Retro/repris: PRISET FÖR FRIHETEN

Publicerad första gången 1997:

PRISET FÖR FRIHETEN

Bengt ville julhandla. Han var nykär och den nya flickvännen skulle få presenter.

Han ville till London, så vi köpte biljetter och åkte.

Det gick bra i början. Vi åt gott och drack gin och tonic på pubarna. Sedan var det hög tid för shopping, och i lördagsrusningen åkte vi till det anrika varuhuset Harrods. Bottenvåningen var full av exklusiva julklappar och Bengt slog på stora trumman, för flickvännen skulle smörjas. Men plötsligt sa han:

– Jag måste ha ett järn. Vi går upp till baren.

– Vänta lite, sa jag, jag behöver också handla.

– Nä, sa Bengt. Jag måste ha ett järn NU. Du kan handla sen!

Hans akuta sug efter sprit räddade våra liv. Vi tog trappan upp till baren. Jag undrade lite över expediterna som med oroliga ansiktsuttryck slet upp dörrar och tittade bakom skåp, men trodde att de letade efter ett bortsprunget barn.

Klockan var exakt 13.20 när vi slog oss ned i barens läderklädda fåtöljer, och lyfte drinklistorna från det lilla bordet mellan oss. Så skakade huset till och ett dovt muller hördes när bomben detonerade.

Sex människor dog omedelbart precis där vi stått någon minut tidigare. 90 skadades. Två poliser och en bombhund blåste åt helvete. En kvinna fick stora fönsterbitar i magen och dog på trottoaren medan hennes lilla dotter såg på och skrek hysteriskt.

Decemberluften blev plötsligt extra kall på gatorna i Londons city när Döden gjorde plötslig och orättvis entré, i politisk kostym.

Vi i baren visste inte att människor nyss dött, men förstod att något fruktansvärt hänt Minuterna kändes som år, innan en högtalarröst förkunnade att en bomb hade detonerat. Vi skulle evakueras via nödutgångarna omedelbart, det kunde finnas fler bomber i varuhuset.

Vi trängdes i en trång, svettig trappa. Trycket bakifrån var starkt, och för första gången förstod jag vad som menas med panik och risk för att trampas ned. Det tog en evighet att komma ut.

Väl ute i den friska luften kändes allt lugnare för mig. Men inte för Bengt. Han sprang och jag sprang efter. När vi efter fyra kvarter hade mött tre TV-team som sprang åt andra hållet skrek jag åt honom att lugna ner sig. Vi hittade en taxi och åkte till en bar på tidningsgatan Fleet Street.

Bengt hoppade ut utan ett ord och sprang in på baren medan jag betalade taxin. När jag kom in svepte han just sin andra whisky. Med skakande händer bar han ett par järn bort till ett bord. Vi satt ner och drack under tystnad. Han var chockad och vit i ansiktet. För mig var allting fortfarande overkligt, som i en film.

Men senare på eftermiddagen, på hotellet, slog verkligheten mig i ansiktet med TV-bilder av döda, blodiga och skrikande människor.

IRA, den irländska revolutionära armén,  hade placerat en bilbomb utanför det skyltfönster vi stått vid två minuter innan bomben detonerade. De hade ringt polisen och varnat. När poliserna med bombhunden sändes fram till bilen för att kolla, tryckte en terrorist med fjärrutlösare på knappen från andra sidan gatan.

Hur är man skapt när man mördar oskyldiga, glada människor som julhandlar? Ibland är det väldigt svårt att förstå människor och politik.

Dagen efter julhandlade jag utan Bengt. Han hade, fortfarande rädd och chockad, låst in sig på hotellrummet och svarade varken på telefon eller knackningar.

Jag handlade men det var inte kul längre. Och när jag plötsligt fann mig själv helt ensam på en tom gata i världens största julrush, förstod jag att något var fel. Jag  såg nya avspärrningar med plastband. En polis kom springande och skrek:

– Get away from here – bomb!

Först strax innan det var dags att åka hem, lämnade Bengt sitt rum. Taxin fick köra stora omvägar för att komma till flygplatsen. Hela centrala London var avspärrat på grund av nya bombhot.

IRA tog på sig ansvaret för dådet men tog samtidigt avstånd från det, eftersom det utförts av en våldsamt militant utbrytargrupp med namnet ”Active Service Unit”. Ett enat London skrek ”IRA-jävlar” och löpsedlarna dundrade om ”These Evil Bastards”.

14 år senare tänker jag ibland på den lilla flickan som gråtande såg sin mamma dö med glasbitar i magen, och undrade varför hon inte svarade?

Jag undrar var hon finns och vad hon gör idag? Och vad hon tänker på, när någon pratar om kampen för frihet?

Friheten är alltid vacker. Men vem har rätt att bestämma priset för den?

 Dag Öhrlund

Retro/repris: BIFFSTEK OCH LÖSS!

En aning kärlek ska det väl ändå vara på Alla Hjärtans Dag? Den här publicerades för första gången i augusti 1997 och förmodligen lever inte Hugo längre men – läs…

BIFFSTEK OCH LÖSS

Med svettband runt huvudet och lång skäggstubb flydde jag jobbet och storstaden för några dagar. Jag körde på kvällen för att få svalka. Bokade hotell i Jönköping, ringde och frågade hur länge resturangen var öppen, och insåg att jag inte skulle hinna.

Därför stannade jag på en så kallad vägkrog där en, möjligen naiv, matdröm slogs i spillror, när tjejen bakom disken dränkte fläsknoisetten med bearnaise ur en tetrapak framför ögonen på mig!

– Är den varm? undrade jag.

Hon vickade trött med sin lediga hand. Sa på bred småländska:

– Han är så där…

Jag har aldrig förr hört någon kalla bearnaisesås för han.

Jag sov i Jönköping, vaknade i gryningen och styrde mot en strand i Skåne, där min fru väntade. Vi hade inte setts på ett tag.

– Välkommen, sa hon. Kom så cyklar vi.

Det gjorde vi. Efter en mil kom vi fram till en skylt där det stod ”Hembränt”, vilket påminde mig om vissa behov. Affären sålde dessvärre bara lerkrus – fast väldigt fina – och jag handlade för tusen spänn. Det är dyrt med semester.

Vi hojade på. I nästa samhälle stod en gubbe och viftade:

– Vem där? Kom hit! skrek gubben.

Vi cyklade dit. Han stod på verandan utanför ett ålderdomshem, i prydlig halmhatt och alldeles för varmt klädd i den stekande solen. Han hette Hugo och var 91 år. Snart kom hans jämnårige kompis John med rollatorn, och snacket var igång. Katten och John blev kompisar medan jag hörde Hugos livsöde.

Han sa att det var mest skit med både hörsel och syn, annars var det bra. Hugo hade slitit i 50 år i fabrik. Dessförinnan var han dräng, och det var tuffa tider.

– Det värsta var att alla pigorna hade löss. Men jag lurade dom, sa Hugo. Dom fick aldrig komma in på min drängkammare, och jag bytte skjorta varje dag och hängde ut dem på natten, för lusajävlarna klarade inte kylan.

Jag sa inte så mycket, lyssnade mest. Hugo hade ett bra sinne för humor.

– Cykelhjälmar, sa han plötsligt. Snart blir det väl lag på såna. Synd att man inte får ha vad man vill, för jag har ett utmärkt nattkärl som skulle passa…

Han flinade. Sen berättade han att det hänt något kul häromdagen. En brud, som Hugo stötte hårt på när han var 16, hade nyss kommit in på hemmet, och så återförenades de efter 75 år.

– Kul, sa jag. Det är väl bara att börja stöta på henne igen, då?

Hugo funderade lite, rättade till stråhatten och tittade ut över havet.

– Det är väl det, sa han. Problemet är att hon inte kommer ihåg mig. Men jag får väl friska upp minnet på henne. Och hennes gubbe är inga problem. Skomakare. Tråkig som fan. Säger knappt nånting. De ska nog gå bra…

Så sa Hugo att annars var det bra på hemmet. Han saknade inte ens fruntimmer för det fanns det gott om, men dagarna blev långa i alla fall. Han önskade att han fortfarande orkade cykla.

En vecka senare styrde jag hemåt igen. Jag startade sent och skulle övernatta i Jönköping.

Jag ringde ett hotell och fick veta att dom hade resturang med rättigheter och allt och att den hade öppet till halv tolv. Härligt! Jag kom fram, hittade bara en ofattbart tråkig brickservering och fick veta att det var ”resturangen”.

Det finaste som fanns var biffstek för 89 spänn. Jag beställde.

– Jag vill ha vin, sa jag till tjejen bakom disken. Vad har du för något?

– Jag har två sorter, sa hon. Vitt och rött. Du vill ha vitt, va?

– Nää, sa jag. Jag vill ha rött.

Jag upptäckte en tetra bakom henne och pekade.

– Där är det tydligen, sa jag. Serveras det i glas eller karaff?

– Just nu i glas, sa hon, för jag har inga rena karaffer.

Så där höll det på. Ett tag trodde jag att det var Dolda Kameran. Jag övertalade henne att röja åtminstone ett av de skitiga borden med tallrikar med gamla matrester. ”Biffsteken” var åtminstone släkt med en, potatisen luktade gammal tvättstuga och vinet drack jag inte ens upp.

På rummet slog jag på TV:n och somnade till att Clint Eastwood – med polisonger och utsvängda brallor – sköt folk på löpande band i San Francisco. I gryningen styrde jag vidare hemåt. Det var 36 grader i skuggan och jag stannade inte på någon vägkrog för att äta fler biffstekar.

Hur var din semester..?

Dag Öhrlund

P.S. Tips: Smygehukskiosken i Smygehuk serverar närmast kriminellt goda, tjocka kokta! Testa, om du har vägarna förbi!

Retro/repris: MILITÄRLIGAN!

Publicerad första gången 2009:

Det snöade den 23 december 1993 när den 37-åriga Lena Eklöw med ett hårt grepp om ratten styrde över en isig väg utanför Heby. Hon var nervös och när hon plötsligt beordrades att svänga höger in på en avtagsväg tappade hon kontrollen över bilen som gled av vägen.

Denna till synes vanliga dikeskörning resulterade indirekt i domar på totalt 60 års fängelse för åtta personer! Svensk polis kunde andas ut – äntligen kunde man gripa den grupp som under hela sju år utfört en serie grova rån, stulit militära vapen, hotat poliser, sprängt en bomb och bedrivit utpressning mot polisen:

Militärligan.

Berättelsen om denna exempellösa liga börjar, åtminstone så vitt man i dag vet, i Dalarna 1986.

Den 21-årige Carl Sumonja, omvittnat exemplarisk ledare och gruppbefäl från jägarutbildningen i Arvidsjaur, rånar tillsammans med lumparkompisen Erik Gröndahl ett bankbud i Kopparhallen i Falun. Bytet blir 330 000 kronor, en mindre förmögenhet på den tiden.

Så småningom skiljer sig Boris Sumonja från sina söners mor, tar med sig pojkarna och flyttar till Stockholm, där Calle startar Sumonja Bygg AB. Han kommer snart i kontakt med bankmannen Bo Pettersson som fått ett lån på två miljoner kronor för att renovera sitt sommarhus, och behöver bygghjälp.

Arbetet inleds men Sumonja tycker inte att han får betalt i rätt takt. Tillsammans med flickvännen Lena Eklöw beger han sig en mörk kväll till Petterssons sommarstuga, tömmer en dunk bensin och tänder på. Huset brinner ner och händelsen betraktas som mordbrand. Inte förrän drygt fyra år senare när ligan gripits och medlemmarna börjar ”gola”, kommer Pettersson att få reda på att det i själva verket var Calle som brände ner hans bostad!

På grund av brandorsaken får Pettersson inte ut pengar från sin försäkring och har nu problem med ekonomin. Han slutar på banken och tar jobb som säljare i Stockholm. Calle Sumonja tycker trots sitt brandtilltag att Pettersson är sympatisk. Han hjälper honom ekonomiskt och ser till att Pettersson tar lastbilskörkort, allt i syfte att längre fram kunna använda säljaren som chaufför vid rån!

I september 1991 bryter sig Carl Sumonja in i en vapenkassun i Getryggen i Botkyrka utanför Stockholm. Förutom vapendragaren från rånet i Falun, Erik Gröndahl, har han nu också med sig de yngre bröderna Lennart och David Sumonja, flickvännen Lena Eklöw samt ytterligare en gammal lumparkompis  – Johan Ahlin.

Ligan kommer över 224 militära vapen – AK 4:or, k-pistar, pistoler, kulsprutepistoler och mängder av ammunition. Flera av vapnen kommer att användas vid kommande rån. Flera år senare kommer Calle Sumonja också att under utpressning försöka sälja dem till stockholmspolisen för 25 miljoner kronor, under hot om att annars avyttra arsenalen till ”grupper eller organisationer med sällsynt snedvriden samhällssyn”.

Den militäre taktikern hade nu fått blodad tand och började planera en serie brott som skulle komma att skaka Sverige under flera år.

– Calle Sumonja var perfektionist, berättar Gunnar Björkén, en av de kriminaltekniker som utredde ligans brott. Han planerade och rekognoserade allt i minsta detalj, ställde alltid in en aktion om det fanns risk att den skulle misslyckas och gjorde avledningsmanövrar för att lura polisen.

I oktober 1991 sköt Johan Ahlin sakta en rullstol framåt i Farsta. ”Invaliden” Calle hade ena benet utsträckt framåt, och längs det vilade ett automatvapen under en filt. När vaktbolaget ABAB:s väktare kom ut från Systembolaget och gick mot väktarnas bil, slet Calle undan filten och öppnade eld. Fyra skott gick genom bilens ruta och ett av dem träffade väktaren i hakan. Någon minut senare hade Calle och Johan flytt med en väska innehållande en halv miljon!

Den 30 december satte Calle ytterligare en djävulsk plan i verket. En bomb som Johan byggt med hjälp av Kimulux, Dymamex, sprängdeg, sju kilo avklippt spik och utlösning á la snubbeltråd, skulle detonera på Centralen i Stockholm. Medan explosionen drog all tillgänglig polis och uppmärksamhet till sig skulle ligan utföra fem rån i söderförorterna.

Calle och Johan styrde mot Centralen. Bomben placerades i förvaringsbox nummer 821. Kumpanerna begav sig till Kungsholmen, ringde polisen från en automat och berättade om bomben.

Centralen utrymdes och tågen stoppades. När polisen skickade in sin robot för att plocka ut bomben, träffades utlösningsmekanismen. Bomben detonerade och orsakade omfattande skador, men inga personer skadades.

Samtidigt hade ligan blivit oense om hur rånen samma dag skulle utföras. Istället för att genomföra planen begav de sig till Calles lägenhet, drack öl och följde via TV bombdramat på Centralen!

Som inledning på det nya året skulle ligan den 3 januari 1992 råna en värdetransport i Trångsund utanför Stockholm, men fick avbryta försöket. Lika illa gick det ytterligare tre dagar senare när man försökte med en värdetransport i Skogås.

Men skam den som ger sig. Den 13 januari slog ligan till mot Posten i Svedmyra. Sju skott avlossades och rånarna fick med sig 708 000 kronor. När SKL skulle analysera tomhylsorna fick man myror i huvudet och det tog ett bra tag innan det kunde fastställas att de kom från en kulsprutepistol! Polisen insåg nu att man hade att göra med mycket farliga brottslingar och började ana ett samband med inbrottet i vapenkassunen på Getryggen.

Exakt två månader senare utfördes den synnerligen välplanerade operation som kom att ge ligan sitt namn. En Dodge Van med fem rånare i militärkläder och stridssele rullar upp framför Posten och Handelsbanken i Ösmo. Två av dem går in på Posten och två på Handelsbanken, den femte stannar utanför som vakt. Via walkie talkie påbörjas omedelbart en nedräkning från tre minuter.

Postrånarna börjar med att skjuta sönder bevakningskameror. De tilltvingar sig nycklarna till valvet och plockar även pengar från disken. Innan de lämnar lokalen skjuter en av dem med sin AK 4 åtta skott som i en glasruta bildar mönstret av en leende gubbe. Totalt avlossas över 40 skott.

Inne på Handelsbanken går operationen samtidigt lika smidigt. Med k-pist och AK 4 avlossar rånarna över 40 skott och skjuter sönder kamerorna. Inom några minuter lämnar de militärklädda Ösmo med 1 290 000 kronor och överger senare flyktbilen på en gammal övergiven militär helikopterplatta utanför samhället. Flykten fortsätter i en Mitsubishi-pickup med Lena Eklöw vid ratten och Lennart Sumonjana på passagerarplatsen. I lastutrymmet på flaket, gömda bland isolering, sitter Carl och David Sumonja, Johan Ahlin och Erik Gröndahl.

I en av polisens många avspärrningar stoppas Mitsubishin! Calle Sumonja sitter tyst med sitt vapen skjutklart, men efter att ha tittat in i endast förarutrymmet låter poliserna bilen åka.

– Det var enda gången i min karriär som jag givit ordningspolisen beröm för att de inte skött sitt jobb ordentligt, säger Walentin Nilsson, numera pensionerad kommissarie som var spaningsledare under större delen av utredningen om Militärligan. Hade poliserna sökt igenom bilen ordentligt, hade det blivit blodbad. Ligan medgav i efterhand att de inte skulle ha tvekat att skjuta ner poliserna!

Fyra månader senare vill Calle börja realisera de tillgångar som stals i vapenkassunen. I en rad brev till bland andra Stockholmspolisen bedriver han utpressning, bifogar listor över nummer på de stulna vapnen och hänvisar till de ”reklamkampanjer” för vapnen, som ligan utfört bland annat i Svedmyra. Polisen uppmanas att svara med kod av typen ”Är intresserad. Anna-Karin” som ska publiceras bland Dagens Nyheters annonser. Den första delen av utpressningen består av en serie brev som skickas under knappt två månader. Av tonen märks att avsändaren blir irriterad över att polisen inte agerar snabbare. Man vill ha 25 miljoner för vapnen, men polisen förhalar kommunikationen.

– Det var många turer, säger Walentin Nilsson. Jag förhandlade med ligan via krypto. Jag spelade högt men hade samtidigt beslutat att jag aldrig skulle sätta sådana summor på spel.

Tonen i breven blev hårdare och dåvarande länspolismästaren Sven-Åke Hjälmroth beslöt att det fanns en hotbild och att hans utredare skulle få beskydd.

Föga visste han hur rätt han hade. Walentin Nilsson:

– När ligamedlemmarna var gripna och förhördes ringde åklagaren till mig och berättade, att de hade tänkt kidnappa mig! Eftersom jag bodde i Nynäshamn och åkte ensam till jobbet tidigt på morgnarna, hade jag varit en sittande fågel för dem. Naturligtvis var det obehagligt att få beskedet, även om jag då lämnat utredningen och gått i pension.

Så småningom upphörde de hotfulla utpressningsbreven att komma.

Istället återgår gruppen till sin kärnverksamhet tio dagar efter att det sista brevet kommit. Posten i Kungsör rånas och nu försöker ligan förvirra polisen ännu mer. Man använder en ny metod för att stjäla flyktbil och uppträder inte längre i overaller utan i överrockar. Medan Calle håller vakt rånar Johan och David Posten och kommer ut med 152 000 kronor. De flyr i en stulen Ford Scorpio till Hagstaholm vid Mälaren där bilen körs in under täta granar som hindrar att den syns från luften. Iskallt trycker de under träden till kvällen, då Lennart kommer för att hämta dem i en gummibåt. De åker till en ö och byter kläder, för att sedan fortsätta mot Tumba. Men problem med båtens köl tvingar dem att gå mot Västerås istället, där de får ringa efter Erik som hämtar dem tidigt på morgonen efter rånet, och lugnt kör dem tillbaka till Stockholm i Sumonjas Mitsubishi-pickup.

Hos polisen stärks misstankarna om att det finns ett samband mellan de ytterst välplanerade operationer, där automatvapen är inblandade. Men utredarna famlar i blindo och har inte mycket att gå efter.

Operationen i Kungsör följs snabbt upp med ett lika välplanerat rån mot Posten i Rimbo, där bytet blir hela 737 000 kronor. I början av december 1992 förbereder gruppen ett grovt rån mot en värdetransport i Brösarp. Man stjäl flera blivande flyktbilar av märket Ford Sierra, och nu kommer Calles gamle ”vän” Bo Pettersson in i bilden. Han hyr en lastbil i Strängnäs, inreder den med ett gömsle av plywood, varpå resten av lastutrymmet fylls med Gullfiber innan han kör till Brösarp.

Men när operationen ska startas hör gruppen på polisradion att polisen har en trafikkontroll i närheten, och avbryter. Senare får polisen veta att gruppen tillverkat lösnäsor i olika storlekar, för att ”likna araber”.

På årets sista dag slår ligan till igen enligt känt mönster. In i köpparadiset Ullared rullar en stulen van med uppklippt tak. Lennart Sumonja står upp i bilen med en kulsprutepistol på stativ, placerad på taket. Posten, Sparbanken och Föreningsbanken ligger praktiskt nog placerade på rad och de militärklädda kan lugnt vandra mellan lokalerna och utföra rånen medan den tungt beväpnade Lennart vaktar. En fotograf som råkar köra förbi platsen lyckas ta bra bilder av aktionen, som han först tror är en militärövning.

Efter rånet flyr ligan med nästan två miljoner kronor, lämnar skåpbilen i ett skogsområde och fortsätter i en Ford Sierra. I ett ensligt skogsparti har man förberett ett gömställe. Bilen körs ner i en slänt och täcks med granris och tidigare huggna julgranar får bilda ”vägg” mot vägen. De jägarutbildade rånarna övernattar i skogen och inväntar den egentliga flyktbilen, som även denna gång styrs av Bo Pettersson.

Under de första dagarna 1993 bildar polisen snabbt en specialgrupp i Handen, under ledning av kommissarie Walentin Nilsson. Gruppen, som sitter i egna lokaler, har tystnadsplikt och är isolerade från andra poliser, består av spanare, utredare och tekniker från olika polisdistrikt i och kring Stockholm.

Ett jättejobb inleds. Poliserna granskar varje rån som begåtts i Sverige under de senaste åren, för att hitta likheter. Så fort ett nytt rån inträffar reser de till platsen för att researcha.

Rångruppen, som från början består av ett tiotal poliser, famlar fortfarande i mörker. Trots att man skärskådar varje känd rånare går det inte att binda någon tidigare straffad till de brott som utförts av Militärligan.

– Det här var en jobbig tid med oerhört mycket frustration, säger Walentin Nilsson. Många gånger var vi övertygade om att vi var nära, lika många gånger visade det sig att vi hade fel.

I början av sommaren börjar nya utpressningsbrev dyka upp hos Rångruppen. Ligan har nu börjat pruta. De vill ha fem miljoner för de stulna vapnen och hänvisar åter till sina ”reklamkampanjer” i form av rån. Med militär precision anger de koordinaterna där en helikopter ska dumpa plastade paket med ”lösensumman”. Walentin Nilsson bestämmer sig för att låtsas vara med i leken:

– Gunnar Björkén och jag hämtade fem miljoner i kontanter på banken och packade dem i buntar om tjugofem tusen, som omsorgsfullt plastades in av teknikerna. Jag hade gjort en noggrann plan för hur vi skulle gå tillväga och bedömde risken att förlora pengarna som minimal.

Under hösten utökas dessutom rångruppen med fler medlemmar från olika polisdistrikt i Stockholm, Köping, Sala och Södertälje. Som mest består gruppen av 25 poliser vars enda uppdrag är att spåra och gripa Militärligan.

Utpressningsbreven med instruktioner fortsätter att komma ända fram till i november. Men innan polisen hinner genomföra köpet utför ligan sitt nästa – och sista – rån.

Dagen före julafton kommer två tungt beväpnade rånare in på Sparbanken i Heby, medan den tredje väntar i bil utanför. Ligan består den här gången av Calle, hans pappa Boris och Erik Gröndahl. Före rånet har de förberett sig väl genom att placera ut fem flyktbilar på olika platser.

Rånet går smidigt och de tre flyr med 953 000 kronor. I en Volvo 245 väntar Lena Eklöw på dem, och kvartetten kör vidare, men blir snart upptäckta av en polisbil som följer efter dem.

Lena åker i nervositet av den isiga vägen med 245:an och när polisbilen med kommissarie Staffan Dahlsfjord vid ratten passerar, upptäcker en av polisaspiranterna att någon höjer ett vapen i bilen som ligger i diket. Polisbilen stannar 200 meter längre fram, Dahlsfjord skjuter varningsskott och Calle Sumonja svarar genom att ge eld med sin AK 4, dock utan att träffa poliserna.

Rånarna lyckas stoppa ett fordon som de tilltvingar sig, men kör vilse på de små vintervägarna i skogen och hamnar på den ena återvändsvägen efter den andra. Lena Eklöw hoppar av och ytterligare ett stycke fram överger de tre andra bilen, flyr genom skogen till området Sågars där de bryter sig in i en stuga. Calle stoppar in 230 000 kronor mellan böckerna i en hylla – ”som tack för lånet av stugan”, sa han senare i förhör – och eldar upp resten av bytet i öppna spisen.

En hundförare upptäcker rånarna i stugan, piketstyrkor tillkallas från Stockholm och efter att man skjutit in 120 tårgaspatroner i huset ger rånarna upp. Resten av ligan grips kort efteråt i Göteborg, dit de flyttat.

Vid husrannsakan i Erik Gröndahls bostad fann polisen gott om AK 4:or, kulsprutepistoler, k-pistar och magasin. Därefter inledde man förhören med ligamedlemmarna.

Calle Sumonja var inte talför utan teg mest. Däremot började Erik Gröndahl och Johan Ahlin inse att de blivit lurade. Vid varje rån hade de, oavsett bytets storlek, fått nöja sig med 20 000 – 25 000 kronor vardera. De uppgav att de inte hade vågat hoppa av ligan, av rädsla för Calle.

I takt med Eriks och Johans erkännanden blev den iskallt beräknande Carl Sumonja tvungen att justera sin egen berättelse.

– Till sist sa han att han skulle ta en sabbatsmånad från förhör, berättar Gunnar Björkén. Vi fick gärna hälsa på honom men han tänkte inte prata om brotten. Och till vår förvåning stämde det, när vi kom till häktet var han trevlig, men vägrade prata om rånen!

Husrannsakan på den gård i Sursa på Stallarholmen, som Calle Sumonja och Lena Eklöw hyrt, tog flera månader. Efter idogt grävande i omgivningarna fann polisen massor av militära vapen inlindade i vattentäta säckar och i helt täta pvc-rör. Det var hit polisen skulle fått åka om de betalt lösensumman på fem miljoner kronor, och för att hitta fram hade de behövt köra rakt över Sumonjas egen gårdsplan!

Totalt kom ligan vid rånen över 6 646 000 kronor och hade dessutom begärt fem miljoner i lösensumma. Men istället fick Carl Sumonja 14 års fängelse och ligan fick skadeståndskrav på 15 miljoner kronor, när Handens Tingsrätt meddelade sin dom i oktober 1994 och därmed satte punkt för en unik del i svensk kriminalhistoria.

– Vid det laget hade jag gått i pension, men tyckte förstås att det var oerhört tillfredsställande att vi löste fallet till sist, säger Walentin Nilsson. Om man ägnat flera år av sitt liv åt något, så ska det slutföras.

Dock vet polisen än idag inte, om Militärligan var skyldig till fler rån eller andra brott, än dem de dömdes för.

– Hade jag varit förhörsledare och därmed fått bra kontakt med de inblandade, hade jag kanske kunnat svara mer säkert på den frågan, säger Walentin Nilsson. Men en kvalificerad gissning är att de säkert var inblandade i betydligt mer än vad vi fick veta. Efter fyrtio år som polis har man trots allt en magkänsla som sällan lurar en…

Militärligans medlemmar med beteckningar från polisens gärningsmannaprofil:

Boris Sumonja (far till Carl, Lennart och David), född 1938

Carl Sumonja, ”Den långe”, (ligans huvudman), född 1965

Lennart Sumonja, ”Vakten”, född 1970

David Sumonja, ”Den lydige”, född 1974

Johan Ahlin, ”Den korrekte”, född 1969

Erik Gröndahl, ”Den lille grå”, född 1968

Lena Eklöw, född 1957

Bo Pettersson, född 1957

Kända brott utförda av militärligan (bytets storlek inom parentes):

30 november 1986: Rån mot bankbud, Kopparhallen i Falun (330 000:-)

10 juli 1989: Mordbrand, Skoogsallé i Saltsjö-Boo (försäkringsutfall: 2 200 000:-)

16 september 1991: Stöld ur vapenkassun i Getryggen, Botkyrka (224 militära pistoler, k-pistar, AK 4, kulsprutepistoler, signalpistoler och ammunition)

25 oktober 1991: Grovt rån mot värdetransport i Farsta (500 000:-)

30 december 1991: Allmänfarlig ödeläggelse (bomb), T-Centralen, Stockholm

3 januari 1992: Försök till grovt rån mot värdetransport i Trångsund

6-7 januari 1992: Försök till grovt rån mot värdetransport i Skogås

13 januari 1992: Grovt rån mot posten i Svedmyra (708 000:-)

13 mars 1992: Grovt rån mot posten och Handelsbanken i Ösmo (1 290 000:-)

29 juli – 14 september 1992: Försök till grov utpressning mot Stockholmspolisen (begärd summa: 25 miljoner kronor)

24 september 1992: Grovt rån mot posten i Kungsör (152 000:-)

14 oktober 1992: Grovt rån mot posten i Rimbo (737 000:-)

3 december 1992: Förberedelse till grovt rån mot värdetransport i Brösarp

29 december 1992: Grovt rån mot posten, Sparbanken samt Föreningsbanken i Ullared (1 976 000:-)

28 juni – 16 november 1993: Försök till grov utpressning mot Stockholmspolisen (begärd summa: 5 miljoner kronor)

23 december 1993: Grovt rån mot Sparbanken i Heby (953 000:-)

Så dömdes militärligans medlemmar i Handens Tingsrätt den 20 oktober 1994:

Carl Sumonja, 14 års fängelse

Johan Ahlin, 12 års fängelse

Erik Gröndahl, 10 års fängelse

Lennart Sumonja, 8 års fängelse

David Sumonja, 5 års fängelse

Boris Sumonja, 4 års fängelse

Bo Pettersson, 4 års fängelse

Lena Eklöw, 3 års fängelse

 

Retro/repris: Kvinna i blått

Publicerad för första gången i februari år 2000:

KVINNA I BLÅTT

Jag såg henne för första gången för 25 år sedan.

Igår kväll var det repris.

Tiderna förändras men hon finns kvar.

Vem är hon, var kommer hon ifrån?

På det glada 70-talet umgicks jag med en hel del ljusskygga individer. Dels som en följd av mitt arbete som kriminalreporter, dels på grund av ett starkt intresse för annorlunda människor som vandrat ”The Road Few Travels”.

På Stockholms krogar åt, drack och rökte de. De viskade, pratade, skrävlade och hotade. Skuldsedlar, bongar och buntar med tusenlappar bytte ägare. De var bilhandlare, travkuskar, svartmäklare, hotellägare, horor, indrivare, guldhandlare och gud vet vad. Alla hade en idé, de flesta en hård bakgrund. Många var törstiga, få hade tålamod med folk som inte höll sig till den inofficiella affärsmoral som rådde.

I rikets talarstolar och tv malde landsfadern Olof Palme med näsan i vädret på om att vi levde i ett demokratiskt, okorrumperat land, där människor kunde gå ifred på gatorna.

Han ljög och med stor sannolikhet visste han om det. Sedemera fick han själv bita i gräset som ett makabert exempel på en del av lögnen.

På krogen gick det att köpa en svart lägenhet, ett falskt pass, en ny legitimation eller en avskrivning av skatteskulder om man hade rätt kontakter och pengar. Och redan då kunde pampar skaffa sig djupt odemokratiska fördelar.

Men Sverige satt hemma framför teven och trodde på det Palme sa. Det mesta var ju lugnt och det mesta var ju bra. Även i storstäderna, för dem som visste vad som gällde och vilka territorier som vad vilkas.

En natt blev jag vittne till ett mord i en gänguppgörelse. Vid tretiden fick en pojke från ett land jag idag inte törs nämna, en kniv i magen av en man från ett annat land jag idag inte törs nämna. Gjorde jag det vore jag enligt dagens normer rasist. På 70-talet var det bara fakta.

Mordet handlade om territorier. De som kontrollerade guldhandeln försökte utvidga sitt affärsområde till att innefatta knark och prostitution. Men den affärsidén var – milt uttryckt – reserverad av män från ett annat land och man bryter inte affärsgränser ostraffat.

Dagen efter slog ett av de utländska gängen för säkerhets skull sönder en av Stockholms större nattklubbar, för att markera revir. Sedan höll sig guldhandlarna till guldet ett tag och det var lugnt i stan igen.

Vi pratade om det där på krogen på nätterna, och det måste ha varit just en av de nätterna jag såg henne för första gången.

Kvinnan i blått.

Hon var blonderad, hårt sminkad och bar en mycket tunn blå klänning. Hon hade vulgärt stora bröst vars vårtor och rörelser avslöjade att hon inte bar bh. Hon rökte ivrigt, visste när hon skulle hålla käften och le och när hon skulle provocera lagom. Hon var alltid på jakt efter mannen som den kvällen kunde vifta med flest tusenlappar. Hon fick honom i nio fall av tio.

Jag satt där, ung och undrande, iakttog henne och undrade vem hon var.

Igår natt, 25 år senare, träffade jag henne på nytt.

Jag satt på krogen och pratade minnen med en del av de dåvarande kriminella element, som numera är rimligt hederliga familjefäder med radhus och bara ett par svarta miljoner undanstoppade, för säkerhets skull.

Plötsligt finns hon där vid vårt bord.

Kvinnan i blått. Nu en hård, översminkad, kallt beräknande före detta, som snabbt vill kamma hem kvällens rikaste man. Hon glider mellan borden och männen med aningen för mycket av brösten exponerade i klänningens frikostiga dekolletage. Låter sig som alltid villigt bjudas, blir berusad men aldrig lika berusad som de. Hon tänder cigarretter sensuellt och betraktar kvinnligt beundrande bilhandlarna, travkuskarna, svartspelarna och de presumtiva mördarna.

Idag är marknaden i stort sett densamma som för 25 år sedan. Det är samma sorters män som langar knark, säljer lägenheter och horor. Det är samma typer som beställer misshandlar och mord, samma typer som utför jobben.

Och där de dyker upp, dyker hon upp. Kvinnan i blått.

Nu som då, går snacket om vem som mördar och vad det kostar.

Någon berättar att dagspriset för ett mord i Bolivia är 1 200 dollar, att man där hellre löser tvister genom betalda mord än genom dyrbara rättegångar.

Någon anger lika diskret priset för ett snabbt mord i Stockholm.

10 000 kronor.

För tio tusen – hälften i förskott, hälften efteråt – kan du, jag eller någon annan släcka ett människoliv utan krav och frågor.

Så är det fortfarande. I Bolivia och i Sverige.

När jag lämnar krogen ser jag kvinnan i blått, nu häftigt berusad, stå vid krogens garderob med tungan i munnen på en av männen med pengar, och med sin kropp tätt tryckt mot hans. De vinglar ut till en taxi.

På vägen hem promenerar jag förbi vår redaktion. Några portar längre bort lyser fortfarande stearinljus och facklor över bilderna av den man, som plötsligt fick en kniv i hjärtat just där en lördagnatt för bara några månader sedan.

Kanske var han ett 10 000-kronorsjobb.

Kanske satt hans baneman på samma krog som jag, tog en drink och funderade över nästa uppdrag.

Kanske sover kvinnan i blått med en mördare i natt.

I folkhemmet Sverige.