I en värld av gränslös kommunikation tycks vi ibland vara ensammare än någonsin. Vad hjälper det att vi kan chatta med många på en gång och för säkerhets skull maila och sms:a samtidigt om vi inte får det där bekräftande ögonkastet, leendet, skrattet, tonfallet som vi så desperat behöver och längtar efter?

Vi lever i en orolig värld och så har människor säkert med all rätt sagt i alla tider. Men något säger mig att det mänskliga mötet, det som nu till stora delar ersatts av digital kommunikation, lugnar just oro.

Vi oroar oss för mycket. Pengar, sjukdomar, karriär, våra barns framtid, de plötsliga terrorattentat som  ersatt traditionell krigföring och som vi inte kan skydda oss mot. I den nya tidens krig är alla soldater och måltavlor för fanatiker som saknar gränser. För bara några år sedan behövde inte en maratonlöpare riskera att bli sprängd, amputerad eller dödad, för att någon annan ville markera.

Vi behöver prata om det här. Ofta. Och mycket.

Den psykiska ohälsan ökar i det land vi försökte bygga till att bli ett av de bästa i världen. Medan den sjukt höga självmordsstatistiken (fyra svenskar tar livet av sig varje dag) minskar något, ökar den skrämmande nog bland våra ungdomar som inte orkar leva länge nog för att bli vuxna. I en tid av uppsägningar och nedskärningar blomstrar de läkemedelsföretag som säljer antidepressiva medel. Psykvården går på knäna och snart finns det inga lediga väggar kvar att gå in i.

Ensamheten är vår oro. Rädslan för att dela oron blir vår cell där luften tar slut.

Våra vänner sydlänningarna kan det där med daglig snabbterapi. Efter arbetsdagens slut samlas man på det lilla kaféet. Kvinnorna vid ett bord, männen vid ett annat. Männen svär över sina dumma chefer och sina oförstående fruar. De andra männen nickar instämmande och sedan skålar man.

Vid det andra bordet svär kvinnorna över korkade män i allmänhet och inte minst dem de lever tillsammans med. Sedan skålar man.

Alla drar en lättnadens suck i känslan av att inte vara ensam, att gå i precis samma uppförsbacke som alla andra, dela problem och oro. Man talar öppet om problemen och oron, stöttar varandra, kommer med goda råd. Sedan går alla hem till sitt och orkar ännu ett dygn, styrkt i förvissningen att de inte på något sätt är ensamma.

Och nästa eftermiddag träffas man åter på kaféet för att pysa ut sina problem.

Det där dagliga pysandet gör psykiatrer arbetslösa och medför en bättre hälsa. Ty bättre är inte vi flockdjur, än att vi behöver få bekräftat att de andra i flocken lever med samma tankar, oro och sorg som vi själva.

Men här i norr pyser vi inte. Vi biter ihop, köper stadsjeepar, skryter med Thailandsresor och låtsas som allt är väl. Vi äter piller, stoppar in bettskenor till natten, dricker lådvin och hoppas att något magiskt ska inträffa, något som gör allt bra igen.

Men vi pratar inte med varandra. Vi biter ihop tills svetten rinner nerför ryggen och ångesten tar ett så krampaktigt tag om hjärtat att det gör ont. Tills vi inte längre orkar gå till jobbet eller ut, utan bara ligger stilla i en soffa och gråter eller stirrar in i väggen.

Då hjälper inte vare sig mail, Facebook eller Twitter.

Då hjälper bara fysisk närhet, förståelse, riktiga samtal och en hand som läggs över en annan, om än under tystnad.

Närhet. Mänsklig värme. Förståelse. På riktigt.

Det nya, digitala är bra på så många sätt. Men datorer lagar inga cyklar, nätet kan inte bota cancer och twitter är värdelöst som sorgfångare.

Glöm inte att sträcka fram handen vid sidan av datorn. Den riktiga handen.

Eller att ta emot den som sträcks ut mot dig.

För mänsklig närhet kan inte mätas i byte.