Varje gång jag flyger tänker jag samma sak:

Det finns ingen annan bransch som skulle kunna behandla sina kunder lika illa, och överleva.

En liknelse:

Du bestämmer dig för att inhandla en ny storbilds-tv hos ElGiganten.

I annonsen har du läst att du måste vara på plats minst två timmar innan butiken öppnar. Men också att det inte finns någon garanti för att de börjar försäljningen på den tid som står i katalogen, trots att du har betalt tv:n i förskott. Det kan bli tre timmar senare. Eller fem. Utan att du får någon information där du svettas i kön på parkeringsplatsen.

Utanför butiken har ElGiganten – med hjälp av sura vakter med snorkig min – satt upp ett avspärrningssystem som ska lotsa in kunderna i rätt ordning. Efter två timmars köande når du butiksdörren där du måste visa upp legitimation och ett giltigt kreditkort innan du får fortsätta till säkerhetskontrollen. Här får du tömma fickorna och klä av dig skor, bälte och smycken som allt passerar i plastlådor på ett löpande band genom en röntgenmaskin. När du och dina pinaler kommit igenom knuffas ni bryskt undan till ett hörn så att alla stackars kunder bakom er, ska få plats. Det är hett som i helvetet, vakternas blickar säger att du förmodligen borde få livstidsstraff för något och ångesten kramar dig som en stålhandske kring halsen.

Ni hänvisas till ett trångt utrymme i butiken, där det finns sittplatser för en fjärdedel av alla dem som vill komma in och göra av med sina pengar. Resten får stå upp, svettas i värmen och försöka fläkta sig med ElGigantens reklamblad.

Trettio minuter – i bästa fall – efter ordinarie öppningstid kommer en sur vakt och slår upp dörrarna till en trång gång och visar dig till en plats bland tvättmaskinerna. Du försöker förgäves förklara att du vill köpa en storbilds-tv men blir ombedd att vara tyst och stanna på din plats bland vitvarorna tills alla har kommit in. Man ska ”göra vad man kan” för att se till att du får byta plats, heter det.

Efter ytterligare en halvtimme på fel plats i hettan känner du att du måste gå på en av de få toaletterna som finns i butiken. Du reser dig och börjar gå, men vakten är blixtsnabbt framme och säger till dig att sitta still. Någon är nämligen på väg genom butiken med en pallvagn med varor och du måste vänta.

Du biter ihop så att käkarna kroknar och när pallvagnen stannar vid din plats köper du sammanbitet en blodtrycksmätare, en elvisp och en elektronisk penisförlängare (allt från HBO Nordica och jag är så jävla sur för att jag inte kom på deras affärsidé först!) till ”taxfreepriser” bara för att pallvagnsjäveln ska flytta sig så att du får gå på toa innan du spricker.

Du hoppar över pallvagnen och springer bakåt i varuhuset, mot toaletten (på vägen ser du en ståldörr med kodlås och titthål, bakom vilken varuhusets vd sitter inlåst, tryggt skyddad mot aggressiva kunder). Då kommer fyra hormonstinna ordningsvakter springande, fäller dig i golvet, bryter upp armarna på ryggen och sätter handbojor på dig. Du får höra att du är ett hot mot ”varuhussäkerheten” och medan du kissar på dig eskorteras du genom en nödutgång ut på parkeringsplatsen där du tvingas betala 18 500 kronor (flygbranschen; extra landning i Milano; 250 000 kronor) i böter innan någon ger dig en spark i häcken och ber dig försvinna.

Den datorväska som togs ifrån dig redan i säkerhetskontrollen vid ingången är nu försvunnen, liksom din svindyra laptop. ElGigantens representanter – som inte alls är anställda av ElGiganten utan servar både ElGiganten, Media Markt, SIBA och Expert på ”konsultbasis” – ser förtvivlade ut och ber dig att inte skälla på dem eftersom de ”inte har med saken att göra utan bara tar emot anmälningar”. Förhoppningsvis ska din laptop komma tillrätta ”inom de närmaste dygnen” och om den inte gör det så ”får du kontakta ditt försäkringsbolag”.

Känner du igen tongångarna?

Jag tror inte att vare sig ICA, ElGiganten eller IKEA skulle våga försöka sig på det här paradtricket.

Men flygbolagen gör det.

För att de kan. Och alltid med säkerhetssnacket som motivering: ”Det är för DIN säkerhets skull”.

Vill ni att jag ska tro på det där – på allvar? Hur var det med de långskäggiga grabbarna som den 11 september snodde fyra plan i världens mest välbevakade (?) land och flög in i USA:s allra heligaste? Hur kom det sig att de inte hade passerat säkerhetskontrollen först?

Dessutom är det ju både miljövänligt och tjusigt att bolagen tillåter passagerarna att ta in 700 – 800 liter brandfarlig vätska (sprit) i kabinen och lägga ovanför allas huvuden. Den eventuella majbrasan kommer ju att bli så mycket snabbare då, eller hur?

Någon mer som har funderat över logiken i det här?

Och den där storbilds-tv:n du skulle köpa?

Tja, det fick bli en annan gång. Kanske.