Varning! Sluta genast läsa här om du är ointresserad av motorcyklar, motorcykelåkning, intressanta människor och konstiga platser!

På julafton är det på pricken ett år sedan glädjen återuppstod i form av världens snabbaste rullator:

Honda Goldwing 2012 med Motor Trike Conversion. 1800 cc, sex cylindrar, fem växlar, backväxel, ABS, sadelvärme, handtagsvärme, FM-stereo, Bluetooth

1998 eller så slutade jag – ganska ofrivilligt – att köra hoj. Några år tidigare hade jag blivit förlamad från midjan och neråt sedan en doktor klantat sig under en operation i min rygg. Jag blev lovad att välja färg på rullstolen och fick veta att jag aldrig mer skulle kunna gå. Det tog mig ett år av viljestyrka och alla helvetes kval att komma på benen igen. Till sist kunde jag gå. Inte vackert eller snabbt. Men jag gick. Men jag var inte längre stark i ben och fötter. Att köra var inga problem. Att manövrera 400 kilo tvåhjulig Goldwing stillastående på ett säkert sätt gick inte. Att köpa en pytteliten maskin var uteslutet.

Jag sålde älsklingen med en tår i ögat och 17 års abstinensproblem tog sin början. Men nu är de alltså, sedan ett år, borta.

Innan jag skriver mer och alla Harley-fans hoppar på mig kan vi väl reda ut det där en gång för alla: Harley kontra andra märken är ett lika stort religionskrig som Volvo mot Saab, PC mot Mac, skidåkning mot solsemester och … ja, du fattar. En av mina kloka Facebook-gillare, den erfarne motorcykelentusiasten Michael Lillevars uttryckte det bäst när han skrev: ”…vilken hoj du kör är oväsentligt … en och samma familj”!

Just det. För min del är det Goldwing som gäller av en hel rad olika skäl som jag inte behöver gå in i detalj på här. Däremot köper jag och bär Harleys kläder för att de är bäst.

Jag lär mig fortfarande varje dag skillnaden mellan att köra trike och tvåhjuling och gudarna ska veta att det mesta var enklare på två hjul, men skam den som ger sig.

Ett medlemskap i den lokala mc-klubben var förstås ett måste. FLG-2 Yellow Jackets är ett av de största Goldwing-chapters i världens största motorcykelorganisation GWRRA, som har över 60 000 medlemmar över hela världen.

Yellow Jackets i Fort Myers välkomnade mig med öppna armar och jag insåg snart att jag – The Rookie – var yngst i en klubb där medelåldern väl är 148 år eller så. Icke desto mindre kör gubbarna som om sheriffen vore efter dem för jämnan och naturligtvis anmälde jag mig till den traditionella tisdagsåkningen. Vi samlades klockan åtta en sommarmorgon utanför McDonalds på Tamiami Trail och jag undrade vad det var för fel på farbröderna? Det var redan 30 grader varmt men alla kom i boots, långbyxor, långärmade tröjor, jackor och handskar. Jag insåg att de skulle svettas ihjäl innan vi kört två mil. Själv njöt jag där jag satt i gympadojor, jeansshorts och t-shirt. Florida, för fan, och sommar, okej?

   

Två timmar senare hade jag nästan ingen bensin kvar, tungan låg klistrad mot gommen och armar och ben brände som eld. När vår road captain svängde in på en mack drack jag omedelbart tre liter vatten och tankade innan jag frågade var vi befann oss och hur långt det var hem. Han log mot mig:

”Lake Placid, kiddo. A hundred miles or so. Two hours at least”.

Jag kom hem till sist och jag vill minnas att det tog närmare fyra veckor innan brännskadorna på armar och ben var läkta. Till nästa tisdagskörning kom jag i boots, jeans, jacka och handskar. Gubbjävlarna flinade men sa inget.

I klubben mötte jag en man som snabbt kom att bli en av mina närmaste vänner – schweizaren Urs Pfister.

Dels kände vi en omedelbar samhörighet eftersom vi båda är européer, och därmed katter bland de amerikanska hermelinerna på två hjul. Dels visade sig Urs vara en av de mest intressanta människor jag har träffat i hela mitt liv. Inte nog med att han har tillbringat 50 år av sitt liv med att tillverka ost och vunnit silvermedalj i ost-vm (!), han har dessutom jobbat i länder som de flesta av oss inte skulle resa till ens om vi fick betalt – exempelvis Nordkorea, Afghanistan och Mongoliet. Men det är en annan historia (som jag skriver på just nu).

Nyligen blev det aktuellt med tisdagskörning i klubben. Över ett glas vin kom Urs snabbt med ett annat förslag:

”Vi kör ensamma du och jag. En heldagstur till öarna utanför Sarasota, det är sjukt vackert där och jag har schweiziska vänner där som vill se oss på lunch”.

Jag hade halsflussliknande symptom, feber, ont i halsen, snuva, hosta och allt möjligt efter en smittsam flygning med Air Berlin, men piggnade till av Urs förslag. Vi möttes tidigt i morse medan en tung dimma låg kvar över sydvästra Florida och det bara var 23 sketna grader i luften.

Efter en kort tur norrut på vidriga motorvägen I-75 och en snabb gir österut på State Road 80 vek vi äntligen av norrut på State Road 31 genom Cow Shit County mot Arcadia.

Trettioettan har sina fördelar. Knappast någon trafik och man kan blåsa på rejält genom apelsinodlingar, öde landskap, rancher, mer öde landskap, hus in the middle of nowhere och fler apelsinodlingar. Till min förvåning hade – på en sex mil lång sträcka – två deputies gömt sig i sina sheriffbilar för att jaga fartsyndare. Men antingen vaknade de inte när vi blåste förbi eller också insåg de det hopplösa i att hinna ifatt två hojar med betydligt bättre fartresurser än en gammal Dodge.

I Myakka City, en håla bestående av en bensinstation och inget mer, blev Urs törstig och stannade vid stationen. Han köpte dricka, jag fotograferade skeptiskt några skyltar och fick en omedelbar känsla av att vi inte skulle äta den kyckling reklamen pratade sig varm för, inte heller dricka ölen:

Den lilla bensinstationen var full av allsköns skit. Man försålde violetta och rosa mördarknivar, haschpipor, chips, olja, tändare, brända kycklingvingar, billig öl, torkarblad, Jesusfigurer, cigarretter, små jultomtar, tuggtobak och … jag vände, gick till kassan och frågade en av de tre spansktalande damerna om jag kunde få låna toaletten. Hon log och pekade:

”Ut och vänster, vänster, vänster.”

Jag följde anvisningarna, öppnade dörren och …

…insåg strax att Myakka City inte är ett av de ställen jag känner behov av att besöka igen. Jag gick tillbaka till hojarna och fann Urs i fullt sjå med att staka ut resten av färden:

Fyrtiofem minuter senare åt vi lunch med hans trevliga schweiziska vänner Marianne och Marcus på Anna Maria Island. Det första jag hörde när vi klev in på den lilla restaurangen, var röster från glada svenskar som nyss ankommit för att fira jul och nyår på en strand istället för hemma. Ytterligare en stund senare tog vi en promenad på paradisstranden nedanför sandbaren vid öns norra ände. Temperaturen hade stigit till tjugofem grader – inte illa med tanke på att det var den 21 december.

Stranden och havet hade samma lugnande effekt på mig som alltid. Jag hade kunnat slå mig ner i den där baren, dricka konstiga paraplydrinkar, fundera ut nästa roman och vänta på solnedgången. Men – vi hade ju sjutton, arton mil hem också.

Hård trafik på US 41 South i solnedgången. När mörkret sänkte sig lade sig Urs tvåa och lät mig släppa loss hästarna hemåt.

Tro det eller ej – inte en sheriff i sikte. Happy days!