Jag såg det redan på 1970-talet. Föräldrar med barnvagn som gick i demonstrationer för eller emot än det ena, än det andra. I vagnen – ett litet barn som inte förstod vad det handlade om men som tvingats hålla en symbol, en flagga eller en skylt med ett budskap.

Avskyvärt.

Det är valrörelse nu och den tycks bli smutsigare än de tidigare, smittad av desperation från höger till vänster, möjligen beroende på att det ljugs och hycklas kanske mer än någonsin. Nästan dagligen avslöjas politiker från olika läger med inte bara fingrar utan hela händer, armar och fötter i syltburkarna. Medan de predikat ett budskap har de samtidigt stulit skattepengar för egen vinnings skull, pengar som kunde gått till vård, skola, rättsväsende eller vad du vill. De klarar sig med att säga att det var ett ”misstag”, att pengarna ska betalas tillbaka eller ”dras på nästa arvode”. Tror du att du hade kommit undan med ett avdrag på nästa lön?

Hur kommer det sig att dessa våra folkvalda och av skattepengar avlönade inte omedelbart utreds, åtalas och döms för de bedrägerier de genomfört? I Sverige, ”världens minst korrumperade land”?

Inte konstigt att det är svårt att hitta ett parti eller en politiker att lita på.

Men tillbaka till övergreppen på barnen:

Jag har sett det allt oftare på senare tid, på stan men framförallt på sociala medier: Hur människor utnyttjar sina barn eller barnbarn på olika sätt för att föra fram sina politiska åsikter. Allt i hopp om att det ska anses gulligt på något sätt.

Det är inte gulligt. Det är ett vidrigt övergrepp, en kränkning på en individ som inte kan försvara sig.

Världen har förändrats. Internet är det nya allt, där lagt kort ligger. Det som skrivs och postas i dag delas till kända och okända människor med olika agendor. Det sparas av Facebook och finns för alltid sökbart på nätet. De åsikter någon tillskriver ett litet barn i dag, kommer att följa barnet livet ut och finnas läsbart när en arbetsgivare eller någon annan en vacker dag googlar.

Ytterst handlar det inte bara om hinder för framtida jobb eller så. Det handlar om moral, om kränkning, om en intellektuell våldtäkt.

Till dig som på något sätt utnyttjar barn eller barnbarn för dina egna syften vill jag säga:

Vad i helvete inbillar du dig att du håller på med? Du trycker ner en åsikt i halsen på en liten människa som knappt lärt sig förstå skillnaderna på annat än de mest primitiva behoven. För din skull. För att du ska lysa. Eller ännu värre – för att du själv inte törs stå för åsikterna utan skickar ut en unge eller tonåring för att framföra dem.

Skäms.

Att trycka ner sin åsikt i halsen på ett barn, att låta ett ovetande barn stå för den, är inget annat än ett övergrepp. En vacker dag är barnet 15 år, eller 18, eller 22 och upptäcker att en förälder, far- eller morförälder för sina egna syftens skull belagt en med en livslång internetstämpel, en åsikt som man kanske inte ens är i närheten av.

Den dagen slår pendeln tillbaka. Kom inte och gnäll då, för då är det försent.

Lika illa är det med föräldrar som tvångsansluter sina småbarn till exempelvis fotbollsklubbar, politiska partier eller religiösa samfund, för att de själva tycker att det är chict.

Alla barn ska ha rätt att växa upp som fria individer och genom utbildning bli tänkande människor med egna åsikter. Naturligtvis är det som förälder i stort sett omöjligt att dölja sina egna reflektioner och tankar för sina barn, att påverka dem indirekt, men det är vår förbannade skyldighet att lära dem att de inte måste tänka, tycka och rösta som vi!

Är jag då undantaget, den perfekte? 

Knappast.

Jag har högljutt och ofta vädrat mina åsikter i hemmet. Redan när döttrarna bara var två, tre år gamla tog min fru och jag med dem till Pridefestivalen för att lära dem förståelse och respekt för olika läggningar (vilket vi fick konstiga blickar och kommentarer för, av andra, homofobiska småbarnsföräldrar). Detta har lett till att båda döttrarna i vuxen ålder arbetat som volontärer på Pride och i högsta grad debatterar och försvarar allt som har med HBTQ-rörelsen att göra.

Dessutom har jag till min glädje hört dem berätta att de röstat på partier som ligger långt ifrån mina egna åsikter.

Det är bra. Mycket bra.

Det betyder nämligen att de växt upp till fria, kritiskt tänkande människor. Att de inte tagit till sig mina politiska eller religiösa åsikter utan den enda viktiga:

Att de ska bilda sig en egen uppfattning.

Politiken är smutsig och full av lögner. Valet är smutsigt och fullt av lögner.

Det är illa nog.

Än värre blir det om narcissistiska föräldrar och far- eller morföräldrar använder bebisar och tonåringar som slagträn, för att de själva är för fega för att stå för sin åsikt.

Det är, ju mer jag tänker på det, både äckligt och skrämmande.