Låt mig först för undvikande av alla missförstånd påpeka att jag har glädjen att vara utgiven på ett fantastiskt förlag med en härlig förläggare. Därmed inte sagt att vi är överens om allt, men på det stora hela kunde jag inte önska något bättre.

Jag har haft den tveksamma förmånen att tidigare valsa runt mellan olika förlag (elaka tungor hävdar att alla förlagen varit tvungna att lägga ner sedan jag kommit dit), vilket har gett mig många erfarenheter av förlag av olika storlek.

Och av olika förläggare.

Merparten av erfarenheterna har varit positiva men även inom förlagsbranschen finns det naturligtvis ett och annat ruttet lingon och visst har även jag drabbats av svek och brutna löften.

Och refuseringar. Den näst värsta kom två år (!) efter att jag hade gett ut boken på eget förlag. Den allra värsta var mycket kort och lydde:

”Men Dag, snälla. Nej!”

Inget mer. Det är väldigt många år sedan och i dag kan jag skratta åt det (eftersom förläggaren sannolikt hade rätt) men just då var det inte så kul.

För en tid sedan hörde förläggare X av sig till mig. X var lite bedrövad över hur vissa författare, främst opublicerade, går till attack mot förlag och förläggare, inte minst i min grupp Författare på Facebook.

Förlag och förläggare framställs inte sällan som stora stygga vargar – oförstående, otrevliga och giriga typer som varken kan svara ordentligt på mail eller förstå storheten i de insända manusen.

Det ligger något i det X skriver. Nyligen var det en författare som klagade över att hennes refusering hade mailats en lördagskväll och ansåg att det var oprofessionellt av avsändaren. Många andra brukar klaga över bristen på personliga svar och långa motiveringar till refuserna. En del tycker att det tar på tok för lång tid innan förlagen svarar, även om dessa på sina hemsidor anger att trycket är hårt och att svaren kan dröja.

Jag kan förstå känslan (men inte alltid logiken) hos majoriteten av de som klagar. Man har slitit i ett år, eller två, eller tio med den fantastiska historia som en gång dök upp i hjärnan och vägrade försvinna (eller med en fackbok om det där ämnet man kan absolut allt om). Man har strukit, skrivit om, redigerat, förtvivlat, fått hoppet tillbaka, skrivit om igen och efter tandagnisslan fått fram ett resultat man är nöjd och stolt över.

Och så förstår inte idioterna i andra änden vilket storverk man har erbjudit dem!

I den andra änden ser det ut så här:

De svenska förlagen får in i runda slängar tio tusen debutantmanus per år, förutom de manus som kommer från etablerade författare.

Tio tusen.

Bland dessa tio tusen kan nästa års storsäljare finnas. Alltså måste varenda manus gås igenom. I de flesta fall räcker det med att redaktören eller förläggaren läser de första sidorna för att inse att manuset ska refuseras. Men resten – fortfarande tusentals manus – måste läsas. Medelstora och större förlag anlitar ofta frilansande lektörer eller redaktörer som läser och kommer med ett omdöme på en eller några A4-sidor, rekommenderar utgivning (oftast efter omarbetning) eller refusering. Detta omdöme ligger till grund för det svar du får från redaktören eller förläggaren.

Arbetet med manusgenomgången är tidsödande och kostar stora pengar. Det säger sig självt att varenda en av alla tusentals författare inte kan få ett mycket långt och personligt mail eller brev där det i detalj förklaras varför historien har så många brister att boken inte kan ges ut.

Det är viktigt att komma ihåg att förlagen är affärsdrivande verksamheter och inte välgörenhetsorganisationer. Fyra av fem utgivna böcker floppar och den redaktör eller förläggare som stensäkert yttrar sig om varje manus potential fablar. Om förläggarna hade haft den fingertoppskänslan så hade inga böcker floppat och alla förläggarna hade blivit mångmiljonärer.

Sidospår: Vad är det som gör att en bok blir en succé? Om det fanns ett enkelt svar så hade vi alla sålt miljontals exemplar. Det handlar, som i så många andra fall, om en kombination av många faktorer: En unik och välskriven historia kommer ut, får bra marknadsföring, får bra recensioner och blir en snackis på arbetsplatserna, allt detta i en tid då det inte kommer ut en flod av lika bra böcker.

Tillbaka till huvudspåret: På de ekonomiskt pressade förlagen tuggar förläggare och redaktörer på naglarna i hopp om att hitta den eller de få böcker som ska rädda hela förlagets ekonomi för det kommande året och bära förlusterna för alla böcker som floppar.

Att ge ut en bok kostar mycket pengar och det finns ingen som helst garanti för att de pengarna kommer hem till förlaget igen. Förlagen vistas i en verklighet där bokhandelskedjorna kräver stora rabatter, marknadsföringsbidrag och full returrätt! Vi pratar om risker, ibland så stora att en tillräckligt stor retur från bokhandeln kan äventyra ett litet förlags ekonomi och i värsta fall leda till en konkurs.

Om detta är de flesta aspirerande författare inte medvetna.

En förläggare berättade för mig att han åtminstone varannan vecka får ett telefonsamtal som låter ungefär så här:

”Ja tjena, det är så att jag har skrivit en deckare, en riktig bestseller, asså. Men du ska inte tro att jag berättar vad den handlar om så att du kan blåsa mig, så jävla dum e jag inte. Men en sak vill jag bara veta – OM jag låter dig ge ut den, hur mycket stålar får jag då?”

Ridå.

Vad jag vill ha sagt med det här är att bokbranschen är som alla andra branscher såtillvida att du som vill vara i den måste försöka förstå den. Det räcker inte med att skriva ihop tvåhundra eller trehundra sidor, du måste också se det hela ur ett affärsmässigt perspektiv, hur jobbigt det än kan vara.

Refuseringar, ömma tår och sårad stolthet hör till jobbet. Som ung journalist blev jag vid 14 års ålder struken och ibland refuserad. Gamla rävar i form av tidningsredaktörer var mina bästa lärare och jag glömmer aldrig dagen när jag med näsan i vädret förklarade att jag skulle göra journalistiska storverk. Den gamle redaktören log vänligt och svarade på brett dalmål:

”Ett gott råd, grabben. Kom ihåg att alla historier redan är skrivna. Det här är som musik, det handlar om att skapa variation på ett tema. Lyckas du med det så finns det inga gränser.”

Han hade rätt, lärde jag mig. Och jag har förstått att detsamma gäller författandet. Det unika ligger sällan i att berätta en ny historia, utan oftare om att skapa variation på ett tema och göra det bättre än någon annan har gjort det tidigare.

Till sist, ett ljus i mörkret: I dag finns det, för dig som ständigt blir refuserad men är envis och övertygad om att du har skrivit världens bästa bok, en möjlighet som inte fanns när jag var ung:

Att ge ut den själv.

Kanske värt att prova om du fortfarande anser att alla förläggare är dumma, oförstående, giriga, stora och stygga vargar.

Lycka till!