Sitter på bokhandlarmöte i ett Skåne som målats i vackra, dova höstfärger. Träden i slottsparken utanför kämpar för att behålla några av bladen medan duggregnet försöker ta ner dem.
I går, i går kväll och i natt diskuterade över hundra bokhandlare, förläggare och författare vårt favoritämne – böcker. Vilka som berört oss mest under den senaste tiden och varför. Vilka som kommer att bli storsäljare och vilka som, kanske oförtjänt, kommer att gå den stora massan förbi och försvinna till ett reabord eller än värre – till pappersåtervinning.
Jag funderar över känslor och ämnen. Varför vilka frågeställningar ibland tycks gå närmast spårlöst förbi medan andra väcker förvånansvärt starka känslostormar.
När jag tittar i backspegeln och ser vilka ämnen jag bloggat om under de senaste åren, ser jag ett som väckt fler känslor än allt annat – frågan om hur svenska poliser uppför sig, vilket uppdrag de har och hur de sköter det, inte minst i skarpa situationer som när Fadimes bror sköts ihjäl i Uppsala.
Det är förstås bra att vi diskuterar polisens roll men det finns en hel del annat som är lika viktigt och ibland undrar jag varför så få bryr sig om vissa ämnen.
Mitt senaste blogginlägg – om Özz Nujens hån mot Jimmie Åkesson sedan denne blivit sjukskriven för utbrändhet – väckte mycket starka känslor. Under ett drygt dygn nåddes 115 000 personer på Facebook och blogginlägget lästes av över 25 000 människor. Av de många kommentarerna förstår jag att det här berörde starkt.
Men varför? På grund av Özz Nujen? På grund av Jimmie Åkesson? På grund av att allt fler blir diagnostiserade som utbrända i ett samhälle där kraven på individen, dess karriär, utveckling och materiella status hela tiden tycks öka? På grund av att få törs sätta ner foten, säga ”det är nog nu”? Och istället kör på tills de går sönder.
Utanför fönstret får en svag bris de kvarvarande höstlöven att darra. En robotiserad gräsklippare kör till synes oplanerat över slottets stora gräsytor utan att bry sig om sjukdomar, påhopp, hat, politik, pengar och status.
Det måste vara skönt. Även i duggregn.
Tror att fler och fler börjar tröttna på det politiska samhället där några få ska sätta agendan för vad som ska skrivas och tyckas. Som du och många andra skrev, nämner man något kritiskt som kan tolkas som rasistiskt så är man rasist. Och skrivs ett så bra inlägg ang det generella och intoleranta läget som gäller båda sidor så klart det delas och läses. 🙂
Det är inte ett sunt debattklimat i Sverige idag. Men jag har svårt att se något slut på det tyvärr.