Makt, poliser, ”hedersmord” och annat vi pratar för lite om

I mitt förra blogginlägg varnade jag för att det kunde bli ett av de längsta du läst. Här är jag tvungen att upprepa varningen, för det här blir ännu längre. Det består av tre delar:

1. Makt

Efter skottlossningen i Uppsala för några nätter sedan, då poliser sköt ihjäl Fadime Saindahls 34-årige bror Mesut sedan han hotat dem med kniv och de försökt stoppa honom med andra medel, skrev jag ett Facebook-inlägg i vilket jag förklarade att jag är oerhört trött på hur de poliser som sliter på gator och torg kritiseras, när kritiken istället borde vändas mot beslutsfattarna inom polisen, och politiker.

Jag postade inlägget kring midnatt. När jag vaknade nästa dag hade det setts av 18 000 människor. När detta skrivs, snart två dygn efter publiceringen, har inlägget delats 5 393 gånger, fått 1 183 kommentarer och setts av 411 776 personer. Och det är inte slut än.

För mig tyder detta på att ämnet var synnerligen angeläget. Men det visar också vilken enorm styrka och makt det ligger i sociala medier.

2. Den ”svåra” konsten att tycka om polisen:

Jag har aldrig gjort någon hemlighet av att jag är positivt inställd till polisen. Precis som jag beundrar hjältinnorna och hjältarna i sjukvården – underbetalda undersköterskor och sjuksköterskor som vårdat mig under många sjukhusmånader – beundrar jag dem som orkar vara poliser.

Under mina drygt 40 år som reporter har jag gjort en stor mängd polisreportage, åkt med patruller i Sverige och andra länder, gjort nattpass i slumområden, hamnat i farliga situationer. Jag har sett poliser bli hotade, strypta, slagna och få flaskor i huvudet. Jag har hört hur glåporden haglat över dem och sett rånare sikta på dem med vapen. Jag har sett dem gå av passet på morgonen med blod, spyor och urin på uniformen. Jag har sett dem slå människor med batonger, sikta med pistoler och jag har sett dem med tårar i ögonen när de vaggat barn som farit illa. Jag har sett en av dem hålla en knivskuren, döende tonåring i famnen och krama honom medan han dog.

Dessa samhällets sopgubbar och -gummor, som vi ställer enorma krav på, har en ingångslön på 21 300 kronor i månaden, vilket är ett hån för en människa som också kan komma att riskera livet, sitt eget och kanske för någon annan, under vilket arbetspass som helst.

”Men bli inte snut då, för fan!”, säger du kanske då.

Många av mina vänner är poliser. På gatan, på krim, på SÄPO, Tekniska Roteln, Trafikavdelningen, i tunnelbanan. Jag hör deras berättelser, jag får följa med, jag ser vad de gör.

Jag är tacksam för att någon vill bli polis.

Under mitt händelserika liv har jag haft förmånen att samla vänner från många läger. Några är människor med märkliga sysselsättningar, en del vistas i samhällets gråzon, några är kriminella. Variationen har lärt mig massor.

Av de över 400 000 människor som läste mitt förra inlägg finns det naturligtvis en del som är av motsatt uppfattning när det gäller polisen. Framförallt när det handlar om de sex fall under året och förra året, då polisen skjutit ihjäl någon. Debattörerna anför att polisen är till för att skydda oss, inte för att döda oss. Det är alldeles rätt. Men det är också så att vi inte är till för att skada eller hota vare sig andra medmänniskor, eller poliser. Något som lätt glöms, liksom att merparten av svenska poliser aldrig avlossar sitt vapen under hela sin karriär, utom på skjutbanan.

Tänk så här: Du är ganska ung den där natten då en – möjligen påverkad – människa som redan hotat eller skadat andra, gör utfall mot dig och dina kolleger med en kniv. Eller två. Ni har fått lära er hur ni ska gå tillväga i en akut situation. Ni försöker tala honom tillrätta, förmå honom att lägga ner kniven. Han lyssnar inte. När han gör utfall tar ni till pepparsprayen men han rusar ändå framåt.

En sekund. Två. Ett avgörande. Stå kvar, få en kniv i kroppen. Kanske i bröstet. Kanske dö. Eller?

Jag hade skjutit.

I radhussofforna tycks alla vara skytteexperter och det talas om hur och var verkanseld ska sättas. I ben och fötter, förstås. Få verkar förstå hur svårt det är att träffa en framrusande människa i benet och det finns det en kallt logisk anledning till att mina amerikanska polisvänner har direkta instruktioner om att sikta mot bröstet – där är chansen att träffa störst.

Så pratas det om elchockvapen, tazers. Jag har sett dem användas en hel del i USA och av det jag sett fungerar det bra. Men här anser Rikspolisstyrelsen svårbegripligt nog att det inte finns belägg för att användningen av såna skulle minska antalet dödsoffer.

Min konklusion: Jag tror inte att det är lätt att vara polis. Drömmen om att hjälpa, skydda och ställa tillrätta grusas lätt under de första nattpassen i Stockholms tunnelbana och att hjälpa tanter över gatan är det inte tal om. Det handlar om att ta skit både på arbetstid och fritid, att få mobilkameror uppkörda i nyllet så fort man försöker göra ett ingripande. Om att ibland vara jävligt rädd när man blir hotad, men att ha krav på sig att i varje sekund vara en empatisk, samtidigt kallsinnig och analyserande övermänniska. Om att bli hotad, bespottad, stalkad, uthängd på nätet och kallad nazistsvin.

För 21 300 i månaden. Jo tack.

Förstå mig rätt. Naturligtvis finns det rötägg i kåren, på sina håll rätt gott om dem och några få har jag personligen smärtsamma erfarenheter av. Men i vilket annat företag med 20 000 anställda är alla perfekta? Och majoriteten av de där rötäggen upptäcks och avpolletteras förr eller senare. Deras kolleger orkar inte med dem.

Jag tycker att vi ska diskutera och kritisera polisen, ofta och mycket. Ingen organisation är perfekt och det är ingen hemlighet att polisen har stora svagheter, framförallt när det gäller oförmågan att klara upp vissa typer av brott.

Men vi ska komma ihåg att de – ofta unga – poliser som skickas ut på gatorna arbetar med de verktyg de har. Och att vi inte ska kritisera dem utan de politiker och polischefer som inte ger dem bättre verktyg, om det finns bättre verktyg att tillgå.

3. Ordet jag egentligen inte vill ta i min mun

Hedersvåld. Hedersmord.

Nej, jag kommer aldrig att kunna förlika mig med begreppen. Möjligen är jag alldeles för primitiv men för mig är det enkelt:

Heder är ett vackert ord. Våld är fult. Mord är vidrigt. Kombinationen fungerar inte för mig. För mig finns det ingen heder i att slå ihjäl någon, allra minst sitt barn eller ett syskon.

Det var ju det här alltihop började med. Att jag skrev om Fadime några gånger, och sedan om hur Fadimes bror sköts ihjäl (jag fick dessutom mycket kritik för att jag nämnde hans långa straffregister).

I kväll fick jag ett viktigt och värdefullt svar på mitt blogginlägg. Jag visar det här i sin helhet:

”Hej Dag,

Först och främst vill jag tacka dig för ditt blogginlägg och för att du har valt att lyfta frågan Fadime. Självklart förstår jag att du och alla ni som reagerar hårt på begreppet ”Heder” gör det i all välmening, men vill gärna förtydliga att det Fadime ville och vad hennes ”kamp” egentligen gick ut på var att få oss svenskar att förstå vad hederskulturen handlar om och att det ÄR skillnad mellan våld och hedersrelaterat våld, mord… och hedersmord.

Inte när vi pratar om själva akten i sig, utan den problematik, system och händelser som föreligger det fruktansvärda dådet. Hon ville få oss att förstå de skillnader som finns mellan våra olika kulturer, att vi skulle våga prata om ”hederskultur” och att vi skulle se situationen från både hennes OCH hennes familjs synvinkel.

Om vi inte gör det ökar vi risken för att polisen, åklagaren och socialtjänsten inte kommer att hantera frågan rätt, offren får inte den hjälp, stöd och skydd de behöver och de verkliga förövarna riskerar att slinka undan lagens nät. Då är vi tillbaka på ruta ett igen och hennes död var verkligen förgäves.

Snälla… våga lyfta och prata om skillnader och sätt er in i vad hederskulturen går ut på. Bidra inte till att stjälpa det budskap som Fadime ville föra fram…. utan hjälp henne och hennes medsystrar!

Jag vill också be er alla att skänka Fadime, hennes lillasystrar och hennes mor era tankar och er kärlek, men även att ni stöttar de poliser som tvingades släcka en annan människas liv. De behöver alla ert stöd i en stund som denna!

Malin Ström, Fadimes väninna”

Tack, Malin! Det du skriver är tänkvärt och tro mig, jag har ägnat några hundra timmar åt att fundera över problematiken. Naturligtvis förstår jag att det finns skillnader i tankegången mellan olika kulturer och gudarna ska veta att mycket av den svenska hedern på olika sätt dessvärre gått förlorad under de senaste decennierna och att det finns en hel del i vårt uppträdande vi borde skämmas över.

Heder, moral, medmänsklighet, uppförande, omtanke, empati – ämnen som vi borde diskutera mer eller mindre oavbrutet i kampen för ett bra samhälle, en bra värld, för möjligheten att orka leva vidare.

I Sverige är vi inte så bra på det där. Mina många invandrarvänner är betydligt bättre filosofer och där har vi något att ta efter.

Men diskussion är en sak, felaktig handling en annan. Jag kommer aldrig att acceptera att en far trakasserar, hotar eller mördar sitt barn för att han eller hon väljer att leva på ett sätt som inte passar familjens värderingar. Det hör inte hemma i en demokrati 2014. Här citerar jag ur ett blogginlägg som jag skrev förra året, efter att ha lyssnat på en gripande föreläsning av Fadimes advokat Leif Ericksson:

”Jag har just läst färdigt Du ska dö – en dokumentär berättelse om mordet på Fadime Sahindal, flickan som för alltid ska förbli en martyr efter det svineri hon utsattes för. Boken är skriven av Uppsalajournalisten Ulf Broberg och Fadimes advokat Leif Ericksson och under tiden jag läst den har jag också hunnit bli bekant med de båda och haft flera samtal med Leif om hans roll och Fadimes liv.

Du ska dö… är välskriven, öppenhjärtig och får mig att pendla mellan förtvivlan, raseri och förvåning när jag ser de svagheter i vårt samhälle som gör att vi inte förmår skydda de här flickorna och pojkarna så att de får leva ett tryggt liv.

Redan 2009 publicerade Ungdomsstyrelsen en rapport som visar att 70 000 unga (och ingen vet hur stort mörkertalet är) i Sverige är oroade över att de inte ska få gifta sig med vem de vill. Ungdomsstyrelsen skriver: ”Omkring 70 000 ungdomar riskerar att bli gifta mot sin vilja visar Ungdomsstyrelsens kartläggning Gift mot sin vilja. Det är främst tjejer som oroar sig över att inte själva kunna välja partner. Många av de unga tror också att de skulle bestraffas av föräldrarna om de vore homo- eller bisexuella.”

Längre fram i rapporten kan man läsa: ”Tvångsäktenskap är kopplat till normer om kvinnlig oskuld och används för att styra flickors och kvinnors sexualitet. Flickorna begränsas i sitt handlingsutrymme och pojkarna fostras till att kontrollera sina systrar. Det här påverkar ungdomarnas hela livssituation. För vissa av dem är tillgången till utbildning, arbete, inflytande, delaktighet och fritid starkt begränsad. Flera av dem är utsatta för mycket psykiskt och fysiskt våld.”

Något som hör hemma i Sverige 2013? Naturligtvis inte.

Fadime Saindahl, som mördades av sin pappa Rahmi på kvällen den 21 januari 2002, bröt mot en massa oskrivna regler i släkten. Hon levde efter svenska normer, krävde att få vara en fri kvinna, hade svensk pojkvän, uttalade sig i tidningarna och höll föredrag för riksdagens ledamöter. Allt det där skulle hon enligt släkten – med undantag av systern Songül – inte ha gjort.

Du ska dö är ett skakande dokument som alla borde läsa. När jag för en tid sedan lyssnade på Leif Erickssons föredrag om hans vänskap med Fadime och hans roll som hennes advokat blev han så rörd att rösten bröt, trots att det gått nästan tolv år sedan Rahmi utan att tveka satte två kulor i sin dotter. I boken säger Leif bland annat:

”Jag har varit advokat i många år och haft många ärenden, men hon var nog den moraliskt mest modiga klient jag haft någon gång. Hon var absolut bergfast i sin övertygelse och hon ville leva sitt eget liv. Hon var ju den i familjen som skaffade sig en utbildning och ville ut i det svenska samhället.”

Långt före mordet hade Fadimes pappa Rahmi och brodern Mesut dömts för olaga hot mot Fadime – Rahmi till 120 dagsböter och skadestånd, Medut till skyddstillsyn med övervakning, och skadestånd för att han mordhotat Fadime per telefon och kallat henne ”jävla hora”.

Bara en dryg månad senare, när Fadime kommer gående över Stora torget i Uppsala, får Mesut syn på henne, skallar henne och knäar henne i ansiktet så att hon blir liggande på marken, där han sparkar henne i huvudet och på kroppen.

Leif kan berätta att Mesut, långt efter mordet på Fadime, upprätthållit sina våldstraditioner och fortfarande betraktas som den man som upprätthåller familjen Sahindals heder. Dels har han varit delaktig i en gruppvåldtäkt på en 14-årig flicka, dels har han dömts för att ha skjutit sin egen, svenska flickvän.

Jag hävdar att allt våld är lika illa. Men lika envist påpekar jag att våld och mord inte för en sekund ska få försvaras med ordet heder. Vad sägs om tvärtom – att den gärningsman som nämner ordet heder under förhör eller i rättegång får en extra straffmoms på fem eller tio år?

Leif Ericksson har en lång och gedigen erfarenhet när det gäller att försvara våldsverkare, mördare, rånare och pedofiler. Men när jag frågar honom om han skulle kunna försvara en pappa som har mördat sin dotter svarar han:

”Aldrig. Inte efter det som hände Fadime.”

Så långt mitt dåvarande blogginlägg. Efter det och efter dödsskjutningen i Uppsala för några dagar sedan, känns det mesta som upprepningar.

Men viktiga upprepningar.

Lika lite som jag kan acceptera att man slår eller mördar någon i hederns namn, kan jag acceptera att 70 000 ungdomar (eller många fler) ska behöva leva i rädsla för sina föräldrar, för att de själva vill ha rätten att bestämma vem de vill leva tillsammans med.

Det hör inte hemma i ett land som vill kalla sig demokratiskt, 2014.

Vi tiger alltför mycket om problemen istället för att prata, vädra, ventilera, vända på dem och försöka hitta lösningar. Och problemen när det gäller skolmaten, invandringen, polisen, åldringsvården, kvaliteten på utbildningen och det trisslotteri flyktingpolitiken utgör, försvinner inte för att vi tiger medan vi tittar på Let´s Dance. Det enda resultatet blir att Jimmie Åkesson till allas stora förfäran kommer att skörda stora framgångar i valet i september.

Låt oss göra som danskarna säger och ”kalla en spade för en spade”. Låt oss erkänna att vi har en hel del problem som behöver ses över. Alltifrån hur hot på Internet ska bekämpas, hur våra barn och gamla ska få bra mat och trygghet, vilka vapen poliser ska ha och att män och kvinnor ska ha lika lön för lika arbete – till att de människor som kommer hit från andra länder ska ha goda möjligheter att komma in i samhället, men också att skyldigheter följer med rättigheter.

Låt oss prata. Innan det är försent. 

Läs Ungdomsstyrelsens rapport här:

http://www.ungdomsstyrelsen.se/att-bli-gift-mot-sin-vilja

Boken Du ska dö hittar du bland annat här:

http://www.adlibris.com/se/bok/du-ska-do-en-dokumentar-berattelse-om-mordet-pa-fadime-sahindal-9789187319051

 

 

 

 

 

 

 

5 svar på ”Makt, poliser, ”hedersmord” och annat vi pratar för lite om

  1. Vi har ju pratat om det sista ämnet förr.

    Jag hatar ju patriarkal skit och jag har intervjuat flickor som gömt sig för galna brorsor och jag har träffat såna brorsor och äcklas över idealen. Ingen kulturrelativism i världen kan få mig att acceptera sådant. Att tro att förekomsten av rent vämjeliga åsikter och handlingar skulle vara ett bevis, eller etter värre en förutsättning, för pluralism är idiotiskt. De åsikterna är vidriga var de än kommer i från, en katolsk prästs, en imams eller en valfri svennegubbtjyvs mun.

    Visst saknas det röster i debatten kring det förment mångkulturella samhället. Visst borde också snacka om det här, vi med sunda och demokratiska ideal, som inte ser invandring som ett problem i sig, snarare tvärtom, men som ser att vårt samhälle inte har lyckats skapa ett Sverige för alla, att principer som vi ser som självklara som jämställdhet eller mänskliga rättigheter tunnas ut när vi rör oss bort från det etniskt svenska centrumet och ut mot den sociala periferin. Det samhällsbygge som upptog stora delar av förra seklet var en resa från träldomsliknande fattigdom för människor som satt fast i gamla, människofientliga system till den fria, självständiga individen som äger sig själv. Det samhället eroderar. Men det eroderar i princip bara i förorterna. De socialt utsatta förorterna. Den viktiga frågan som man borde ställa är ju: Varför eroderar det goda samhället där?

    I de socialt utsatta områdena? För att där bor en massa människor med rötter i andra kulturer? Borde det inte ha hänt redan på åttiotalet? Vad är skillnanden? Inte mångkulturen eller vad det nu är. Den sociala utsattheten? Antagligen.

  2. Jerker Jansson: Vänligen specificera och karakterisera de viktigaste igenkänningstecknen på en ”svennegubbtjyv”,tack!
    Att veta sin plats och roll i en eventuellt fortsatt debatt och diskussion kan underlätta såväl utgångspunkt som ställningstagande!

Kommentarer är stängda.