Det är några år sedan nu, tiden går alltför fort och jag minns inte dagarna alltid. Men väl händelserna. Min kära moster Solveig skulle, som alla de andra kvinnorna i släkten, dö i cancer.

Jag befann mig på bokmässan i Göteborg när jag fick beskedet att det var nära. Så jag bokade om min biljett och tog tåget till Malmö istället för att åka hem till Stockholm. Aldrig tidigare hade jag fått möjligheten att säga adjö i tid, och jag ville inte missa den.

Det blev två av de finaste dagar jag haft i mitt liv. Solveig låg på ett eget, stort, fint rum där höstsolen letade sig in mellan persiennerna och sökte sig till hennes vackra ansikte. Jag läste texter jag skrivit för henne, hon log och sa att hon tyckte om dem. Jag höll hennes hand, vi tog selfies när jag lade mitt huvud bredvid hennes på kudden. Solveig hade humor och skrattade in i det sista. Vi pratade om livet och allt, men inte om lidande. När jag till sist – ödmjuk, skrämd och tvivlande – frågade vad hon tänkte och hur hon kände, svarade hon:

”Jag är inte rädd. Jag har gjort upp med Gud. Jag är redo.”

Det kändes ärligt och jag minns att jag önskade att jag en gång skulle få dö med den känslan av – frid.

När jag dagen efter kramade henne och gav henne en puss på kinden, visste vi båda att det var sista gången. Att vi aldrig skulle ses igen. Att hon snart skulle dö.

Och vackert var det, lik förbannat.

Några dagar senare var hon död. Vi var förstås med på begravningen, våra små döttrars första, och jag minns hur flickorna i sina svarta kappor andaktsfullt trädde in i den skånska kyrkan med handbuketter i händerna, små inför det stora de inte riktigt förstod då, men som de i efterhand har hävdat var vackert.

Under begravningen kom mina minnen av timmarna, de sista timmarna med Solveig, tillbaka. Om våra samtal, tankar, att vi tillsammans kunde vara tysta länge i ro medan den där vackra höstsolen förde sin kamp mot vårdhemmets persienner.

Lycka. Stillhet. Tid. Reflektion.

Och det där som vi andra, mitt i livet, aldrig har en minut över för:

Eftertanke.

Många gånger, under mina kurser, har jag ställt frågan till deltagarna:

När ägnade du senast en timme i ensamhet och stillhet, åt dig själv? Åt att tänka över ditt liv? Åt att ha en förhandling med dig själv? När tänkte du senast över ditt liv, dina drömmar och önskningar, vart du vill och vart du är på väg? Hur kort livet är och vilka förändringar du kanske borde göra. Innan det är försent?

När kursdeltagarna slår upp ögonen brukar blickarna vara inställda på oändligt. Jag ser tunga, bekymrade ansiktsuttryck, sällan glädje.

Det har hänt att några brutit ihop och gråtit förtvivlat.

Är det så de är, våra liv? Så fyllda av stress, samhällets, egna och andras krav på oss själva, så fyllda av tvång att vi glömmer tänka? Karriär, utvecklingssamtal, löneförhandlingar, platt-tv, sommarhus, tjänstebilar, thailandsresor, datorer, internetuppkopplingar, nya mobiler, nyhetsflöden, trender, modetvång, tekniktvång och …

Kan det möjligen vara så att någon annan, några andra, tagit över så mycket att vi vid trettio, fyrtio eller värre, femtio års ålder inte tagit oss en enda timmes promenad i ensam stillhet för att reflektera över vad vi verkligen vill. Om livet blev vad vi tänkt och önskat. Eller vad vi kan göra för att förändra det.

Vi kan mycket mer än vad vi oftast tror. Men det kräver mod att frigöra sig från det vi tror är en nödvändighet.

Och det kräver en timmes promenad, med egna tankar. Minst.

Unna dig det.

Innan höstsolen tränger in mellan persiennerna mot den säng du ligger fjättrad i.