en trygghet.

Enligt de senaste siffrorna ska Sverige – inklusive anhöriginvandringen – under de närmaste åren ta emot en halv miljon nya människor. Detta motsvarar fyrtio genomsnittskommuner. Allt det där vore toppen om det fanns a) bostäder b) jobb c) sjukvård d) kommunal service e) infrastruktur och f) en plan.

Vad som finns och väntar dessa flyende människor är – brist på respekt. Träbaracker och cornflakes, tillhandahållna av Bert Karlsson. Välkommen till ett av världens nordligaste länder där du slipper bomber, men där regeringen struntar i vad som händer med dig och dina barn – innan ni möjligen utvisas.

Jag skäms.

”Vi har minsann tagit emot fler flyktingar än USA!”, skriker de svenska politikerna och hoppas att världen ska applådera. Dessvärre tycks de ovetande om att landet på andra sidan pölen tagit emot drygt 30 miljoner (!) illegala invandrare under de senaste åren, att flyktingströmmen fortsätter in och att dessa människor får amnesti och att många av dem finner jobb och sysselsättning.

Min nyårsfundering ska inte stinka bitterhet, jag vill bara försöka påpeka att det kan finnas alternativa funderingar. Nej, jag tror inte att SD kommer att börja bygga koncentrationsläger eller ugnar för att gasa folk i – jag tror att de, som tidigare missnöjespartier, kommer att försvinna den dagen våra mittfårepolitiker gör sitt jobb ordentligt. Och – tro mig – det finns betydligt värre problem att ägna sig åt. Som att FN, dessvärre styrt av några stormakters sjuka vetorätt, inte går in i de länder där galna makthavare slaktar sitt folk och tar makten ifrån dem, utan hummande och bekymrat tittar på.

Det som skär rejält i mitt gamla vänsterhjärta är väl att den lilla kvarvarande del av vänstern styrs av ett gubbvälde från en lägenhet på Östermalm, och att det viktigaste på agendan tycks vara att försvara småföretagare. Var är era kvinnor och vad i helvete håller ni på med?

För övrigt anser jag att straffen för alla dem som misshandlar och dödar människor och djur, ska skärpas kraftigt.

Gott nytt år!

Observera att jag inte kommer att publicera några anonyma kommentarer till det här inlägget. Jag står för vad jag skriver och jag förväntar mig att du gör det också.