När detta skrivs är det tidig tisdag morgon. Om 24 timmar vet vi vad USA:s president för åtminstone de kommande fyra åren heter.

Jag tippar på Hillary Clinton.

Under de senaste veckorna har inrikesnyheterna närmast kommit i skuggan av de enorma valkampanjer Clinton och Trump har bedrivit. De har utövat mästerskap i skitkastning och jag törs inte tänka på vilken nytta valkampanjpengarna kunde ha gjort i någon annan del av världen. Framförallt när Trump – som tidigare skrutit om att han betalar allt ur egen ficka – nyligen gick ut och sa att han behövde mer pengar för sin kampanj.

Att valet fått och får så stor uppmärksamhet är inte konstigt. Oaktat vad belackarna säger så är stora delar av världen fortfarande beroende av hur USA mår och vad som görs i landet, på gott och ont. Det räcker med att den amerikanske riksbankschefen kliar sig bakom örat istället för på näsan för att aktiekurser ska rasa och människor plötsligt stå utan jobb. Storlek och makt kan vara skrämmande.

Jag har hittills medvetet avstått från att kommentera valet och presidentkandidaterna. Men sammanfattningsvis tycker jag att det är oerhört sorgligt att ett land med över 320 miljoner invånare inte kan bära fram två bättre alternativ än de som nu presenteras.

Men gjort är gjort och en av dem blir det. I valet mellan pest och kolera hoppas jag på Clinton, som förhoppningsvis är en mindre katastrof än Trump. Om hon fortsätter att frias från anklagelser och inte hamnar i fängelse.

Vad som är riktigt intressant är dock hur de amerikanska väljarna uppför sig. Till skillnad från svenskar som glatt hoppar mellan partier från val till val, så tycks amerikanerna vara trogna sina partier, med hänsyn tagen till att det bara finns två att välja mellan. Ergo – en republikan röstar på Trump även om Trump är en fähund, ty Trump är partiets val. Likadant med demokraterna och Hillary. Intressant är också att amerikanen törs stå upp i tv och tala om vad hon eller han röstar på, medan genomsnittssvensken hellre skulle skjuta sin mamma än att våga stå för sin åsikt.

En annan tanke som slår mig är hur svårt det är att skapa ett alternativ i en demokrati. Om jag minns rätt så behövs det 1 500 namnunderskrifter för att registrera ett parti som kandiderar till riksdagsval i Sverige och det kan nog rätt många åstadkomma. Men sedan då? Inget partistöd betalas ut till ett ickeetablerat parti inför ett val. Att bedriva en kampanj med allt vad det innebär kostar miljoner och åter miljoner.

Visst har vi sett några genom åren. Kfml(r), Ny Demokrati, Miljöpartiet, Fi, Sverigedemokraterna, Pensionärspartiet, Djurens parti, Framstegspartiet, Piratpartiet, Kristna Värdepartiet, Humandemokraterna, Borgerlig framtid, Cannabispartiet och … ja, listan är lång. Några har kommit och försvunnit igen, några finns kvar än så länge. Vem som har finansierat deras framgångar har jag ingen aning om, men det kan inte ha varit billigt. Och om vi ska se ytterligare alternativ i riksdagsvalet 2018 så krävs det att någon öppnar en privat plånbok rejält.

Bra eller dåligt? Jag vet faktiskt inte. Jag ser bara att de åtta partier som debatterar i riksdagen i dag räcker för att skapa en salig röra som gör att fartyget Sverige svänger en grad till höger ibland och en grad till vänster ibland för att sedan tryggt lägga sig i mittfåran igen. Hur det skulle se ut med tre, fyra partier till kan jag inte ens föreställa mig. Däremot är det ju lite trist att det krävs många, många miljoner för den som faktiskt på allvar vill skapa ett alternativ till den politik som förs.

Jag tror att det är dags att vi gör som de gamla grekerna och heltidsanställer ett gäng filosofer (och nej Löfven, det räknas inte som enklare jobb) som får sitta och grunna på hur vi skapar ett bättre samhälle.

Både politiskt och på andra sätt.

I morgon vinner Clinton. Gud bevare USA. Och världen.