Serien om börsmäklaren och psykopaten Silfverbielke har blivit en succé och karaktären har Christopher skrivit in sig i den svenska kriminalhistorien. Stefan Sauks fantastiska inläsningar slår stadigt nya lyssnarrekord och även de första böckerna om Silfverbielke, nu åtta år gamla, står fortfarande i bokhandlarnas hyllor och säljs.

Det är naturligtvis glädjande för en författare.

Läsarkommentarerna är roliga att se. De allra vanligaste är ”jag vill ha mer” eller ”när kommer nästa bok?”. En och annan frågar hur författaren är skapt som kan kreera ett så vidrigt monster som Silfverbielke.

En annan återkommande fråga är den om eventuell filmatisering. Svaret är att vi har diskuterat med filmbolag nästan lika länge som Silfverbielke har funnits. Regissörer och producenter har hört av sig och varit mycket intresserade, men längre har det hittills inte kommit. Ett av problemen är finansieringen – i Sverige räknar man med ungefär tjugofem miljoner kronor för att spela in en långfilm och ännu mer för en tv-serie.

När jag frågar läsarna vad de tycker om Silfverbielke varierar svaren ifrån ”låt den jäveln hamna i fängelse” eller ”nu måste han väl ändå dö” till ”nej, förresten, då blir det ju inga fler böcker” eller ”han är ju rätt läcker i alla fall”. Skräckblandad förtjusning, med andra ord. Det enda vi säkert kan vara överens om är att denne psykopat inte liknar någon annan karaktär i svenska böcker.

Man brukar säga att läsaren måste känna sympati eller antipati för en karaktär om denne ska locka till läsning. I Silfverbielkes fall finns det förvånansvärt många som sympatiserar och naturligtvis är det intressant att försöka veta varför. Frågar jag läsarna så växer det fram en bild som visar att Christopher har en del grundläggande drag som många kan identifiera sig med:

Han är artig

Han klär sig ordentligt och vill att andra ska göra detsamma

Han är intelligent

Han ser bra ut

Han har klass och stil, vet hur man uppför sig

Han har god smak

Han vill ha ett samhälle med ordning och reda där alla uppför sig ordentligt

Samtidigt uppvisar han naturligtvis de typiska dragen för en psykopat. Han är empatilös och skyr inga som helst medel för att komma dit han vill. Han värderar och respekterar ytterst få andra människor. Han är villig att utnyttja vem som helst hur som helst för att nå sina mål.

Hur kom han då till? Hur föddes detta monster och varför? Hur har han utvecklats sedan dess? Här är den sanna historien:

2007 hade Dan Buthler och jag debuterat med romanen Mord.net som snabbt såldes till en rad länder över hela världen. Vi hade många idéer till kommande böcker och tanken var att skriva fristående historier som liksom debutromanen var internationella.

På vårt dåvarande förlag tyckte man annorlunda. Vi hade redan i debutromanen presenterat vår polis, kommissarie Jacob Colt, och nu menade förlaget att det var dags att sätta honom på kartan ordentligt genom en svensk berättelse.

Vi fick tänka om.

Dan Buthler hade en idé om att skapa en klubb där tre svenska seriemördare träffades och utbytte erfarenheter. Jag invände med motiveringen att Sverige knappast hade sett en seriemördare sedan Salaligans tid, än mindre tre. Jag tyckte med andra ord inte att trovärdigheten var tillräckligt stor.

Vi stuvade om idén. Christopher Silfverbielke blev oskriven ledare i den trojka som också bestod av studiekamraterna Hans Ecker och Johannes Kruut. Leken var i full gång.

Mitt problem när jag skulle skriva historien var att jag inte hade den blekaste aning om hur en psykopat tänker och fungerar. Med lite tur lyckades jag hitta en utomordentligt duktig psykolog som förstås visste bättre. Jag satt med henne i två dagar och ställde oavbrutet frågor tills hon såg matt ut. Med mina nyvunna kunskaper satte jag mig vid datorn och började skriva.

En nästan vanlig man kom ut och vi började fundera över nästa bok. Jag hade en idé om vad som kan hända i ett vanligt svenskt villaområde om en riktigt ond man flyttar in. Efter lite funderande föll det sig naturligt att den onde mannen skulle vara just – Christopher Silfverbielke.

Vi utvecklade en noggrann plan och presenterade den för förlagsredaktörerna som nickade förtjust. Jag skrev de första 230 sidorna och skickade dem till förlaget, utan att få något svar. Jag skrev klart boken, som kom att heta Grannen, och skickade in resten av manuset.

Några dagar senare kallades Dan och jag till förlaget och möttes av allvarliga blickar. Redaktörerna förklarade besvärat att boken var ”otryckbar” och att de inte kunde ge ut den.

Vi förstod ingenting. Ett års arbete var förgäves och nu fick vi istället skynda oss att vidareutveckla nästa idé, vilket resulterade i romanen Förlåt min vrede.

Ironiskt nog kastade ett annat förlag sig snabbt över Grannen och den är än i dag en av våra mest sålda böcker.

Under tiden vi gav ut Ares Tecken och Jordens Väktare tog försäljningen av En nästan vanlig man och Grannen riktig fart. Först nu började vi långsamt förstå vad vi hade satt igång och därmed uppstod en del problem. Om vi från början hade planerat en serie böcker så hade allt varit lättare. Nu hade vi redan i de publicerade historierna stängt en del dörrar och målat in oss i ett hörn.

Dessutom hade vi problem med våra förlag. De vi gick till hade problem, lades ner eller såldes. Det tog ett bra tag innan vi hittade rätt. Det enda alla förlagen var överens om var att de ville ha mer av Silfverbielke.

Många undrar hur man kan skriva en bok tillsammans och vi har alltid svarat:

”Det vet vi inte.”

Vi jobbar nämligen inte så.

Den normala arbetsgången är att vi utgår ifrån en bank av idéer som uppstått under de år som gått. Under några månaders löst prat utvecklar vi idén innan vi sätter oss tillsammans och utvecklar en noggrann synopsis.

Därefter går jag hem och skriver boken.

Då kommer nästa fråga: Hur kan du tänka som Silfverbielke när du skriver?

Frågan är befogad. Att gå ur sitt eget jag och förvandla sig till psykopat några timmar i taget, är långtifrån lätt. Jag försöker, och de gånger jag har ”ramlat ur” och reagerat fel, så kommer antingen Dan Buthler eller redaktören att reagera på det, och så får jag korrigera i manuset.

Motvind var den sjunde boken i Silfverbielkeserien och alla frågar förstås när nästa bok kommer.

Svaret är att det med lite tur kan bli en bok 2017.

Nu koncentrerar jag mig på min nya serie om den bufflige och fördomsfulle men innerst inne godhjärtade kommissarien Ewert Truut.

Missa inte Ewert. Du kommer att gilla honom, fast på ett helt annat sätt än Silfverbielke! Boken finns ute i juni 2016 och naturligtvis är det den fantastiske Stefan Sauk som läser ljudboken!

Min Facebook-grupp ”Författare på Facebook” är på många sätt fantastisk. När jag en gång startade den trodde jag att vi skulle bli 40, kanske 50 medlemmar.

I dag är vi snart 4 700.

Några när en författardröm i huvudet. En del har påbörjade manus liggande i lådan eller datorn. Andra har publicerat en eller flera böcker, mer eller mindre framgångsrikt. Bland medlemmarna finns också formgivare, bloggare, novellister, bokförläggare, redaktörer, fotografer, barnboksförfattare, fackboksförfattare, drömmare, poeter och … ja, alla som har med bokbranschen att göra.

Det är trevligt och bra. I gruppen finns en stor värme och generositet som gör att de som behöver får stöd och inga frågor är för dumma. Intressanta och viktiga ämnen debatteras ofta och gränserna töjs.

Som gruppens grundare är jag ödmjukt glad och tacksam för att se hur den har utvecklats.

Samtidigt blir jag då och då orolig, som en far för ett barn som vinglar mot en starkt trafikerad gata utan att förstå faran, utan att förstå hur stark smärtan av ett fall eller en krock kan bli. Ska jag ingripa eller ej? Här handlar det inte om barn utan om vuxna, men ändå om människor vars längtan kan vara så stark att okunskap och naivitet kan leda till smärta.

Den ena halvan av mig skriker: ”Håll tyst, låt dem göra som de vill och gå på smällarna själva!”

Den andra halva skriker: ”Så onödigt att tillfoga dem smärta! Varna dem för fallen, håligheterna och bedragarna!”

Vad göra?

Bokvärlden har vänts upp och ner sedan den digitala tekniken kom. I dag kan vem som helst publicera sina åsikter på internet, via Facebook, Twitter, en blogg eller andra fora. Det är, i demokratins namn, utmärkt bra för yttrandefriheten och åsiktsfriheten.

Vem som helst kan också publicera en bok. Om inget traditionellt förlag vill ha den så kan man vända sig till ett hybridförlag eller till något av de många företag som erbjuder hjälp med självpublicering.

Det är – ur ett yttrandefrihetsperspektiv – också bra. Men inte sällan ger dessa företag mellan raderna falska förespeglingar om hur fantastisk utgivningen ska sluta.

Och sällan blir det så.

”Det skrivs åt helvete för mycket böcker”, sa Jan Guillou när jag intervjuade honom om skrivande. Undermeningen var, att det förr fanns erfarna redaktörer som avgjorde om ett manus var litterärt intressant och bra nog för utgivning, medan pengar i dag kan ta en genväg och se till att en bok blir utgiven vare sig den är bra eller dålig.

Förstå mig rätt. Jag är för full frihet, framförallt när det gäller yttrandefrihet och åsiktsfrihet. Men jag blir ledsen när jag ser människor, som kanske arbetat med en bok i flera år, bli ledsna, besvikna och lurade på pengar.

När det gäller just författande och böcker tycks det vara så, att de som håller på med det vill att fantasierna och drömmarna ska kunna ta en omväg kring kritiken, svårigheterna och sanningarna.

I verkligheten är det precis tvärtom.

Förra året gavs det ut drygt 15 000 böcker i lilla Sverige. Över 40 böcker per dag. Deckare, skönlitterära, fackböcker, barnböcker – you name it.

Några få av dessa blev storsäljare. En del sålde hyggligt. En stor del floppade och returnerades snabbt.

Jag försöker inte kväva eller slå ihjäl din dröm. Jag arrangerar själv skrivarkurser, jag älskar att människor skriver och vill hjälpa dem in på rätt väg.

MEN – som på alla andra livets vägar gäller det att vara närvarande, ha en realistisk inställning och förstå varför det inte alltid går som man tänkt sig trots att man kämpat. Jag förstår att du vill berätta om ditt liv och dina svårigheter, att du tycker att din farfar var unik eller att dina vänner har sagt att dina dikter är underbara.

Men det betyder inte – tyvärr – nödvändigtvis att en större skara människor vill ha läsningen.

Jag säger inte att du ska ge upp. Rent krasst säger jag bara att det är lika lätt att sälja in biografier och diktsamlingar, som att slicka sig på armbågen. Prova, så får du se.

Deckare då? Visst, skriv en. Men om du ska lyckas så ska du spela i samma division som Läckberg, Kepler, GW och …

Gör du inte det? Sluta då och skriv något annat. Lev i verkligheten OM du har andra drömmar än att låta manuset vila i byrålådan.

Och du – se upp för alla dem som vill ha dina pengar för att du är en författare som skriker efter att bli utgiven! Om du ger min gamla, halvblinda mamma 100 000 kronor så kan även hon se till att ditt manus blir korrekturläst, att din bok får ett fint omslag och blir tryckt.

Men det är inte då, när du stolt står där med din tryckta bok i handen, som jobbet slutar.

Det är då det börjar.

Det är då just din bok ska börja konkurrera med tusentals och åter tusentals andra titlar på marknaden, böcker som de stora förlagen satsar tiotusentals kronor på att marknadsföra.

Är din berättelse tillräckligt stark för att klara sig i konkurrensen?

Om du självsäkert kan svara ja, så kämpa för din bok tills du dör!

Annars, sitt ner och ägna dig åt en stunds självkritik.

För mig tog det tio års slit, tvivel, tårar och svordomar innan jag kände att mina böcker kunde hävda sig litegrann på marknaden.

Jag hoppas att det går fortare för dig.

Ge inte upp! Men – var realist.