”Det är farligt”, sa Farid. Han såg tankfull ut, var tyst i några sekunder innan han fortsatte:

”Det går att fixa men det är verkligen riskabelt.”

Jag förstod inte allvaret i det han sa förrän det var försent.

Min kollega Jörn och jag hade rest till Rio de Janeiro för att göra nöjesreportage. Mitt i alltihop fick jag idén att jag ville intervjua ett barn som bodde i slummen. Den långsiktiga tanken var att vi skulle göra reportage om barn – rika, fattiga, sjuka, lyckliga, ensamma, friska – i ungefär samma ålder, i alla länder vi reste till, och sedan samla reportagen i en bok.

Jag tvekade en kort stund. Jag hade gjort reportage i Rio tidigare. Visste att det fanns närmare 150 favelas, slumområden, runt staden och att dessa regerades av obarmhärtiga knarkkungar. Från resor i andra fattiga länder visste jag också att livet inte var mycket värt i dessa områden, speciellt inte om man klev in med kameror värda flera årsinkomster, runt halsen.

Men ändå. Jag ville. Det kändes viktigt.

”Fixa det, Farid”, bad jag.

Farid var den bästa guide jag någonsin haft under decennier av resande. Han var alert, hade en extrem fingertoppskänsla för hur saker skulle ordnas på bästa sätt och för hur man höll budgeten. Han prutade skamlöst åt oss, såg till att vi undvek faror, lärde oss de lokala stämningarna och fanns alltid där med sin luftkonditionerade bil när vi inte orkade gå längre.

Han nickade.

”Jag hör av mig.”

Dagen efter kom han till hotellet och berättade.

”Området heter Favela vila danho Antonio. Det består av ungefär 70 småhus i plåt eller betong och där bor 75 familjer. I genomsnitt bor det mellan sju och tio barn i varje litet hus. Jag har hittat en familj och ett barn som jag tror att du vill intervjua. Jag hämtar er klockan nio i morgon bitti.”

Med packade kameraväskor hoppade vi in i Farids bil, såg hur de bättre delarna av Rio försvann bakom bilen och hur allt blev fattigare och trasigare omkring oss.

Medan han lät bilen dundra över en korsning pekade Farid åt höger.

”Snäva marginaler här. Hade vi svängt in på den gatan hade de skjutit på oss direkt. Knarkkungen där tolererar inga okända besökare.”

Några minuter senare stannade han utanför en polisstation.

”Vänta här, jag kommer strax.”

Efter en kort stund kom Farid tillbaka, följd av två civilklädda män med automatvapen i händerna. De satte sig i bilen utan ett ord och Farid körde vidare.

Oron växte inom mig.

”Farid, vad är det här?”

Han ryckte på axlarna.

”Poliser. Jag har hyrt dem i några timmar. Lugn, de kostar nästan ingenting men utan dem vågar vi inte ens gå in i favelan.”

Jörn tittade allvarligt på mig.

”Är du säker på att det här är en bra idé? Hur viktigt är det där socialreportaget för dig, egentligen?”

Tvivlet, rädslan gnagde plötsligt inom mig. Å andra sidan visste jag inte när jag skulle få en liknande chans igen.

Eller om jag skulle få en.

Jag bet ihop och svarade inte. Bilen körde vidare genom hopplösheten tills Farid bromsade in på en dammig grusplan. Till höger kunde jag se en mängd små plåtskjul.

”Favela vila danho Antonio”, sa han tyst. ”Kom.”

Vi gick efter honom och de beväpnade poliserna in mellan de fallfärdiga små byggnaderna. Regnen hade förvandlat jorden till hal lera och någon hade lagt ut brädor som vi fick balansera på för att inte falla omkull.

Små barn i shorts lekte med brädbitar och tomflaskor i lervällingen. Mammor ropade förmanande medan de hängde tvätt på slitna snören. En äldre, tandlös man lutade sig mot en plåtvägg och betraktade oss noga.

Nästan alla log välkomnande.

Efter någon minut nådde vi ett litet hus i betong och gick in. Det tog några sekunder för ögonen att vänja sig vid mörkret.

Hela bostaden var kanske fyra gånger fyra meter stor. Smutsiga, råa betongväggar, en gasspis i ett hörn. Några hyllor ovanför med det nödvändigaste av tallrikar och muggar.

Men ingen mat.

Längs en vägg stod husets enda möbel, en säng. 30-åriga Maria Silva dos Santos låg stilla och stirrade tomt framför sig, medan hennes fyra döttrar – 14-åriga Tahana, 13-åriga Marcela, 11-åriga Michela och 9-åriga Taciane satt runt omkring henne med allvarliga blickar.

Farid förklarade snabbt läget. Familjen Silva dos Santos fanns – som så många andra – inte i några officiella register. Maria var svårt sjuk – sannolikt döende i AIDS – men kunde inte söka läkarvård. Dels eftersom hon officiellt inte fanns, dels eftersom hon inte hade några pengar.

Marias man och flickornas far – den alkoholiserade 42-åriga Luis Carlos dos Santos – var tillfälligt försvunnen. Det sista han gjort innan han gick, hade varit att ta med sig den värdefulla gasolflaskan till spisen och sålt den för att få pengar till sprit. Därmed kunde flickorna inte ens koka vatten åt sin döende mor.

Jag blev stående en stund när sanningen serverats. Försökte smälta alltihop. Frågade mig med vilken rätt vi trängde in i deras hopplöshet för att ställa frågor och ta bilder.

Så reste sig Taciane, drog mig lite i skjortan, gav mig en nyfiken blick och ett leende.

Och så var intervjun i full gång.

Hon var lång för sin ålder och slank, hade stora bruna ögon, ett vackert leende och härligt, krulligt hår.

Taciane berättade att familjen hade bott i ett annat slumområde där någon hade stulit deras dokument och allt annat de hade, förvandlat dem till flyktingar och skickat dem från ett fattigt område till ett värre.

Eftersom hon officiellt inte existerade och familjen inte hade pengar, kunde varken hon eller hennes systrar gå i skolan. Alltså tillbringade hon sina dagar med att leka med de andra barnen i området.

Hon tvekade lite och såg generad ut innan hon fortsatte:

”Men jag har en dröm …”

Jag log mot henne och hon fortsatte:

”En dag vill jag bli läkare. Så att jag kan hjälpa andra. Som … mamma.”

Jag blev rörd på gränsen till tårar över att denna lilla modiga flicka – till synes helt utan hopp för framtiden – kunde och orkade bära så stora drömmar.

Tacianes två år äldre syster Michele berättade att hon tillbringade sina dagar med kamrater i området och att hon hjälpte sin mamma så gott hon kunde, men att hon en dag skulle vilja jobba med information i någon form.

13-åriga Marcela älskade att läsa böcker och drömde om att få studera, men tillvaron bestod av att hjälpa den sjuka mamman som inte längre kunde röra sig mycket. Likadant var livet för den äldsta systern Tahana.

Tagen av historierna blev jag tyst en lång stund. Tittade sedan på Farid och sa:

”Jag vill göra något för den här familjen, för barnen. Kan vi ge dem pengar?”

Han skakade på huvudet:

”När pappan kommer hem tar han pengarna och köper sprit för dem. Köp mat istället.”

Vi lämnade familjen och åkte till en supermarket. Fyllde kasse efter kasse med massor av basvaror och kryddor, lade till kött och fisk och avslutade med det viktigaste – en ny gasolflaska till spisen.

När vi kom tillbaka till favelan fick vi fem män hjälpas åt att bära allt till familjen dos Santos hus. Döttrarna hoppade runt i glädjerus och packade upp medan en av de polismän vi hyrt kopplade gasolflaskan till spisen.

Plötsligt hörde jag oväsen från dörröppningen och tittade upp. En grupp kvinnor trängdes, pekade på mig och pratade upprört på portugisiska. Jag tittade frågande på Farid. Han hade en allvarlig min och slog ut med armarna:

”De säger att du är Jesus! Att det måste vara Jesus som har kommit tillbaka för att rädda de här barnen.”

Jesus i modern tappning?

Tiden stannade. Jag var blond och hade halvlångt lockigt hår men att Jesus hade tagit en ny skepnad bekymrade inte kvinnorna som nu knäppte sina händer.

Scenen var overkligt rörande, men förtrollningen bröts strax efteråt när en mager man vacklade in i huset och föll ihop på golvet.

Familjens överhuvud, Luis Carlos, hade återvänt från en dryckesturné och han var full på gränsen till redlös. En av poliserna slet upp honom från golvet och kastade hon brutalt in i betongväggen. Medan mannen sakta sjön neråt pekade polisen med ett styvt finger på honom och skrek på portugisiska:

”Lyssna din jävel! Den här vänlige mannen har kommit hit för att rädda din familj. Han har köpt mat och gasol åt er. Nu kommer jag tillbaka varenda dag för att kontrollera att gasolflaskan finns kvar, och jag svär vid Gud att jag dödar dig om den är borta! Har du förstått?!”

Luis Carlos började gråta. Hans kropp skakade medan han på alla fyra kravlade bort mot mig och omfamnade mina ben. Medan han tittade upp på mig med fuktiga ögon rabblade han obegripliga ramsor och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra.

Plötsligt hörde jag den andre av poliserna skriva utanför dörröppningen:

”Traficantes!!”

Farid blev svart i ögonen.

”Skynda er! Spring!”

Traficantes. Langare.

Sekunderna blev långa innan jag förstod allvaret.

Just då hörde jag det första skottet på avstånd. Den regerande knarkkungen hade nåtts av nyheten att främlingar tagit sig in i hans favela och tog bilder.

Nu var det på liv och död.

På riktigt.

Tacianes och mina blickar möttes snabbt. Hon log, jag besvarade leendet, slet åt mig kameraväskan och sprang efter de andra ut genom dörröppningen, där de tjattrande kvinnorna skingrade sig för att släppa fram oss.

Fler skott. Närmare. Ett otäckt, metalliskt plingande när en av kulorna slog in i den korrugerade plåten bakom oss.

Farid sprang först, Jörn efter och sedan haltade jag. Sist kom de hyrda poliserna, beredda att täcka oss om skotten skulle komma ännu närmre.

Kanske inte.

Farid rivstartade och vi åkte iväg i ett moln av damm.

Timmar senare satt jag i solnedgången på en uteservering på Copa Cabana och tittade ut över havet, medan en servitör bar fram kaffe och ett glas av det lokala sockerrörsbrännvinet – Caipirinha.

Jag undrade om Taciane, hennes systrar och hennes hopp, skulle få överleva.

Många år senare undrar jag fortfarande.

Och hoppas.

Jag ber redan nu om ursäkt för att det här sannolikt blir ett av de längsta och rörigaste blogginläggen på länge, men försök hänga med:

Jag blir nästan dagligen kontaktad av människor som vill saker. En del vill att jag ska skriva deras böcker, andra vill sälja varor eller tjänster som jag inte vill köpa. Några vill att jag ska engagera mig politiskt och det kommer erbjudanden från olika håll.

För en tid sedan inträffade två händelser som jag då inte såg något samband mellan:

En kvinna – Therese Larsson – kontaktar mig och vill att jag ska hålla tal vid en politisk manifestation, Demonstration AVGÅ, med syfte att få regeringen att avgå. Hon namedroppar ett antal kändisar som ska bjudas in som talare. Jag blir nyfiken på vem hon är och vad som står på agendan så jag ber henne maila mer information. När jag så småningom får den så framgår det vilka talare som tackat ja. Jag känner inte till ett enda av de namn hon nämner. Av de ursprungliga kändisarna återstår ingen men hon namedroppar några nya som ska ”bjudas in”. Therese bjuder vidare in mig till ett möte där en man – Stefan Torssell – ska delta (Det ska senare visa sig att Torssell har en brokig bakgrund, bland annat har han under de senaste åren skrivit krönikor på den högerextremistiska sajten Avpixlat). Utan att veta detta svarar jag bara Therese per mail att jag inte vill delta vid demonstrationen.

Ungefär samtidigt som Therese kontaktar mig, ringer en man – Stefan Pettersson – till min fru (!). Pettersson uppger sig vara ”kriminalreporter” och säger att han vill göra en intervju med mig. Eftersom vem som helst kan googla fram mitt nummer på tio sekunder undrar jag naturligtvis varför Pettersson (som ju är ”journalist”) inte kan hitta mig. Vid ett senare telefonsamtal kommer det dessutom att visa sig att Pettersson inte har en aning om att jag är deckarförfattare.

Efter några veckor ringer Pettersson mig, från dolt nummer, på en söndag. Om jag nu hade varit statsministerns sekreterare och en journalist hade behövt ett snabbt uttalande så hade detta varit okej, men i det här fallet är det anmärkningsvärt.

Pettersson berättar nu att han skriver för en tidning som heter Nya Tider och som jag aldrig hört talas om. Han är oerhört noga med att påpeka att tidningen får flera miljoner i statligt presstöd. Lika noga är han med att berätta att Stefan Torssell skriver i tidningen. Jag är fortfarande för trött och ointresserad för att göra kopplingen till det möte Therese Larsson inbjöd till. Jag ber Pettersson skicka några tidningar så att jag kan se vad det är. När tidningen kommer i brevlådan läser jag igenom den och gör bedömningen att jag inte vill medverka i den.

På tidningens hemsida kan man läsa att den ”ges ut av förlaget AlternaMedia och är inte knuten till någon organisation eller något parti”. Följande är dock noterbart: Tidningens chefredaktör Vávra Suk har ett förflutet inom Sverigedemokraterna och var senare med och grundade Nationaldemokraterna. Han var chefredaktör på partiets tidning fram till 2012, då han blev chefredaktör på Nya Tider.

Efter en tid blir jag åter uppringd av Stefan Pettersson, från dolt nummer, på en söndag. Han blir synnerligen förvånad – och rätt stött – över att jag inte vill låta mig intervjuas. Han erbjuder mig att skriva i tidningen mot betalning och jag tackar nej. Han frågar då hur jag ”får ihop till brödfödan” och blir överraskad när jag berättar att jag är författare. För att vara ”kriminalreporter” är han alltså rätt taskigt insatt i vem han ska intervjua. ;o)

Efter en stund blir det hela värre. Pettersson fortsätter ett samtal som jag vill avsluta. Plötsligt deklarerar han att Stefan Torssell har sagt att jag ska tala vid Demonstration AVGÅ den 15 september.

Det är, som danskarna skulle uttryckt det, en lodrät lögn och naturligtvis blir jag förbannad.

Jag kräver omedelbart att han ska kontakta Torssell och att denne ska visa belägg för sitt påstående, vilket han naturligtvis inte kan.

Torsell mailar. Under vår mailkonversation anser han att jag tjafsar och visar ett ”omanligt beteende” vilket sannolikt stämmer bra med hans mansbild, om man kikar på den debattartikel om homosexuella han skrivit i Nya Tider (se länk nedan).

Nåväl. Under ett dygns mailande till Torssell, Larsson och Pettersson kräver jag att få reda på sanningen. Vem av dem har öppet påstått att jag ska delta i ”Demonstration AVGÅ”?

Det vill ingen av dem svara på.

Från Torssell kommer det brösttoner och raljerande svar om att jag bör lugna ner mig (och annars händer – vad, Torssell?). Från Larsson kommer det några undanglidande ursäkter och från den märklige ”kriminalreportern” Pettersson är det – tyst, helt tyst.

Tipp, tapp, tipp, tapp, tippetippetipp-tapp …

På ”Demonstration AVGÅ”:s Facebooksida nämns det ingenting om vem som står bakom arrangemanget. Däremot kan man läsa: ”VIKTIGT: Inget parti ligger bakom denna demonstration.”

På samma sida ber man om pengar och förklarar stolt att Stefan Torssell kommer att vara talare och att han ”symboliserar kunskap, mod och hopp.”

Nu undrar du kanske varför jag blir så upprörd att jag orkar skriva allt det här. Svaret är enkelt:

Som debattör tar jag emot vilka motargument, attacker och angrepp som helst (ett och annat vålds- och dödshot brukar också ramla in). Men inte lögner om min person, oavsett vem som uttalar dem. I det här fallet någon av ett gäng syltryggar som inte törs stå för vad de gör. Sorgligt.

Klargörande alltså: Jag har INGA som helst kopplingar till vare sig Therese Larsson, Demonstration AVGÅ, Stefan Torssell, ”kriminalreportern” Stefan Persson, tidningen Nya Tider eller dess chefredaktör Vávra Suk. Jag röstar blankt och har aldrig tillhört ett politiskt parti eller organisation. Jag ber att få framföra mina åsikter alldeles själv och företrädesvis här. Om jag ska citeras så vill jag bli korrekt citerad.

Inte för mycket begärt, eller hur?

Naturligtvis kan jag inte heller låta bli att komma med några kommentarer till alla dem som föreslår nyval.

Livet handlar inte bara om vad man går från, utan också vad man går till. Det är i och för sig alldeles uppenbart att vi har den sämsta regering sedan urminnes tider:

*En syltrygg till statsminister

*En vice statsminister som inte tillåts vara det om det verkligen gäller (och i hennes fall är det nog bäst så)

*En finansminister som inte riktigt kan bestämma sig för om ladorna är tomma eller fulla

*En utrikesminister som det hoppar jättegrodor ur munnen på

*En bostadsminister som tycks vara mest road av studieresor till Turkiet

Till detta har man lyckats koppla Mona Sahlin som arbetar flitigt för att importera terrorister, mördare och våldtäktsmän för att ge dem bidrag, jobb och bostäder.

Ett icke helt lyckat koncept, om jag får uttrycka mig vänligt.

Men den andra sidan har inte mycket att bjuda på. Moderaternas ledare är tyst. Centerns ledare sitter med stora ögon i tv och föreslår på fullt allvar att vi ska ta hit 30 miljoner (!) människor till. KD kan inte bestämma sig för om de ska vara KD eller SD Light för att få tillbaka väljare. Folkpartiet tror att det skulle hjälpa att byta namn till Liberalerna. Det enda som skulle hjälpa dem vore att Björklund tog ut förtidspension och jag lovar dig att varenda varelse som satt sin fot i en svensk skola de senaste åren skulle hjälpa honom att bära hem kartongerna från riksdagshuset.

Det fattas inte bara en stark vänstersida och en stark opposition utan ytterligare en fundamental byggsten för att ett nyval ska leda till något bra:

Att passagerarna på färjan Lagom en gång för alla kan bestämma sig för åt vilket håll vi ska segla.

I dag står de rödgröna på barbords sida och skriker. Oppositionen står på styrbords sida och skriker. På akterdäck står det så många Sverigedemokrater att färjan snart riskerar att kantra bakåt.

På däck står en trött besättning som vet att de kan få gira en grad.

Men inte mer. Ty när vi kommer i hamn blir det besättningsbyte och den nye, lika trötte kaptenen kommer att svara på skriken genom att gira en grad åt andra hållet. Men inte mer.

Ty vi som är passagerare på M/S Lagom vill nog ändå helst att kursen ska vara – Lagom.

Ett nyval i dag skulle leda till en politisk gröt som är om möjligt mycket värre än den vi ser i dag.

Jag tror att det är dags att vi alla går hem och tänker till rejält, innan vi ber om nya röstsedlar.

Vad tror du?

Källor:

Stefan Torssell om homosexuella:

Om Vávra Suk

Mona Sahlin om att stötta återvändande terrorister

Annie Lööf om att ta hit 30 miljoner invandrare

En bild som troligen blir Årets Bild när det är dags: En treårig pojke ligger död på en strand sedan han, hans storebror och mamma drunknat efter att ha fallit ur ännu en av värdelösa flyktingbåtar i händerna på giriga människosmugglare (vilka för övrigt borde skjutas i direktsändning, varenda en).

En hel värld upprörs av att den lille pojken är död (de andra hundratusentals barnen som dött av uttorkning, svält och terrormord verkar plötsligt inte så viktiga – hur var det nu med att alla människor är lika mycket värda?). Företag ställer in resor och skänker pengar. SAS lovar att passagerare kostnadsfritt får ta med resväskor med förnödenheter till flyktingar. Hjälporganisationernas annonser poppar upp överallt och tidningarna är med på tåget:

”Vi hjälper!”

Gott så. Det är bra att hjälpa. Läget för flyktingarna är vidrigt och de behöver allt de kan få.

Men frågan är hur mycket av hjälpen som når fram.

Låt oss ta en liten titt på Röda Korset, en av de största organisationerna. Den svenska generalsekreteraren Ulrika Årehed Kågström tjänar 90 200 kronor i månaden. Hon har förmånsbil, rikskuponger, pension och friskvårdsbidrag. Lägg till ett kontor, några telefoner, en sekreterare, resor, dator och annat smått och gott, så kostar hon – oerhört generöst räknat – minst 150 000 kronor i månaden.

Kågström är chef över 300 anställda. Enbart löner och socialavgifter för henne och de anställda kostar nästan 197 miljoner om året. Generalsekreteraren och hennes personal kostar alltså 16 407 000 kronor – i månaden. Då har vi inte räknat in kontorslokaler, datorer, internet, telefoner, resor, marknadsföring och kostnader för insamlingar.

Låt oss i räknestycket generöst bjuda på de övriga kostnaderna och koncentrera oss på löner och förmåner. För att Ulrika Årehed Kågström ska få sin lön, sin bil och allt det andra, måste alltså 1 500 människor skänka 100 kronor i månaden.

Om hela personalen ska få lön och förmåner så måste 164 070 svenskar skänka 100 kronor i månaden. Då har inte ett enda öre nått fram till någon hjälpbehövande.

Hänger du med?

Så mycket bättre är det naturligtvis inte i alla de andra hjälporganisationerna. Kostnaderna för administration är enorma.

Jag tror inte att varken du eller jag har något emot att hjälpa människor i nöd. Men jag tror att vi vill att hjälpen kommer fram.

Jag förstår att människor som arbetar med hjälp varken kan eller vill jobba gratis. Men jag har lite svårt att förstå varför generalsekreteraren i en humanitär organisation måste tjäna 90 200 kronor i månaden plus extramums, och varför ordföranden ska ha en lön som motsvarar en riksdagsmans – 61 000 kronor i månaden (Läkare utan gränsers ordförande har 22 250 kronor i månaden).

Som du vet har skandalerna inom hjälporganisationerna heller inte varit få.

Så frågan är – vem kan man lita på? Kommer åtminstone en del av din hundralapp fram till det där hungriga barnet som är på flykt, eller till den sjuka människan som behöver medicin?

Mitt svar är att jag inte vet.

Själv stödde jag i många år bland andra Röda Korset men har upphört med det. Jag ger då och då pengar till Frälsningsarmén som jag tycker utför ett beundransvärt arbete på gator, torg och i soppkök. Och jag stöder Läkare utan Gränser – en organisation jag gjort reportage om och vars arbete jag beundrar. Jag skänker gärna kläder och filtar om jag vet att de kommer fram. Men jag har ingen lust att vara med och finansiera lyxlöner.

Att regeringen Löfven, mitt under den värsta flyktingströmmen sedan Andra Världskriget, dessutom avskaffar skatteavdraget för hjälpbidrag, är kanske det hittills absolut bästa tecknet på dess fullkomligt monumentala dumhet.

Det är inte lätt att ha otur när man tänker.

Källa, Röda Korset:

http://www.redcross.se/om-oss/ekonomi/ersattning-och-arvode/

Exempel på artiklar om skandaler och bedrägerier:

https://www.google.se/webhp?sourceid=chrome-instant&ion=1&espv=2&ie=UTF-8#q=skandaler%20hj%C3%A4lporganisationer

Läkare utan gränser, löner och förmåner:

http://www.lakareutangranser.se/faq-page#t7n648

Det finns en hel del att vara bekymrad över just nu. För stunden tycks en stor del av västvärlden vara mest bekymrad över bilden av en livlös, treårig pojke på en strand.

Det finns det naturligtvis all anledning att vara, även om det just i det här fallet tycks finnas en hel del märkliga och outrätade frågetecken kring varför pappan satte två små barn och en icke simkunnig fru i en flyktingbåt från Turkiet till Grekland. Var han verkligen per definition flykting? Eller är det som han sa, att han flera gånger nekats visum till Kanada där den generösa mostern skulle betala hans nya tänder, och att han därför valde att ta sig till Grekland för att komma vidare till ett generöst Tyskland?

Får vi någonsin veta sanningen? Den riktiga sanningen.

Men låt oss inte haka upp oss på det. Låt oss haka upp oss på att det dagligen dör tusentals barn i Afrika på grund av svält, uttorkning, sjukdomar och krig. De bilderna har inte varit på modet på länge. Bryr vi oss inte längre om de barnen? Och vad hände med kvinnorna i Rwanda? Den som en gång sett bildjournalisten Jonathan Torgovniks utställning Intended Consequenses om afrikanska kvinnor som blivit våldtagna och fött våldtäktsmännens barn, glömmer aldrig historierna bakom. 1994, när en miljon tutsier mördades i Rwanda av hutunationalistiska milisgrupper, våldtogs också mellan 250 000 och 500 000 kvinnor systematiskt. Hur många av dem och deras barn som mördades vet ingen säkert.

Några av de skrämmande och vackra bilderna av Jonathan Torgovniks från utställningen Intended Consequenses på Fotografiska Museet 2011. Våldtagna kvinnor som fött våldtäktsmannens barn och inte förmår älska dem. 

Vad vi däremot säkert vet är att mord och övergrepp förekommer varje dag, världen över.

Och att barn dör. Hela tiden.

När jag i ett annat blogginlägg en gång gjorde en liknande jämförelse och undrade var alla skrikande feminister höll hus när kvinnor behövde försvaras, fick jag några kaxiga svar från människor som menade att det ena problemet inte gjorde det andra mindre men att man minsann inte kunde ägna energi åt allt samtidigt.

Ska vi alltså låta medieintresset för våld, svält och katastrof gå i modevågor? Är det så att vi inte orkar med att världen faktiskt är full av elände?

Kanske.

Av det lilla jag förstått, är sextio miljoner människor på flykt nu. Inte på grund av översvämningar, jordbävningar eller torka. Utan på grund av att några tomtar med handdukar på huvudet anser sig tjäna en så högre stående gud att de tillåter sig att fnatta runt och bränna, skända, tortera, våldta och mörda hej vilt.

Medan världen tittar på.

Istället för att ta tag i probemet, diskuterar världen vad man ska göra med flyktingarna. Turkiet har tagit emot 1,8 miljoner, Libanon 1,2 miljoner, Jordanien 628 000, Irak 247 000.

Närliggande Kuwait, Qatar, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten har tagit emot – noll.

Världen är hård och vidrigt orättvis. Den borde bli bättre och mer rättvis.

Därför skapade vi en gång FN.

Först nu har jag verkligen förstått FN:s uppdrag och betydelse.

Jag trodde i min dumhet att organet i sådana här lägen skulle verka som en världsregering. I det här specifika fallet gå in med militärt våld och lära dem som mördar, våldtar och torterar att vi inte accepterar det. Strida mot dem, utrota dem om det behövs. Hur svårt skulle det vara, om USA och samtliga EU-länder gick ihop och skickade sina styrkor?

Istället väljer man att sätta plåster på cancer. Istället för att slå ut terrorister med modern teknik och massiv vapenmakt låter man oblygt sextio miljoner män, kvinnor och barn tvingas på flykt, bli offer för giriga människosmugglare och – för mångas del – dö på vägen. Varför?

Världen styrs – och har alltid styrts – av onda, mäktiga och giriga män, det är inget nytt. Men vad som intresserar mig i just det här specifika fallet är vem och vilka som har så stora ekonomiska intressen att människoslakten i bland annat Syrien tillåts fortgå?

FN:s roll har jag förstått nu. Kostymklädda män och kvinnor sitter i New York med jättelöner och ser bekymrade ut i tv- när de gör sina analyser. FN:s vita lastbilar åker runt här och där och delar ut matpaket, men det gör också all världens välgörenhetsorganisationer så det vore bättre om FN lade krutet på att ta tag i kärnproblemet.

Om det blev inbördeskrig i Sverige skulle jag hellre vilja fly till Norge, Danmark eller kanske Tyskland – än till Syrien. Och jag har svårt att på fullaste allvar tro att det finns en enda syrian som vill fraktas hundratals mil bort från sitt hem, nära och kära, för att frysa häcken av sig och stirra ut på snön genom fönstret i en flyktingförläggning i Norrland.

Något är fel på hela situationen.

Rejält fel.

Och världssamfundet tycks inte vara speciellt intresserat av att göra något åt det.

På min Facebooksida ”Dag Öhrlund Författare” inbjöd jag alla läsare att ställa 20 frågor till mig om vad som helst. Det blev betydligt fler och jag svarar på nästan alla här:

Martin Larsen När kommer Nic tillbaka? Gärna en historia som tar oss tillbaka lite i Nics liv. Så man får lära känna honom bättre. Om några år kommer det garanterat bli en film och glöm då inte vart ni hörde det först
Vi vill inte ha en ny Hamilton, mer en man av folket. Som det intryck man får i första boken. Du skriver bäst Solo.

Tack, Martin, jag gillar Nic skarpt och vill gärna skriva mer om honom, men just nu jobbar jag på en annan serie som förlaget har beställt.

Monica Gelin Skulle du kunna tänka dig att starta ett helt nytt politiskt parti i Sverige och vad skulle det i så fall heta? Jag är övertygad om att du skulle komma in i riksdagen direkt. Tack för att du vågar dela saker på din blog och för att du vågar gå emot strömmen.

Det är frestande men – nej. Jag vill inte sluta som en bitter man som slår huvudet blodigt mot pk-väggar. Och det är mycket roligare att skriva böcker!

Teresia Lagnefors Jag undrar om någonsin polisen kommer vinna över Silverbielke, jag blir galen på att han alltid vinner, hade önskat att få läsa när det går emot Silverbielke helt…Smiley smile

I nästa bok drabbas han av rejäla problem, det lovar jag dig! :o)

Ingela Mobjer Ibland får jag en känsla av att det bor en liten Silfverbielke i författarna och att ni också väver in lite av era egna tankar om samhällsproblem osv i böckerna ….  Kan det vara så ?

Jo, jag tror att det alltid finns åtminstone en liten bit av ens tankar i det man skriver.

Sara Lydell Tycker du att det spelar någon roll hur man tar del av dina alster- läsa vs lyssna?
Vinst / förlust för läsaren/ lyssnaren?
När jag läser hör jag nästan Stefan ändå mellan raderna

Stefan är kung när det gäller inläsning, inget snack om saken. Men en del vill läsa böcker, andra e-böcker och en del vill lyssna. Var och en måste hitta sitt sätt att njuta bäst av historien.

Silverbjälke Blogg Silvferbielke är en älksvärd figur, Kunde du ana hans popularitet när du satt och skulle göra första boken? Eller hade du redan då planerat mer än en uppföljare. Som kreatör av karaktärer måste det ju vara stört omöjligt att innan veta hur den tas emot. Vad var din största oro inför lanseringen av honom som karaktär?

Nej, från början var det meningen att det skulle bli en bok och vi hade då ingen aning om vilken boll vi satte i rullning.

Jocke Furenius Har du fått nån förfrågan på att filmatisera Colt/Sieferbielke och hur ställer du dig till det?

Jag suckar av trötthet. Åtta års diskussioner med filmbolag men hittills bara mycket snack och ingen verkstad från deras sida.

Robert Andersson Varför är det så mycket månad kvar i slutet på lönen???

För att månaderna är alldeles för långa. Februari är bäst.

Karin Eberhardt Grönvall OK -är det verkligen helt fritt fram ? I så fall undrar jag vem av dig och Butler som först kom på karatären Silverbielke? Har ni utvecklat jonom tillsammans eller är någon av er ”mer skyldig”? Man kanske inte går fråga en författarduo sånt, men har du sagt det så…..

Dan Buthler hade från början en idé om att man skulle låta tre svenska seriemördare träffas. Jag tyckte inte att det var trovärdigt så vi kokade ner det till en och har vartefter utvecklat karaktären tillsammans.

Robert Siklo Om du inte varit författare, vad hade du absolut inte jobbat med?

Kirurg eller veterinär. Jag beundrar dem som är det men jag hade inte kunnat operera. Jag beundrar också hantverkare eftersom jag är oteknisk och klantig.

Niclas Johansson Kommer Silfverbielke från någon verklig inspiration eller är han rent fiktiv? Man har träffat en och annan Christopher light men ingen så fullfjädrad som honom Smiley smile

Jag får inspiration här och där. Psykopaterna finns omkring oss. Överallt.

Mari Ellar Är det du eller medförfattaren som envisas med att låta karaktären Silfverbielke utveckla sin något minst sagt sjuka kvinnosyn fem romaner långt? Han är, som personlighet, onekligen ganska intressant – men det hade kunnat gestaltas genom betydligt färre (obehagligt) detaljerade beskrivningar.

Silfverbielkes kvinnosyn och sexliv har egentligen inget med sex att göra utan är bara tecken på en enda sida hos honom – makthungern.

Christer Lindén Vad var det i livet som gjorde att du ville bli författare och har du alltid haft historier i huvudet di funderat på?

Efter 40 år som journalist och en del skrivna fackböcker, ville jag berätta längre historier.

Peder Jonsson Skulle så gärna se en fortsättning på jordens väktare !! 1:a va så jävla bra !!

Tack, men tyvärr finns inga sådana planer.

Daniel Skjeggedal Blir det en uppföljare till boken ”brott i Sverige”?
Utan tvekan en av dom mest interessanta böckerna på länge!

Den skulle jag gärna skriva men det tog flera år att göra den första och nu är jag upptagen av andra projekt.

Mats Keyet Jag tycker att svar inte så sällan tar livet av intressanta frågor. Några av Nessers böcker har t ex tråkiga slut för att han hängt på svar som inte – som jag ser det – behövts, som begraver berättelsen. Känner du att du behöver besvara alla frågor du ställer i dina böcker, eller kan du låta en del få fortsätta sväva i läsarens huvud?

Nej, jag älskar att avsluta böcker med cliffhangers, vilket dock gör vissa läsare irriterade. :o)

Anders Johansson Kommer en forts. av Charlie K. ? Smiley smile

Se svar ovan, jag hoppas men vet inte.

Thomas Egelin Hur kommer det sig du valde Ljungby för Silfverbielkes hus? Ren slump? Jag bodde där framtill jag var 20 år.

Det var praktiskt. Silfverbielke ville ha nära till både Malmö, Köpenhamn och Stockholm. Samtidigt ville han köpa ett avsides hus på en mindre ort.

Teresia Lagnefors Jag skulle så gärna läsa en bok där ”karma hits Silverbielke with a chair really hard”, och där äntligen polisen skulle vinna! Smiley smile

Köp nästa bok! ;o)

Jenny Magnusson Är det svårare eller enklare att skriva noveller än romaner?

Jag tycker att det är svårare att skriva noveller. Du måste förmedla en riktigt bra historia, men i hårt komprimerad form på ganska litet utrymme. Men det är kul och världens utmaning.

Erika Sörengård Hur många gånger måste man tjata innan du skriver en ny bok om Nic!!? 😅😅😅😅😅

Se svar ovan.

Hanna Kronblad Om du fick välja dina topp tre bästa skrivtips, vilka skulle det i sådana fall vara? Smiley smile

Gör en detaljerad plan/synopsis. Försök hitta din egen berättarröst. Ta skrivandet på allvar = disciplin = skriv varje dag.

Lars Thunell Vilken salva använder du när du får skrivklåda?

Suddsalva. Fy på dig, Lasse! ;o)

Anette Holmgren Skulle du kunna tänka dig att skriva bok/böcker med någon för dig och resten av världen okänd?

Dan Buthler var okänd för både mig och stora delar av världen när vi började. :o)

Maria Berger Någon/några filmatiseringar om Christofer? Vilka kandidater skulle vara möjliga till huvudrollen?

Se svar ovan om film. Tänker inte på sånt längre.

Johanna Millqvist Jaaaa vad händer med Tristan?….

En tråkig historia. Ingen vet riktigt …

Matte Andersson Får jag bjuda dig på lunch någon gång?

Absolut! :o)

Jannicke Jernström Hur lägger ni upp arbetet när ni skriver om tex min favvo Silverbielke???? Mvh Jannicke

Vi utvecklar idén tillsammans, sedan skriver jag.

Jeanette Bergenstav Hur påbörjar du ett manus? Research/idésamlande/synopsis etc.

Noggrann research, noggrann synopsis, sedan skriva, skriva, skriva.

Mia Marie Sjöblom Om Silfverbielke skulle filmatiseras – vem, enligt dig, skulle få den äran att spela honom?

Se svar ovan.

Daniel Gurra Gustafsson Gör film av detta !! Joel Kinnaman som silfverbielke  dom har ju gjort filmer på kvinnan i rummet och 2 till av den författaren och dom är ju så dåliga

Se svar ovan.

Roger Persson Skriver du på nätterna eller dagarna?

Det är olika. Beror på hur min trasiga kropp fungerar.

Alexander Nemeth Skulle du kunna tänka dig att skriva sci-fi eller fantasy? Mest med tanke på de framgångar dessa genrer verkar ha just nu.

Nej. Det intresserar mig inte och det är bättre att de som är duktiga på det skriver i de ämnena.

Mathias Brattberg När får man se dig i Tv4:s morgonsoffa?

När de vill ha mig. Jag var hos Malou för inte så länge sedan.

Nette Underbar Och Älskad Vilken resturang får vi inte missa i Fort Myers ?

Outback. Och i Cape Coral: Iguana Mia (mexikansk, fantastisk), Bonefish grill (fisk och kött), Red´s (skaldjur, fisk), Panera Bread (underbara mackor och soppor), Kumo (japanskt), Olive Garden (italienskt)