Så var det dags. Det som hittills bara varit ett slags overklig fantasi blev plötsligt verklighet när det var dags att åka till Gävle på torsdagsförmiddagen. Tidig uppstigning. Nervös väntan i taxin i kilometerlånga köer vid stor trafikolycka. Omringad av skumma, stirrande typer på Centralen.

På tåget fick en ytterst skränig dalmas som påstod sig representera Electrolux (gud bevare dem!) mig att ta på lurarna och lyssna omväxlande till Linda Bengtzing och Miriam Bryant på hög volym.

Så småningom nådde jag Arenan eller det som Gävleborna minns bättre som Gävlerinken. Efter att ha snubblat över en vulgärt stor OB-buss fick jag min ackreditering och kunde smita in bakvägen.

Jag hann precis fram till Lindas första repetition på scenen, med dansare och allt. Tillsammmans med mina låtskrivarkolleger Andréas och Matthias tittade jag och ett trettiotal journalister och filmare medan låten kördes tre gånger och bandades.

Därefter skulle alla artisterna fotograferas på scenen, var för sig och tillsammans:

Efter fotograferingen följde en kort presskonferens där journalisterna fick fem, tio minuter med varje artist:

Vi gick vidare för att ta en snabb titt i Green Room där vi låtskrivare ska sitta under tävlingen. Därpå följde ett möte i wiewing room där inspelningen gicks igenom och alla inblandade fick ge sina synpunkter (många!) på ljudkvalitet, bild och scenuppträdandet.

Puh!

Nu återstår ett stort kvällsmingel med alla som är inblandade i Melodifestivalen på ett eller annat sätt – artister, låtskrivare, skivbolagsfolk, producenter, tv-människor, scenarbetare, dansare, koreografer och – tja, listan är lång.

I morgon, fredag, bjuder på ett mycket längre och tuffare schema än i dag. Vi får väl se om jag orkar rapportera – jag lär knappast vara ”hemma” på hotellet före midnatt.

Till sist – jag blir jätteglad och tacksam om du röstar (många gånger) på Killer Girl på lördag! Tack! :o)