Under anonymitetens bruna filt gror de fegas hat

Bäckaskogs slott i Skåne, midnatt mellan lördag och söndag. Drygt hundra bokhandlare och bokhandelsanställda från Skåne, Blekinge och Småland offrar en ledig helg för att lyssna på författare och förlag som berättar om höstens böcker. Jag har den stora förmånen att, som många gånger förr, få vara en av de få författare som får vara med och prata. Det är jag djupt tacksam för.

Duggregn och vackra höstlöv faller sakta mot marken. Efter koppar av starkt kaffe njuter jag av den friska, fuktiga luften och en cigarill.

”Jag förstår inte hur du orkar”, säger hon, en av dem som jobbar i bokhandeln. ”Du får ju så mycket skit för det du skriver på bloggen och Facebook. Varför struntar du bara inte i folk, låser in dig och skriver böcker istället, hela tiden?”

Ja. Varför inte?

By the way – jag älskar, med få undantag, människorna som jobbar i bokhandeln. De flesta älskar sitt jobb, är dedikerade och kunniga, vill göra allt för att du som kommer in i butiken ska hitta rätt läsning, rätt njutning för själen. Och – de är inte direkt överbetalda, dessa eldsjälar.

Beundransvärt.

Jag funderar över hennes fråga och svaret är som alltid:

Men – jag blir ju arg. Kan inte hålla käften.

Allra minst nu.

Under de senaste dygnen har jag skrivit blogginlägg dels om litteraturkritikern Aase Bergs fulpåhopp på författarkollegan Denise Rudberg, dels om Özz Nujens hån mot att SD-ledaren Jimmie Åkesson blivit sjukskriven för utbrändhet.

I bägge fallen, inte minst det senare, tog det hus i helvete. På Facebook nåddes på kort tid 130 000 personer och min blogg fick tiotusentals nya läsare.

Och många kommentarer. De flesta anonyma.

Bekymmersamt och bitvis skrämmande. Ty de flesta som har starka åsikter eller till och med hatar – inte minst de som påstår sig vara mot fascism, rasism och nazism, men vars egentliga syften ofta tycks mig grumliga – gömmer sig under anonymitetens surt stinkande filt och tar sig rätten att kritisera andras åsikter utan att våga stå för sina egna.

Sådana människor skrämmer mig.

Dessutom – hur vet vi, när det gäller dem som framträder med namn, att det är deras namn? Det förlovade nätet bjuder alla möjligheter att registrera ett antal konton under olika identiteter.

Är det så vi vill ha det numera? Att vi inte vet vem, vilka, vi pratar med?

Inte jag. Ty de som törs stå för vilka de är och vad de tycker, gör det också.

Några exempel:

Här är ”Sebastian”:s kommentar till mitt inlägg om Özz Nujen. Sebastian har naturligtvis inget efternamn. Han vet massor om mig men jag får inte veta vem han är, var han bor, vad han sysslar med. Det tycker han är rättvist. Han skriver:

”Hej! Jag tycker att det är kul att du tycker att sverige inte har en demokrati. Att du ens har tanken i ditt huvud att nämna sverige som en icke demokrati är löjligt. För jag tror att både du och jag vet att det har vi. Jag kan rösta på det facistiska partiet Svenskarnas parti om jag vill. De t är det folk som har gjort. Visst att folk hatar på dem men dem har ändå rätt till sin åsikt så länge dem inte kränker alla. Det samma gäller SD som du har tagit upp. Jag har själv folk på min högskola som jag vet har röstat på SD. Dem har rätt till sin åsikt och det respekterar jag men om jag inte håller med om vad han tycker blir sverige då till en icke-demokrati? Jag tycker att det är riktigt dåligt av dig som ändå är en bildad man att du ens får dig själv att låta så dum. Dock så håller jag med om att det som Özz har gjort är dumt och han borde absolut inte gjort så. Men om vi kollar på andra sidan av myntet. Borde vi inte titta på allt SD:s Kent Ekeroth har gjort? Han har många gånger uttalat sitt hat och vrede mot muslimska invandrare. Han har vid ett tillfälle träffat på Zoran Ismail på gatan och slagit honom med ett järnrör och sedan referrat till honom som en smutsig apa. Är det rätt? Det är samma sak som vad du tycker gör Sverige till ett ”icke-demokratiskt” land. Är det så du vill att sverige ska styras? Av ett gäng Ny Nazister som är missnöjda?Så jag vill gärna ha ett svar där jag får höra vad du tänkt om allt. Det kan ju vara så att jag uppfattat fel. Att jag missförstått din text så skulle vara trevligt om du kunde svara och ge respons på mina frågor. Och om du har svårt att förstå vad jag skrivit så är det för jag har dyslexi men hoppas att du förstår iallafall. Mvh Sebastian”

Och jag svarar:

”1) Jag är inte en bildad man, tvärtom har jag inte ens godkända gymnasiebetyg.

2) Jag anser inte att landet är en fungerande demokrati om man inte till fullo accepterar ett demokratiskt invalt parti, oavsett vad det heter och vad det står för. Om man anser att partiet eller dess företrädare står för något som strider mot lagen, borde det förbjudas.

3) Nej, jag förespråkar inte nazism. Men jag är däremot vid det här laget väldigt van att kallas kommunistsvin, rebell, rasist, anarkist, snutkramare, idiot, revolutionär, nazist och all annan dynga som anonyma människor törs spy ut sig bakom anonymitetens skärm. Jag står för mina åsikter med fullt namn. Varför gör inte du det?”

På min Facebooksida skriver Sami Younan (om han nu heter så):

Ni struntar i orättvisor och vad Turkiet gör nu och rasism och komenterar ett skämt och tycker synd om en idiot. sluta oroa er han har det bra bättre än er idioter han har inte cancer. Det finns en ny studie som visar att idioter lever längre så sluta oroa er. På honom Özz.”

Svårt att skriva ett vettigt svar på goddag yxskaft så – ridå.

Det som förvånar mig mest: Internet bjuder på gott och ont oändliga möjligheter för många människor att uttrycka åsikter, göra reklam, kämpa för en sak, företräda en -ism eller flera, diskutera alltifrån politik till grisuppfödning. Inte minst på egna sidor eller bloggar. Hur kommer det sig då att ”Sebastian”, ”Sami” och alla de andra orkar offra sin energi på att – alltför ofta under anonymitet – uttrycka sig på min och andras sidor? Kontraproduktivt?

Att hotarna och hatarna gör det förvånar mig mindre. Av inläggen kan man ofta utläsa att intelligensen hos avsändarna inte ligger på topp. Vad de dessutom glömmer är att de trots allt går att spåra. Som vi gjorde med stalkerkvinnan som förföljde mig för några år sedan. Anonymiteten är stor, men inte obegränsad.

Och den som uppträder anonymt får inte min respekt. Enkelt.

Det är inte lätt att leva, inte heller att alltid vara klok och konsekvent i sina åsikter. Därför – förlåt, men här är mina till synes möjligen paradoxala åsikter:

1) Jag vill att anonymiteten på Internet ska avskaffas. Jag ser ingen poäng med den. Den som inte avser att begå brott, stalka, sprida barnpornografi eller annat förbjudet material, trakassera eller hota någon, har heller ingen anledning att vara anonym. I ett samhälle som kallar sig demokratiskt ska vi alla få, kunna och vilja stå för det vi tycker i debatten. Det här går delvis att lösa genom ett Internetkörkort och att du är registrerad genom din provider. Naturligtvis kommer en och annan alltid att hacka sig förbi det men majoriteten av dem som hotar och hatar är för dumma för det.

2) Jag vill begränsa offentlighetsprincipen kraftigt. Naturligtvis ska alla uppgifter om våra folkvaldas och de offentliganställdas löner och arbetsvillkor vara offentliga. Men jag ser ingen som helst anledning till att jag med några enkla telefonsamtal ska kunna få reda på hur mycket just du tjänar, att din syster är frånskild, vilken bil hon äger och hur mycket hon är skyldig hos Kronofogden, samt på vilken adress hennes barn bor varannan vecka. Vad har jag med det att göra?

3) Jag vill att Google ska beordras att omgående ta ner sina bilder av de fastigheter där människor bor, av samma skäl som ovan.

Så här kommer det naturligtvis inte att bli. Förespråkarna klingar glatt: ”Men vi är ju ett av de få länder i världen som har offentlighetsprincipen!”

Just det. Fundera en stund över varför alla andra har valt bort den.

Enkelt uttryckt: Den som inte på något sätt vill dig illa – genom alltifrån skvaller till hot – har heller ingen anledning att få tillgång till alla uppgifter om dig, ditt liv, dina förhållanden och din ekonomi.

Lika illa: När vi för några år sedan begärde ett enkelt bygglov översvämmades brevlådan snart av broschyrer från hantverkare och byggföretag. Jag blev förstås förbannad, ringde upp kommunens stadsbyggnadskontor och undrade om de satt och sålde min adress till de här företagen?

Det var värre än så.

En olycklig kvinna berättade att de – enligt offentlighetsprincipen – är tvungna att lämna ut de här uppgifterna till den som frågar, och att hantverkarna, K-Rauta. Bauhaus och de andra gör det så vanemässigt att personalen på kontoret knappt hinner utföra det vi betalar dem för – att granska och godkänna eller avslå ansökningar om byggnadslov. I klartext betyder det att vi med skattepengar gör folk i kommunalhuset till sekreterare för privata företag.

Sjukt!

I de flesta civiliserade länder är personnumret eller dess motsvarighet en värdehandling som innehavaren bevarar som en hemlighet. Fråga en dansk eller amerikan om du kan få motsvarigheten och de kommer sannolikt att skjuta dig i direktsändning. Men här spottar vi glatt ut det – kvittot till all information om oss själva – så fort ett rabattföretag ber om det.

Vi kanske skulle tänka till lite.

 

 

 

 

 

 

12 svar på ”Under anonymitetens bruna filt gror de fegas hat

  1. Sebastian. Ingen slog Soran med ett järnrör. Håll dig till sanningen. Ingen blev slagen med nåt rör överhuvudtaget. Dock vet jag en annan kille (som knappast är medlem i SD) som slog ihjäl 2 personer med ett järnrör. Kanske du blandar ihop händelserna?

  2. Tack Dag! Din ilska är konstruktiv. Håller med på alla dina punkter även om även jag fegar ibland.

  3. Det var solklart från början när jag gick med som lång modell för ”Kaikura” att använda en pseudonym. Och det blev ännu tydligare under åren efteråt när jag fick mejl efter mejl med förfrågningar som ”jag vill bli din slav” och ”jag vill slicka dina ben”. Anonymitet är ibland en nödvändighet.

  4. Jo, jag skriver under eget namn, än så länge är det inte brottsligt att skriva vad man tycker. Jag tycker att du herr Öhrlund på ett sakligt sätt, utan att välja politisk sida beskriver det klimatet vi har på nätet ”spot on”. Sen är det fel att gilla polisen? Är det fel att tycka illa om brottslingar?
    Du gör ett kanonjobb Dag, både i böckerna (som har enligt en lekman som mig, väldigt bra faktaunderlag). Och på nätet. Du tar inte skit, du beskriver din verklighet utan att backa för hot (förtäckta eller ej).
    Tack Herr Öhrlund.

  5. Strålande inlägg som alltid. Och som för det mesta håller jag med dig, speciellt vad gäller vår s.k. demokrati… Jag är själv utländsk även om jag är född här, jag erkänner att SD inte hör till min personliga favorit men jag tycker ändå att det är rent bedrövligt hur de behandlas av övriga partier! De är precis lika demokratiskt valda som övriga partier, men ändå tycker dessa övriga partier att det är demokratiskt riktigt att vägra erkänna detta???? Nu är de Sveriges tredje största parti (oavsett vad man kan tycka om detta), är det då inte på tiden att behandla dem som det då?! Nej, någon demokrati skulle jag icke kalla Svea Rike…

  6. Jag är gammal nog för att i princip funnits på ’nätet’ innan det ens var ett begrepp i Sverige. Inte ens då var det vanligt att ha annat än en signatur.

    Dock … att leva så och jobba hårt och diskutera med likasinnade i två decennier … notera i perifirin att något som Facebook OCH Twitter existerar, inte tänka mer på saken förrän man faktiskt tar och kollar runt. För mig var det 2010, då medier och politiker ’kommenterade’ SDs inträde i Riksdagen. Det väckte då mig till en ’ny’ verklighet.

    Det var en sjujä-a chock att inse att de tongivande därute idag inte är de som förvaltar någon form av realism och vetenskaplig anda. Internet på gott och ont … jag vet att de vad jag kallar de vettiga bloggarna, också är de som en stor tyst majoritet står bakom, vare sig de läst eller inte. Och hoppas att de ska vakna. Det är visst ’stöveltramp’ även jag hör, men det är inte åsikter som anses komma från pyttepartier som SvP eller det betydligt större SD jag kopplar. Det är hysterin från de som anser sig ’goda’, som jag hör trampen. De stämmer betydligt bättre med som jag förstått hur nazityskland uppstod. För att inte tala om Sovjetunionen, Maos Kina, Kambodja, Nordkorea ….

  7. Halkade in här på ett ”bananskal” och råkade läsa denna post och blev glatt överraskad. Dina formulerade tankar kring offentlighetsprincipen och anonymitet är verkligen träffsäkra i mina ögon.
    Och det är ytterst sällsynt med någon som ”kan sätta ord ” på så viktiga tankar på ett sånt sätt som du gör.

    Din blogg kommer att bli den första och enda blogg som jag följer ”keep up the good work” .

    Med vänlig hälsning
    Jesper

  8. 1. Vad folk läser, äter. röker, dricker eller lyssnar på i sina egna hem har ingen annan med att göra. 2.Att bli granskad som offentlig person är något man får acceptera; hur ska man annars kunna ställa en polis, kommuntjänsteman eller politiker till svars? 3.Här kan jag hålla med dig, med förbehållet att alla kameror på offentliga platser ska tas bort, så att polisen kan få komma ut och fotpatrullera istället. Dessa tre ovanstående kommentarer är till demokratins försvar, som jag ser det. Jag räknar inte heller USA till de civiliserade länderna; i mina ögon är det inte ens en demokrati.

Kommentarer är stängda.