Borde ju hålla käften, men … (2) Vårdens hjältar

I tider av politiskt vansinne där vi inte längre kan lita på någon mer än fem minuter i taget: Låt oss för en stund prata om dem som verkligen håller landet uppe – de som inte tjänar 65 400 i månaden utan närvaroplikt:

Hjältinnorna och hjältarna i vården.

Naturligtvis gäller det alla, från de som underbetalt sliter i hemtjänsten, till ambulanspersonalen, psykvårdarna och överläkarna som opererar våra hjärnor med millimeterprecision.

Men just nu tänker jag på dem som håller vår hand när det gör som mest ont, de som tröstar och försöker dämpa vår ångest och skräck, de som torkar oss i rumpan och tar upp våra spyor, de som vänligt varje morgon frågar om vi vill ha ost på smörgåsen eller ej. De som bäddar om våra sjukhussängar och kommer med ett glas saft just när den smakar som bäst.

Syrrorna.

Jag har varit där. Legat där. Så in i helvete. När jag efter en misslyckad diskbråckoperation vaknade känslolös och helt förlamad från midjan och neråt, berättade överläkaren att de hade begått ett misstag, att jag kunde få välja färg på rullstolen eftersom jag aldrig mer skulle kunna gå. Jag hade aldrig legat på sjukhus en natt och nu fick jag min överdos, månader i sträck.

Utan syrrorna hade jag inte orkat.

Jag glömmer er aldrig, ni som tröstade och tvättade och rakade mig och hjälpte mig att hålla modet uppe. Jiyanne som var tålmodig, Ingemar som på sin lediga helg åkte in till sjukhuset för att gå bredvid min gåstol när jag inte vågade själv. Christina, Margareta och Monika som orkade prata nätterna igenom när ångesten hindrade mig från att sova.

Och du, just du, du vet vem jag menar:

En natt, när ni som vanligt rullat in mig i lavemangsrummet, för att det var det bäst ventilerade och för att jag inte kunde sova i värmen bland fem fisande och snarkande åldringar. En natt, när jag som vanligt ville sova med lysrörsljus i taket för att jag efter operationen fått dödsångest inför mörker, öppnade du långsamt dörren vid tretiden på morgonen för att se till mig. Du frågade hur jag mådde och jag svarade. Du sa att du kände igen mitt efternamn för att det var ovanligt. Vi pratade om det och det visade sig att du hade vårdat min far i hans sista, smärtfyllda stadium av cancer, just då när hans smärtor var så svåra att han kastade sig ur sängen så att ni fick montera galler kring den och hjälplöst se att morfinet inte hjälpte.

Just du.

Jag frågade dig vad som fått dig att slita ut dig i vården under trettiofem år. Och jag glömmer aldrig ditt svar:

”För att jag inte kan tänka mig något viktigare än att ta hand om andra som har det svårt.”

Just så.

Ord som betyder något när det bakom dem finns en människa som menar allvar.

En hjältinna till. Utan större tack. Och sannolikt bortglömd i valrörelsens sista, darrande tid av lögner. Därför att ni bara är viktiga när politikerna behöver er.

Men jag vet hur viktiga ni är. Jag vet att vi utan er plågas av rädsla, smärtor, ångest och ensamhet. Jag vet att ni kan vara den man litar mest på när en mumlande läkare inte ger ett klart besked, när man inte vet om man ska vakna nästa morgon. När era kramande händer är viktigare än allt annat.

Det här gäller, som jag nämnde tidigare, all vårdpersonal utan undantag. I mitt fall skickar jag ett extra varmt tack till Cathrine, sjukgymnasten.

Du och jag. Varje morgon i månader. En lång och till synes hopplös kamp. Du som sa till mig att inte ge upp, trots att läkaren sa att jag var körd. Du som oförtrutet kämpade med det sista hindret, min förlamade stortå, tills den slutligen rörde sig några millimeter, fick mig att resa mig och gå. Du som grät med mig när det äntligen funkade.

Du som förde mig tillbaka till ett nästan normalt liv.

Tack.

Det är valår i år. Jag ser hur våra politiker satsar ofattbara belopp på saker jag inte förstår. Hur okunskap, trams, misstag och korruption kostat samhället hundratals miljoner, miljarder, utan att någon avkrävs ansvar. Stora summor och små. Drygt 700 000 kronor till 21 personer för ”antiklimatångestterapi”. På riktigt? Vi hade kunnat få en syrra till för de pengarna. Och exemplen är många.

Jag är inte politiker. Jag påverkar inte valutgången. Men jag hoppas innerligt att de som nu ägnar all kraft åt sandlådeaktig skitkastning en dag vaknar upp och ger er den respekt, de arbetsförhållanden och de löner ni är värda.

För utan er rasar allt.

Men kanske måste man ha legat där för att förstå det.

Och det har jag.

Tack, för att ni finns och orkar!

 

 

Borde ju hålla käften, men … (1)

Du som inte gillar poliser, lag och ordning samt lugn och ro, kan sluta läsa redan här eftersom

a) det här sannolikt är Sveriges polisvänligaste blogg

b) jag föreslår en ombyggnad av rättssystemet och betydligt längre straff

c) min respekt för resultaten av svensk ”kriminalvård” är synnerligen begränsad

Fortfarande kvar? OK:

Om du är trogen läsare så minns du kanske att jag skrev en serie blogginlägg med titeln ”Landet jag inte känner igen”. Närmare bestämt drygt 130 stycken där jag debatterade hur vårt samhälle ser ut.

Naturligtvis blev det inte trubbelfritt. Vilket jag kallt räknat med. Men jag hade aldrig kunnat ana hur långt konsekvenserna skulle gå – i ett ”demokratiskt” samhälle. Det var hot från höger och vänster, från galningar och – från affärspartners som inte tyckte att jag var politiskt korrekt. Farliga saker.

Jag blev oroad. Inte över hoten, vare sig de som kom från idioter eller från affärspartners. Utan för debattklimatet. Den dag yttrandefriheten så mycket som pillas på från höger, vänster eller fan själv, är vår så kallade demokrati i djup fara. Och det har vi sett gott om exempel på under de senaste åren.

Jag borde ha lärt mig att hålla käften. Men jag har det inte i generna. Så innan jag börjar, låt mig göra klart ett par saker för dig:

*Jag är inte rasist (däremot är jag livrädd för, och avskyr, alla sorters fundamentalister). Rasism är för övrigt, enligt min åsikt, ett förlegat begrepp. Det finns en ras på jorden – människor. Varje människa bör bedömas efter vem och vad hon eller han är och står för, inte efter var hon/han kommer ifrån. Den som vill försöka odla det gulnade, flagnade rasistkortet i Sverige för att en åsikt inte passar henne eller honom är välkommen att göra det, i yttrandefrihetens namn. Men sannolikt orkar få lyssna.

*Jag sympatiserar inte med något av de partier som existerar, tillräckligt för att ge något av dem min röst. I de senaste tre, fyra valen har jag röstat blankt för att uppfylla min skyldighet och samtidigt framföra en tyst protest. I tidigare val har jag röstat på vänstern eller högern, inget däremellan.

Sisådärja, nu har jag blottat mer av min inställning än vad 95 % av Sveriges befolkning skulle våga säga öppet (också ett tecken på ett sjukt samhälle). Men det var inte därför jag skrev det här blogginlägget, utan snarare för att framföra funderingar inför valet 2018.

Nu till substansen:

När jag var en liten valp på 1960-talet frågade jag min kloke far vad det där med politik egentligen var. Han svarade i korthet:

”Där har du Högerpartiet. Det är folk som har pengar och vill behålla det de har tjänat ihop. Där är Centern, det är böndernas parti. Sedan kommer Folkpartiet, de står i mitten och vet inte riktigt vad de vill. Så har du Socialdemokraterna, det är jobbarna. Därefter kommer kommunisterna, det är jobbare som är arga. Och till sist har du Kommunistiska Partiet Marxist-Leninisterna, det är jobbare som är jävligt arga!”

Jag nickade, funderade och i dag inser jag att det är bra att pappa är död i cancer. Det hade varit värre om han dött av blodstörtning över hur partiledarna uppför sig i dag. , på 1960-talet, stod de upp för en ideologi oavsett vart vinden tillfälligtvis blåste. I dag är de lika pålitliga som hallickar i Uzbekistan – redo att byta åsikt och sälja ut sig och partiet på två minuter om det kan leda till fortsatt makt. Skäms! Värst och absolut farligast i svensk politik är naturligtvis Annie Lööf. Med blänkande ögon som en påtänd kanin sa hon i TV att hon kunde tänka sig att ta emot 30 miljoner (!) invandrare till, eftersom vi ”har plats”. Hon är villig att kasta sig i säng med vänstern, sossarna och miljöpartiet och hon vill gärna bli statsminister.

Gud bevare oss väl.

Men nu var det inte egentligen den biten jag tänkte diskutera här, utan ett par andra och mycket viktiga frågor:

*Polisbristen

*Bristen på ett fungerande, ekonomiskt effektivt, rättssystem

och

*Flyktingpolitiken

När det gäller polisbristen (vilken är djupt alarmerande, inte minst i mindre kommuner i landet där mer eller mindre organiserade smågangsters redan tagit över kontrollen) så ligger det till så här:

Förståsigpåare menar att det fattas någonstans mellan 10 000 och 20 000 riktiga poliser, som arbetar på gator och torg och kan ingripa akut. Samtidigt så får Polishögskolan allt svårare att fylla platserna och de som söker vill helst omedelbart utbilda sig till chefer, vilket vi inte har någon omedelbar nytta av. Poliserna behövs på gator och torg. Nu. Dessutom har vi ett jätteproblem med avhoppen. Kompetenta poliser går i förtidspension för att de inte orkar längre och – än värre – poliser i dryga 40-årsåldern med över 20 års ovärderlig erfarenhet säger upp sig och tar ett lugnare jobb i den privata säkerhetssektorn, för dubbla lönen.

Mitt förslag till lösning:

a) Höj statusen på polisjobbet genom att dubbla lönerna och trygga polisernas säkerhet på olika sätt. Vi behöver folk som vill riskera att bli beskjutna, utsatta för stenkastning, nerspydda och nerpissade, människor som kan hjälpa psykiskt sjuka som lever på gatan, människor som dag efter dag orkar försöka hjälpa, skydda och ställa tillrätta. Den som varit ingripandepolis i två år får enligt amerikanskt mönster ta hem polisbilen och parkera den utanför hemmet. I amerikanska delstater fungerar detta utmärkt som prevention. Bara de allra värsta idioterna bryter sig in i ett område fullt av polisbilar.

b) Dela in poliserna i grupper. Alla som söker till skolan blir till att börja med a-poliser (ingripandepoliser på gatan), men med bra lön. Utbildningen kortas från 2 1/2 år till 6 månader (= massor av poliser på gatan snabbare och om amerikanska poliser kan klara sig med fyra månaders utbildning så kan våra klara sig med sex månader). Därefter kan de söka vidareutbildningar för att bli utredare, kriminalare, forensiker eller vad de nu önskar bli.

c) Skärp lagstiftningen vad gäller brott mot poliser (och naturligtvis ambulanspersonal och brandmän eller andra i räddningstjänsten). Att försöka kasta en sten i huvudet på en polis är mordförsök och ger exempelvis tio års fängelse. I Thailand (återkommer till detta system).

d) Inför samma system som i USA: 25 års arbete som polis ger full pension. En morot!

Dessutom: Vi har en akut polisbrist-kris beroende på hur klantigt våra politiker har hanterat frågan. Några ljushuvuden i riksdagen (som bor och vistas i en egen, skyddad liten bubbla) har importerat några hundra tusen nya medborgare utan att förstå att vi därmed behöver fler bostäder, jobb, läkare, bagare, poliser, vägar, busshållplatser, sjuksköterskor, pedagoger, psykologer, cykelreparatörer och – ja, du förstår vad jag menar.

Nu måste vi alltså illa kvickt ha ut fler poliser på gatorna innan allt faller sönder och trygghetens sista utpost faller. Lösning: Ordningsvakterna.

I Sverige finns det tusentals ordningsvakter med förordnande. Låt dem gå tillsammans med poliser under – låt oss säga tre månader – och få tillgodoräkna sig detta som utbildning till a-poliser. De får byta uniform, höja sin status och vi får snabbt ut flera tusen poliser i uniform på gator och torg. Det här kommer naturligtvis inte att radera krisen, men åtminstone mildra den tills vi får fler att vilja gå igenom en polisskola som inte alls behöver vara högskola.

Är du fortfarande vaken? Bra. För – nu till rättssystemet som behöver bli Rättssystem 2.0!

Min lösning:

a) En alltför stor del av brottsbalken härstammar från 1962, när vi inte hade någon organiserad brottslighet i Sverige, inga brutala ligor från baltstaterna och inga fundamentalistiska terrorister. Lagarna är inte anpassade till dagens samhälle och Justitiedepartementet får i uppdrag att revidera hela lagboken, steg för steg.

b) Tingsrätterna tillhör, i sin nuvarande form, det förgångna och systemet med vanliga människor som nämndemän fungerade säkert utmärkt i bondesamhället där det inte fanns några utbildade jurister. Men det var då, det. I dag: Vid sidan av den ende domaren sitter ett antal – ofta trötta – politiskt tillsatta (sinnessjukt! Vad har politik med juridik att göra?) tanter och farbröder som möjligen besitter sunt förnuft men oftast saknar juridiskt kunnande. Följd: Alltfler domar överklagas till Hovrätten med stora kostnader som följd. Alltså: Ersätt nämndemännen med utbildade jurister som kan lagen och kan döma rätt.

c) I dag dömer tingsrätterna i nio fall av tio till straff som utgör den lägsta delen av straffskalan. Detta var sannolikt inte lagstiftarnas avsikt. Utbilda ledamöterna i att ta större hänsyn till det enskilda fallet och döma därefter

d) Höj straffvärdena och ta bort straffrabatten. Det är sjukt att någon ska gå straffri från ett mindre brott bara för att han/hon också begått ett eller flera grövre brott. Som allt annat i samhället borde det vara så att allt läggs ihop i en slutsumma – utan rabatter.

e) Outsourca fängelsestraffen för grova brottslingar och för dömda som inte är svenska medborgare. En fånge – eller ”klient” som de numera kallas – på våra tyngre anstalter kostar i dag 3 000 kronor per dygn. På Kumla bor man då i en fin cell med inredning i vackra, skandinaviska träslag och med en 15-kanalers färg-tv vid sängänden. Kostnaden för en utländsk medborgare som efter avtjänat 20-årsstraff ska utvisas blir då hisnande nästan 22 miljoner skattekronor. Mitt förslag: Köp fängelseplatsen i Thailand, Vitryssland eller annat land för en tiondel av kostnaden.

f) Som far till en våldtagen dotter (där våldtäktsmannen ännu går fri), och som har bevittnat hur illa det tar på en ung människa både fysiskt och psykiskt, förordar jag att våldtäkt ska jämställas med mordförsök och dömas till påföljd därefter, utan straffrabatt.

Till dig som nu hänvisar till ”vård” svarar jag att jag – efter att ha sett siffror på den svenska kriminalvårdens ”resultat” – är måttligt imponerad. Jag anser att de som svarar på vården och anstränger sig för att återgå till ett icke-kriminellt liv i samhället ska ha fortsatt stöd, medan de som inte svarar eller bryr sig behandlas därefter och outsourcas. ”Något för något”, som det danska ordspråket säger.

När det gäller flyktingpolitiken gör jag det lätt för mig och citerar i dess helhet ett Facebookinlägg från skribenten och förläggaren Boris Benulic:

”VEM SOM ÄR FLYKTING AVGÖR JAG
(EN LITEN FÖRKLARING TILL VARFÖR JAG BÖR BLI GENERALDIREKTÖR FÖR ETT REKONSTRUERAT MIGRATIONSVERK)

Det påstås att frågan om vilken flyktingpolitik som ska föras i Sverige är ett av de problem som upptar landets befolkning mest.

Det har jag inte riktigt kunnat upptäcka – det som diskuteras är antal möjliga flyktingar, innebörden i olika internationella konventioner, frågan om säkerheten i de olika länder flyktingar kommer ifrån samt kostnader för flyktingarna.

Men … varför diskuterar vi inte vad en flykting är? Jag tvivlar starkt på att det finns en grundläggande enighet i denna avgörande fråga – och utan den har jag svårt att se att något annat kan diskuteras – och jag mycket av debatten beror på att de flesta som deltar i den inte har förståelse för vad en flykting i verklig mening är.

Och vad är då en flykting …

Låt oss ta det balkanbonde–enkelt; föreställ dig att du är på en stor båt – och den förbannade skorven börjar sjunka … du hör till dem som hamnar i en livbåt… den är inte full så ni plockar med självklarhet upp andra som räddat sig undan katastrofen och som nu förtvivlat kämpar för sitt liv i vattnet.
Ni kan inte ta upp alla för då sjunker båten … och alla måste ro, ni måste röra er bort från det sjunkande skeppet så ni inte dras med.
Den sista personen ni räddar ur vattnet innan livbåten börjar ligga väl lågt i den hårda sjön vägrar dock inta sin plats vid årorna. Han visar sig vara Jehovas vittne och tar sig vinglande fram mellan alla och predikar den sanna läran … istället för att ro. Han tycker det är viktigare.

Så jag tar tag i hans byxlinning och hivar honom i vattnet och sträcker därefter ut min hand till någon annan som förtvivlat försöker undgå drunkningsdöden.

Den som är flykting är en individ som flyr för sitt liv undan förtryck, krig eller naturkatastrofer.
Den flykting som får en fristad i ett annat land vaknar varje morgon och känner grundläggande och monumental tacksamhet för att han eller hon fortfarande är i livet.

Det är som att vinna högsta vinsten … fast man inte köpte en Trisslott.

En flykting vet att världen är orättvis, annars skulle han inte vara flykting.
En flykting vet ett inget är givet, att i denna tillvaro får man vara tacksam om man får en möjlighet att börja om och genom hårt arbete bygga sig en ny tillvaro – flyktingen kännetecknas därför av sin flit, reda, ordentlighet och han ser som det viktigaste i sitt liv att lära sig det nya språket, skaffa sig ett arbete och det innebär att flyktingen också strävar efter att lära sig de kulturella koderna och anpassa sig efter dem.
Har flyktingen familj med sig är detta beteende för honom om möjligt än mer självklart – han inser att han genom sitt slit och sin möda ska ge dem en möjlighet till ett än bättre liv när de växer upp.

Alternativet är ju den totala misären eller rentav döden – de faktorer som drivit honom att bli flykting.

Frågan jag ställde inledningsvis är alltså ganska enkel att avgöra – vem som är flykting avgörs av flyktingen själv genom dennes beteende.

En person som betecknar sig som flykting men som kännetecknas lathet, lojhet och som ställer krav på att omgivningen anpassar sig efter honom eller henne och rentav svarar för försörjningen så länge flyktingen anser det lämpligt – den personen visar genom sitt beteende att han inte kan betecknas som flykting – och alltså inte kan få stanna i landet.

Att frågan inte ens ställs på det här sättet i Sverige beror på att det finns en nästan allomfattande oförståelse vad en flykting i verklig mening är eftersom det är synnerligen länge sedan Sverige befann sig i krig och inlandsisen räknas inte riktigt som naturkatastrof … i vilket fall finns i den svenska erfarenheten och mentaliteten ingen egen verklig kunskap om vad en flykting är; det blir en teoretisk konstruktion.

De enda verkliga bärarna av kunskap om vad det innebär att vara flykting är sådana som jag och andra som är barn till föräldrar som kom som flyktingar till Sverige på 1950- och 1960– och i början på 1970-talet – och våra föräldrar också förstås i den mån de fortfarande är i livet.

Det mest rationella, rimliga och humana är därför att vi som tillhör denna grupp får avgöra tillkommande flyktingars status och jag föreslår därför att hela det nuvarande Migrationsverket läggs ner och att jag blir generaldirektör med uppgift att bygga upp ett nytt verk.

Verksamheten kommer att bli synnerligen kostnadseffektiv – jag kommer bara att anställa juggar, ungrare, polacker, italienare samt kanske en och annan kurd och latinamerikan från min egen generation.

Sedan fördelar vi alla personakter mellan oss … när en av oss studerat en akt kallar vi till oss personen det gäller och genomför ett samtal … det kanske tar 30 minuter – och det viktiga i samtalet är personens beteende sedan han kom till Sverige.

Om han eller hon inte bemödat sig om att lära sig svenska, skaffa sig ett jobb … utan istället sitter hemma eller tillbringar tid på offentligt finansierade invandrarkulturkaféer där man spelar kort, håller på med pärlplattor eller om han eller hon ägnar sin tid åt att kräva att att det nya landets befolkning i allmänhet anpassar sig till de egna kraven på klädsel, kost eller religionsutövande … som böneutrop … då är det ingen flykting vi står inför. Om personen ifråga visar intresse för terrorism, eller upprätthållit sedvänjor som tvångsgifte, kvinnlig omskärelse, hederskultur … om det dessutom är så att de har barn och de inte håller ordning på sina barn och inte inpräntat i dem vikten av extrem flit i studierna och av att försörja sig själv – då är de heller inte verkliga flyktingar.

Då säger vi ”tack för visat intresse för att bo i Sverige” … men din buss till utlandet går i morgon.

Det här bör vara ett arbete som bör kunna slutföras ganska snabbt – och sedan kan vi börja om igen.
För det är ju faktiskt så att verkliga flyktingar är en tillgång för Sverige.
Personer som däremot inte förstår att de också måste ro riskerar livbåten och även möjligheten att rädda dem som lider verklig nöd därute i det dödande iskalla vattnet.

Och så kan vi inte ha det.

LÄS MER: I min bok ”Inte mitt krig” beskriver jag inledningsvis en tid då integrationen fungerade i Sverige … givetvis kan ett sådant tillstånd i samhället återställas.”

Så långt Boris Benulic. Det enda jag har att tillägga är följande:

Det förvånar mig inte att Sverige tar emot flyktingar. Vi är ett humant land och vi ska hjälpa till där vi kan.

Det gör vi också.

Det förvånar mig däremot att våra politiker plötsligt godkänner polygami/månggifte (förbjudet enligt svensk lag), att de godkänner barnäktenskap och därmed våldtäkt mot barn (förbjudet enligt svensk lag) och att de godkänner att den absoluta majoriteten flyktingar består av män i stridbar ålder, som lämnat kvinnor och barn kvar i de krigshärjade länderna för att torteras, våldtas och mördas av motståndarsidan. Det förvånar mig också att politikerna indirekt tillåter att de få kvinnor som lyckats komma till Sverige hamnar i miljöer där de betraktas som mindre värda, hindras att gå ut själva, förbjuds tillträde till kaféer, tvingas beslöja sig och leva under andra regler i ett föråldrat manspatriarkat som vi kommit överens om inte får finnas i ”den humanistiska stormakten” Sverige.

Låt oss ta det där med månggiften och våldtäkter mot barn igen. Ni tillåter det, svenska politiker, och vill samtidigt att jag ska respektera er och lyssna på vad ni säger.

Visst. Fast nej.

Ska vi säga så?

 

 

SJ: Pålitligt. Enkelt. Mänskligt. Härligt. Not.

SJ:s värdeord (värdeord är något självklart som man betalat en konsult mellan 40 000 och 400 000 kronor för att skriva ner på ett papper och som man sedan trycker på affischer och så. Oftast utan att veta vad orden har för koppling till företaget/organisationen):

Pålitligt. Enkelt. Mänskligt. Härligt.

Jahadu.

Det är valår. Det fåprocentsparti som obegripligt nog tillåts sitta med i regeringen gapar om att de vill bygga höghastighetståg för umpton miljarder skattekronor. En lysande idé, kanske, om åtminstone de gamla tågen hade fungerat.

Pålitligt.

Men pålitligheten är spårlöst försvunnen. Om den nu funnits i modern tid.

Har nyss fått hem min dotter från västkusten. Hennes tåg hade avgångstid 08.05 och hon skulle vara i Stockholm 12.05 så att pappa kunde bjuda henne på lunch.

Enkelt.

Hahahahahaha. Borde ha vetat bättre efter min egen tågresa i förra veckan.

Sammanfattningsvis så satt dottern i ett strömlöst tåg strax utanför Alingsås när klockan var 16.00. Under åtta timmar hade SJ klarat att transportera henne och några hundra andra cirka fyra mil. Större delen av tiden hade de stått stilla med knapphändig eller ingen information och så småningom med låsta toaletter (en vän med god insyn i SJ förklarar att man måste göra så för att toalettankarna annars överfylls). På tåget finns bland annat en åttaårig pojke som reser ensam från mormor till mamma. Även han får veta att han får klara sig själv i Alingsås

Mänskligt och härligt.

Dottern berättar att stämningen ombord började likna ett katastroftillstånd. Människor hjälpte varandra och tog väl hand om den lille pojken. Tur att människor är mänskliga, eller hur, SJ?

Nu är det så, att jag har planerat min arbetsdag efter dotterns ankomst. Det har också min fru. Det har också min dotter. Allt det där kan vi naturligtvis slänga i papperskorgen, ställa in möten och så vidare. SJ-direktörerna behåller sina löner, vi förlorar våra arbetsinkomster.

Pålitligt.

Dottern får så småningom ett uppiggande sms från SJ där man meddelar att man bjuder på kaffe och kanelbulle i Pressbyrån som kompensation för förseningen. Men bristen på Pressbyråbutiker är sjukt stor på leriga åkrar utanför Alingsås och dottern vill inte ha kanelbulle. Hon vill komma till Stockholm. Som hon har betalt för.

Så småningom får dottern veta att hon med hjälp av brandkåren ska evakueras från tåget. Så blir det. Hon, bagaget och hundratals andra resenärer får knalla över banvallar och stigar och fält, till den plats där den enda bussen väntar. Efter bara tjugo minuter kommer en buss till. Färden går mot Alingsås.

Dottern ringer SJ. Får plats 74 i kön. Får efter en eon av tid tag i en trevlig prick som säger att han kan boka om henne till ett direkttåg från Alingsås till Stockholm. Glimrande. I Alingsås struntar dottern därmed i de bussar som kan ta henne tillbaka till trygga Göteborg.

Enkelt.

När alla bussar avgått till Göteborg meddelar SJ att tåget från Alingsås till Stockholm är inställt!

Pålitligt. Nej – på SJ är man komiker i Özz Nûjen-divisionen.

Jag ledsnar. Ringer SAS, får tag i en flygbiljett och meddelar dottern att hon får försöka ta sig till Landvetter medelst ben, taxi, åsna, kapad bil, motorcykel, rullator eller vad hon nu kan tänkas komma över.

Den färd som skulle ha slutat på Stockholms Central kl 12.05 slutar på Arlanda kl 22.20 på kvällen.

Tio timmar försent.

Mänskligt, härligt. I SJ:s värld.

När jag i förra veckan skulle ta mig till Uddevalla för att hålla skrivarkurs, klarade jag mig bättre undan:

*Luftkonditioneringen slutade snabbt fungera och det var närmare 30 grader varmt i vagnen. Fönstren gick inte att öppna och personalen sa att de inte fick öppna dörrarna för vädring när vi så småningom stannade strömlösa.

*Toaletterna slutade fungera och låstes. Många passagerare hade märkliga ansiktsuttryck.

*Informationen (det gamla vanliga om nedrivna ledningar, signalfel, mötande tåg och gudvetvad) var, ska vi kalla det, sparsam.

Jag kom levande fram till Göteborg bara en och en halv timme försenad. Gör väl ingenting, eller hur SJ, jag har ju ändå inget liv.

Pålitligt. Enkelt. Härligt. Mänskligt.

Jag drar mig till minnes ett antal skräckresor till eller från Göteborg under de senaste åren. Oftast samma visa: Signalfel. Brand. Nedriven ledning. Tåget måste startas om. Vi måste invänta annat tåg. Vi måste …

Förseningar. Hetta. Irritation, Låsta toaletter. Inga ursäkter.

När staten (dessvärre) har bestämt sig för att driva bolag, har man varit synnerligen framgångsrik på ett område:

Att se till att ingen tar ansvar för någonting.

Pålitligt. Enkelt. Härligt. Mänskligt. Eller hur, SJ? Kom ihåg att man kan kissa i sängen om man ljuger för mycket. Å andra sidan är ni väl vana vid att människor kissar på golvet i vagnarna när toaletterna är låsta…

Det där med att undvika ansvar görs enklast genom att bilda en myriad av konstellationer som ingen – sannolikt inte ens staten själv – förstår. Ett helt gäng bolag kör tåg på spår som någon annan har ansvar för och någon har ansvar för signalerna och någon för ledningarna och någon för växlarna och någon annan för maten i bistron (hahahahaha, jag älskar hur man här våldtar det underbara franska ordet med mackor som fastnar i gommen, stinkande mikrougnspizzor och kriminellt överprisad alkohol) och någon annan för …

En glimrande konstruktion. Ingen kan med framgång klaga för det är alltid någon annans fel. Väldigt svenskt och – pålitligt, enkelt, mänskligt och härligt enligt pk-norm.

Jag behöver nog inte skriva så mycket mer om det här. Du vet. Har säkert varit med förr.

Jag är en enkel kille. Lite korkad, inte så bildad, tycker alltför ofta att svart eller vitt är vad som gäller och att tjafs i gråzonen däremellan är waste of time. Bestäm er, för fan, visa lite ryggrad!!

Så jag avslutar med ett par förslag, baserat på min filosofi att det bara finns två språk som absolut alla människor i hela världen förstår:

Pengar och – smärta.

Pengar har vi redan provat. Det går ingen nöd på SJ:s tio direktörer (löner redovisas inte på SJ:s hemsida) och jag har hittills inte sett en riksdagsledamot (65 400 kronor i månaden och ingen närvaroplikt) som svälter.

Alltså gäller smärta.

Jag föreslår att vi låser in samtliga miljöpartister, andra ansvariga politiker och SJ-direktörer i tågvagnar under några dygn. Skruvar upp värmen till 30 grader, låter mat och dryck ta slut, låser toaletterna.

Tortyr? Inte alls, bara en vanlig dag ombord.

Efter tre dygn släpper vi ut ”passagerarna” på en leråker mellan städer och ställer två frågor:

  1. Vill du fortfarande vara kvar i politiken/företagsledningen eller är det inte lajbans längre?
  2. Hur tänker du få tågtrafiken att fungera och få människor att ta ansvar?

Ska vi säga så? ;o)

 

Tänk om folk fick köpa korv hur fan de ville …

Polismannen pressar upp mig mot bilen, sätter på mig dubbla handbojor, tejpar ihop mina vader med silvertejp och vrålar i mitt öra:

”Du är underarresterad, rövhål! Allt du gör kommer motvilligt att användas och … ”

Jag, med snäll röst:

”Du tittar för mycket på Cops, raring, och du borde kanske ta en kvällskurs i engelska.”

Ett befäl närmar sig med raska steg. Han suckar och ger mig en vädjande blick och nickar mot den unge mannen som gripit mig.

”Han är nyutexaminerad enligt Löfvens senaste paradtrick om att bekämpa polisbristen med enkla jobb. Han hade tvåkommafyra i snitt när han gick ut åttan och därefter har han fått två dagars utbildning på den nya polisskolan. Tja, inte Löfven, alltså, utan den här tomten.”

Befälet drar efter andan och fortsätter:

”Vad pågår här?! Vad heter du?”

(Jag tänker genast film):

”Mitt namn är Öhrlund. Dag Öhrlund.”

Polisbefälet (ryter):

Sveriges polisvänligaste skribent, släpp honom genast!”

Han vänder sig till de 16 poliserna runt omkring:

”Tre patruller, hämta genast glass, cigariller och en stol år farbror! Bekväm ska den vara om ni inte vill börja jobba på hittegodsavdelningen. Och lite leverpastej och en Piggelin till Sigge. Och fort som fan ska det gå!”

(Ljud från sirener blir allt svagare när tre polisbilar kör mot rött).

Befälet sätter sig på huk och torkar bort mina tårar.

”Såja, allt ska bli bra nu. När du har ätit glass kör vi hem dig i en av de där fina bilarna du gillar. Om du vill kan vi köra med tut-tut och blink-blink. Bra, va?”

Jag nickar:

”Mo-mo-motorcykeleskort också … ”

Befälet ler vänligt.

”Klart du får! Men nu ska vi leka sanning och konke. Förklara varför du hade fyra kilo kokaintabletter i fickan och tre crackpipor.”

”Det … det är Antidummamin och nässpray.”

Befälet (lägger huvudet på sned):

”Really?”

Jag:

”Mmmm … ”

Han:

”Du narras inte med mig nu, väl?”

Jag:

”Skulle hellre skjuta min farmor.”

Och så börjar jag berätta (nu går vi alltså över till en sann historia som utspelade sig strax innan Statoil blev Circle K – för övrigt ett av de fånigaste namnbyten jag sett).

Jag hade korsat storstaden för att äta lunch med Busige Benke bakom fiendens linjer (alltså i Farsta). Med mig hade jag min trogne vapendragare, nakenhunden Carl Sigvard ÖhrHund.

I Farsta Centrum blev vi förnedrade och diskriminerade på fem lunchrestauranger som alla vägrade Carl Sigvard tillträde, trots att han satt tyst och snäll i sin lilla väska.

Alltså stod Busige Benke och jag i ett parkeringsgarage och utbytte viktigheter i en halvtimme, innan vi skildes åt. Jag insåg att jag sannolikt skulle dö av svält om jag körde den långa, gropiga och allmänt mödosamma vägen hem (också farofylld eftersom jag söder om stan sannolikt skulle bli beskjuten med blåspilar av infödingar i höftskynken med Hammarbymärken på).

Jag parkerade vid en Statoilmack, tog Sigge-väskan i handen och gick in.

Bakom disken stod en ung man med halvöppen mun och tom blick. Jag grävde fram en tia och sa:

”Jag skulle vilja ha en kokt med bröd, tack.”

Han stirrade på Sigge.

”Du får inte ha hund härinne.”

Jag (tänkte serier):

”Det är ingen hund, det är en varg.”

Han:

”Va?”

Jag:

”Kan jag få korven nu, lite snabbt? Här är en tia.”

Han:

”Du får inte ha hund härinne.”

Jag:

”Varför?”

Han:

”Man får inte ha hund på restauranger.”

Jag:

”Du har otur när du tänker. Det här är, såvitt jag förstår, en bensinstation. Men jag är på mitt mest generösa humör så om du vill kalla det för restaurang så gör vi det. Då säger lagen att man får ha hund inne på en restaurang. Den får dock inte vara i köket.”

Den unges haka föll ner ytterligare en bit och jag förstod att hans hjärnceller nu simmade runt i flytvästar och ropade Mayday i mörkret.

”Men man får inte … ”

”Lyssna, min vän”, sa jag. ”Så här är det, om du nu vill leka restaurang. Du står i köket, jag står i restaurangdelen – där ni inte ens har ett bord. Mellan oss finns det en mucho grande disk. Om du ger mig korven nu så är jag ute härifrån som skiten ur en kanin!”

Han skakade på huvudet.

”Man får inte ha hund härinne.”

Vid det laget hade han kunnat göra iordning tre mosbrickor, fyra french hotdogs, tre superduper-meals, tvätta golvet, peta näsan och strypa fyra bensintjuvar istället för att tjafsa.

Men det är viktigt att hålla på principer.

Rätt ska vara rätt.

Hur fan skulle det se ut om folk fick köpa korv hur de ville?

Sannolikt skulle hela samhället rasa ihop som ett politikerlöfte.

Jag blev iskall när jag insåg att den unge mannen förmodligen

  1. hade rösträtt och
  2. kanske körkort och
  3. att han till och med kunde tänkas uppfostra små barn till huliganer.

Huvva.

Jag gjorde ett sista försök.

”Vilket lagrum refererar du till nu?”

Han pekade tafatt på ett klistermärke på dörren.

En hund i en röd cirkel. Ett rött streck över hunden.

Huvva.

”Folk kan va allärgäskla”, sa han.

Ujuj. Ingen idé att förklara det där med nakenhundar, allergi och så.

Jag nickade allvarligt.

”Vad tycker du att jag ska göra då?”

”Äh, eh, va?”

Jag pekade tydligt med fingret på mig själv:

”Jag är allergisk mot dumhet, så jag kan snart inte gå in någonstans.”

Jag betraktade hans ansiktsuttryck, sökte efter ett tecken men förstod att hårddisken inte hade någon mapp för ironi.

Alltså lämnade Carl Sigvard och jag Statoils restaurangetablissemang och styrde mot city. Efter fyra blåspilsattacker nådde vi stadens södra sida där det imaginära, polisiära ingripandet alltså ägde rum.

De tre patrullerna, i två Volvokombis och en Mercedesbuss, kom rusande tillbaka i dödsföraktande hastighet, med sirener och blåljus. De tvärnitade framför oss och i nästa sekund satt Carl Sigvard och jag bekvämt parkerade i varsin Chesterfieldfåtölj.

Jag åt Top Hat och rökte Bellman Guld, Sigge åt ett halvt kilo leverpastej och slickade i sig en Piggelin.

Efteråt fick vi välja vilken bil vi ville åka i. Sigge pekade med tassen mot Mercabussen som var störst och dessutom fick fåtöljerna plats i den.

Det blev tut-tut och blink-blink och motorcykeleskort och Sigge och jag var fett stolta.

I bussen sa det snälla befälet.

”Vet du vad? Jag har en överraskning till dig. Du ska få en sån här också. Som minne.”

Han öppnade handskfacket och tog fram en leksaksbil.

Polisbil förstås.

Jag nickade och sa.

”En till Sigge också.”

Jag tyckte mig höra en djup suck men Sigge fick faktiskt en liten piketbuss (jag har försökt byta mig till den efteråt, mot en gris som piper, men han vägrar).

Med den här lilla historien – alltså delvis sann, delvis uppdiktad – vill jag

  1. återigen hylla svensk polis för att ni orkar jobba för skitlöner och
  2. adressera pollenallergiproblemet eftersom det just i dag är en helvetesdag.

Därmed en fråga till mina mest vapenkunniga gillare:

Kan man skjuta ihjäl pollen med – exempelvis – en BMG 50? ;o)

https://www.youtube.com/watch?v=5LjGgWro658

 

 

 

 

Man får en jävla massa sylt för 50 miljoner kronor!

Sista rättegångsdagen är, efter tre månader över.

Rakhmat Akilov har erkänt mord på fem människor samt mordförsök mot en rad andra.

Enligt samstämmiga juridiska bedömare kan straffet – trots den mycket skicklige försvararen Johan Erikssons dribblingar om huruvida attentatet var ett terroristbrott eller ej – knappast bli annat än livstids fängelse. Enligt SVT:s juridiske expert kommer Akilov att sitta inlåst i minst 30 år. Därefter ska han utvisas.

Jag tänker här inte gå in på Akilovs intelligens eller andra faktorer som påverkat hans handlande. Han har erkänt att uppsåtet var att mörda de svenska medborgare som för tillfället befann sig på Drottninggatan. Han har orsakat hundratals, om inte tusentals människor ofattbart lidande genom sina handlingar, ett lidande som aldrig kan räknas i pengar. Du har säkert en bestämd uppfattning om honom och vad straffet borde bli.

Men låt oss bara för en stund se Akilov som nationalekonomi. I en tid när regeringen berättar att vi som medlemmar i världens största socialbidragskontor EU, är ”nettobetalare”, konstaterar jag snabbt att du som skattebetalare också blir nettobetalare åt Rakhmat Akilov.

Irriterande, eller hur?

Jag har gjort några mycket försiktiga överslagsberäkningar och kommit fram till följande:

Enbart rättegången har kostat minst tio miljoner kronor (sanningen ligger nog snarare närmare tolv miljoner). Då har jag kalkylerat med både Akilovs advokat och de advokater som representerar de 149 målsägandena. Här ingår också löner och arvoden till tingsrättens ledamöter samt kostnader för bevakning, etc.

Då återstår skadestånden och om dessa vet vi ännu inte mer än att de blir många och förmodligen – med all rätt – ovanligt höga. Låt oss för enkelhetens skull räkna lågt och säga totalt åtta miljoner.

Om Akilov ska sitta på Kumla i 30 år, så kommer det att kosta skattebetalarna minst 32 850 000 (3 000 per dygn och intagen enligt dagens kostnader, vilka bör komma att öka under de 30 kommande åren).

Summa Akilov, lågt räknat: 50 850 000 kronor. Femtio miljoner (plus reparationerna på Drottninggatan, förstås).

Och du betalar. De (svarta?) tusenlappar Akilov fick för att medverka vid renoveringen av det hus som Özz Nûjen äger tillsammans med sin syster, lär inte räcka långt här.

Efter avverkat fängelsestraff ska Akilov utvisas (om hans hemland då tar emot honom, annars blir han socialfall i Sverige)! 

Det är frestande att göra en jämförelse med näringslivet. Vilket sunt företag skulle satsa över femtio miljoner kronor på ett projekt som man visste skulle skrotas så fort det var klart?

Svaret är enkelt.

Att göra en annan jämförelse är frustrerande: Hur många sjuksköterskor, poliser eller lärare skulle vi få för femtio miljoner kronor? Hur många bra platser på äldreboenden? Hur mycket sylt till pensionärernas pannkakor?

Jag antar att man får en jävla massa sylt för femtio miljoner.

Outsourcing är ju den nya tidens melodi. Företag outsourcar tillverkning för att den är billigare utomlands. Privata taxibolag som kör färdtjänst för dina skattepengar maximerar vinsterna genom att lägga telefonväxlarna i låglöneländer så att tant Agda inte förstår vad telefonisterna säger när hon försöker beställa sin rullstolstaxi (och det ser staten mellan fingrarna på och låter skattebetalda arbetstillfällen försvinna utomlands).

Så – varför inte outsourca Akilov och hans gelikar?

Snabb överslagsräkning igen: En plats på Kumla kostar alltså i dagens läge 3 000 kronor per dygn. Jag antar att vi skulle kunna köpa motsvarande plats i ett fängelse i Thailand, Vitryssland eller Kazakstan för max en tiondel, alltså 300 kronor per dygn, och att alla skulle vara nöjda med affären. Kostnaden för Akilovs 30-åriga fängelsetid skulle alltså minska från 32 850 000 kronor till 3 285 000 – en ren besparing på över 29 miljoner kronor.

Jag antar att man får en jävla massa sylt för 29 miljoner. Eller sjuksköterskor. Eller lärare. Eller poliser. Eller något annat nyttigt.

Att detta – sunt förnuft rent ekonomiskt – inte kommer att ske vet dock både du och jag. Våra skattsedlar kommer att belastas med de där drygt femtio miljonerna som Akilov har kostat och kommer att kosta. Därefter kommer nya kostnader för verkställandet av utvisningen. Det är bara att bita i det sura äpplet.

Men – detta leder ofelbart till andra tankar. Häromdagen gjorde SÄPO ett lyckat tillslag och grep tre män för förberedelse till terrorbrott. Minst en av dem har haft kontakt med Akilov.

För en tid sedan meddelade SÄPO att antalet misstänkta människor i Sverige med något slags kopplingar till terrorism och/eller terrororganisationer har ökat från 300 till   3 000 (och det är inte orimligt att tänka att det finns ännu fler. Jag törs inte ens tänka på vilka kostnader SÄPO har för att kartlägga och spana på de misstänkta). Varje polis kan räkna ut att det skulle behövas minst 30 000 poliser för att hålla koll på de här tomtarna dygnet runt. Bortsett ifrån att det är en utopi – eftersom vi inte har tillnärmelsevis så många poliser och inte kommer att ha det inom rimlig framtid – så skulle det kosta sinnessjukt mycket pengar.

Vad jag för mitt liv inte kan förstå, är följande: Hur svårt kan det vara, att raskt uppdatera en lag till att säga följande:

Om det kan visas att en person haft något slags kopplingar till terrorism eller terrororganisationer – oavsett hur – så åker vederbörande ut ur landet med buller och bång. Om han eller hon har fått svenskt medborgarskap så förverkas detta omedelbart. Personen ifråga förbjuds för alltid att återvända till Sverige och brott mot detta leder till en köpt fängelseplats i Långtbortistan, där servicen och sängen inte är lika mjuk som på Kumla.

Rationellt och bra.

Om du är med på tåget här, föreslår jag ödmjukast att du mailar till det parti du funderar på att ge din röst, och fråga vad de konkret vill göra för att

a) slänga ut samtliga med terroristkoppling ur landet och därmed bespara SÄPO både miljoner och besvär

b) visa att terrorism inte belönas med en varm säng, god mat, gym och 15 kanaler på färgteven i cellen (jo, så är det på Kumla)

c) därefter göra en konkret beräkning över besparingarna och överföra samma belopp till sjukvården, åldringsvården, skolan, polisen, räddningstjänsten och andra nyttigheter

Jag tror inte att du får några vettiga svar.

Men kul vore det.

 

 

Hur tänker du i hönsfrågan, Löfven?

Påsken är min favorithögtid alla kategorier och trots (eller kanske just på grund av) feberyra dansar mina tankar runt som påtända, vilt färgade fjädrar (syntetiska, förstås). Jag tänker att påsk är ägg som är höns och ja – du ser den viktiga kopplingen, va? Vi pratar viktiga frågor här, frågor som av outgrundliga anledningar hamnat i skuggan av #metoo, ryska giftattacker och Donald Trumps sexliv.

Påsken aktualiserar för mig den för Sverige livsviktiga frågan om hur Löfven, speciellt under valår, tänker i den så viktiga hönsfrågan.

Nu menar jag inte de höns som sitter i Riksdagen. Det är ju helt uppenbart att de är frigående med tanke på hur många stolar som gapar tomma varje dag (jobb utan närvaroplikt = mumma).

Jag menar Var Mans Höna (eller för er pk-are: Var Hens Höna).

Ju mer jag googlar, desto mer förvirrad blir jag. I vanlig ordning är Sverige en härva av regelverk som får ett indiskt elskåp att se välorganiserat ut. I vissa kommuner måste man ha hönstillstånd om man bor innanför detaljplanerat område, i andra behövs det inte. Dessutom tycks vissa kommuner vilja kapitalisera på hönsinnehavet medan andra är mer generösa. Enligt vissa uppgifter måste en stolt skåning som står rakryggad i tollor (trätofflor; översättarens anm) och med dynggrep i näven betala hönsavgift medan en vanlig sillstrypare i Göteborgsområdet klarar sig utan avgift (säkert en kompensation för statens dåliga samvete över de nerlagda varven). Detta är i så fall djupt odemokratiskt, ojämlikt, kränkande och på sikt en samhällsfara*.

Med Tupperi är det ännu värre. Tydligen kan man hålla (åtminstone en) tupp i sin trädgård. I Stockholm är det till exempel tillåtet att ha tupp, dock är villkoret att den hålls inomhus mellan klockan 21.00 och 07.00 och på helger ska den hållas inne till kl 09:00. Allt detta för grann- och hönsfridens skull. Däremot är det tillåtet att yla ut böneutrop från sin minimoské på taket dygnet runt tills grannarna kastar gräsklippare på varandra och tar livet av sig själva och varandra i ren desperation. De här reglerna bör enligt min mening justeras en aning.

I andra länder (exempelvis Ulan Bator, Azerbadjan, Tibet, Nordkorea och Danmark) löser man ofta problem (som med en vrålande tupp eller alltför många galna höns) genom att gå över till grannen och exempelvis hota med fysiskt våld (en tydlig markering) eller bara slå honom på käften rakt av (en mycket tydlig markering). Men Sverige är, som vi alla vet, ett mycket finare och tjusigare och modernare och mer välorganiserat land, och vad man än vill klaga på (förutom petitesser som rån, mord och gruppvåldtäkt) så finns det alltid en vänlig myndighetsperson som är villig att lyssna. I hönsfrågan vänder man sig med förtroende till Miljöförvaltningen i sin kommun. Denna gör en utredning som leder till ett beslut. Men eftersom Sverige är ett mycket finare och tjusigare och modernare och mer välorganiserat land än alla andra så kan man alltid överklaga beslutet och därmed dra ut på tramset i det oändliga. Alltså synes den metod man använder i andra länder (exempelvis Ulan Bator, Azerbadjan, Tibet, Nordkorea och Danmark) betydligt mer effektiv.

Nu: Jag gillar snabba, fasta beslut som ger klara resultat. Alltså fylls jag, när jag sitter på anrika Café Kärven (nä, här säljer man inte underhettad sojastänkt havrelatte med glutenbefriad kanelbulle utan vanligt, underbart fulkaffe och härliga leverpastejfrallor) och bläddrar i Dagens Industri, av en enorm glädje när tidningen rapporterar om Uzbekistans handfaste president Shavkat Mirziyoyev.

Mirziyoyev vet liksom jag att det bara finns två språk som precis alla människor på jorden förstår – smärta och pengar. I det här fallet har han låtit det första klä sig i det andra. Presidenten är nämligen jävligt trött på lata uzbeker som låter sina trädgårdar förfalla istället för att göra något vettigt – som att hålla höns – av dem. Han säger att hans folk har slutat att arbeta hårt och väljer att köpa sina livsmedel istället för att själva producera dem.

Ergo – räfst och rättarting, en ny doft i bageriet! Från och med nu kommer varje hushåll att få besök av en speciell, statlig inspektör en gång i halvåret. Den late uzbek som inte har utnyttjat sin trädgård eller bakgård effektivt till odling och/eller djurhållning, kommer att få fastighetsskatten höjd med upp till tre gånger pengarna. Aj!

Herr Mirziyoyev förklarar stolt att han är en hönsälskare av rang och kaliber. Han har över 100 kycklingar och tillsammans med sina barn städar han hönshuset varje helg. De ägg han får, byter han mot kött och youghurt i sin hemby. Ordning och reda. Självhushållning (och en gnutta uzbekisk skatteplanering, förstås).

Som jag ser det finns det absolut ingen anledning att inte följa det uzbekiska exemplet med omedelbar verkan. Dels kan Löfven låta den svenska, gigantiska byråkratin svälla ännu mer i form av statliga hönsinspektörer. Dels kan vi genom självhushållningen frigöra oss från onda makter såsom EU, Donald Trump, Putin, Kim Jong-Un, The Kardashians och i bästa fall även Wahlgrens Värld.

Jag går omedelbart ut i trädgården med tumträ, snören och pinnar och drar upp riktlinjerna för grunden till hönshuset.

Trevlig påsk!

*Utvecklat resonemang i korthet:

Sverige 2020:

Landet plågas av inbördeskrig sedan alla invandrargrupper börjat tala allvar med varandra med knivar i nävarna, Djurgården har förlorat mot Björklöven, Lotta Engberg har gått i strejk, Åmål har stängts helt, Socialdemokraterna har beordrat att all blodpudding måste vara Halal-märkt, man har infört dubbdäcksförbud i Hjoggböle, människor som säger sig vara allergiska mot blåbär har stämt staten på miljardbelopp och stöds av gruppen ”vita medelålders hen”, kränkta skånska bönder marscherar taktfast mot huvudstaden för att i akt och mening störta regeringen med högafflar och tv3 har börjat sända program med innehåll. Regeringen säger att den är ”i stabsläge” men vet inte riktigt vad det betyder.

Sverige har inte tillräckligt med höns = vi får inte tillräckligt med ägg = samtliga män förlorar sin potens = inget halli-galli på lördagskvällarna i folkhemmet = inga befruktningar = inga födslar = befolkningen dör ut = samhällsproblem.

Frågor på det?

Årets jobbtips: Tjäna 65 400 kronor i månaden utan att behöva gå till jobbet varje dag – bli riksdagsledamot!

Det är som bekant valår i år. Några ska slängas ut ur riksdagen, andra ska in. Kanske du? Fördelarna är många.

Förstå mig rätt, jag tycker att tanken med att folket ska representeras i riksdagen är utmärkt, även om jag har lite svårt att förstå att det ska behövas 349 stycken.

Men – när jag surfar in på riksdagens hemsida blir jag lite förvånad och lite bekymrad samtidigt.

Att vara folkvald är ett fint och viktigt uppdrag, Lönen är därefter.

Men det finns ingen närvaroplikt! Kan du ge mig exempel på ETT annat jobb där lönen är 65 400 i månaden utan att man behöver gå dit?

Under några månader har jag ägnat mig åt att titta på tv 2:s direktsändningar från riksdagen på förmiddagarna. När jag ser hur många stolar som står tomma blir jag förfärad. Knappt tjugo procent av dem jag ser i bild är fyllda, och jag hoppas för riksdagsledamöternas skull att inte åttio procent av dem har kronisk rabies eller så.

De citat du läser här nedan är saxade direkt från riksdagen.se. Kanske något att tänka på när du går till valurnan i höst:

”Arvodets storlek beslutas av Riksdagens arvodesnämnd som är en myndighet under riksdagen. (I praktiken klubbar de alltså sina egna löner, min anm) Ledamöterna har ett grundarvode på 65 400 kronor i månaden som är skattepliktigt. Talmannens arvode är lika stort som statsministerns, 168 000 kronor i månaden. De vice talmännen får grundarvodet som riksdagsledamot plus ett tillägg som är 30 procent av grundarvodet. Den ledamot som är ordförande i ett utskott har ett tillägg på 20 procent och vice ordföranden ett på 15 procent.”

Om du är riksdagsledamot OCH ordförande i ett utskott, landar alltså lönen på 78 400 kronor i månaden.

Nästa rad utgör den mest anmärkningsvärda:

Det finns inga formella krav på närvaro i riksdagen.”

Det nämns på hemsidan att riksdagsledamöterna är i tjänst dygnet runt, sju dagar i veckan året runt och att de inte har någon ”semester”. Men om jag minns rätt stänger riksdagen under de soliga sommarmånaderna och har ingen större brådska med att öppna igen till hösten. Det nämns heller inte med ett ord hur hårt ledamöterna eventuellt jobbar på helger och nätter.

De resor ledamöterna gör i sitt riksdagsuppdrag betraktas som tjänsteresor. Ledamotens bostad på hemorten betraktas som tjänsteställe. Det innebär att ledamotens resor från hemorten till riksdagen i Stockholm räknas som tjänsteresor.

I vilket annat jobb då?

Ledamöterna bestämmer själva vilka tjänsteresor de ska göra inom Sverige och vilket färdsätt som är lämpligast med hänsyn till kostnader, tid eller miljö.

I vilket annat jobb då?

 Det är möjligt för ledamoten att komma tidigare eller stanna kvar längre på en plats i samband med en utrikes tjänsteresa om resekostnaderna kan minskas och om den privata delen av vistelsen står i rimlig proportion till tjänstgöringstiden.

I vilket annat jobb då?

Alla ledamöter har rätt till ett årskort på SJ. Alternativt kan en ledamot få ett så kallat destinationskort på flyg om han eller hon har långa resvägar eller om det finns andra särskilda behov.

Det finns också en möjlighet för ledamöterna att få bidrag för enskilda tjänsteresor utomlands. Bidraget är maximalt 50 000 kronor under en mandatperiod.

I vilket annat jobb då?

En riksdagsledamot som har mer än 50 kilometer från sin privata bostad till Riksdagshuset har rätt till en övernattningsbostad i Riksdagsförvaltningens bostadsbestånd i Stockholm eller rätt till ersättning för en privat övernattningsbostad i Stockholm.I de övernattningsbostäder som Riksdagsförvaltningen tillhandahåller bor ledamöterna avgiftsfritt.”

Jag känner flera människor som pendlar mer än tio mil om dagen och får nöja sig med några futtiga reseavdrag. De här människorna får alltså ett gratis rum eller en gratis lägenhet i Stockholms innerstad – en utopi för de flesta.

”Riksdagsförvaltningen förser ledamöterna med sådan teknisk utrustning som är viktig för riksdagsuppdraget. Ledamöterna erbjuds  tjänsterum med basutrustning,  bärbar dator, mobiltelefon och pekplatta,  skrivare, bildskärm och tangentbord i bostaden. Riksdagen betalar abonnemang och samtalskostnader för ledamöternas mobiltelefon samt ersätter kostnader för mobilt bredband. Ledamöterna betalar privatsamtal själva.”

Tjohoo! Sånt bjuder väl alla arbetsgivare på, eller?

Och så till avgångsvederlagen. Medan du får en spark i häcken på grund av ”arbetsbrist” ser det ur så här om du har suttit i riksdagen: 

”För ledamöter som slutar i riksdagen efter sammanlagt sex år eller mer beror garantitidens längd på hur gammal ledamoten är när han eller hon slutar. Till exempel, om riksdagsledamoten vid avgången har haft sitt uppdrag i sammanlagt sex år eller mer och samtidigt har uppnått 50 års ålder, behåller han eller hon inkomstgarantin till 65 års ålder.

Lön i 15 år, alltså!

”Inkomstgarantin baseras på ett garantiunderlag som är beräknat på det arvode och eventuella tilläggsarvoden ledamoten haft vid avgången. Under det första året är inkomstgarantin 80 procent av garantiunderlaget. Från och med det andra året reduceras garantin beroende på antalet år i riksdagen. Som mest uppgår garantin till 66 procent av garantiunderlaget och det efter tolv års tjänstgöring. Från det sjätte året beräknas inkomstgarantin enbart med ledamotsarvodet som underlag.”

Jag ber att få gratulera dem som suttit sex år i riksdagen och beklaga att jag inte gav mig in i politiken på ett tidigt stadium. Vid närmare eftertanke undrar jag dock om jag då hade kunnat se mig själv i spegeln på morgnarna.

Det är val i år. Se till att du röstar fram rätt ledamot för de är, oavsett parti, dyra i drift. ;o)

 

 

 

 

 

 

 

Kalla hjärtans kväll

På Öhrlundskt vis gick det ju inte riktigt som vi tänkt oss, när vi skulle äta middag på Alla Hjärtans Dag, min fru Katten och jag.

Naturligtvis borde vi ha frågat oss varför just den här restaurangen hade ett ledigt bord klockan 19, när inga andra anständiga etablissemang tycktes ha det. Men vi bokade och var glada.

Cavan, förrätten (lax och löjrom) var utmärkta.

Sedan kom biffen.

Det dröjde inte länge förrän de första bitarna fastnade i halsen på Katten och hon fick tillbringa resten av restaurangtiden på toaletten med att försöka få upp dem. Under tiden satt jag vid bordet med en köttkniv. Tillsammans slogs vi mot biffen, vilket var ett hopplöst företag. Jag tackar min lyckliga stjärna att det inte var den fyrbente Carl Sigvard ÖhrHund som fått köttet – hans små kindtänder hade utan tvekan fastnat i det sega och dragits ut.

Restaurangbesöket tog naturligtvis slut där och krogen hade vett nog att inte ta betalt för maten.

Vi beslöt att gå tvärs över gatan för att ta en Irish Coffee i baren på Scandic Hotel Anglais istället. Vi ställde oss vid disken, ögnade igenom menyn och bartendern undrade vad vi ville beställa. Vi kom plötsligt på att vi borde hälsa på en vän på andra sidan gatan, och gick.

En halvtimme senare kom vi tillbaka till baren på Anglais. Medan jag gick på toaletten ställde sig Katten på samma plats där vi stått tidigare, för att beställa. Bartendern (som vi nu kan kalla X) kastade surt åt henne en meny men när hon sa vad vi ville ha skakade han på huvudet och viftade nonchalant åt henne att gå till en annan del av lokalen.

Ensam, blond kvinna vill beställa sprit? No no …

Jag hittade henne vid ett fönsterbord, blev rätt irriterad och gick till en annan bartender. Berättade vad som hänt och frågade om jag kunde få beställa.

Det gick alldeles utmärkt.

Bartendern gick till X och frågade uppenbarligen vad som hänt. Jag hörde inte samtalet men X tittade åt mitt håll och hånskrattade.

Det gjorde han inte en stund senare när jag tog bilder av honom.

En stund senare kom han skyndande rakt mot oss. Jag upplevde situationen som hotfull och ställde mig framför min fru. X tvärstannade, glodde och låtsades sedan rätta till en stol som inte behövde rättas till. Sen lommade han iväg.

Vi hade fått nog. Innan vi gick frågade jag i receptionen efter bartenderns namn. Det fick hon inte lämna ut av säkerhetsskäl, förklarade receptionisten. Hur det var med vår säkerhet var mera oklart.

I taxin blev jag övertygad om att vi var utsatta för dolda kameran. Det var lögn i helvete att sätta fast bilbältena men detta bekymrade inte chauffören. Han var nämligen fullt upptagen med att titta på en fotbollsmatch i mobilen – medan han körde! Vi påpekade olämpligheten i detta vilket han inte brydde sig om. Vi påpekade då högljutt att det är förbjudet att titta på tv medan man kör bil. Han suckade då ljudligt och stängde av.

Sedan var det dags för hämnd och jävlar, vad det blev åka av i ishalkan. Hastighetsskyltar såg han tydligen mest som en komisk rekommendation och 30-sträckor som ett rent hån. Jag längtade efter whisky, en störthjälm och bad till den gud jag inte tror på.

Obegripligt nog kom vi hem levande. Chauffören hade bråttom att slå på matchen igen.

När jag ringde till Taxi Kurirs växel för att påpeka det olämpliga i att ha chauffören i trafik, fräste de åt mig att det inte var deras problem. Och det är klart, en rejäl utskällning är väl det bästa sättet att behålla en kund. Kundvård 2018.

Scandic var roligare. Som svar på mitt mail och mina frågor meddelade de naturligtvis att allt var ett missförstånd. Min fru hade ju haft den dåliga smaken att ställa sig vid en avlastningsyta och därför hade bartendern pekat att hon skulle gå någon annanstans. Varför hon överhuvudtaget hade fått en meny vid avlastningsytan var mera oklart, liksom varför vi en halvtimme tidigare hade varit välkomna att beställa vid avlastningsytan. Varför bartender X senare hade kommit skyndande mot just oss fick vi inget svar på. Däremot försäkrade Scandic att de minsann har både värdegrunder och uppförandekoder enligt vilka alla – alltså även min fru – ska behandlas med lika värde.

Och det är klart. Vad ska de säga?

 

 

 

Små, små gröna män

Favorit i repris från 1999:

 

Statistiskt sett kan de komma och ta dig när som helst.

Efter det blir inget som förut, om man får tro dem som varit med!

En dag för knappt trettio år sedan såg min bäste vän Micke och jag en spännande annons. Vi var unga, tvivlande, nyfikna tonåringar och bestämde oss för att ta reda på Den Stora Sanningen.

Vi tog bussen från Solna till Sundbyberg. Två kilometer eller så. När vi klivit av försökte vi lokalisera oss. Vi upptäckte att vi inte var ensamma vid hållplatsen. En skum gubbe i trenchcoat smög fram till oss, vände på rockslaget, blottade ett UFO-märke och väste:

– Jag förstod att ni var av rätt sort. Följ mig.

Det gjorde vi, obegripligt nog.

UFO-mötet var en parodi som John Cleese inte kunde utfört bättre. En förening visade suddiga bilder av skrivbordslampor – som skulle föreställa UFO:s – svävande ovanför Stockholms ström och amerikanska, grovkorniga svartvita filmer av skrikande människor som flydde från lysande föremål som snabbt närmade sig.

Folk i lokalen klappade, skrek och gapade euforiskt om ett enat universum, om att de gröna äntligen var här för att ta över.

Det såldes åt helvete för mycket hasch på den tiden.

Det finns fortfarande folk som envist visar liknande filmer. Det finns också en mängd mer och mindre vetenskapliga dokumentationer om liv i universum och besök av UFO:s. Det finns teorier om att den amerikanska regeringen gömmer ett kraschat rymdskepp med döda rymdisar i en hangar.

En del av det där är säkert sant. Du behöver bara gå ut en stjärnklar natt för att inse att du inte är mer än en knapp flugskit i universum och det vore absurt att tro att vi är de enda levande väsendena här. Men ändå.

Alla behöver något att tro på. UFO-fantasterna behöver tefat, de religiösa en Gud. Några tror på Mona Sahlin, några på sig själva och resten dämpar ångesten med sprit, sex, lögner och BingoLotto.

I en amerikansk skvallertidning läser jag om UFO:s, vad små rymdisar kan hitta på och att så många som en miljon amerikaner blir bortrövade av rymdisar varje år, utan att veta om det. Så följer några tips om hur du ska lära dig känna om du har varit bortrövad av rymdisar:

– Du vaknar på natten och känner att du nyss har varit med om något märkligt.

– Du känner dig konstant övervakad

– Du har konstiga sår men ingen aning om hur de uppkommit

– Du har plötsligt massor av nya kunskaper men inte en aning om varifrån eller hur du fått dem

– Saker i ditt hem försvinner, för att dyka upp igen några dagar senare.

– Du tycker dig se saker i ögonvrån, men när du tittar efter närmare finns ingenting där.

– Du tycker dig höra ljudet av smällare mellan ett och fyra på morgonen, vaknar plötsligt av dagsljus och förstår inte var natten tog vägen?

Eftersom minst hälften av det där händer mig åtminstone en gång i veckan, utgår jag ifrån att jag blir kidnappad av rymdisar i stort sett oavbrutet. Men det får jag väl försöka leva med, andra har det värre:

I en intervju berättar 34-åriga Connie Renblosser, ensamstående mamma i New York, hur hon en natt kidnappades och våldtogs av stygga rymdisar.

Connie vaknade mitt i natten av ett starkt ljus, gick ut på balkongen på 23:e våningen och blev paralyserad av ljuset. Medan hennes treåriga dotter fortfarande sov i sängen, sögs Connie ut i luften. Hon svävade en stund högt ovanför New Yorks gator innan hon landade i Central Park, omgiven av små, muskulösa rymdisar. Fyra av dem tog tag i hennes armar och ben och bar in henne i ett stort, skivformat rymdskepp där hon först utsattes för ”hemska medicinska experiment” och därefter våldtogs av en liten typ med grått skinn och platta, svarta ögon.

Connie svimmade. När hon vaknade hade hon ärr och skärsår och åkte till akuten. Läkarna behandlade henne som ett våldtäktsoffer och föreslog att hon skulle anmäla händelsen till polisen. Connie valde att hålla tyst. Men nu vill hon ”tala ut för att hjälpa alla andra kvinnor som blivit våldtagna av rymdvarelser”.

Tja, vad ska man säga..?

De australiska ungdomarna Sandy Horner och Thomas Hannon är inte mycket sämre. De hävdar att de på sin andra träff överraskades av ett UFO som hovrade ovanför deras bil, sög upp dem i luften och in i skeppet. Efter att de ”opererats med elektroniska instrument av gråa varelser” beordrades de delta i en ”bisarr ceremoni”. Därefter tvingades de falla på knä framför skeppets kapten som genom telepati förklarade att de nu var en ”biologisk enhet”. Efter ”vigselns” avslutande förpassades de tillbaka till sin bil.

Paret har nu beslutat att ingå ett mer jordnära äktenskap fastän de anser att de inte känner varandra.

Avslutningsvis: Psykiatern James Gordon vid Georgetown-universitetet i Washington hävdar bestämt att människor som berättar om sina UFO-erfarenheter är mentalt friska, inte det minsta paranoida eller fixerade vid uppmärksamhet kring den egna personen. Huruvida doktorn själv har blivit kidnappad av rymdisar, framgår inte.

Om du själv har vistats i ett UFO kan du väl maila detaljerna lite kort.

Själv tar jag mig en extra whisky ikväll. För tänk om…

Dag Öhrlund

Krönikör, Jorden

Skandal: Över 4 000 barn spårlöst försvunna i Sverige!

Stefan Löfven vill förmedla bilden av Sverige som välfärdslandet nummer ett och pratar gärna om att vi är en ”humanitär stormakt” som tar emot fler flyktingar per capita än andra länder.

Men myntet har en baksida som varken han eller någon annan politiker gärna pratar om:

Tusentals barn har under de senaste åren försvunnit i landet. Varken Migrationsverket, polisen eller någon annan myndighet har en aning om var de befinner sig.

Dessutom tjänar människosmugglare miljarder och prostitutionen blomstrar.

Enligt Migrationsverkets siffror försvann under 2014 och 2015 totalt 448 ensamkommande asylsökande barn i Sverige. Under 2016 och första delen av 2017 försvann ytterligare 719 barn. Totalt 1 167 försvunna ensambarn under tre och ett halvt år. Var de finns, vad som hänt med dem och huruvida de utnyttjas eller ej, vet vi inte.

”Under samma period har ännu fler familjebarn, 2 770 stycken, avvikit från sina placeringar utan att någon vet var de är”, säger ”Eva” (som på grund av arbetet inte vill avslöja sin riktiga identitet), kriminalinspektör som arbetar mot människosmuggling på Underrättelseenheten vid polisens nationella operativa avdelning, NOA.

Nästan fyra tusen barn totalt.

”Flera familjebarn än ensamkommande barn försvinner spårlöst, men man pratar inte om dem på samma sätt som om de ensamkommande som försvinner”, säger Eva, som har varit polis i 40 år och tidigare har arbetat med intervjuer i samband med asylansökningar samt, på Sedlighetsroteln, med brott mot barn.

”Det här med att barn försvinner i Sverige är inget nytt”, fortsätter Eva. ”Sedan flera år tillbaka har vi regelbundet lämnat information till våra chefer, och även direkt till politiker, om det som sker. Ett försvunnet barn är ju ett för mycket. Men det känns som om vi inte får något gehör.

Att tusentals barn försvinner i Sverige är naturligtvis en het politisk potatis och inget man som politiker vill prata om i onödan.

Sverige transitland för smuggelbarn

Men det är inte bara under de senaste åren barn har försvunnit spårlöst. Långt innan den enorma flyktingströmmen kom till Sverige, anlände flera hundra ensamkommande, kinesiska barn. Några var i tioårsåldern men merparten runt femton år.

”Jag minns inte exakt hur många men det var som sagt flera hundra”, säger Eva. ”De kom i grupper och var fullt utrustade med nya kläder, fina ryggsäckar och mobiltelefoner som de skulle få order via.”

Det visade sig snart att de kinesiska barnen inte skulle stanna i landet utan att Sverige fungerade som ett transitland. Oavsett var barnen placerades så försvann de spårlöst inom någon vecka. Några lyckades polisen spana på, de försvann till Danmark och skulle förmodligen resa vidare därifrån.

”Det hela var oerhört välorganiserat”, säger Eva, ”och de som skötte smugglingen var väl förtrogna med vår lagstiftning. Jag minns att två stycken, som drev en sushirestaurang i Stockholm, dömdes för det.”

Utredningen visade att de kinesiska barnen flög från Kina till Moskva på äkta pass. I Moskva försågs de med falska pass och flög vidare till Sverige.

Men vilken som var slutdestination för barnen kan man bara gissa, liksom vad de skulle användas till.

”Det där med passbyte är ganska vanligt”, säger Eva. ”Istanbuls flygplats är en annan känd ’hub’ dit många flyger på ett äkta pass. I transithallen möter de sedan någon, betalar, får ett falskt pass och ett nytt boardingcard.”

Den europeiska polisorganisationen Europol ägnar stora resurser år att kartlägga den våldsamma människosmuggling som pågår. I en rapport från september 2016 konstaterar man att centrala Medelhavet fortfarande är den huvudsakliga resvägen till EU. Inom EU hittar smugglarna alltfler nya rutter med flyg, via sjö och land. Transporter av människor sker huvudsakligen i lastbilar och den största migrationsströmmen går via Italien, Schweiz och Österrike.

Människosmuggling – en miljardaffär

Människosmuggling – som ofta går hand i hand med trafficking och annan form av människohandel – är enligt Europol en mångmiljardaffär. Man räknar med att smugglare tjänade mellan tre och sex miljarder euro enbart under 2015. Hur stora summor som sedan omsätts genom slavarbete, barnprostitution och övrig prostitution, är okänt.

Att bli smugglad kostar och att resa från exempelvis Afrika till ett EU-land kan kosta tiotusentals dollar. Enligt Europols kartläggning har 64 procent av de smugglade människorna betalat kontant, 27 procent har betalat via ”alternativa” banksystem, fem procent har fått arbeta av kostnaden och i fyra procent av fallen är betalningssättet okänt.

Av de som söker asyl saknar majoriteten – hela 82 procent i genomsnitt – pass. Listan toppas av Syrien där 89 procent saknar pass, Afghanistan med 93 procent, Irak med 87 procent och Somalia med 70 procent. Till detta kommer flera tusen sökande som säger sig vara statslösa.

”Eftersom det är många som kommer till Sverige utan pass så vet vi inte säkert vilka de är”, säger Eva. ”Att ta fingeravtryck av dem är ett sätt att identifiera dem. Även bland de barn som kommer till Sverige är det många som inte har pass och här är problemet att vi i Sverige – i det här fallet Migrationsverket – inte får ta fingeravtryck av dem som är under 14 år, det är EU-reglerat. Om fingeravtryck fanns på de barn som försvinner så fanns det en möjlighet att kunna identifiera dem om man hittar dem. Men man brukar bland annat anföra att det vore en kränkning av barnens personliga integritet, att ta deras fingeravtryck.”

”Eftersom de inte har pass vet vi ju inte hur de har rest till Sverige”, fortsätter Eva. ”Anledningarna till att man inte vill visa pass kan vara flera. De kan ha en annan nationalitet än den de uppger, de kan ha bott i andra länder än sitt hemland, som de uppger att de flyr ifrån, i flera år och till och med vara efterlysta.”

Eva fortsätter:

”Allt detta tillsammans gör förstås att det är fullkomligt omöjligt för oss att hitta ett försvunnet barn, vilket är oerhört oroande.”

Hur kommer det sig då att fler familjebarn än ensamkommande barn, försvinner?

”Det kan finnas flera anledningar”, säger Eva. ”En del av de asylsökande har tagit med sig ett eller flera barn som i själva verket inte är deras egna. Smugglarna kan ha krävt att de tar med barnet eller barnen som en delbetalning för själva smugglingen.”

Barn utnyttjas för att få in vuxna i landet

”Andra barn används som så kallade ’ankarbarn’ för att få in så många vuxna som möjligt i landet”, berättar en tjänsteman vid Migrationsverket. ”Ett par dyker upp vid gränsen och meddelar att deras son har kommit hit som ensamkommande. Migrationsverket registrerar en återförening men när paret har fått sitt uppehållstillstånd ’upptäcker’ de att pojken i själva verket inte är deras son och lämnar tillbaka honom till myndigheterna. Efter någon månad dyker ett annat par upp och hävdar att pojken är deras son, och processen upprepas.”

Barnen utnyttjas alltså både av smugglarna och dem som blir smugglade.

”Och smugglingen går inte att stoppa med den lagstiftning och de regler vi har i dag”, säger Eva.

Ensamkommande barn från Marocko har varit föremål för stor debatt, eftersom de huvudsakligen lever på gatorna och försörjer sig på kriminalitet.

”De marockanska barnen utgör ett stort problem”, säger polisinspektör Christer Baad som arbetar i Stockholms city. ”De vistas i grupper och lever på allt kriminellt som genererar pengar, alltifrån butiksstölder till brutala personrån som utförs med hjälp av olika vapen. Allt tyder på att mycket av den verksamheten är organiserad av en grupp vuxna marockaner som redan finns i Sverige.”

Christer Baad fortsätter:

”Om vi griper barnen när de begått brott och tar in dem till stationen så hävdar de att de är under 15 år, och blir omedelbart släppta igen. Om vi överlämnar dem till socialtjänsten så avviker de direkt från sina boenden och är snart tillbaka i city för att begå nya brott. Socialtjänsten har ingen rätt eller möjlighet att försöka hålla dem kvar.”

Under 2016 och första halvan av 2017 har totalt 263 marockanska barn sökt asyl i Sverige, varav en tjej.

”Man läser ju aldrig om att tjejer har begått personrån, så vi kan ju bara spekulera i hur de utnyttjas”, säger Eva. ”Regeringen meddelade ju stolt att man slutit ett avtal med Marocko om att skicka tillbaka barnen, men vi ser tvärtom en ökning av de ankommande.”

Lagstiftningen måste ändras

Eva och hennes kolleger arbetar hårt för att få fram ändringar i lagstiftningen så att man bättre kan förhindra människosmuggling.

”Vi har nu fått en ny passlagstiftning. Förr kunde du få ut hur många pass du ville genom att påstå att du tappat dem. Nu kan du få ut maximalt tre stycken under en femårsperiod. Barn får treårspass istället för femårspass och om du begär ut ett tillfälligt pass på Arlanda så spärras ditt ordinarie pass automatiskt.”

Förhoppningsvis ska lagändringarna leda till minskad illegal handel med svenska pass vilket är behövligt eftersom de, tillsammans med franska pass, är de mest missbrukade i hela världen.

”Vidare behöver vår nuvarande utlänningslagstiftning ses över för att kunna åtala dem som hittat kryphålen. Det bästa sättet att smuggla in någon numera är genom att ge dem tillstånd att studera eller arbeta. Smugglarna startar firmor och utfärdar sedan intyg om att människorna de smugglar kan få jobb i Sverige.”

Eva fortsätter:

”För några år sedan var en stor advokatbyrå inblandad. De hjälpte smugglare att bilda svenska bolag och såg till att folk kom hit på falska arbetstillstånd. Bland annat fick kineser söka arbetstillstånd till höga befattningar med hög månadslön. Många av dem betalade bara för att finna att jobbet inte existerade när de väl kom hit. En del av dem fick sova på lager och jobba för slavlöner. En av dem berättade att han hade betalat en organisation för smugglingen, därefter fick han betala in skatt och sociala avgifter här för att det skulle se ut som han hade jobb. Totalt blev han lurad på nästan 500 000 kronor.”

Advokatbyrån i fråga uppmärksammades på det oetiska i förfarandet och verksamheten upphörde. Men det finns alltid nya människor som är kreativa när det gäller att tjäna pengar på människosmuggling.

”Enligt vår lagstiftning är det inte människosmuggling att göra på det viset, även om syftet är att mot betalning hjälpa folk som egentligen inte skulle få tillstånd att resa till Sverige. Lagen gör det möjligt att smuggla människor hit! I ett åtal nyligen, där man utfärdat massor av falska arbetstillstånd, hade åklagaren beslagtagit 13 miljoner kronor som kvarstad men blev tvungen lämna tillbaka dem för att handlingen inte betraktades som människosmuggling. Lagstiftningen måste ändras!” säger Eva.

Även när det gäller de försvunna barnen måste lagstiftningen ändras. Migrationsverket är ansvariga för de ensamkommande barn som placerats ut, men får inte låsa in dem. Så om ett barn avviker på egen hand eller blir hämtad av en vuxen, kan verket inte göra mer än att rapportera det till polisen, som alltså har minimala möjligheter att finna barnet.

Och så försvinner ännu ett barn i händerna på någon, vars syften vi inte känner till.

Länsstyrelsen arbetar mot människohandel

Patrik Cederlöf är nationell samordnare mot människohandel och prostitution vid Länsstyrelsen i Stockholm.

”Fyra tusen försvunna barn är en hög siffra och det kan finnas ännu fler som vi inte känner till. Förutom de registrerade vet vi att det kommer barn i familjekonstellationer där barnen inte reser med biologiska föräldrar och att det förekommer barnäktenskap. Det finns alltså många parametrar i det här – 2015 registrerades det 70 000 ensamkommande barn i Europa och 35 000 av dem kom till Sverige, en anmärkningsvärd situation som ställer höga krav på Sverige när det gäller hanteringen.

Men varför försvinner då så många barn?

”Hypotesen är att många av de ensamkommande inte har asylskäl”, säger Patrik Cederlöf. ”Det är viktigt för oss att försöka förstå när i processen de försvinner. Är det för att de får avslag på sin ansökan eller för att de är offer som ingår i en organiserad, kriminell verksamhet? Naturligtvis är det inte acceptabelt att vi inte har kontroll på barn som kommer till Sverige. Men vi kan inte låsa in barn för att vi är oroliga att de ska försvinna, socialtjänsten behöver mer på fötterna för att kunna omhänderta dem.”

Många av de ensamkommande barnen har flera identiteter. Eftersom EU-reglementet inte tillåter att man tar deras fingeravtryck, blir identifieringen svår. Barnet kan bli tilldelat boende i en kommun men avviker för att senare dyka upp i en annan kommun under nytt namn.

”Det pratas om att många barn försvinner frivilligt men jag tror knappast att det är barnets beslut att resa vidare, någon vuxen har ansvaret. Men många av barnen har levt ett liv där de fått klara sig själva, de är tuffa och har en annan förmåga än barn som kommer från tryggare förhållanden.”

Patrik Cederlöf fortsätter:

”Jag har i EU-sammanhang hårt ifrågasatt att barn kan resa genom samtliga medlemsstater utan att uppmärksammas. Men de kan naturligtvis ha blivit omhändertagna i ett annat land och avvikit. Jag tror dock att planeringen av deras resor handlar om människosmuggling eller människohandel. Det är otroligt svårt att komma åt och ur utredningsperspektiv krävs det att man har tillgång till en samarbetsvillig person som kan avslöja hur allt fungerar.”

Människosmugglingen har många olika syften.

”Det handlar inte bara om att få hit prostituerade utan också om organhandel, organiserat tiggeri och svart arbetskraft”, säger Patrik Cederlöf. ”Nu har vi sett de första domarna som gäller tiggeri där man haft minderåriga med sig som utnyttjats i tiggeriet. Och när det gäller exempelvis bärplockare från Bulgarien har det visat sig att barnen kanske inte utnyttjas, men att de inte får gå i skola eller leva under anständiga former.

Patrik Cederlöf är övertygad om att lösningen på problemet med försvunna och utnyttjade barn är tidiga insatser och ett tätt samarbete mellan olika myndigheter.

”Det är rörigt i världen och det kommer hit många människor som vi har ansvar att ta hand om. Det är ingen nyhet att det finns människor som gått under jorden för att de fått avslag på sin asylansökan. Det betyder också att det kan finnas helt oregistrerade barn som fötts i hemmet och naturligtvis är det oacceptabelt att vi har medborgare som officiellt inte existerar. Men vi kan inte kräva att polisen ensam ska bära hela den här bördan, det måste finnas ett bra samarbete mellan sjukvården, skolan och andra myndigheter och en central plats att samla informationen på.”

Patrik Cederlöf hävdar också att information, exempelvis till sexköpare, är en viktig del i förebyggande arbete.

Men tror du verkligen att sexköparna bryr sig om vad myndigheterna säger?

”Ja, till viss del. Många sexköpare känner inte till offrens bakgrund men kommer på bättre tankar när de får veta sanningen.”

Staten sitter inte med armarna i kors när det gäller att tackla de här problemen. Regeringen har gett Länsstyrelsen i uppdrag att undersöka hur man kan arbeta bättre och effektivare mot människohandel. Maria von Bredow vid Länsstyrelsens enhet för social utveckling är ansvarig för den rapport som ska lämnas in i mars 2018. Hon säger:

”Vi ska identifiera vilka riskgrupperna är, utsatta barns levnadsvillkor och belysa olika domar samt ärenden som kommit in till vår stödtelefon eller socialtjänsten. Den kunskap vi får ska användas till att förbättra stöd och skyddsmekanismer inom socialtjänsten och Migrationsverket, så att det fungerar bättre.”

Prostituerade blir kidnappade

Att många av de ankommande flyktingbarnen utnyttjas sexuellt på olika sätt, råder det knappast något tvivel om. Men den prostitution som bedrivs i Sverige är huvudsakligen en egen, kallt organiserad verksamhet.

Kajsa Wahlberg, kommissarie vid polisens nationella operativa avdelning, NOA, har bland annat i uppgift att rapportera till regeringen om domar som rör människohandel och därtill relaterad brottslighet, till exempel koppleri.

”När det gäller människohandel för sexuella ändamål fick vi förra året in 66 anmälningar rörande vuxna och 15 som rörde barn. Den övervägande majoriteten var kvinnor och flickor. Bara två personer dömdes för människohandel för sexuella ändamål under 2016 och det kan förstås verka lite, men man måste då förstå hur komplicerad en sådan utredning kan vara”, säger Kajsa.

Informationen som ligger till grund för en anmälan kan komma från många håll, bland annat Migrationsverket. Brottet kan ha begåtts i hemlandet, på väg till Sverige, här eller på samtliga dessa ställen. Men offret – flickan vet inte alltid vem förövaren är eller var övergreppet begicks.

”Vi inleder många gånger förundersökningen på lösa grunder och försöker utreda vilket brott som begåtts. Ibland slutar ett ärende med en helt annan brottsrubricering än den initiala, ibland med att vi inte lyckas få ihop tillräcklig bevisning för ett åtal.”

Kajsa Wahlberg fortsätter:

”Lagstiftningen om människohandel är komplex och det är många länkar som måste hänga ihop för att kunna bevisa brottet. Vi ser kanske fem – tio domar per år i fall där ärendet inledningsvis har handlat om människohandel, men att den inte kunnat bevisas utan man dömer för koppleri eller människorov istället. Samtidigt blir det kanske bara en handfull domar per år där man verkligen har kunnat bevisa just människohandel.”

För att någon ska kunna bli dömd för människohandel krävs till exempel att åklagaren kan påvisa ett exploateringssyfte, att syftet redan vid rekryteringen av flickan var att utnyttja henne för sexuella ändamål.

”Eftersom rekryteringen oftast sker i andra länder kan det bli svårt för oss att bevisa syftet med rekryteringen, likaså att människohandlarna eller hallickarna har tvingat, lurat eller vilselett kvinnan eller flickan. De har oftast ingen omvärldskunskap utan är lätta att skrämma till tystnad.”

Men det som börjar som ett människohandelsärende kan i enstaka fall leda till en dom för grövre brott.

”Vi hade nyligen ett ärende som förvandlades till människorov, eftersom förövarna hade fört bort en flicka rent fysiskt och låst in henne, vilket är mycket allvarligt. En liknande dom föll också 2015”, säger Kajsa Wahlberg.

Eftersom förutsättningarna för fällande dom ofta är att flickan berättar sin historia, är det till stor hjälp om polisen dessförinnan kunnat arbeta underrättelsestyrt, spanat, avlyssnat och på andra sätt dokumenterat vad som hänt.

”Vi är som mest framgångsrika när vi spanar innan ingripanden. Om vi först berättar vad vi vet, är det mycket lättare att få offren att berätta. Då känner de sig inte lika utsatta och utlämnade.”

Människosmuggling och prostitution går hand i hand

”Under de 13 år jag har arbetat med de här frågorna, har rekryteringen av prostituerade flickor till Sverige gått från att vara tämligen våldsam, till att bli mer sofistikerad.”

Kriminalinspektör Per Englund arbetar med utredningar gällande människohandel vid Underrättelseenheten, Polisens Nationella Avdelning, NOA. Han berättar att det finns olika tekniker för att locka fattiga flickor till att bli prostituerade i Sverige. En är att erbjuda välbetalda jobb, att flickan kan bli fotomodell eller få ett bra arbete på hotell eller restaurang.

När flickan väl är här, får hon snabbt helt andra besked och utsätts för olika hot tills hon går med på att prostituera sig.

”En annan är ’lover boy-tekniken’”, säger Per Englund. ”En man närmar sig flickan på exempelvis en dansrestaurang och syftet är att få henne att bli kär. När paret har dejtat ett tag föreslår mannen att de ska skaffa ett bättre liv i Sverige, där han har kontakter. När de väl kommer hit säger han att han har skulder och är hotad till livet, att hon måste hjälpa honom genom att sälja sin kropp, så att han inte blir mördad. Han kan ha flera ’flickvänner’ samtidigt, som han lurar på liknande sätt.”

Bästa väninnan blir hallick

Lover girl-tekniken är i stort densamma, men här är det en tjej eller kvinna som närmar sig en flicka i syfte att bli hennes allra bästa vän. Vännen/rekryteraren övertalar flickan att följa med till Sverige och en bättre framtid. Hon säger att de båda kan få drömjobb men när de kommer hit är det prostitution som gäller.

”I ett fall, där vi arbetade tillsammans med polisen på Nordirland, användes den här tekniken”, säger Per Englund. ”Offret dumpades på Heathrow i England där en organisation tog över och tvingade henne till prostitution. Om en tjej kommer till ett främmande land där hon inte känner någon, man tar ifrån henne hela hennes skyddsnät och dessutom hotar henne, då vågar hon inte göra motstånd. Om hon har egna barn i hemlandet så talar man om att man vet var de finns och hotar att göra dem illa. Om flickan då fortfarande vägrar att lyda så är fysiskt våld nästa steg.”

För ett antal år sedan kom de flesta flickorna till Sverige från Estland och de andra länderna i Baltikum.

Per Englund:

”De sattes i lägenheter här och tvingades omedelbart att ta emot kunder. En 17-årig flicka från Estland avslöjades med att ha undanhållit pengar från hallickarna. Tjejen, som var förståndshandikappad, fick omedelbart ’böter’ på 15 000 kronor. Hallickarna låste in henne och hotade henne med vad som skulle ske om hon inte betalade. Man visste att hon hade en pojkvän i Estland och även han hotades – om han inte hjälpte till att betala böterna så skulle han bli misshandlad.”

Flickorna tvingas betala ”skulder”

Numera ”rekryteras” de flesta flickorna från Rumänien och Nigeria, men många kommer också från Bulgarien och Ungern. De nigerianska flickorna, från 16 år och uppåt, får veta att de ska få en fin utbildning eller bli älskarinna åt en rik man. Redan i hemlandet sätts de i stor skuld för de kostnader som resan och annat medför.

”Genom riter vid ett altare får flickan svära på att betala tillbaka mellan 35 000 och 80 000 euro”, säger Per Englund. ”Man drar nytta av flickornas naturreligion Juju, en blandning av gammal naturreligion, kristendom och islam. Genom att genomgå riterna lovar flickan heligt att betala både för resan till Sverige och till ’madamen’ som har ’hjälpt’ henne.”

När den nigerianska flickan kommer till Sverige börjar helvetet. Ofta blir hon inlåst i en lägenhet och tvingas ta emot fem, sex kunder om dagen, sju dagar i veckan.

”Hon får knappast någon semester”, säger Per Englund ironiskt. ”Och oavsett hur mycket pengar hon får in, så ska hon först betala hälften i koppleriavgift. Därefter ska hon betala för mat, boende och kläder och den sista lilla delen av hennes pengar går åt till att betala av den stora skuld hon har sedan riten i hemlandet.”

Prostituerade blir hallickar i ett tragiskt ekorrhjul

Flickan kan alltså bli tvungen att prostituera sig i flera år innan skulden är betald. Vad händer sedan, när hon släpps fri?

”Det är tyvärr inte ovanligt att hon själv blir förövare, eftersom prostitutionsvärlden är den enda hon känner till. Hon åker till Nigeria och rekryterar, själv eller tillsammans med någon annan, unga tjejer och blir själv en ’madame’. Hjulet snurrar vidare, bara med nya människor på nya positioner.”

Hur ofta lyckas då polisen ta smugglare och människohandlare på bar gärning?

”Relativt ofta”, säger Per Englund. ”Prostitutionsgruppen griper sexköpare och ofta dyker hallicken upp i sammanhanget. Men sedan börjar svårigheterna. Om inte offret, de prostituerade flickan, vågar vittna om allt som hänt så blir det ofta så att bara hallicken och sexköparna döms. Om flickan däremot kan och vågar ge oss gott om uppgifter om hur allting gått till så kan vi spräcka en kedja av smugglare och handlare. Dessutom är det viktigt att vi får hjälp av polisen i ursprungslandet, vilket inte heller alltid är det lättaste.”

Ironiskt nog sätter både det svenska rättssystemet och polisens omorganisation käppar i hjulet när det gäller att få människosmugglare och -handlare dömda.

Per Englund:

”Människohandelsgrupperna hos oss slogs sönder när man omorganiserade polisverksamheten och det tar tid att bygga upp dem igen. Dessutom fungerar ju rättssystemet så att rätten ska tro på den misstänkte om inte åklagaren klarar att slå hål på hans historia bortom allt rimligt tvivel.”

Det sistnämnda är långt ifrån lätt. Flickorna har kommit till Sverige med en lögnaktig bild av hur allt fungerar. De har blivit skrämda med lögnen att prostitution kan ge dem många års fängelse och tillsammans med andra hot kan detta ofta skrämma dem till tystnad eller få dem att ta tillbaka uppgifter de redan lämnat. I så fall är åklagaren relativt chanslös.

Det här måste vara frustrerande för polisen.

”Naturligtvis”, säger Per Englund. ”Det är därför viktigt att ha en proaktiv utredning och gå på hårt med de uppgifter vi har. Men skillnaden mot exempelvis narkotikamål är enorm – där har man ett gods som kan beslagtas och analyseras. De offer vi förhör är flickor med problem och stor rädsla för att råka i klammeri med rättvisan. Därför tycker många av dem att det är bäst att hålla tyst.”

På frågan om några av de 4 000 försvunna asylbarnen kan vara inblandade i prostitution, svarar Per Englund:

”Hittills har vi inte stött på det. Däremot vet vi att en del av de unga som kommit hit utnyttjas av dem som erbjuder boende, speciellt till ankommande som vistas här illegalt utan att ha sökt asyl. De är lätta mål för någon som vill utnyttja dem. Dessutom finns det säkert barn eller ungdomar som har blivit rekryterade för prostitution redan i hemlandet, innan de kommer hit.”

Per Englund fortsätter:

”År 2015 kom 70 000 barn och ungdomar till Europa, varav 36 000 hamnade i Sverige, långt ifrån EU:s yttre gränser. Man kan ju fundera över hur en nio, tioåring tar sig hit genom hela Europa utan pengar, hjälp eller order från någon vuxen. Och på något sätt ska de ju betala för resan.”

Afghanska barn importerades för transit till Norge

 ”Jag är fullständigt övertygad om att flyktingbarn utnyttjas sexuellt och det är vår plikt att sätta stopp för det”, säger polisinspektör Ulrica Nylander som arbetar vid RÖK, gränspolisens rörliga övervakningskontrollgrupp i Västra Götaland.

”Redan under polisens ALMA-insats under den stora flyktingströmmen 2015, stod det klart för mig att flyktingbarn importerades för att utnyttjas.”

Ulrica och hennes kolleger stod på Göteborgs central för att möta tågen från Köpenhamn. De fångade snabbt in ett antal minderåriga och frågade dem vem de skulle träffa och vart de skulle ta vägen.

”Alla hade samma svar. De skulle träffa ’en farbror’”, säger Ulrica. ”Men ingen av dem kunde säga vad farbrorn hette eller var han bodde.”

Samtidigt lade hon märke till att ett antal vuxna afghanska män, som pratade norska, strök omkring och spanade efter barn.

Poliserna sökte upp männen och frågade vad de gjorde på centralen. Samtliga uppgav att de skulle hämta en brorson eller systerson, men på följdfrågan om vad barnet hette, vad systern eller brodern hette och var de bodde, kunde ingen lämna ett vettigt svar.

”Det där hände fyra, fem gånger medan jag jobbade där. Jag såg tydligt att männen hade full koll, att de spanade efter ett specifikt barn och det hände också att en man försökte ta ett barn och försvinna därifrån. Jag fick omedelbart en känsla av att barnen var beställningsvaror som skulle transporteras vidare till Norge för att utnyttjas där.”

Ulrica delgav cheferna för insatsen sina misstankar men fick inget gehör.

”Det var tydligen en het potatis som ingen ville prata om.”

Nästa problem bestod av frivillighetsorganisationer som ville ”rädda” flyktingbarn undan myndigheterna.

”Vårt jobb och ansvar som poliser var naturligtvis att ta hand om de små barnen och överlämna dem i Migrationsverkets förvar. Frivillighetsorganisationerna beskyllde oss för att vara rasister och förstod först inte att de kunde medverka till trafficking genom att gömma barnen och släppa dem fria, men till sist fick vi dem att förstå allvaret.”

Ulrica var nyligen på en konferens som handlade om sexhandel med asylsökande barn. Länsstyrelsen i Jönköping berättade att de snart skulle släppa en rapport med namnet ”Jag vill inte tystas längre – att se och möta killar och transpersoner med erfarenhet av sex mot ersättning”.

Av presentationen framgick att det är vanligt att pojkar på migrationsboenden säljer sina kroppar till andra killar för ett paket cigarretter.

”Det där nämnde bara i förbifarten och jag fick genast känslan av att frågan var för obehaglig för att diskuteras vidare”, säger Ulrica som inte nöjer sig med det utan har satt ihop ett långt dokument där hon frågar hur de här frågorna ska behandlas i fortsättningen. ”Det är ju skandal om prostitution får förekomma i lokaler som betalas av Migrationsverket.”

Till vardags arbetar Ulrica med övervakningskontroll. På grund av de öppna gränserna inom EU har Schengen beslutat om ”kompensatoriska åtgärder”, i det här fallet att polisen ska genomföra inre utlänningskontroller och bland annat kontroller på arbetsplatser.

”Vi arbetar också mot prostitution, främst då när det gäller prostituerade från icke EU-länder. Vi besöker bordeller – lägenheter som hyrs ut i andra hand via air bnb – flera gånger i veckan och misären där får mig att må dåligt. Vår hypotes är att om vi får bort varorna, i det här fallet flickorna, så försvinner också kunderna.”

För att kunna genomföra detta vill Ulrica att polisen använder lagstiftningen hårdare. Hon hänvisar till åttonde kapitlet, elfte paragrafen i Utlänningslagen:

En EES-medborgare eller en familjemedlem till en EES-medborgare får avvisas i anslutning till inresan eller under de tre första månaderna efter inresan av hänsyn till allmän ordning och säkerhet.

”Den har vi använt bland annat för att utvisa nazister som är EU-medborgare”, säger hon. ”Och kan det anses vara ordning och säkerhet att icke HIV-testade prostituerade arbetar här, att vi slår upp dörrarna för människohandlare och hallickar som kommer hit och utnyttjar flickor som dessutom kan sprida sjukdomar?”

Hon tillägger:

”Ur ett feministiskt perspektiv kan det heller inte vara rätt att ett land som Sverige tillåter handel med kvinnor som hotas, misshandlas och tvingas sälja sina kroppar. Jag kommer att fortsätta kämpa för att det här stoppas med alla till buds stående medel.”

 

Barn sexutnyttjas på alla sätt

När det gäller övergrepp mot barn som dokumenteras, säger Anders Ahlqvist, kommissarie och verksamhetsspecialist vid polisens it-brottscentrum SC3 så här:

”Det finns en otrolig mängd dokumentation av sexuella övergrepp mot barn. Problemet är inte att hitta den utan att sortera materialet och angripa dem som sysslar med övergrepp, inte bara de som sprider bilder och filmer. Barnpornografibrott är ju knappast prioriterat i straffskalan, i normalfallet döms det bara till böter om brottet inte bedöms som grovt. Och med den press vi har på oss kan vi sällan bevisa att barn har blivit utnyttjade i såna sammanhang. Dessutom – hur konstigt det än kan låta – känns det inte rättssäkert att ge sig på dem som kopplar upp sig på nätet via Telia, medan pedofiler som använder Tele 2 eller Bahnhof ska komma undan, eftersom de operatörerna vägrar lagra den information vi behöver för att leda ärenden till åtal. Därför ser vi också att alltfler yrkeskriminella väljer Tele 2 eller Bahnhof och jag efterfrågar en lagändring där.”

Den nya, snabba tekniken har medfört att pedofiler som för 15 år sedan bara kunde sprida sekundlånga videosnuttar, nu kan distribuera hela långfilmer utan problem.

”Det är alltså knappast någon positiv utveckling”, säger Anders Ahlqvist ironiskt.

Ahlqvist och hans kolleger får sin information huvudsakligen på tre sätt.

”Det första och största är ett internationellt utbyte med bland annat NCMEC, en amerikansk organisation där polismyndigheter och företag samarbetar mot sexuella övergrepp mot barn. I våras gav de oss 2 000 tips på fyra månader, om svenskar som sysslade med spridning av barnpornografi. Så vi har ingen brist på arbete. Det gäller att sovra bort dem som av ren och skär nyfikenhet eller dumhet laddat ner bilder och filmer, för att istället koncentrera oss på dem som utför själva övergreppen.”

Naturligtvis skulle det ta orimligt lång tid att granska 2 000 fall manuellt. Därför använder it-poliserna olika program och taktiska modeller som hjälper dem att effektivisera arbetet.

Ett annat sätt för poliserna att få information, är att någon begår fysiska övergrepp och att man i samband med utredningen hittar dokumentation i en dator eller telefon.

”Det tredje är att vi går igenom alla datorer och mobiltelefoner som beslagtagits i olika ärenden. Och i 20 procent av dem hittar vi bilder och filmer som dokumenterar övergrepp på barn”, säger Anders Ahlqvist.

Bland de 20 procenten återfinns både systematiska utbytare, fildelningsnätverk och – mindre intelligenta amatörer.

”Det finns bland annat så kallade hubar med barnporr, dit du kan ansluta dig och hämta material”, säger Anders Ahlqvist. ”Saken är bara att den som hämtar måste uppge sin ip-adress och med hjälp av programvaror kan vi sedan leta efter klassat material. I våras provade vi tekniken tre dagar i rad och identifierade över 2 000 svenska ip-adresser dit man hämtat barnpornografi.”

Tyvärr slutade väldigt få av dessa ärenden i kompletta förundersökningar och domar.

”När det gäller de 2 000 NCMEC-ärendena inleddes förundersökning i 37 fall. Men vi kunde inte spåra ip-adresserna eftersom de låg hos internetoperatörer som vägrar att spara dem.”

Det svenska material poliserna hittar består av dokumentation av egna övergrepp mot barn, utförda av amatörer, människor som inte kan hålla sig från att sprida det vidare. Det mer professionellt producerade materialet kommer huvudsakligen från östländerna, sydostasien och USA.

”Det förövarna tjänar pengar på är att erbjuda exempelvis en våldtäkt mot barn, som direktsänds via webcam. Vi har ett aktuellt fall där en svensk man beställde en våldtäkt och betalade 50 dollar för att få se den. Det ska bli intressant att se vad åtalet resulterar i.”

Bland offren ser Anders Ahlqvist och hans kolleger alltifrån våldtagna spädbarn till misshandlade och utnyttjade barn och tonåringar. Våldet blir grövre och offren allt yngre.

”Det stämmer bra med den psykologiska profil man ofta pratar om när det gäller människor som konsumerar stora mängder porr”, säger Anders Ahlqvist. ”De behöver hela tiden mer och värre grejor för att få den kick de måste ha.”

Polisens it-brottscentrum har alltså hittills inte sett något svenskt material, där det är tydligt att asylsökande barn förekommer.

”Däremot har jag som många andra funderat en hel del. Jag tror inte att barnen finns kvar i Sverige. De är för många och vårt nät borde vara så finmaskigt att vi hittar några av dem. Men det förvånar mig att man inte lägger ner mer jobb på att spåra dem. 4 000 är 4 000 för många.”

Fotnot: Författaren har flera gånger försökt få en kommentar av migrationsministern men inte fått något svar.