Månadsarkiv: maj 2015

Favorit i repris: Uppsägning från vuxenlivet

Publicerat av

Jag vill dricka god saft. Jag vill bli omstoppad
på kvällen, få höra en bra saga innan jag
somnar. Jag vill ha mackor med prickig korv
och roliga kompisar som vill leka med mig.
Är det för mycket begärt?

Jag har fått nog, jag vill säga upp mig som vuxen.
Från och med nu vill jag leva som ett barn igen, och ta ansvar därefter.
Uppsägningen har egentligen inte att göra med någon speciell händelse eller upplevelse i mitt liv den senaste tiden. Snarare är den resultatet av en lång tids tänkande i kombination med en trötthet, en dos av cynism, kanske kryddat med viss bitterhet.
Det är ju långt ifrån alltid kul att vara vuxen.
Jag ser barnen och deras tillvaro. Jag hör deras bekymmer och förstår att jag har glömt hur enkelt det var då, allting. Och att jag gärna vill tillbaka till den där relativt bekymmersfria enkelheten som till stora delar består av solsken, kvittrande fåglar, en reflex i en vattenpöl som bara väntar på att bli hoppad i. Jag vill uppleva doften av nya gummistövlar, av våren. Uppleva den skarpa solen i ögonen, njutningen i en ny leksak. En sen hösteftermiddag vill jag sparka bland de skarpt färgade, doftande löven i parken och gå hemåt mot värmen, maten och levande ljus som någon tänt för mig, för oss.
Jag vill bli av med plågsamma, alltför djupa tankar och vuxenbekymmer. Jag vill bli av med alla krav om hur jag måste uppföra mig socialt vare sig jag vill eller inte. Jag vill kunna bestämma vem jag ska le mot, eller vem jag vill säga ”du är dum!” till, utan att följderna blir speciellt stora.
Jag vill gå på kalas, inte middag. Jag vill välja vem jag ska sitta bredvid. Jag vill sörpla saft genom sugrör, inte smutta på vin i dyra kristallglas. Jag vill våga säga att jag inte gillar tårta med choklad i. Jag fiska i fiskdammen, leta i skattjakten och dansa lyckligt i knattediskot.
Jag vill tillbaka till den tid då man kan begå ett misstag, säga förlåt, finna att allt är glömt och leka vidare som hade inget hänt. Till den tid då ett litet, litet misstag inte kunde skapa en fiende för livet.
Jag vill bli kvitt cynism och bitterhet. Jag vill hemskt gärna få tillbaka ett uns av tro på mänskligheten, värmen, ärligheten. Kanske till och med politikerna och de religiösa ledarna.
Eller ännu hellre – inte alls bry mig om politiken, religionen och allt det andra som bara tycks skapa ondska och elände i världen.
Jag tror att saft är ett bra ord för att beskriva vad jag vill åt. Jag vill sitta en vacker sommardag under ett stort blommande sommarträd. Där ska brisen vara ljummen och fåglarna kvittra medan jag dricker god, kall saft som mamma har gjort. Saft som inte smakar kemikalier eller fabrik utan de bär den är gjord av. Där vill jag sitta och titta på en vackert blå himmel där inga plan bär onda människors bomber mot andra människor. En himmel där inga människor skapat bruna ränder av gift.
Jag vill plaska i en sommarsjö utan föroreningar, där fiskar och växter lever i harmoni, där allt djurliv finns kvar runt sjön. Jag vill komma upp med huvudet genom ytan, hastigt dra in ren och frisk luft som inte ger cancer eller andra sjukdomar. Jag vill hälsa på i grannens ladugård, känna koskiten smaska under stövlarna, klappa de hömumsande kossorna utan att se dem falla omkull i konvulsioner av sjuka.
Jag vill tycka att godis är bättre än pengar, eftersom jag kan äta det. Jag vill springa barfota i mjukt gräs, smutsa ner byxorna, bli lyckligt oljig om fingrarna av en cykelkedja tillsammans med en lika oteknisk kompis. Jag vill ha världens allra bästa saft- och bullarkiosk tillsammans med mina vänner en varm sommardag. Jag vill ha regnställ och gummistövlar och få plaska i regnpölarna. Jag vill att mamma gör goda mackor och varm choklad, att hon gör så många att det alltid finns en extra macka över till en hungrig kompis som hade en för lite. Jag vill komma in lätt frusen framåt kvällen, efter en dag av lek bland vänner, sitta på en mjuk filt på golvet framför teven och se ett barnprogram som inte handlar om mördarrobotar.
Jag vill tillbaka till då livet var enkelt. När allt jag kunde något om var färger, barnsånger och hur man byggde en hyfsat bra lådbil. När ingenting bekymrade mig, eftersom jag inte brydde mig om det jag inte visste.
Jag vill åter tro att världen är rättvis, att alla är ärliga och snälla.
Jag vill tro att allt är möjligt. Få bli överväldigad av de små sakerna och händelserna igen.
Jag vill leva enkelt igen, tillsammans med människor som förstår storheten, värdet, kärleken i det enkla.
Jag vill inte att min vardag ska bestå av datatrassel, berg av papper och dåliga nyheter. Jag vill inte tänka på att få lönen att räcka en hel månad, jag vill slippa räkningar och skvaller. Jag vill aldrig mer gå på begravning för att jag mist en människa jag tycker om.
Jag vill tro på betydelsen av en kram, ett vänligt ord, sann rättvisa, fred, drömmar.
Jag vill göra änglar i snön igen.
Så här är mina kreditkort, mitt F-skattebevis, mina bilnycklar, mina räkningar och min pensionsförsäkring. Härmed drar jag mig officiellt tillbaka som vuxen!
Vill du diskutera det med mig får du fånga mig först – Kull!
Vi ses i sandlådan. Om jag får leka med dina grejer får du leka med mina…

Ordets makt

Publicerat av

Den så kloke David Eberhard konstaterar att uttrycket ”pk” nu alltmer ersätts med ”åsiktskorridor”, vilket för övrigt är en lysande beskrivning.
http://www.gp.se/nyheter/ledare/gastkronikor/1.2709378-david-eberhard-godhetens-riddare
Den där åsiktskorridoren är en farlig rackare som man ska se upp med när man trevar sig fram i den. Den tycks nämligen bli allt smalare ju längre man kommer och inte nog med det, längs bägge sidorna är det laddat med landminor som inte bara spränger bort ens ben utan hela ens namn och rykte, och dessutom automattatuerar en med epitet som slutar på -ist.
Nazist. Fascist. Kommunist. Stalinist. Rasist.
Och så vidare.
Korridoren är farlig, ty som den somaliska journalisten Amun Abdullahi (hotad av muslimer i Sverige och utfrusen av kollegerna på Sveriges radio sedan hon avslöjat att en ledare på en fritidsgård rekryterade till den somaliska islamistmilisen, al-Shabaab) svarade när en svensk journalist frågade hur hon tordes flytta tillbaka till Somalia:
”Det är farligare i Sverige än där. Det är alltid farligast där man inte törs säga sanningen.”
http://www.svt.se/ug/jag-trodde-pa-journalistiken
Sug på den en stund.
För där är vi i dag.
Alltför många ser sig omkring innan de viskar sina åsikter.
Än fler törs överhuvudtaget inte framföra dem av rädsla för att bli beskylld för något de inte är.
Ett demokratiskt Sverige 2015? Kyss mig.
Ordet ”rasist” tycks för övrigt vara det mest våldtagna och missbrukade nuförtiden. Om jag slår upp ordet så finner jag bland annat följande beskrivning:
”Uppfattningen att vissa folk är överlägsna andra till följd av en bestämd rastillhörighet”, vilket i sig är så förbannat löjligt att jag inte förstår att någon orkar diskutera det. Bortsett från att hela det förlegade rasbegreppet borde ha avskaffats för länge sedan, skulle rasismen alltså betyda att ett folk, förslagsvis asiater, generellt sett skulle vara överlägsna ett annat folk, förslagsvis européer. Eller tvärtom.
Trams.
Och jag undrar vem/vilka som vinner på att hålla idén levande.
Om jag däremot nu säger att jag inte tycker om norrlänningar, danskar, engelsmän eller människor av någon specifik nationalitet, så betyder det alltså inte att jag är rasist, eftersom dessa inte utgör någon ras.
Så till ordets makt. Eller inte?
Jag vet inte om svenska politiker var först med att avskaffa ”obehagliga” ord eller ändra dem, men jag vet att de gärna vill sola sig i glansen för att ha gjort det.
Plötsligt fick ingen längre säga ”neger” (vilket i spanskan är ett högst normalt ord för svart) för att det var fult och nedsättande. Sedan man hattat lagom mellan ”mörkhyad” och ”färgad” (vem färgade dem?) kom man överens om att ”afroamerikan”, ”afroeurope” eller ”afrosvensk” var politiskt korrekt.
I samma sekund infördes typ dödsstraff för att på konditoriet säga ”negerboll”. Nu heter det chokladboll.
Och därmed är alla fördomar mot svarta människor avskaffade – yippie!
Bättre blev det. Först hette det invandrare, sedan immigranter och nu migranter. Vad blir nästa modeord – gäster eller besökare eller donatorer? Jag väntar med spänning.
Att i dag yttra zigenare är ju lika med att bli skjuten i direktsändning. Romer låter ju mycket bättre och märkligt nog har samtidigt svenska folkets motstånd mot tiggeriet på gatorna växt till över 50 procent.
Konstigt. För nu, när politikerna sagt sitt, borde ju alla fördomar och problem vara borta.
Svenska politiker döper om, ler över att ändringen av ett enkelt ord lett till ett bättre samhälle.
Sedan ser de sig förvånat och förtvivlat omkring och undrar varför inte resten av världen står upp och applåderar.
Förstår världen verkligen inte Sveriges storhet?

Piska min gamla mamma hårdare, Löfven!

Publicerat av

Jag läser att Löfven bryter ännu ett löfte och hotar med att höja hemtjänstavgiften så att staten kan få in 148 miljoner extra i skatt.
Det kan ju behövas eftersom han låter enbart Bert Karlsson fakturera 830 000 kronor om dagen (drygt 302 miljoner om året) för att driva flyktingförläggningar.
Klart att pensionärerna ska betala det!
Toppen, Löfvén – piska upp min 93-åriga mamma mera, bara!
Skit i att hon sitter i rullstol, är halvblind och inte klarar sig utan daglig hjälp.
Skit också i att hon har jobbat och betalat skatt från det att hon var 17 tills hon vid över 90 års ålder lade ner sin lilla firma på grund av synfel. Hon har alltså jobbat långt mer än du har gjort och någonsin kommer att göra.
Skit i att hon är en av dem som byggde det du kallar välfärd.
Skit i att det var hon som betalade din skolgång, dina bussresor och dina eventuella sjukbesök.
Skit i att det är hon som faktiskt betalar din lön i dag.
Piska henne hårdare, Stefan! Gamla idioter kan inte få nog av uppfostran.
Men bered dig på en överraskning.
När hon och hennes kompisar är borta och du ska straffbeskatta dina nya kompisar – de som i dag är inneboende hos Bert Karlsson – kommer du till din stora förvåning att finna att de flesta av dem inte ens kunde få ett jobb.
Keep up the good work!

Skattad till döds – på rätt sätt..?

Publicerat av

Det blir lite blandad kompott här, lev med det. ;o)
När vi pratar samhällssystem så säger min vän anarkisten (som naturligtvis lever ett behagligt övre medelklassliv med fin villa, två bilar och bra inkomst i ett vackert område):
1) Helt fri invandring, men inga bidrag till någon
2) Allt utom rättsväsendet kan ske i privat regi
Jag funderar en hel del över det där, länge. Tror inte riktigt att jag vill ha privata brandkårer som släcker bara om metallskylten på ditt hus visar att du betalt brandavgiften.
Dessutom finns det en hel del annat som jag tror och tycker att staten måste sköta:
*Sjukvård (naturligtvis ska det finnas privata alternativ som du kan betala/försäkra dig till)
*Kommunal kollektivtrafik (bör vara gratis för alla, kostar inte många kronor extra på skattsedeln)
*Bibliotek (alla ska ha rätt att läsa)
*Kultur: Muséer, teatrar, utställningar etc. Som motvikt till den helt sjuka övervikt sporten har både kommunalt och mediamässigt
*Infrastruktur: Järnvägar, tunnelbana, lokaltåg, bussar – och allt ska fan fungera!
*Skolor (naturligtvis ska det finnas privata alternativ för den som vill)
*Försvar. Därför att jag är officerson (färgad) och vill ha ett starkt försvar. Inte tre plan, två båtar och ett avdankat hemvärn. I takt med att Putin skramlar med vapen behöver vi ett starkt eget försvar och ett NATO-samarbete illa kvickt.
Men – sedan då?
Jag gillar den schweiziska tanken om demokrati. Folkomröstningar i geografiskt begränsade områden titt som tätt, om smått och stort. Om du inte orkar masa dig till vallokalen varannan vecka och rösta för den där bron eller mot det där bygget så får du hålla käft och skylla dig själv efteråt om det inte blev som du ville – du hade rätten att vara med och bestämma, ner i detalj.
Utmärkt.
Om vi nu tittar på skattesystemet och liknar det vid pensionssystemet. När de där ”roliga” kuverten började dimpa ner i brevlådan fick du veta att du hade ”förmånen” att bestämma över fem procent av din egen pension.
Fem procent. Hahahahaha.
Men – bättre än inget.
Om vi nu gör så här med skatten:
Sjuttio procent av din skatt går till sånt staten anser att du är för dum för att bestämma över: Polis, rättsväsende, räddningstjänst, försvar, skolor, sjukvård, äldrevård, infrastruktur och – tja, jätteviktiga grejor.
Trettio procent får du bestämma över själv.
Du anger i kryssrutor hur många procent av dessa trettio, du vill ge till olika saker.
Du kan antingen ge till, och därmed förstärka, de områden som staten redan bestämt (ovan) eller ange ”Migration trettio procent”, ”Städning av gator och torg tio procent”, ”kommunalt byggande av ungdomsbostäder, tjugo procent”, ”Motortävlingar, fem procent”, ”Egen pension, tio procent”, ”Cancerforskning, tjugo procent” och så vidare.
Vore det för mycket begärt att du får ha insyn i och kontroll över, vad futtiga trettio procent av din skatt går till?
Naturligtvis kommer det här aldrig att ske. Och det har inte ett smack med administrationssvårigheter att göra.
Vad det handlar om är att de politiker som du och jag röstat fram, dessvärre efter valet väljer andra vägar än de lovat, andra vägar än de du och jag trott på.
Skrämmande. Men så är det.
Därmed får drömmen om inflytande när det gäller skatten, förmodligen förbli en dröm.
Men – en vacker sådan.
Kanske är det dags att på allvar börja diskutera hela vårt statsskick?

Reser du dig upp, eller sitter du ner och håller käft?

Rätten att bada

Publicerat av

Valborgsmässoafton.
Tid för vila. Och eftertanke.
När jag var ung var det oerhört viktigt att vara ute, oavsett väder. Och eftersom vädret traditionellt bestått av kyla, regn, storm, snö eller hagel – vinterns sista hjälplösa protest mot våren och sommaren – betydde Valborg i första hand att – frysa.
Det var då.
Nu en önskan om att bara få vara inne. Ta det lugnt. Slippa pinsamma fyllon, raketer och någon lokal förening som desperat försöker sälja något man inte vill ha.
Den gamles, bittres rätt att slippa.
Underbart.
Så – tittar på tv, för omväxlings skull. Först en gala till förmån för barn som har det svårt i andra världsdelar.
Funderar en stund över det där. Har sett liknande tv-program i exakt femtio år nu och undrar varför det inte blir någon ändring, med tanke på alla insatser som gjorts.
Världen skickar hjälp till utsatta områden. Massor av hjälp. Miljoner. Miljarder.
Läget är lika illa.
Beror det fortfarande på att generalsekreterarna i hjälporganisationerna tjänar sjukt lika mycket som Bengt Westerberg gjorde, och lika skamlöst som han stoppar pengarna i fickan trots full pension? Eller på att korrumperade människor i hjälpområdena stjäl det som kommer dit innan det når de behövande?
Vad vet jag – en fluga i universum? Jag ser bara resultatet.
Bedrövande.

Så – debattprogram i ettan, allt enligt den nya normen. Avbryt folk, låt ingen få prata klart. Kör MTV-stuket: Klipp-ny bild-klipp-ny musik-klipp-ny video-klipp ny människa-klipp-ny bild-klipp…
Vem som helst kan få ett epilepsianfall av det där.
Hursomhelst. Debatten får mig omedelbart att må illa.
Saken:
Kvinna i slöja kräver att hennes kommun ska avdela en dag i veckan i badhuset för muslimska kvinnor. Naturligtvis får inte ens manliga badmästare närvara då.
En manlig badmästare med asiatiskt utseende undrar på fullt allvar om hon vill kränka män genom att stänga ute även dem som har livräddande funktion, från bassängen denna dag.
På fullt allvar svarar kvinnan ja med hänvisning till att ”många” av de kvinnor som vill ha det så här, är skattebetalare.
Jahaja.
Tänk tanken full ut. Från och med nu gör vi så här i alla kommunala badhus:
*En dag viks för muslimska kvinnor som inte vill bada i samma bassäng som män
*En dag viks för katolska kvinnor
*En dag viks för ortodoxa kvinnor
*En dag viks för kristna kvinnor
*En dag viks för homosexuella kvinnor
*En dag viks för handikappade, amputerade kvinnor
*En dag viks för kvinnor med klaustrofobi
*En dag viks för kvinnor med svår ångest
*En dag viks för kvinnor med sociofobi
*En dag viks för feminister som kräver att få bada topless
*En dag viks för nakenbadare, både män och kvinnor
Nu viker vi – i jämlikhetens och den politiska korrekthetens namn – lika många dagar för män som för kvinnor.
Helt plötsligt behövs det tjugoen dagar i veckan per badhus.
Då har vi ändå inte tagit hänsyn till transgenderpersoner, transsexuella, Jehovas Vittnen, före detta mördare, allergiker, astmatiker, lungsjuka, amputerade, människor med vattenskräck, sexualrädda, neurotiker och en hel bunt andra människor som av olika skäl kan vara obekväma med att vistas i samma lokaler som andra, inte minst i vatten.
Nä. Muslimkvinnorna har företräde.

Min bakgrund är lite märklig. Jag har två svåra whiplashskador och dessutom har jag varit delvis förlamad och rullstolsbunden efter en felaktig operation i ryggen, där en läkare inte hade klart för sig vad han gjorde.
På grund av detta har jag under en rad av år genomgått flera smärt- och rörelserehabiliteringar på olika ställen (och märk väl att jag aldrig har stött på någon i vårdpersonalen som har kränkt eller vägrat en patient på något sätt – tvärtom! Vårdpersonal kommer forever att vara mina hjältinnor och hjältar!).
På en del av dem har – tack och lov – träning i varmvattenbassäng varit det som räddat flera av oss.
Nu har jag en hälsning till kvinnan i slöja, hon som kräver ensamrätt i bassängen en dag i veckan:
Testa att bli påkörd av en bil.
Det gör ont så-in-i-helvete, oavsett vilken religion du tillhör.
Testa efter det att neka att kliva ner i en bassäng, där kroppen inte väger något, för att få röra dig på det enda sätt du kan.
Med människor av annat kön, religion, politisk tillhörighet eller annan blomsterkärlek än du.
Om du inte kan tänka så långt, har jag ett gott råd:
Bygg ett eget badhus för egna pengar.
Eller stanna i badkaret.
Men missförstå inte Sveriges synnerligen frikostiga religionsfrihet med att du har rätten att bestämma vem som ska få bada i ett kommunalt badhus.
Någon jävla ordning får det ändå vara.
Frågor på det?