Min fru Carina påminde mig stillsamt till morgonkaffet:

”Kommer du ihåg? Det är tjugotvå år sedan i dag.”

Filmen spolades tillbaka. Utan hennes telefonsamtal, det där aggressiva till läkaren, hade jag sannolikt suttit i rullstol i dag.

Jag låg på Karolinska sjukhuset i Solna med våldsamma ryggsmärtor sedan flera dygn tillbaka, just hemkommen från ännu en reportageresa i ett varmt land där jag burit en femtonkilos kameraväska på ena axeln i ett par veckor. För det var så mitt liv var då. Resa, bära, fotografera. Resa, uppleva, bära, fotografera. Femton kilo. Höger axel. Alltid.

Ingen på sjukhuset gjorde något åt ryggen, mer än att ge mig smärtstillande. När mina ben slutligen började domna bort och jag blev vansinnig av rädsla försökte chefssköterskan droga ner mig med Valium för att få mig lugn. Min fru lyckades per telefon få läkarna att förstå att det var allvar och jag röntgades akut. Röntgenläkaren skakade på huvudet och jag hörde honom muttra herregud innan han lyfte en telefonlur. Därefter bar det av till en lika akut operation.

Min sista tanke innan jag sövdes var att det var fredagen den 13:e och jag sopade bort den som skrock innan jag försvann in i mörkret.

När jag vaknade hade jag lika vansinniga smärtor som tidigare i ryggen men var helt förlamad och känslolös från midjan och neråt. Jag låg ensam i ett stort rum, mer rädd än någonsin tidigare i mitt liv. När läkaren som opererat mig kom in bankade jag mig själv i låren för att försöka känna något medan tårar trängde fram i ögonen. Jag minns att jag skrek:

”Vad fan har du gjort?”

Och jag glömmer aldrig hans svar:

”Jag är ledsen, jag vet inte vad jag ska säga.”

Sedan lämnade han rummet, mig och ångesten.

Överläkaren som dök upp såg allvarlig ut. Han meddelade att jag omedelbart skulle sövas på nytt och opereras om. När jag vaknade var han lika allvarlig. Jag hörde inte riktigt det där om hur många timmar han hade opererat och hur mycket han hade funnit och tagit bort. Bara det han sa om att de (med hänvisning till läkaren som utfört den första operationen) hade gjort fel. Att mina nerver legat avklämda så länge att skadorna var irreversibla och att jag aldrig mer skulle kunna gå. Han var ledsen, sa han.

Det var jag också, tro mig.

Jag hade aldrig tidigare legat en natt på sjukhus när det där hände. Jag var trettiotre år, reste jorden runt och var världens lyckligaste. Nu fick jag en överdos. Fjättrad av förlamning fick jag leva mitt liv i sängen dygnet runt och uppleva maktlösheten av att inte kunna vända mig själv, tvätta mig eller gå på toaletten. Jag lärde mig en hel del om väntan, frustration, dödsångest, förnedring och att vårdpersonalen är värd mycket mer än de pengar och den lilla uppskattning de får av samhället.

Efter fyra månader på sjukhus hade jag också lärt mig mycket mer om människor, vårdapparaten och Försäkringskassan än vad jag någonsin innan vetat. Allt på gott och ont.

Mot alla medicinska regler och odds – överläkaren sa flera år efteråt att det var ett under och att jag egentligen inte kunde gå – kom jag på benen tack vare rehab, sjukgymnaster som aldrig gav upp och stödet från nära och kära. I dag går jag, inte vackert eller fort eller bra, men jag går.

Läkaren då, han som felopererade? Han fick en erinran av ansvarsnämnden och jobbade vidare. Jag hyser inget agg mot honom för att han klantade sig med kniven men jag förlåter honom aldrig för att han fegade ur och lämnade rummet med de där orden, just när smärtan och ångesten var som värst.

Inget ont som inte har något gott med sig, heter det. Sant i mitt fall. Om jag inte hade legat på Röda Korsets sjukhus i månader hade min gode vän Jan Dahlqvist aldrig tagit med sig den kände, svårt polioskadade fotografen Walter Hirsch för att hälsa på mig. Walter gjorde mig nyfiken på att skriva lättlästa böcker, vilket faktiskt blev början till mitt författarskap. Genom Walter lärde jag också känna hans dåvarande assistent Knut Koivisto som i dag är en nära, god vän, tillika en av Sveriges mest framstående porträttfotografer. Genom Knut lärde jag känna Morten Krogvold, Norges mest kände fotograf som också blev något av en mentor för mig.

I sjukhussängen bredvid mig låg den briljante formgivaren Göran Rossander. Tillsammans tjuvrökte vi i sjukhusets trapphus under sena kvällar, drack en och annan whisky som min vapendragare Micke Gardell smugglat in, och ljög om livet. Dessvärre dog Göran strax efter att jag skrivits ut. Begravningen i den fullsatta kyrkan är den vackraste jag bevistat och jag rös när jag hörde Ma Oftedals ord, såg kistan dränkt i blommor och när Görans vänner Björn J:son Lindh och Janne Schaffer spelade honom ända till himlen. Jag lärde känna Görans fru Britta, den begåvade redaktören som senare anlitade mig som skribent för de exklusiva tidningarna Bona Vita och Grand (tack, Britta!).

Så visst, inget ont som inte för något gott med sig. Kanske lärde jag mig mer av den där resan än av något annat och än i dag påverkar den mitt liv, både fysiskt och psykiskt. Än i dag har jag mardrömmar och jag vågar fortfarande inte sova helt i mörker, för då kommer dödsångesten krypande.

Så oss emellan – kunskapen var dyrköpt och hade jag fått välja så hade jag varit utan fredagen den 13 september 1991.

I dag var det en bättre dag. Betydligt bättre.

Tack för det.