Vaknar i sydvästra Florida och tittar på nyheterna. Tragedi i Texas, en man har skjutit elva poliser varav fem har dött. Förmodligen en reaktion på den senaste tidens händelser då polisen har skjutit ihjäl två svarta män under tvivelaktiga former. Risk för nya raskravaller. Inte bra för någon.

Den första sopbilen kommer, den som ska ta med sig innehållet i återvinningstunnan. Vi har lydigt sorterat vilket innebär att vi i nämnda tunna kastat papper, glassplitter, batterier, glödlampor, giftiga färgrester, wellpapp, glasfiber, aluminium, tejp, klister, vinflaskor, konservburkar, plastpåsar, elektronikprylar, tyger, skor, plåt, sprayburkar, trä, gips, keramik och frigolit i en salig blandning. Resten (matrester) i den andra. Det sägs att någon sorterar allt det där någonstans.

Fan tro´t.

Timmarna går, lunchen passerar och den dagliga åskstormen kommer. Regndropparna är större än äpplen (allting är större i Amerika!) och blixten slår ner så att det börjar brinna här och var. Kaos i trafiken, sirener och blåljus överallt, förseningar och översvämningar. Två timmar passerar, solen kommer tillbaka och allt är glömt och förlåtet.

På tv är det Judge Judy klockan fem. Varje dag. Tidningarna berättar att den arga damen som dömer i småmål och skäller ut folk i sin domstol hittills har tjänat 150 miljoner dollar på sitt tv-program. Only in America.

Judge Judy – rik rysartant som skäller ut folk och dömer enväldigt.

Vår granne, Miss P kommer över och vill att vi ska åka med till en pensionärsklubb för att njuta av all-you-can-eat-fish. Så vi åker till The Elks. Miss P, 85 år gammal och med sin laddade 22:a liggande i dörrens sidofack (hon har fått licensen genom att betala sin lätt alkoholiserade bror vapeninstruktören 20 dollar) kör som en påtänd, uzbekistansk biltjuv i sin elva år gamla, chipstrimmade Toyota Camry. På instrumentbrädan dansar en hula-huladansös som Miss P köpt på Dollar Store. Normal trafik är plötsligt värre än den i Grand Theft Auto V. Nära Döden-upplevelserna avlöser varandra och jag är glad över att jag tog en stor drink innan vi åkte.

The Elks visar sig vara stängd och vi åker vidare till klubben VFW, Veterans of Foreign War. Sist jag var där dansade levande Koreaveteraner (!) med sina tjusigt klädda fruar som om varje dag var den sista (en rimlig förmodan eftersom medelåldern var 125 år eller så).

VFW är också stängd, kanske för att sommarmånaderna är ovanligt folktomma här. Få av de äldre klarar hettan och flyr till sina ursprungliga hem i New York, Illinois eller Maine.

Vi åker vidare till The Moose, som tack och lov har både öppen bar och matservering. I väntan på att servitrisen ska ta upp vår beställning serverar en till synes snart döende bartender mig en fantastisk Dry Martini. Han lägger några isbitar på botten av ett stort dricksglas, fyller det med gin och lägger högst upp tre muterade oliver, var och en aningen större än Dolly Partons bröst. För drinken, en stor karaff vitt vin och lite annat smått och gott vill han ha elva dollar. Värt, som dottern skulle ha kallat det.

Kolla Dry Martiniglaset i förgrunden (nu tomt). Värt, som dottern skulle ha sagt.

Min ärade fru och jag äter New York Strip Steak med tillbehör, Miss P får en korg med friterade räkor som tydligen inte är världens bästa.

Min vackra fru och Miss P njuter av underhållningen.

Seniorklubben är – på grund av sommarsäsongen – bara halvfull. På scenen kämpar en förtvivlad ung kvinna för att leva upp till sina drömmar och här är min förmodan:

Hon heter Lucy, är 32 år och jobbar till vardags som hundtrimmare i Ft. Myers. Lucy har alltid närt en dröm om att bli världsartist och har tre gånger kvalat in till America´s got talent utan att lyckas. Till sist har hon resignerat och tillsammans med sin man Bruce nöjt sig med att få sjunga till färdiginspelad musik på klubbar och pubar.

Här dansas det Square Dance så att det står härliga till.

Men – för en månad sedan kom Bruce hem och berättade att han ville ha skilsmässa eftersom han skulle flytta till Jamaica och öppna en bar med den yngre och betydligt hetare Sheila, som han vänstrat med i ett halvår. Sagt och gjort, Bruce packade och stack och där stod stackars Lucy, plötsligt utan sångpartner.

Lösningen – pappa! Lucys pappa Dave har alltid varit en klippa i hennes liv. Till vardags arbetar han som bilplåtslagare men lever efter tesen att man kan allt man vill. Alltså tog han nu, kvällen till ära, på sig ett par beige chinos, en aprikosfärgad pikétröja och greppade mikrofon nummer två medan maskinen på golvet hostade ur sig färdig musik.

Lucy och pappa. Lägg märke till den handmålade bakgrunden.

Ett inte alltigenom lyckat beslut. När Dave sjunger som allra bäst (vilket är sällan) låter han som en berusad, ylande Hammarbyare när Djurgården just har gjort 5 – 1. Allt annat är sämre.

Men biffarna är goda (för att inte tala om min Dry Martini). När jag vid bordet bredvid vårt upptäcker en man med ett underbart vackert skägg förbannar jag mig för att jag glömt kameran hemma. De värdelösa bilderna ovan från The Moose, är tagna med den värdelösa kameran i min värdelösa mobil. Men nu kommer Miss P till räddning med sin hotta smartphone och till min lycka kan jag få posera tillsammans med skäggmannen. Skäggmannen, som är mycket trevlig och stolt över sitt skägg, berättar att det bara tog tre år att odla det vackra. Jag funderar genast på att börja samla strån.

Håll med om att han är tjusig. Han till höger, alltså.

Miss P betalar notan, jag blundar medan hon kör hemåt och som vanligt betraktar hastighetsskyltarna – och i vissa fall rödljusen – endast som rekommendationer för amatörer. Jag hoppas att pistolen som ligger i dörrfickan är säkrad.

Nu en snabb drink för att lugna nerverna. Sedan sova. Tidig uppstigning i morgon – möte med en motorcykelklubb där medelåldern tycks vara 75 år eller så.

Great success, som Borat skulle ha sagt.