Ja, jag kallar dem snutar. Det får de leva med och de flesta av de många poliserna i min vänkrets tycker att det är lika okej, som mina amerikanska polisvänner som alltid kallar sig själva cops.

Till saken: Få saker har gjort mig så förbannad som Aftonbladets Kerstin Weigls imbecilla uttalanden i Aftonbladet den 12 augusti. Jag citerar några stycken (om du själv har stålmage så kan du sedan läsa hela den bedrövliga drapan själv, jag bifogar länken längst ner):

”Känslopjunket har hittat in i polisväsendet. Efter att ha återfunnit Lisa Holm ­dödad skrev polisen själva på Facebook om känslorna. ”En stor vältränad man vars rygg det står Polis på sitter och skakar och gråter bakom ett uthus. Behövdes det?”

Och:

”Vår upplevda trygghet skapas av strama ämbetsmän som ­talar med små exakta bokstäver,”

Och:

”Poliser är människor. Men det är inte deras känslor vi behöver.”

Jo, Kerstin, det är just det vi behöver. Men det förstår du inte.

Låt mig förklara bakgrunden till min upprördhet:

Jag är en stark polisvän (och jodå, jag är väl medveten om att det finns puckon inom polisen –  jag har själv blivit gripen av några – det finns det i alla företag med över 20 000 anställda). Under mina 40 år som journalist har jag gjort fler ”ride-along”:s än någon annan jag känner = suttit med skottsäker väst i framsätet på en polisbil under ett långt, svettigt och våldsamt pass.

I Sverige. I Tyskland. I Brasilien. I andra länder. Inte minst i slumområden i USA:s olika delstater.

Jag har sett storvuxna amerikanska poliser med tårar i ögonen när de burit ut barn utan pyjamas ur crackghetton mitt i natten. Jag har sett dem stryka ihop ögonlocken på människor som nyss blivit ihjälskjutna, och be en bön. Jag har sett dem slåss, hota, trösta, bära och rädda liv.

Jag har sett tyska poliser ta vänligt hand om nazistskrikande, pissfulla, blodiga, norska turister. Jag har sett svenska poliser bli nerslagna, hotade, slagna och få sina uniformer besudlade med piss, blod och spyor. En av dem blev strypt så hårt av en 150-kilosman att han var sjukskriven i sex månader. När jag för fjärde gången blivit kallad som vittne till rättegång lades hela målet ner på grund av mannens psykiska sjukdom. Men polisens halsskador fanns kvar som ett minne av den där kvällen i tunnelbanan.

Jag har åkt med svenska sjöpoliser som tvingas dra upp ruttna lik efter människor som tagit livet av sig åtta månader tidigare. Pratat med deras kolleger som fått plocka upp delar av självmordsoffer på tågspår i ena minuten och krama lokföraren i nästa. Jag har sett dem ta hand om våldtagna flickor, sönderslagna tanter och gråtande fyllon, sett dem kväll efter kväll möta små barn i svensk misär som inte borde finnas.

För skitlöner.

Jag har suttit på Polishögskolan och sett lögnaktiga filmer med vackra bilder av helikoptrar och polisbilar i vackert motljus, filmer som ska locka aspiranter. Aldrig en bild av en trött polis som tvingas brotta ner en crackgalning med kniv eller möta en desperat människa med laddad pistol.

Trots detta söker många tusen till de få hundra platserna på skolan varje år.

Skydda, hjälpa, ställa tillrätta.

För mig är det ofattbart att någon vill ge sig in i det där för 23 000 i månaden. En lokförares startlön är 10 000 kronor högre.

När jag skrev dokumentärboken ”Brott i Sverige” åkte jag runt i landet och pratade med en rad poliser som varit med och utrett några av landets hemskaste brott, bland annat diskoteksbranden i Göteborg och dubbelmordet av två unga flickor på Hallandsåsen. Jag möttes av erfarna utredare vars röster bröts när de pratade om ungdomar vars liv avslutats alldeles för tidigt. Känslorna blev inte mindre av att poliserna själva ofta hade barn i samma ålder som de barn och ungdomar som dött. Poliserna hade också dåligt samvete mot sina egna barn för att de frivilligt hade arbetat sjukt många övertidstimmar under utredningen, för att lösa brotten och ge offrens syskon och föräldrar ett svar på de förfärliga frågetecknen som hopat sig.

Så poliser ska inte ha känslor, Kerstin Wiegl? Hur i helvete tänker du?

När jag berättar för mina amerikanska polisvänner om hur svenska poliser förväntas uppträda (och till vilka löner) i skarpt läge, så suckar de och undrar varför någon vill vara polis i Sverige.

Jag kommer då att tänka på dem som till sist sköt ihjäl Fadimes bror Mesut Sahindal 2014. Mesut var ingen duvunge – under åren hade han åtalats för tillgrepp av fortskaffningsmedel, olaga tvång, förberedelse till rån och vapenbrott, olaga hot igen, försök till utpressning, grovt narkotikabrott, vapenbrott, rattfylleri. Vid en rättegång skrek han till Fadime: ”Jag ska döda dig, din jävla fitta, din jävla hora. Din tid kommer snart. Det slutar inte här!””

Några veckor senare misshandlade han henne på torget i Uppsala, drog henne i håret, skallade henne och knäade henne i ansiktet. Mesut hade också försökt skjuta den svenska flickvän han hade barn med och träffat henne i axeln.

När han väl kom ut ur fängelset hotade han först sin mamma och lillasyster innan han åkte vidare och hotade sin skjutna flickvän. Han återvände till mammans bostad och när polisen väl kom dit, kom han ut med en kniv i varje hand.

Tänk dig nu följande:

Det är natt.

Du är polis och har aldrig skjutit någon.

Mot dig kommer en erkänt kriminell galning snabbt med en kniv i varje hand.

Han eller du. Dina kolleger. Människoliv. Det handlar om sekunder.

Poliserna på plats lyckades med det ofattbara. De skrek varningar, sköt varningsskott i luften och använde pepparspray innan de sköt mot ben och fötter och lyckades träffa där (har du någonsin försökt skjuta en varelse som rör sig, i foten?!!)!

Mesut fortsatte framåt, viftandes med knivar i händerna. Patrullen sköt igen, mot kroppen, och Mesut dog.

För mig är detta ett praktexempel på hur duktiga svenska poliser mot alla odds följer de ibland till synes mycket märkliga instruktioner som finns, innan de ger dödande verkanseld.

Tack för att ni finns.

Tack för att ni inte är mordgalna dårar som älskar att skjuta först och fråga sen.

Tack för att ni orkar.

Och – tack för att ni har känslor. Är människor.

Trots att Kerstin Weigl inte förstår.

Nu till nästa tragedi: Varje gång jag skriver ett inlägg om svenska poliser, får jag en storm av mail och privata mess från just – svenska poliser.

Det är trevligt. Men innehållet i dem är förfärligt.

Alla vittnar de om hur de är missförstådda, ensamma, trötta, rädda för hot och för att bli kallade nazister och rasister och fan och hans mormor, som tack för att de sköter det jobb de blivit kommenderade till.

Och det värsta av allt – att de inte känner stöd uppifrån. Att de inte får backning av sina chefer.

Vad – i –helvete – är – det – jag – läser?

Vilket företag, vilken organisation skulle förväntas fungera om inte cheferna backar upp sina underlydande?

Naturligtvis handlar allt om de vanliga svenska sjukdomssymptomen: Politik, politisk korrekthet, chefernas rädsla för att få sparken om de skulle råka säga fel.

Och då är vi jävligt illa ute.

Jag kommer väl ihåg det värsta exemplet på länge:

I juli 2014 jagade två områdespoliser några män på motorcykel och bil för att kontrollera dem. Färden gick in i det invandrartäta området Koppargården, där en av poliserna fortsatte förföljandet till fots. Han omringades snabbt av en uppretad skara på 50 – 70 män som hånade honom, spottade på honom och hotade honom till livet. Polismannen drog sitt vapen och ropade på förstärkning – men övergavs av polisledningen!

Jag citerar Maria Kållbergs artikel i skånska KvällsPosten:

”Tio polispatruller kallades omedelbart till platsen, men fick order att stanna på en plats precis utanför området. I 25 minuter var den ensamme polismannen utsatt för hoten innan kollegan i polisbilen kunde ansluta så att de gemensamt kunde lugna ner mobben och komma därifrån. Under halva den tiden stod patrullerna passiva bara en liten bit därifrån.

Enligt källor till Helsingborgs Dagblad var det för att polisledningen i Landskrona ville undvika upplopp. Den bedömningen delas av ledningen internt. Men officiellt ges ingen förklaring till varför patrullerna inte fick undsätta sin kollega.

De utsatta områdespoliserna var verksamma i Koppargården. Flera personer där är tungt kriminella med kopplingar till organiserad brottslighet. Kritiska röster menar att beslutet att inte gå in i området visat dem att det går att driva polisen från området.

Satsningen på områdespoliser i Koppargården inleddes i oktober i fjol och var det andra projektet för att få ner brottsligheten där. Den första, ”Operation Nordkap”, lades ner i förtid… Dagen efter händelsen presenterade polisledningen en handlingsplan för OUG:s fortsatta arbete. Det gick ut på att de kriminella skulle bjudas in till samtal om utvecklingen i området. Områdespoliserna uppfattade det som kontraproduktivt och rent felaktigt.

Poliserna menade att det var mer effektivt med en förstärkt närvaro och lagföring av brottslingar, i enlighet med de erfarenheter kollegor i liknande verksamheter har gjort. Som svar på OUG:s kritik lade polisledningen i Landskrona ner hela områdesprojektet.”

Amen.

Hade du, som arbetar i privat företagsamhet, med högre lön än 23 000 kronor och utan att riskera livet varje dag, accepterat syltryggar till chefer som inte backar upp dig och verksamheten?

Skulle inte tro det.

Våra svenska snutar – åtminstone de ute på gator och torg – arbetar till stor del under svinaktiga förhållanden och om de ska orka vidare krävs det att vi står upp, är tacksamma för att de vill ta i skiten, och visar att vi stöttar dem.

För deras chefer gör det inte.

Inte våra skitnödiga politiker heller.

Skäms!

Här är Kerstin Wiegls skämsartikel i sin helhet:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/kerstinweigl/article21242750.ab

Och här är några om händelsen i Landskrona:

http://www.expressen.se/kvallsposten/polis-lamnades-ensam–med-en-hotfull-mobb/

http://www.hd.se/lokalt/landskrona/2014/07/27/kriminella-far-fritt-spelrum-i-koppargarden/

 

 

Sitter och väntar på att köra till flygplatsen för att resa hem efter en skön sommar med underbart väder i mitt älskade Florida. Under tiden här har jag som vanligt nyfiket pratat om allting med massor av människor – kontorsfolk, sopgubbar, poliser, servitriser, butiksexpediter, ingenjörer, hantverkare, taxichaufförer, entreprenörer. Jag har frågat vad de känner, vad de är rädda för, vad de tror om valutgången nästa år.

Samtliga, utan undantag, är negativa till den enorma illegala invandring som skett och som den amerikanska makteliten sett mellan fingrarna med. Siffrorna varierar men det talas om att upp till 30 miljoner illegala invandrare kommit in i landet under de senaste åren – mestadels latinamerikaner men också en del människor från Afrika.

Presidentkandidaten och miljardären Donald Trump har inte varit försiktig med orden. Han menar att exempelvis Mexico ”exporterar” huvudsakligen kriminella och våldtäktsmän, som kommer till USA för att leva på socialbidrag. Trump är synnerligen populär i opinionsmätningarna men det är lång tid kvar till valet och många menar att Hillary Clinton kommer att ta hem segern.

Ryska Lana, som jobbar som expedit på klädavdelningen i Harley Davidson-butiken Six bends, menar att valresultatet inte spelar någon roll för henne:

”Jag lyckades få ut mina barn från Ryssland och kom hit för sexton år sedan. Putin och vad han gör skrämmer mig enormt och oavsett vad som händer här så är det bättre att leva i USA.”

Lika positiv är inte min vän, detektiven Mark. Han ser dystert på framtiden, anser att Florida är hotat av både för höga skatter och för många invandrare. Hans nya plan är att fly till bergen i Tennesse, bygga ett vedeldat, tvåvånings trähus ute i naturen, köpa 20 acres mark och bygga en egen skjutbana samt skaffa kossor eller hästar:

”Om två år kommer man inte att kunna vistas i Orlando och det blir inte mycket bättre här på västkusten. Jag sticker innan det smäller.”

Även om ekonomin nu är oerhört stark jämfört med under krisen – Floridas arbetslöshet har minskat och det byggs så det knakar medan fastighetspriserna stiger kraftigt – så finns det förstås människor som är oroliga för ekonomin. Men – ändå står det problemet i skuggan av invandringen.

För bara en stund sedan läste jag att EU begärt en utredning av vad människor i Europa tycker om den enorma invandring – läs huvudsakligen flyktingström – som skett i sen tid. Under årets första fem månader nådde 153 000 migranter fram till EU:s gränser.

I genomsnitt 56 procent av EU-medborgarna är negativa till invandring från länder utanför EU.

I Sverige är 66 procent positiva.

I Tjeckien är 81 procent negativa.

Varken ekonomi eller migration är någon lätt nöt.

Jag är positiv till invandring så länge det finns möjligheter att erbjuda invandrarna arbete, bostäder och ett värdigt liv.

Jag är positiv till flyktingmottagning så länge det finns a) en plan b) realistiska möjligheter att integrera flyktingarna i samhället c) bostäder d) utbildning och arbete.

Resten får du räkna ut själv.

Dessutom anser jag fortfarande – oavsett hur många som viftar med det nötta och uttjatade rasistkortet – att alla som vistas i Sverige ska följa svensk lag och att varken traditioner, kultur eller religion på något sätt får användas som ursäkt för kvinnoförtryck eller brottslighet.

Nu reser jag hem till det land jag också älskar.

Men som behöver en helt ny och stark politisk ledning, oavsett färg, som kan se den nya världens problem med öppna ögon.

Och agera.