Landet jag inte känner igen, del 135: Leva i en lögn

Ett par dygn i Sverige, februari 2017:

En man skjuts med flera skott i Vallentuna norr om Stockholm. I Solna skjuts två män, den ene i ryggen och den andre i huvudet. Två butiker, en i Nacka och en i Hässelby utsätts för beskjutning. En flicka i Järfälla utsätts för våldtäktsförsök utomhus. En polispatrull som ska utföra en personkontroll i en Stockholmsförort attackeras av ett gäng. Poliserna blir knuffade och en av dem slängs i gatan.

Där, precis där, går sen sista gränsen för vad som är acceptabelt. Polisen har våldsmonopol. Det är polisens rättighet och skyldighet att skydda medborgarna. Det är polisen som ska ta till våld om det behövs.

Men uppenbarligen är inget av det jag nämnde ovan nu anmärkningsvärt. Det är tyst från regeringens sida. Det är tyst från oppositionens sida. Jag hör ingenting när jag slår på radion eller tv:n. Där rapporteras det om att en buss har vält i Indien och att en bro har rasat i Långtbortistan och att en farbror i skjorta och slips har gjort konstiga politiska uttalanden i ett land långt borta.

Fint. Men nu är det så att jag i första hand vill veta vad som händer i Ängelholm och Byske och Kiruna och Linköping och Eksjö och Gävle och Karlstad och Ronneby och Hjoggböle och alla de andra svenska orterna. Jag vill veta vad som händer i vårt land och jag vill veta vad de som styr gör för att rätta till missförhållanden. Jag kan inte acceptera att det sprängs, våldtas, skjuts, rånas och mördas dagligen. Jag kan inte acceptera att staten – i direkt strid mot svensk lag – har godkänt massor av barnäktenskap vilket i praktiken betyder att barn våldtas i Sverige varje dag, med statens goda minne.

Jag kan heller inte acceptera att poliser ska utsättas för regelrätta attacker av förortsgäng som anser att de har rätten till sitt område, rätten till kriminalitet och rätten att skrämma skiten ur alla hyggliga människor som bor i samma område.

Ty den tragiska sanningen är att det i de över 50 no-go-zoner (som pk-folket förtvivlat hävdar inte existerar) bor tiotusentals hårt arbetande, vanliga, hyggliga människor, som inte har en chans att komma därifrån hur mycket de än skulle vilja. Allt för att politikerna under de senaste tre, fyra decennierna har blundat för att det behövs fler bostäder. Jag har sett många siffror men den senaste sa att det – före massinvandringen 2015 – fattades 700 000 bostäder.

För oss som bor i storstadsområden betyder det att våra barn får bo hemma tills de är 35 år, minst, förutsatt att de ställt sig i bostadskö när de var 20. Alternativet är att hosta upp två miljoner kronor för en etta, vilket kräver en kontantinsats på 300 000 kronor. Med två barn blir det 600 000 kronor och jag känner inte många ungdomar eller föräldrar som har den summan liggande skräpandes i en byrålåda. Det finns fortfarande områden i landet där man kan hitta en bostad till rimliga pengar, men där finns det å andra sidan inga jobb.

Moment 22.

Snacket om att bygga enkla, ekonomiskt rimliga ungdomsbostäder har också blivit just – snack. De privata byggherrarna tävlar om vem som kan slänga in mest klinker, italienskt kakel, ädelträ och designade kranar i nybyggena, med resultatet att ingen normal människa har råd att köpa dem.

Jag brukar ibland jämföra landet med en familj och ta följande exempel:

Familjen har tre huvudsakliga problem: Tvättmaskinen har gått sönder, sonen har dyslexi och behöver stöd i skolan, och pappa dricker för mycket. Familjen tar ett lån och köper en ny tvättmaskin. De pratar med skolan, sonen får stöd under lektionerna och läxhjälp.

Men familjen pratar inte om det obehagligaste – pappas drickande.

Naturligtvis går det åt helvete förr eller senare.

Det gör det också i Sverige.

När våldtäkter, rån, sprängningar, stenkastning, skjutningar, gängkrig, mord och attacker mot poliser blivit vardagsmat samtidigt som bostadsbristen är helt galen, sjukvården går på knäna och 70 000 pensionärer får så lite eller dålig mat att de dör, är det dags att diskutera – och agera. Då handlar det inte i första hand om att prata om plankorsningar eller Sveriges roll i FN eller vad Donald Trump twittrade om i natt. Det handlar inte om att fnatta runt i slöja i Iran för att glädja en president. Det handlar inte heller om att stå framför tv-kamerorna och muttra om krafttag, utan att ta några.

Det handlar om att rikta blicken mot hemmaplan, och agera. Det handlar om att nå politiska överenskommelser som gör att man snabbt kan fatta – om än obehagliga – beslut. Ändra lagar. Se till att det byggs. Skydda landets hederliga medborgare oavsett om de är ursvenskar eller nysvenskar. Gå till hårt angrepp mot den organiserade brottsligheten och kasta ut varenda kriminell som inte har ett svenskt medborgarskap. Outsourca fängelsesystemet till billigare länder och spara hundratals miljoner som kan läggas på skola, vård och omsorg. Ta tillbaka gatorna från gängen som kastar sten på folk och bränner bilar. Markera att det här är ett bra land för hyggliga människor, och att det så ska förbli.

Men agerandet är inte lätt och det kräver sina ledare. Det kräver en statsminister som inte tänker på sin flykt efter valet 2018 utan tar sitt ansvar. Det kräver att resten av regeringen gör sitt jobb och att oppositionen antingen backar upp dem eller fäller regeringen och visar att de kan göra jobbet bättre. Det kräver stryktåliga och modiga chefer i myndigheter som Polisen, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och Migrationsverket. Det kräver modiga socialchefer som kan ta hand om de barn som är tvångsgifta och rädda dem undan våldtäkt och förtryck. Det kräver politiker som, oavsett partifärg, törs stå upp i media, diskutera alla problem och komma med konkreta förslag till lösningar.

Det kräver ledare som inte lever i en lögn och det kräver journalister som inte mörkar obehagliga nyheter.

Det kräver också medborgare som törs ta bladet från munnen, yttra sin åsikt och föra en diskussion både sins emellan och i det offentliga rummet. Såna som du och jag.

Jag ser dessvärre inte många politiker eller andra ledare av den kaliber som beskrivs ovan. Däremot ser jag hur det alltmer jäser bland folket och skapas oro i leden.

Det är ingen bra utveckling. 

Om skutan Sverige ska kunna vändas på rätt köl och åter bli ett land där man kan vandra på gatorna eller i sitt bostadsområde utan oro för att bli rånad, skjuten eller våldtagen, krävs det inte fler dialogpoliser utan att man bemöter de kriminella med samma medel som de själva tar till. För de som nu härskar på gator och i förorter har inte riktigt samma inställning som vi och har inte samma moral. Alltså hjälper inte kaffe och kanelbullar, det har vi sett. Vi måste prata deras språk, använda deras metoder.

Allt annat är att leva i en lögn. Precis som familjen med tvättmaskinen.