Landet jag inte känner igen; del 58: Lärarinnan som har en kriminell elev

Nyligen kom jag i kontakt med en kvinna vars uppgift är att lära ensamkommande flyktingbarn svenska.

Som så många andra är hon bekymrad över utvecklingen i Sverige och när det gäller de ensamkommande ”barn” som har skägg och djupa mansröster, har hon en hel del att säga.

Den här kvinnan kan inte blogga om förhållandena under egen identitet, då hon skulle riskera att förlora sitt jobb. Alltså låter jag henne gästblogga anonymt här istället och så här skriver hon i dag i sitt andra gästbloggsinlägg:

Detta blir mitt andra inlägg som gästbloggare hos Dag. I det första beskrev jag problematiken runt ålder på de ensamkommande ”barnen”. Idag ska jag beskriva ett annat problem, eller kanske två:

Vi vet lite eller ibland ingenting om eleverna vid inskrivning i skolan

Vi får ingen eller mycket liten information från de olika hemmen eleverna bor på gällande det som eleverna tar sig för på sin fritid, inte ens om det är kriminella handlingar.

Jag beskriver nu vad som hänt i min klass:

En elev, vi kan kalla honom X, har väldigt mycket oanmäld frånvaro och för sen ankomst. Han beter sig också på ett märkligt sätt på lektionerna. Jag kontaktar familjehemmet. Får bekräftat att X är stökig, men inget mer. Jag förklarar att det dels är viktigt att X kommer till skolan och att det också är viktigt att familjehemmet frånvaroanmäler X om han är sjuk.

X fortsätter att ha mycket ogiltig frånvaro. Familjehemmet hör alltså inte av sig till skolan. Jag frågar X varför han är borta så mycket. Han kommer med mycket märkliga förklaringar och får till sist ur sig att han flyttat. Jag frågar varför och han svarar att ”hemmet är dåligt”.

Jag kontaktar ledning på skolan, samt kurator. Vet de något? Ingen vet. Jag får tag på det f.d. familjehemmet. Familjehemmet berättar då att X akutflyttats. Kriminalitet som handel med droger, misshandel, inbrott, snatteri, väskryckning samt eget drogmissbruk är X historia. Han har hela tiden gått i skolan, om än med mycket frånvaro. X är fortfarande inskriven i skolan.

De frågor jag ställer är följande:

Hur är det möjligt att X ens blivit inskriven i skolan i ett pågående missbruk och kriminalitet?

Vem bär ansvaret för att jag har en kriminell elev i klassen med missbruksproblematik?

 

 

 

 

 

 

 

10 reaktion på “Landet jag inte känner igen; del 58: Lärarinnan som har en kriminell elev

  1. Det är väl så att mannen blev inskriven i skolan trots missbruk och kriminalitet för att ingen hade tid att utreda. Socialtjänsten går ju på knäna. Jag undrar, hur skyddar man de andra barnen i skolan?

  2. ”Vem bär ansvaret för att jag har en kriminell elev i klassen med missbruksproblematik?”

    Lövén, Reinfeldt, Wolodarski,… Listan är lång.

  3. Hej.

    Byt jobb. Nu. Du förtjänar bättre. Den som har röstat för massinvandringen kan ta över undervisningen, och även öppna sitt hem för dessa ‘barn’. Det är deras fel, och deras ansvar.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, lärare

  4. Nu är du väldigt trångsynt och reaktionär, tycker jag!
    Det är sådana, som X, som berikar vår kultur och som har byggt det här himla fina landet.
    Nä, du får allt ta och öppna din plånb… eh… ditt hjärta!

  5. DAG – OM DU TÄNKER GODKÄNNA MITT INLÄGG SÅ TA DET HÄR ISTÄLLET. DET ANDRA GICK IVÄG UTAN REDIGERING OCH KOMPLETTERING!

    Nu kanske jag uttrycker ett lyxproblem i nödens (?) Europa, åtminstone verkar finansminister Magdalena Andersson tycka så (jag återkommer längre fram om det), men jag håller på att slutligen tappa lusten att gå upp på morgonen helt enkelt. Jag får dagligen påminnelser om att välfärden håller på att monteras ner. Alltifrån vad som serveras på min mammas äldreboende till hur man hanterar habilitering och insatser för min son, 36 år. Och ändå har man inte betalat notan helt ännu för flyktinginvandringen! D v s man drar ner för att det kommer att bli dyrt! Vart tar pengarna vägen under tiden? Är det meningen att Sverige ska åderlåta befintliga medborgares s k välfärd (egentligen grundläggande mänskliga rättigheter, välfärd låter som en lyxåtgärd) och istället bjuda in enbart okända människor till middagsbordet?
    Min son föddes med en omfattande CP-skada och fick dessutom diabetes typ 1 vid två månaders ålder p g a sviktande insulinproduktion. Man tror det berodde på en autoimmun reaktion. Hans framtidsutsikter sades inte vara så goda av förståsigpåarna men i mitt hjärta visste jag att han var en begåvad människa dock instängd i sitt funktionshinderskal. Kampen för hans överlevnad påbörjades med skolgång – jo, vi bor i Sverige med skolplikt men det är bara kosmetika eller ett annat namn för förvaring – , sjukvård som jag oftast kämpat emot, samt hans habilitering, d v s insatser som . hjälpmedel, rörelseträning, kommunikationsträning etc för att ta fram hans förmågor och göra dem individuellt optimala. När han var 20 år fick han personlig assistans. Han kunde för första gången gå på bio utan att ha sin morsa med sig. Han kunde träffa jämnåriga utan densamma, gå på toa utan mig m m, allt det som vi räknar som självklarheter och aldrig tänker på. Så flyttade han hemifrån strax efter asssistansreformen hade inkluderat även honom och alla sa att det skulle bli såååå bra. Nu får du släppa taget, var det hurtiga tillropet utan att veta vad man pratade om. Hur skulle det gå till, jag var ju sammanvuxen med honom! Amputation? Det är rätt underligt att så fort det gäller personer med funktionshinder så ska de fort som fan frigöra sig från sina föräldrar. D v s hoppa från båten rakt ner i det kalla, mörka vattnet utan att någon riktig pålitlig flotte finns att skåda. Föräldern dyker istället först ner och trampar runt och tar emot.. Helt enkelt för att det inte finns någon annan som gör det! Prat, prat, prat. Kuratorer och samordnare finns bara på papperet. Aldrig pratar man om tvånget av frigörelse när det gäller andra 20-åringar. Jovisst funderas det på bostadsbristen och att leva som mambo, men mest från dem det gäller, inte från myndigheter och sjukvård som i vårt fall. Fanns det i denna rent fysiska frigörelseprocess en plan för hur kunskap skulle överföras om mediciner, personlighet, ätteknik, livsmedel och konsistens, lyftteknik, riskhantering, toilettbehov, kommunikationshjälpmedel, kontakter i omvärlden – jag räknade till 25 olika kontakter förutom bank, försäkringsbolag, telefonbolag, vårdcentral och skattemyndighet. Fanns det en plan frågade jag återigen. Man pratade entusiastiskt om det nya världsförändrarverktyget GENOMFÖRANDEPLAN. En slags ”Sesam öppna dig” som vi vid det här laget varit med om att påbörja hos olika handläggare säkert 10-12 gånger men som aldrig blivit färdiga eller ens följts. Men släpp nu taget, tjatade man om återigen, Visst men till vem eller vilka tjatade jag tillbaka och handlade istället och fick saker genomförda utan genomförandeplaner. För vem skulle jag släppt taget till? Till tjejen som bara kan jobba dagtid, deltid, vissa dagar, ofta är korttidssjuk, har problem med ryggen, med pojkvännen, ekonomin eller finns där någon därute bland alla som vill jobba som assistent under studietiden, som extraknäck eller bara för att de inte kan få annat jobb som ändå tar ett helhetsansvar, som har både hjärta och hjärna och som ser assistans som ett bra yrke att stanna i? Jodå det fanns och det finns. Men det är alltid jag (skulle inte du frigöra dig..?) som står mitt i och lär upp alla, som tillsammans med min son intervjuar, kollar upp, skolar in och följer upp nya assistenter. Jag har så småningom insett vid 66 års ålder och då min son nu är 38 att jag alltid kommer att behövas som om han vore 10 år igen. Inte för att han eller jag vill utan för att det inte finns någon samordning eller assistansutbildning värd namnet och som inkluderar alla områden i en människas liv. Har jag provat? Javisst men det händer alltid något just när jag lagt ner svärdet och öppnat visiret som gör att jag kl 02.00 på natten får ett telefonsamtal om att något har hänt…jag slänger på mig kläderna, packar min necessär, ringer taxi och är på väg utan att ha andats. Det gick så småningom bra den här gången också. Assistenten var helt utpumpad efter sömnbrist på 3 timmar…så jag tog över efter konstant 38-årig sömnbrist. Min son som är en god, varm och socialt utvecklad människa tycker givetvis inte det är OK att hans gamla mamma rycker in men han känner samtidigt välbekant trygghet av att jag är där. Och jag är hellre hos honom än väntar vid en telefon på att höra hur det gått. Vid ett annat tillfälle, på morgonen, ringer man mig för att han helt naken inför en dusch ramlat rakt ner på det hårda badrumsgolvet av betong och slagit i huvudet. ”Han verkar omtöcknad och jag får inget svar från honom och ambulansen säger att de inte kan ta med hans rullstol också. Vad ska jag göra?”. Skit i rullstolen säger jag se till att han kommer till akuten så möter jag där. Assistenten hade inte spänt fast honom ordentligt i duschstolen, vänt sig om och min son i ett spastiskt läge ramlat framåt och hon, assistenten, hade inte kunnat hålla emot utan han föll handlöst till golvet. Och nej, det var ingen olyckshändelse, det var oaktsamhet och rent slarv!
    Men, även om assistansen aldrig kan bli perfekt eller ens bemannad av samma personer livet ut och som alltid gör ett ansvarsfullt toppenjobb är den livsviktig. Helt livsviktig. Utan den skulle vare sig han eller jag få möjlighet att leva våra egna liv timvis. Ja det handlar om det eller i bästa fall om veckovis. Plus att 60% av kostnaden för assistansen går tillbaka till kommun och statskassan som konsumtionspengar, moms, sysselsättning istället för arbetslöshetsbidrag, att föräldrar och anhöriga i gemen kan jobba och dra in pengar till sig själva och statskassan utan att belasta bidragsapparaten etc. Så när då Magdalena Andersson står på bästa sändningstid i TV och rappt förklarar att ska vi klara flyktingfrågan måste vi dra in på annat, t ex den personliga assistansen, tar jag mig för pannan som just nu blev kallsvettig igen och undrar om hon vet vad hon överhuvudtaget pratar om? När jag dagen därpå för en gångs skull besöker vårdcentralen för att få svaga sömnmedel utskrivna möts jag av frågan om hur jag tänkt använda dem! För att ta livet av mig säger jag sardoniskt. De antecknade allvarligt..Humor är inte sjukvårdens främsta konkurrensmedel.

    • Bra skrivet! Och för jävligt! Det här är välfärden!
      Har du ingen fb och lägga ut texten , jag skulle dela den alla dagar i veckan.

  6. Löjligt att dela inlägget. Du tycker ju själv att man inte ska skriva anonymt men det gäller ju alla….

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *