Skärtorsdagens eftermiddag.
Jag går in på den lokala korvmojen som drivs av två oerhört försynta och trevliga herrar från ett annat land.
Jag beställer två kokta med bröd och en Pucko (ja, jag vägrar använda tramsnamnet som någon felvaggad marknadsputte har bytt till).
Vid bordet bredvid mitt sitter Ensamheten med bara en slät kopp kaffe framför sig.
Han har en något märklig ansiktsform, det är något fel på hans ena öga och han har en konstig frisyr. Han är stor. Eller, på svenska, fet.
Jag hinner knappt öppna min tidning förrän han börjar prata.
”Jag har handlat lite i dag”, säger han. ”Köpt en dekoder. Den gamla lade av.”
”Jahaja”, säger jag och slår upp tidningen.
”Konstigt det där med kanalerna, förresten. Man får ha dem och så tar de bort dem och så får man ha dem igen. Konstigt.”
”Mmmm”, säger jag och försöker koncentrera mig på en notis.
”Du kanske vill läsa”, säger han.
”Ja, jo … ”
”Förresten fick jag diabetes för ett tag sedan. Eller nästan i alla fall. Det blir inget påskgodis i år. Jag måste se upp, säger dom.”
”Aj då”, säger jag. ”Det där får du se upp med.”
Han nickar allvarligt.
”Sedan, för ett par veckor sedan, fick jag svamp i ljumskarna. Du anar inte vad det sved och kliade. Jag fick hålla på med salvor …” han ser plötsligt förlägen ut ” … men det är klart, sånt ska jag ju inte sitta och säga när du äter korv.”
”Ingen fara.” Jag ler och viftar avvärjande med handen.
Irritationen över att inte få vara ifred i några minuter med en tidning lägger sig och jag ger upp läsandet.
Han tittar tacksamt.
”Du är en snäll människa, märker jag. En sån där som man kan prata med.”
Du skulle bara veta, tänker jag men drabbas omedelbart av dåligt samvete.
Apropå hans nya dekoder pratar vi om hur fort apparater går sönder nuförtiden.
”Jag har en gammal rörradio på vinden”, säger jag. ”Säkert från femtiotalet. Fungerar utan problem och har ett fantastiskt ljud.”
”Det är fint med gamla grejor”, nickar han. ”Har du skivspelare också?”
”Nä, jag hade inte plats med skivorna så jag sålde hela klabbet.”
”Jaha. För annars vet jag en kille i Borås som säljer skivspelare för 280 spänn. Om du vill så kan jag kolla … fast det är klart, de finns säkert på Clas Ohlsson också.”
Jag nickar fundersamt. ”Säkert.”
Jag har ätit mina korvar, druckit min Pucko och slängt skräpet i papperskorgen.
Måste vidare.
Vad gör man nu?
”Vad ska du göra i påsk, då?” undrar han. ”Umgås med familjen?”
Jag undviker just det svaret eftersom något säger mig att han inte har någon familj.
”Bara ta det lugnt. Försöka bota förkylningen.”
Ensamheten nickar. ”Drick mycket te. Med honung i. Det är gott.”
Jag reser mig. Vet inte riktigt vad jag ska säga.
”Hoppas att du får en trevlig påsk nu.”
Han ler för första gången:
”Du också. Sköt om dig nu. Jag ska koppla in dekodern, jag.”
Jag lovar. Går ut, sätter mig i bilen och kör mot gemenskapen. Undrar vad Ensamheten ska göra när korvmojen stänger om några timmar.
Det slår mig åter att vi pratar jättemycket – och alldeles för lite – om hur vi ska ta hand om alla de hundratusentals människor vi slussar in från andra länder. De som vi ger täckjackor, låser in i träbaracker på landsbygden, häller corn flakes i, knäpper med fingrarna och hoppas att allt ska ordna sig till det bästa – allt medan vi bröstar oss och visar omvärlden hur duktigt Sverige är.
Och att vi pratar jättelite – eller inte alls – om hur vi ska ta hand om dem som behövde oss redan långt tidigare.
Ensamheten och hans mycket, mycket stora släkt.