Balkongtankar

Det är hett och eftermiddagssolen är obarmhärtig men trots att jag tvivlar på honom har Gud sett till att det finns bot. Balkongen ligger i skuggan, det torra vinet – Methy, en Moscato för övrigt – har hunnit bli kallt och koppen är full av hett pulverkaffe.

Ty det här är utomlands, Kreta närmare bestämt, och då vill jag ha det pulverkaffe jag helst inte dricker hemma. Gärna tillsammans med ett glas lokalt brännvin som – du vet – oftast smakar getpiss. Ouzo är ett bra exempel. De första sju är ett rent helvete att få ner, sedan brukar det gå bättre. Metaxa är snäppet bättre men allt under sjuan duger inte till annat än att hälla i tanken på en Opel Kadett från sextiotvå.

Världen är vansinnig. I Nordkorea sitter en galning och leker med stora fyrverkerier som penisförlängare.  I USA sitter en farbror med lustig frisyr och säger till nordkoreanen att hans land kan förvandlas till parkeringsplats på tio minuter om han fortsätter dumma sig. I en öken långt borta sitter fundamentalister och tycker att alla som inte tycker som de, ska dö.På väg mot Florida snurrar orkanen Irma dödsdans och därmed vet jag inte om mitt andra hem finns kvar på måndag eller om det är min tomt som förvandlats till parkeringsplats. I Mexico är det jordbävning och här sitter jag och dricker kallt vin och märker inte mycket av det där. Bredvid, på bordet, finns allt jag behöver förutom vinet och kaffet. En ask cigariller, en nyinköpt chockrosa tändare med en fånig liten gubbe på och ja – ”En snuskgubbes anteckningar” av Charles Bukowski, mannen (vila i fuckin´ frid!) vars briljans jag hoppas komma ifatt åtminstone en gång innan jag dör.

Sexton är de runt bordet, kvinnorna som bett mig vara lärare på en skrivarkurs. Några är publicerade författare, några aspirerande och en del skriver av rent terapeutiska skäl. De kommer från livets alla vägar, bärandes på mentala kassar och säckar med olika öden. En – som fått femjävligt mycket stryk en dag när Gud var på det humöret – är tacksam för att hon numera kan ta sig fram på kryckor. En har lagt ett tjugofemårigt livskapitel bakom sig för att göra en control-alt-delete och finna ett nytt liv.

I frihet, säger hon. Total frihet.

Vackert.

Alla de sexton tvivlar på sig själv i början. Det är jag-kan-inte-det hit och jag-törs-inte-det dit.

Jag har hört det förr och vet att det inte stämmer. När vi inleder kursen med en rivstart visar det sig att jag har rätt och i slutet av den första dagen är många överraskade över sina egna prestationer. Alla har levererat över förväntan och några har råkat skriva smärtsamt vackra, närmast poetiska meningar av bara farten. Någon berättar en hel historia med två rader utan att det ens var planerat. Ibland hörs skratt, då och då syns tårar.

Starka texter. Starka reaktioner. Bra. Och det är bara första dagen av sex. Innan veckan på Kreta är över kommer de här kvinnorna att ha levererat långt, långt över vad de trodde sig förmå.

För att de, kanske med hjälp från det vackra havet utanför, har öppnat sina sinnen, släppt sina spärrar och krossat Jante för en stund. Sådant vi alla borde göra hela tiden och glömma alla som talat om för oss att vi inte kan.

De kan, för övrigt, dra åt helvete.

Här sitter jag med det kalla vinet, det heta kaffet, cigarillerna och Bukowski. Ljudet från havet är underbart, syrsorna har redan börjat härja fast det är långt till mörkret.

Möjligen kan livet bli bättre.

Men inte här, inte nu.