Brösttoner

Jag överklagar en fastighetstaxering, mest på kul. Har ju under åren lärt mig att myndigheten hanterar sådant rutinmässigt utan att läsa vad som står i överklagandet. Deras beslutet kvarstår förstås. Enklast så.

Men det är inte det som är problemet. Det är brösttonerna.

Någon vecka senare ankommer ett brev där det står att jag inte undertecknat och skickat in delgivningskvittot. Det är nämligen, i domstolens ögon, extremt viktigt. Inte att jag har delgivit dem min åsikt. Men att den har delgivit mig sin.

Det där vore ju möjligen acceptabelt om de hade skickat med ett delgivningskvitto från början. Men det gjorde de inte. Och nu kommer hoten om vad som ska hända för att jag inte fullföljer det domstolen gjort fel.

Och jag har tröttnat. De kan dra åt helvete.

Problemet med myndigheter, sedan personansvaret smidigt avskaffades (och tänk på det en sekund – i vilken annan verksamhet är man inte ansvarig för det man gör?), är att människorna där inte förstår, eller vill förstå, vem som är uppdragsgivaren, vem som betalar deras lön. Jag har vid ett flertal tillfällen förklarat det för dem, naturligtvis med resultatet att de blir sura. I ett fall, när jag upplyste en nitisk trafikpolis om att det faktiskt var hans chef han talade med, steg böterna raskt. Humorbefrielse kan vara värre än kunskapsbrist.

I ärlighetens namn måste jag erkänna att Skatteverket utgör undantaget när det gäller myndigheter. De måste ha skickat varenda kotte på ett gäng charm- och effektivitetskurser de senaste åren och det har funkat. De svarar snabbt och de är trevliga och förstående. Bravo!

Nåja, jag svarar handskrivet ilsket på Förvaltningsdomstolens brev, att de ska ge fan i att hota mig för något de själva undanlåtit att utföra.

Varför orkar du bråka? undrar du nu.

För att delar av samhället sakta rämnar. För att mycket förfaller. För att ingen längre är åtkomlig, svarar på brev eller samtal. För att det är lättare att låta bli att ta ansvar.

Ansvar och krav har blivit fulare ord än rasist.

Och sedan – de privata företagen som inbillar sig att de har gudomlig makt. Jag har tidigare berättat historien om Canal Digital men gör en snabb upprepning för dig som missade: När jag mot min vilja tecknade avtal med de här tomtarna, så var det för att de hade en monopolställning där jag bor. Avtalet var enkelt: De skulle förse mig med kabel-tv. Jag skulle betala en viss summa varje månad.

Det hör till saken att jag fullgjort min del av avtalet men att Canal Digital inte alltid gjort det. Men om jag skulle påpeka det så skulle de naturligtvis skylla på någon annan nätleverantör, det är ju så det fungerar nuförtiden.

Men häromveckan fick jag nog. Det kom ett kravbrev med hot om indrivning, kronofogde och annat. Summan, som jag alltså aldrig mottagit faktura på, var 114 kronor! Men här skulle det omedelbart betalas 60 kronor i straffavgift, annars skulle jag brinna i helvetet.

Brösttoner från ett företag som inte klarar av att skicka ut sina egna fakturor. Om de hade orkat ta en titt på den tidigare betalningshistoriken så hade de sett att jag under flera år betalat deras fakturor samma dag som de kommit till mig.

Inte intressant. Bättre hota. Bättre kräva 114 + 60. Bättre än att ha en bra, långsiktig kundrelation.

Jag skriver ett brev till Canal Digitals VD John Nordin. Bifogar alla betalningsbekräftelser någon kan begära.

 

john nordin

Nordin. Orkar inte besvara brev.

Tror du att han svarar? Knappast. Varför bry sig om en enkel kund när det gäller att rädda upp nästa kvartalsbokslut som ger honom kramp i magen över att hans bonus ska sjunka eller utebli?

Istället får jag – efter tre veckor – ett svar från en tjej på en reklamationsavdelning.  Hon låter meddela att Canal Digital – nu tydligen en polisiär myndighet – gör ett undantag. De ska alltså inte låta kravet gå till Kronofogden utan meddelar till och med att de ska gottskriva mina 60 straffkronor gentemot nästa faktura.

Vilket naturligtvis var en lögn. I dag kom månadens faktura, och mina 60 kronor var inte gottskrivna.

Den stora frågan är – hur gör vi med de här människorna som anser sig ha rätt att kravla över oss, förnedra oss, hota oss för en hundralapp, medan deras vd:ar flinande drar in ett par miljoner om året, eller i månaden?

Svar: Res dig upp som fransmännen! Bestrid vartenda orimligt krav. Skriv. Ring. Maila. Protestera. Byt leverantör om du kan.

Ty det finns bara två saker de här människorna förstår: Smärta och ekonomisk förlust. Enligt lagen får du inte förorsaka dem smärta oavsett vad de förorsakat dig. Men du får förorsaka dem ekonomisk förlust. Genom att varna andra, genom att skriva i sociala medier. Genom att anmäla dem. Genom att byta bolag.

Gör det.

Klarspråk, 2013.

 

 

4 svar på ”Brösttoner

  1. Vi har ett ärende hos Telia som drar ut på tiden och stjäl energi – och fakturerade pengar, utan att den tjänst vi betalar för levererats… Hopplöst, och alltför lätt att ge upp att slåss med väderkvarnarna. Men vi fortsätter, liksom du. Heja oss – byta leverantör är nästa steg.

  2. Det som jag nog ser som ett än större problem, är alla människor som inte orkar, inte har förmågan att slåss när det blir fel, eller de blir felaktigt hanterade. För som sagt, idag måste du kunna slåss, ha den verbala förmågan och käften att våga argumentera emot dessa företag. Tack o lov, jag har det, vilket räddat mig ett antal gånger, men som sagt, alla har inte denna förmågan och dessa människor är de stora förlorarna

Kommentarer är stängda.