”Tryck 4 om din guldhamster identifierar sig som pansexuell … ”

Alltså. Det här med klantiga företag, felaktiga eller uteblivna leveranser och vad de (inte) gör för att rätta till sina misstag. Eller vad de gör för att man inte ska få tag i dem.

Någon som känner igen sig redan nu?

Tänkte väl det. ;o)

Jag har gott om erfarenheter från både Sverige och USA och även om USA med god marginal vinner när det gäller servicekänsla och kompensationer, så har solen fläckar även här. Nu senast IKEA som bestämde ett leveransdatum en ziljon år efter att de fått pengarna, och klockan 15 på leveransdagen meddelade att leveransen skulle bli fyra dagar (!) försenad. Leveransföretaget skyller på IKEA och IKEA hänvisar till leveransföretaget. Och varför skulle de bry sig, båda har ju fått sina pengar?

Det finns mycket som är symptomatiskt för alltför många av dagens företag och mer än en gång har jag undrat hur de kommer undan med det. I Sverige hålls rekordet av företaget Trademax som ibland gömmer sig under namnet Chili. Rimligtvis borde de finnas på varenda svart lista som existerar. Jag behöver väl inte påpeka att det gäller även PostNord och ett gäng till.

Men det är ju inte bara (den uteblivna) leveransen av (trasiga) varor som är problemet. Det är bemötandet när du som kund ska försöka få tag i någon ansvarig.

Du börjar med att gå in på företagets hemsida. Där finns inte tillräckligt med information (och naturligtvis ingen e-mailadress, hur skulle det se ut om missnöjda kunder kunde maila hur som helst?), men däremot hittar du till sist ett telefonnummer och ringer.

Och då börjas det. Någon gök som har skrattat hela vägen till banken – och som jag för övrigt är djupt avundsjuk på – har kreerat följande mästerstycke:

”Hej och välkommen till Hopplös AB! Ditt samtal är viktigt för oss … ”

Nej. Det är det inte. Ni hatar att få samtal från människor som varit korkade nog att ge er pengar i förskott.

Och sedan:

”Du vet väl att du kan hitta all information på vår hemsida. Gå bara till www…”

Det var ju för fa-an det jag nyss gjorde. Utan att hitta det jag sökte! Sedan kommer:

”Tryck 1 om dina föräldrar också är syskon och har åtta tår på varje fot. Tryck 2 om din faster ramlade ner från ett vakttorn i Auschwitz. Tryck 3 om du någon gång har vunnit mer än 160 miljoner på Lotto. Tryck 4 om din guldhamster identifierar sig som pansexuell. Tryck 5 om du kan nämna en politiker som aldrig har ljugit. Tryck 6 om du någon gång sett en liten grön man kliva ut ur ett flygande tefat. Tryck 7 om du tycker att Internet ska förbjudas. Tryck 8 om du gillar kall kalops som har legat framme i tre veckor. Tryck 9 för att få prata med en levande människa.”

Det känns lite svårt att hitta ett bra val men – äntligen! Du trycker 9. Först kommer det raspig, polsk hissmusik vars diskant skär sönder dina trumhinnor (vem har komponerat den där polska hissmusiken, vem har lagt på raspet och tjänat miljoner? Jag är avis). Därefter:

”Ogiltigt val.”

Sedan ett klick och en spärrton.

Du ringer upp igen och får höra:

”Hej och välkommen till Hopplös AB! Ditt samtal är viktigt för oss. Du vet väl att du kan hitta all information på vår hemsida. Gå bara till www…”

Du springer ut på stan, köper en .357 Magnum och skjuter huvudet av dig. Ingen är gladare än de på företaget Hopplös AB.

Alternativet till att försöka få en felfri vara levererad som det är sagt, är naturligtvis att försöka få pengarna tillbaka.

Lycka. Jävla. Till.

Om du lyckas få tag på en levande människa och mot förmodan lyckas övertala vederbörande att du ska få pengar tillbaka, så sker följande konversation:

”Ja, då sätter vi in pengarna på det kort du använde vid betalningen. Det tar upp till sju bankdagar.”

”Varför det? Det tog ju er bara en nanosekund att sno pengarna.”

”Jag vet inte. Du får prata med banken.”

Du ringer banken, får veta att ditt samtal är viktigt för dem. Du lyssnar på polsk hissmusik och knappar dig igenom 430 val innan du till sist får tag i en levande människa som säger:

”Jag vet inte. Du får prata med kreditkortsföretaget.”

Du ringer kreditkortsföretaget och får veta att ditt samtal är viktigt för dem. Du lyssnar på polsk hissmusik och knappar dig igenom 609 val innan du till sist får tag i en levande människa som säger:

”Jag vet inte. Du får prata med din bank.”

Ditt samtal är viktigt och mer polsk hissmusik och 430 val och så – en levande människa igen.

”Varför tar det sju bankdagar att få tillbaka pengarna?”

”Jag vet faktiskt inte, det bara är så. Men när jag ändå har dig på tråden kan jag erbjuda dig ett fantastiskt fint lån. Räntan är bara 62 procent och vi skickar en hallontårta till din döva faster och kör hem en ponny som fiser fjärilar, till dig. Bra, va?”

Du lägger på. Utmattad. Inga varor. Inga pengar. Ingenting.

Standard 2018.

Här ett löfte:

*När jag blir diktator blir straffet 20 år i Uzbekistanskt fängelse för den som försöker ta betalt innan varan är levererad, felfri.

När jag blir diktator införs vissa ”justeringar” i straffskalorna:

*Sända polsk hissmusik oavsett forum (utom i hissar i Polen) – 5 års straffarbete

*Bryta löften om leveransdag och -tid och/eller leverera varor med fel – 10 års straffarbete

*Inte lämna tillbaka pengar på en nanosekund – 15 år på en öde ö med Ernst, eller livstids analklåda

*tvinga dig att lyssna på inspelade meddelanden och knappa dig fram i menyer –

alla ansvariga tvingas bada i en pool med surströmmingsspad i ett dygn, äta ett kilo levande kackerlackor, skölja ner dem med bensin eller saltsyra och förvisas därefter nakna till Sibirien

Rösta på mig.

Ska vi säga så?

 

 

Och Stora Tragikpriset 2018 går till …

Följande mejl skickade jag nyss till kundtjänst på tidningen Dagens Industri. Jag förväntar mig naturligtvis inget svar (det ingår sannolikt i affärsidén att inte svara människor som har betalat pengar utan att få något tillbaka, vilket numera är symptomatiskt för en hel rad företag), men tänkte ändå att jag kan bjuda dig på ett fniss – och en varning:

Stora Tragikpriset 2018 tilldelas DI:

Först tecknar jag en prenumeration hos er och betalar.
Jag får veta att tidningen ska komma om umpton veckor, i teknikens 2018.
Märkligt nog tar det inte umpton veckor att ta mina pengar, det går blixtsnabbt, i teknikens 2018.
Jag får aldrig någon tidning, inte ens efter flera månader.
Jag mejlar till er, kundtjänst.
Jag får inget svar. Det ingår förmodligen i hela affärsidén.
Så småningom ringer en av era komiker och vill sälja en prenumeration till mig! Jag förklarar för henne vad som hänt, hon garanterar att hon ska kontakta kundtjänst och att allt ska bli så bra, så.
Jag får ingen tidning.
Nu, när jag sitter i soliga Florida, skickar en av era komiker ett sms i vilket det står att min prenumeration har upphört (big fuckin´ news – det gjorde den uppenbarligen i samma sekund som jag betalat den).
I sms:et står det också att jag enkelt kan ”förlänga” prenumerationen genom att klicka på en länk.
Ni är roligare än George Carlin, gud bevare hans minne.
I Sverige kallas sånt här för ”ett beklagligt misstag” om ett företag eller en myndighet är vållande.
Om jag hade gjort samma sak som privatperson hade det rubricerats som stöld, bedrägeri alternativt grovt bedrägeri, beroende på summans storlek.
Oavsett vilket – ha en trevlig dag och ät riktigt mycket glass för mina pengar.
Men inga fler ”erbjudanden” – ok?
Med synnerligen ovänlig hälsning,
Dag

Min frus nya jobb: Ruggiga Runes Motorcirkus

Vänner,

Under detta lögnens år dansas det i rondellerna, kan jag meddela.

Familjen Öhrlund är, som säkert bekant vid det här laget, inte helt skyddade från elände. Under årens lopp har olika familjemedlemmar drabbats av väpnat rån, vattenskador, beskjutning, hot, feloperationer, förlamning, sönderslagna bilar, våldtäkt, stöld och mycket annat.

En dag i april var det dags igen. Dottern, som hyr en liten stuga på en hästgård, vaknar av ett hårt bankande på dörren. Gårdens ägare förklarar besvärat att det hänt en liten olycka när man skulle använda en högtryckstvätt i stallet. Hästarna blev galna, en av dem sprang ut och riktade med hovarna sin skräck och ilska mot Isabells lilla bil. Hoppsan.

Samma eftermiddag kör min fru hemåt i sin Volvo. I rondellen närmast vår bostad svänger hon av på en liten sidoavfart för att komma in till Coop. Just då smäller det till, bilen skakar och pressas åt sidan. En biltransportbil har sopat in i vänster bakdörr på Volvon. I vanlig ordning fladdrar alla vittnen iväg som vallöften åt höger och vänster, för vem vill bli inblandad?

Du vet hur det är. Anmälan till försäkringsbolaget, papper, skisser, ritningar, förklaringar.

Vi skickar in vår bunt.

Motparten svarar inte.

Det här ställer till en del trassel, bland annat när det gäller att ta ut en hyrbil under reparationstiden. Vem ska betala kalaset?

Jag påminner. Motparten skiter i att svara.

Efter en lång tid kommer försäkringsbolagens beslut. Motparten, här kallad Herr Lögnare, har med list slickat på blyertspennan och fabricerat en historia som är bättre än science fiction. Efter att hickande ha läst den meddelar försäkringsbolagen att det inte går att avgöra vem som orsakat skadan och därmed får varje part stå för skadan på sin bil. Eftersom det inte blev några skador på den många, många ton tunga biltransportbilen så kan Herr Lögnare andas ut.

Lite värre blir det för vår plånbok.

Jag förstår att det kan vara ett helvete att vara handläggare på ett försäkringsbolag. Alla skadeinblandade ljuger, skriker och pekar på varandra. Ibland är det omöjligt att fastställa vem som har rätt eller fel. Men …

Hemma gör vi en djup och viktig rekonstruktion med några av familjens alla leksaksbilar. Eftersom en biltransport saknas i samlingen får en timmerbil träda in, med bravur.

Bild från den spännande rekonstruktionen på köksbordet.

Hett actionfoto: Carina Cefa-Öhrlund

Vi gör körningen flera gånger och hur vi än vrider den så finns det bara ett resultat:

Herr Lögnare och hans biltransportbil är fett vållande. Det är en fysisk omöjlighet att hantera vår bil på det sätt han påstår.

Men – han är alltså inte karl för sin hatt utan klarar sig kvidande ur leken på alla sätt oskadd, medan våra tusenlappar nu får fladdra som tse-tseflugor.

Man får välja sina strider, heter det ju, och vi lär knappast få rätt mot försäkringsjätten. Dessutom finns det ju roligare saker att göra.

Men vem vore jag om jag inte åtminstone skrev ett svarsbrev till Herr Lögnares försäkringsbolag if. Och för att ge dig ett lätt leende i värmen publicerar jag det här i sin helhet (var försiktig, förresten – det är en djungel därute):

Bästa Tanja,

Tack för brev.
Det är som bekant lögnarnas år i år och er försäkringstagare – dessvärre en yrkeschaufför – förtjänar en paradplats i vilken valdebatt som helst.
Hans redogörelse och ert beslut bekräftar nu
a) att vår Volvo kan flyga med bättre precision än en amerikansk missil och
b) att min fru kvalificerar sig för att uppträda på Runes Ruggiga Motorcirkus.
Vi hoppas därmed att ni anlitar henne – och vår nylagade Volvo – för er nästa kick off.
Var och en som någonsin haft ett körkort borde kunna lista ut att man – när man lämnar rondellen in på en sidoavfart – inte kan kasta bilen baklänges in i en biltransportbil och pricka den exakt med vänster bakdörr.
Men enligt if och herr Lögnare är det alltså fullt möjligt.
Gör mig en tjänst när du har en stund över: Gör som vi – ta två leksaksbilar, en Volvo och en lång lastbil, och gör experimentet enligt de ritningar vi lämnat.
Häpna sedan över resultatet.
För övrigt – lycka till med herr Lögnare som försäkringstagare.
På sikt kommer han att bli en brutalt dålig affär.
Med synnerligen tveksam högaktning,
Dag Öhrlund

 

Borde ju hålla käften, men … (2) Vårdens hjältar

I tider av politiskt vansinne där vi inte längre kan lita på någon mer än fem minuter i taget: Låt oss för en stund prata om dem som verkligen håller landet uppe – de som inte tjänar 65 400 i månaden utan närvaroplikt:

Hjältinnorna och hjältarna i vården.

Naturligtvis gäller det alla, från de som underbetalt sliter i hemtjänsten, till ambulanspersonalen, psykvårdarna och överläkarna som opererar våra hjärnor med millimeterprecision.

Men just nu tänker jag på dem som håller vår hand när det gör som mest ont, de som tröstar och försöker dämpa vår ångest och skräck, de som torkar oss i rumpan och tar upp våra spyor, de som vänligt varje morgon frågar om vi vill ha ost på smörgåsen eller ej. De som bäddar om våra sjukhussängar och kommer med ett glas saft just när den smakar som bäst.

Syrrorna.

Jag har varit där. Legat där. Så in i helvete. När jag efter en misslyckad diskbråckoperation vaknade känslolös och helt förlamad från midjan och neråt, berättade överläkaren att de hade begått ett misstag, att jag kunde få välja färg på rullstolen eftersom jag aldrig mer skulle kunna gå. Jag hade aldrig legat på sjukhus en natt och nu fick jag min överdos, månader i sträck.

Utan syrrorna hade jag inte orkat.

Jag glömmer er aldrig, ni som tröstade och tvättade och rakade mig och hjälpte mig att hålla modet uppe. Jiyanne som var tålmodig, Ingemar som på sin lediga helg åkte in till sjukhuset för att gå bredvid min gåstol när jag inte vågade själv. Christina, Margareta och Monika som orkade prata nätterna igenom när ångesten hindrade mig från att sova.

Och du, just du, du vet vem jag menar:

En natt, när ni som vanligt rullat in mig i lavemangsrummet, för att det var det bäst ventilerade och för att jag inte kunde sova i värmen bland fem fisande och snarkande åldringar. En natt, när jag som vanligt ville sova med lysrörsljus i taket för att jag efter operationen fått dödsångest inför mörker, öppnade du långsamt dörren vid tretiden på morgonen för att se till mig. Du frågade hur jag mådde och jag svarade. Du sa att du kände igen mitt efternamn för att det var ovanligt. Vi pratade om det och det visade sig att du hade vårdat min far i hans sista, smärtfyllda stadium av cancer, just då när hans smärtor var så svåra att han kastade sig ur sängen så att ni fick montera galler kring den och hjälplöst se att morfinet inte hjälpte.

Just du.

Jag frågade dig vad som fått dig att slita ut dig i vården under trettiofem år. Och jag glömmer aldrig ditt svar:

”För att jag inte kan tänka mig något viktigare än att ta hand om andra som har det svårt.”

Just så.

Ord som betyder något när det bakom dem finns en människa som menar allvar.

En hjältinna till. Utan större tack. Och sannolikt bortglömd i valrörelsens sista, darrande tid av lögner. Därför att ni bara är viktiga när politikerna behöver er.

Men jag vet hur viktiga ni är. Jag vet att vi utan er plågas av rädsla, smärtor, ångest och ensamhet. Jag vet att ni kan vara den man litar mest på när en mumlande läkare inte ger ett klart besked, när man inte vet om man ska vakna nästa morgon. När era kramande händer är viktigare än allt annat.

Det här gäller, som jag nämnde tidigare, all vårdpersonal utan undantag. I mitt fall skickar jag ett extra varmt tack till Cathrine, sjukgymnasten.

Du och jag. Varje morgon i månader. En lång och till synes hopplös kamp. Du som sa till mig att inte ge upp, trots att läkaren sa att jag var körd. Du som oförtrutet kämpade med det sista hindret, min förlamade stortå, tills den slutligen rörde sig några millimeter, fick mig att resa mig och gå. Du som grät med mig när det äntligen funkade.

Du som förde mig tillbaka till ett nästan normalt liv.

Tack.

Det är valår i år. Jag ser hur våra politiker satsar ofattbara belopp på saker jag inte förstår. Hur okunskap, trams, misstag och korruption kostat samhället hundratals miljoner, miljarder, utan att någon avkrävs ansvar. Stora summor och små. Drygt 700 000 kronor till 21 personer för ”antiklimatångestterapi”. På riktigt? Vi hade kunnat få en syrra till för de pengarna. Och exemplen är många.

Jag är inte politiker. Jag påverkar inte valutgången. Men jag hoppas innerligt att de som nu ägnar all kraft åt sandlådeaktig skitkastning en dag vaknar upp och ger er den respekt, de arbetsförhållanden och de löner ni är värda.

För utan er rasar allt.

Men kanske måste man ha legat där för att förstå det.

Och det har jag.

Tack, för att ni finns och orkar!

 

 

Borde ju hålla käften, men … (1)

Du som inte gillar poliser, lag och ordning samt lugn och ro, kan sluta läsa redan här eftersom

a) det här sannolikt är Sveriges polisvänligaste blogg

b) jag föreslår en ombyggnad av rättssystemet och betydligt längre straff

c) min respekt för resultaten av svensk ”kriminalvård” är synnerligen begränsad

Fortfarande kvar? OK:

Om du är trogen läsare så minns du kanske att jag skrev en serie blogginlägg med titeln ”Landet jag inte känner igen”. Närmare bestämt drygt 130 stycken där jag debatterade hur vårt samhälle ser ut.

Naturligtvis blev det inte trubbelfritt. Vilket jag kallt räknat med. Men jag hade aldrig kunnat ana hur långt konsekvenserna skulle gå – i ett ”demokratiskt” samhälle. Det var hot från höger och vänster, från galningar och – från affärspartners som inte tyckte att jag var politiskt korrekt. Farliga saker.

Jag blev oroad. Inte över hoten, vare sig de som kom från idioter eller från affärspartners. Utan för debattklimatet. Den dag yttrandefriheten så mycket som pillas på från höger, vänster eller fan själv, är vår så kallade demokrati i djup fara. Och det har vi sett gott om exempel på under de senaste åren.

Jag borde ha lärt mig att hålla käften. Men jag har det inte i generna. Så innan jag börjar, låt mig göra klart ett par saker för dig:

*Jag är inte rasist (däremot är jag livrädd för, och avskyr, alla sorters fundamentalister). Rasism är för övrigt, enligt min åsikt, ett förlegat begrepp. Det finns en ras på jorden – människor. Varje människa bör bedömas efter vem och vad hon eller han är och står för, inte efter var hon/han kommer ifrån. Den som vill försöka odla det gulnade, flagnade rasistkortet i Sverige för att en åsikt inte passar henne eller honom är välkommen att göra det, i yttrandefrihetens namn. Men sannolikt orkar få lyssna.

*Jag sympatiserar inte med något av de partier som existerar, tillräckligt för att ge något av dem min röst. I de senaste tre, fyra valen har jag röstat blankt för att uppfylla min skyldighet och samtidigt framföra en tyst protest. I tidigare val har jag röstat på vänstern eller högern, inget däremellan.

Sisådärja, nu har jag blottat mer av min inställning än vad 95 % av Sveriges befolkning skulle våga säga öppet (också ett tecken på ett sjukt samhälle). Men det var inte därför jag skrev det här blogginlägget, utan snarare för att framföra funderingar inför valet 2018.

Nu till substansen:

När jag var en liten valp på 1960-talet frågade jag min kloke far vad det där med politik egentligen var. Han svarade i korthet:

”Där har du Högerpartiet. Det är folk som har pengar och vill behålla det de har tjänat ihop. Där är Centern, det är böndernas parti. Sedan kommer Folkpartiet, de står i mitten och vet inte riktigt vad de vill. Så har du Socialdemokraterna, det är jobbarna. Därefter kommer kommunisterna, det är jobbare som är arga. Och till sist har du Kommunistiska Partiet Marxist-Leninisterna, det är jobbare som är jävligt arga!”

Jag nickade, funderade och i dag inser jag att det är bra att pappa är död i cancer. Det hade varit värre om han dött av blodstörtning över hur partiledarna uppför sig i dag. , på 1960-talet, stod de upp för en ideologi oavsett vart vinden tillfälligtvis blåste. I dag är de lika pålitliga som hallickar i Uzbekistan – redo att byta åsikt och sälja ut sig och partiet på två minuter om det kan leda till fortsatt makt. Skäms! Värst och absolut farligast i svensk politik är naturligtvis Annie Lööf. Med blänkande ögon som en påtänd kanin sa hon i TV att hon kunde tänka sig att ta emot 30 miljoner (!) invandrare till, eftersom vi ”har plats”. Hon är villig att kasta sig i säng med vänstern, sossarna och miljöpartiet och hon vill gärna bli statsminister.

Gud bevare oss väl.

Men nu var det inte egentligen den biten jag tänkte diskutera här, utan ett par andra och mycket viktiga frågor:

*Polisbristen

*Bristen på ett fungerande, ekonomiskt effektivt, rättssystem

och

*Flyktingpolitiken

När det gäller polisbristen (vilken är djupt alarmerande, inte minst i mindre kommuner i landet där mer eller mindre organiserade smågangsters redan tagit över kontrollen) så ligger det till så här:

Förståsigpåare menar att det fattas någonstans mellan 10 000 och 20 000 riktiga poliser, som arbetar på gator och torg och kan ingripa akut. Samtidigt så får Polishögskolan allt svårare att fylla platserna och de som söker vill helst omedelbart utbilda sig till chefer, vilket vi inte har någon omedelbar nytta av. Poliserna behövs på gator och torg. Nu. Dessutom har vi ett jätteproblem med avhoppen. Kompetenta poliser går i förtidspension för att de inte orkar längre och – än värre – poliser i dryga 40-årsåldern med över 20 års ovärderlig erfarenhet säger upp sig och tar ett lugnare jobb i den privata säkerhetssektorn, för dubbla lönen.

Mitt förslag till lösning:

a) Höj statusen på polisjobbet genom att dubbla lönerna och trygga polisernas säkerhet på olika sätt. Vi behöver folk som vill riskera att bli beskjutna, utsatta för stenkastning, nerspydda och nerpissade, människor som kan hjälpa psykiskt sjuka som lever på gatan, människor som dag efter dag orkar försöka hjälpa, skydda och ställa tillrätta. Den som varit ingripandepolis i två år får enligt amerikanskt mönster ta hem polisbilen och parkera den utanför hemmet. I amerikanska delstater fungerar detta utmärkt som prevention. Bara de allra värsta idioterna bryter sig in i ett område fullt av polisbilar.

b) Dela in poliserna i grupper. Alla som söker till skolan blir till att börja med a-poliser (ingripandepoliser på gatan), men med bra lön. Utbildningen kortas från 2 1/2 år till 6 månader (= massor av poliser på gatan snabbare och om amerikanska poliser kan klara sig med fyra månaders utbildning så kan våra klara sig med sex månader). Därefter kan de söka vidareutbildningar för att bli utredare, kriminalare, forensiker eller vad de nu önskar bli.

c) Skärp lagstiftningen vad gäller brott mot poliser (och naturligtvis ambulanspersonal och brandmän eller andra i räddningstjänsten). Att försöka kasta en sten i huvudet på en polis är mordförsök och ger exempelvis tio års fängelse. I Thailand (återkommer till detta system).

d) Inför samma system som i USA: 25 års arbete som polis ger full pension. En morot!

Dessutom: Vi har en akut polisbrist-kris beroende på hur klantigt våra politiker har hanterat frågan. Några ljushuvuden i riksdagen (som bor och vistas i en egen, skyddad liten bubbla) har importerat några hundra tusen nya medborgare utan att förstå att vi därmed behöver fler bostäder, jobb, läkare, bagare, poliser, vägar, busshållplatser, sjuksköterskor, pedagoger, psykologer, cykelreparatörer och – ja, du förstår vad jag menar.

Nu måste vi alltså illa kvickt ha ut fler poliser på gatorna innan allt faller sönder och trygghetens sista utpost faller. Lösning: Ordningsvakterna.

I Sverige finns det tusentals ordningsvakter med förordnande. Låt dem gå tillsammans med poliser under – låt oss säga tre månader – och få tillgodoräkna sig detta som utbildning till a-poliser. De får byta uniform, höja sin status och vi får snabbt ut flera tusen poliser i uniform på gator och torg. Det här kommer naturligtvis inte att radera krisen, men åtminstone mildra den tills vi får fler att vilja gå igenom en polisskola som inte alls behöver vara högskola.

Är du fortfarande vaken? Bra. För – nu till rättssystemet som behöver bli Rättssystem 2.0!

Min lösning:

a) En alltför stor del av brottsbalken härstammar från 1962, när vi inte hade någon organiserad brottslighet i Sverige, inga brutala ligor från baltstaterna och inga fundamentalistiska terrorister. Lagarna är inte anpassade till dagens samhälle och Justitiedepartementet får i uppdrag att revidera hela lagboken, steg för steg.

b) Tingsrätterna tillhör, i sin nuvarande form, det förgångna och systemet med vanliga människor som nämndemän fungerade säkert utmärkt i bondesamhället där det inte fanns några utbildade jurister. Men det var då, det. I dag: Vid sidan av den ende domaren sitter ett antal – ofta trötta – politiskt tillsatta (sinnessjukt! Vad har politik med juridik att göra?) tanter och farbröder som möjligen besitter sunt förnuft men oftast saknar juridiskt kunnande. Följd: Alltfler domar överklagas till Hovrätten med stora kostnader som följd. Alltså: Ersätt nämndemännen med utbildade jurister som kan lagen och kan döma rätt.

c) I dag dömer tingsrätterna i nio fall av tio till straff som utgör den lägsta delen av straffskalan. Detta var sannolikt inte lagstiftarnas avsikt. Utbilda ledamöterna i att ta större hänsyn till det enskilda fallet och döma därefter

d) Höj straffvärdena och ta bort straffrabatten. Det är sjukt att någon ska gå straffri från ett mindre brott bara för att han/hon också begått ett eller flera grövre brott. Som allt annat i samhället borde det vara så att allt läggs ihop i en slutsumma – utan rabatter.

e) Outsourca fängelsestraffen för grova brottslingar och för dömda som inte är svenska medborgare. En fånge – eller ”klient” som de numera kallas – på våra tyngre anstalter kostar i dag 3 000 kronor per dygn. På Kumla bor man då i en fin cell med inredning i vackra, skandinaviska träslag och med en 15-kanalers färg-tv vid sängänden. Kostnaden för en utländsk medborgare som efter avtjänat 20-årsstraff ska utvisas blir då hisnande nästan 22 miljoner skattekronor. Mitt förslag: Köp fängelseplatsen i Thailand, Vitryssland eller annat land för en tiondel av kostnaden.

f) Som far till en våldtagen dotter (där våldtäktsmannen ännu går fri), och som har bevittnat hur illa det tar på en ung människa både fysiskt och psykiskt, förordar jag att våldtäkt ska jämställas med mordförsök och dömas till påföljd därefter, utan straffrabatt.

Till dig som nu hänvisar till ”vård” svarar jag att jag – efter att ha sett siffror på den svenska kriminalvårdens ”resultat” – är måttligt imponerad. Jag anser att de som svarar på vården och anstränger sig för att återgå till ett icke-kriminellt liv i samhället ska ha fortsatt stöd, medan de som inte svarar eller bryr sig behandlas därefter och outsourcas. ”Något för något”, som det danska ordspråket säger.

När det gäller flyktingpolitiken gör jag det lätt för mig och citerar i dess helhet ett Facebookinlägg från skribenten och förläggaren Boris Benulic:

”VEM SOM ÄR FLYKTING AVGÖR JAG
(EN LITEN FÖRKLARING TILL VARFÖR JAG BÖR BLI GENERALDIREKTÖR FÖR ETT REKONSTRUERAT MIGRATIONSVERK)

Det påstås att frågan om vilken flyktingpolitik som ska föras i Sverige är ett av de problem som upptar landets befolkning mest.

Det har jag inte riktigt kunnat upptäcka – det som diskuteras är antal möjliga flyktingar, innebörden i olika internationella konventioner, frågan om säkerheten i de olika länder flyktingar kommer ifrån samt kostnader för flyktingarna.

Men … varför diskuterar vi inte vad en flykting är? Jag tvivlar starkt på att det finns en grundläggande enighet i denna avgörande fråga – och utan den har jag svårt att se att något annat kan diskuteras – och jag mycket av debatten beror på att de flesta som deltar i den inte har förståelse för vad en flykting i verklig mening är.

Och vad är då en flykting …

Låt oss ta det balkanbonde–enkelt; föreställ dig att du är på en stor båt – och den förbannade skorven börjar sjunka … du hör till dem som hamnar i en livbåt… den är inte full så ni plockar med självklarhet upp andra som räddat sig undan katastrofen och som nu förtvivlat kämpar för sitt liv i vattnet.
Ni kan inte ta upp alla för då sjunker båten … och alla måste ro, ni måste röra er bort från det sjunkande skeppet så ni inte dras med.
Den sista personen ni räddar ur vattnet innan livbåten börjar ligga väl lågt i den hårda sjön vägrar dock inta sin plats vid årorna. Han visar sig vara Jehovas vittne och tar sig vinglande fram mellan alla och predikar den sanna läran … istället för att ro. Han tycker det är viktigare.

Så jag tar tag i hans byxlinning och hivar honom i vattnet och sträcker därefter ut min hand till någon annan som förtvivlat försöker undgå drunkningsdöden.

Den som är flykting är en individ som flyr för sitt liv undan förtryck, krig eller naturkatastrofer.
Den flykting som får en fristad i ett annat land vaknar varje morgon och känner grundläggande och monumental tacksamhet för att han eller hon fortfarande är i livet.

Det är som att vinna högsta vinsten … fast man inte köpte en Trisslott.

En flykting vet att världen är orättvis, annars skulle han inte vara flykting.
En flykting vet ett inget är givet, att i denna tillvaro får man vara tacksam om man får en möjlighet att börja om och genom hårt arbete bygga sig en ny tillvaro – flyktingen kännetecknas därför av sin flit, reda, ordentlighet och han ser som det viktigaste i sitt liv att lära sig det nya språket, skaffa sig ett arbete och det innebär att flyktingen också strävar efter att lära sig de kulturella koderna och anpassa sig efter dem.
Har flyktingen familj med sig är detta beteende för honom om möjligt än mer självklart – han inser att han genom sitt slit och sin möda ska ge dem en möjlighet till ett än bättre liv när de växer upp.

Alternativet är ju den totala misären eller rentav döden – de faktorer som drivit honom att bli flykting.

Frågan jag ställde inledningsvis är alltså ganska enkel att avgöra – vem som är flykting avgörs av flyktingen själv genom dennes beteende.

En person som betecknar sig som flykting men som kännetecknas lathet, lojhet och som ställer krav på att omgivningen anpassar sig efter honom eller henne och rentav svarar för försörjningen så länge flyktingen anser det lämpligt – den personen visar genom sitt beteende att han inte kan betecknas som flykting – och alltså inte kan få stanna i landet.

Att frågan inte ens ställs på det här sättet i Sverige beror på att det finns en nästan allomfattande oförståelse vad en flykting i verklig mening är eftersom det är synnerligen länge sedan Sverige befann sig i krig och inlandsisen räknas inte riktigt som naturkatastrof … i vilket fall finns i den svenska erfarenheten och mentaliteten ingen egen verklig kunskap om vad en flykting är; det blir en teoretisk konstruktion.

De enda verkliga bärarna av kunskap om vad det innebär att vara flykting är sådana som jag och andra som är barn till föräldrar som kom som flyktingar till Sverige på 1950- och 1960– och i början på 1970-talet – och våra föräldrar också förstås i den mån de fortfarande är i livet.

Det mest rationella, rimliga och humana är därför att vi som tillhör denna grupp får avgöra tillkommande flyktingars status och jag föreslår därför att hela det nuvarande Migrationsverket läggs ner och att jag blir generaldirektör med uppgift att bygga upp ett nytt verk.

Verksamheten kommer att bli synnerligen kostnadseffektiv – jag kommer bara att anställa juggar, ungrare, polacker, italienare samt kanske en och annan kurd och latinamerikan från min egen generation.

Sedan fördelar vi alla personakter mellan oss … när en av oss studerat en akt kallar vi till oss personen det gäller och genomför ett samtal … det kanske tar 30 minuter – och det viktiga i samtalet är personens beteende sedan han kom till Sverige.

Om han eller hon inte bemödat sig om att lära sig svenska, skaffa sig ett jobb … utan istället sitter hemma eller tillbringar tid på offentligt finansierade invandrarkulturkaféer där man spelar kort, håller på med pärlplattor eller om han eller hon ägnar sin tid åt att kräva att att det nya landets befolkning i allmänhet anpassar sig till de egna kraven på klädsel, kost eller religionsutövande … som böneutrop … då är det ingen flykting vi står inför. Om personen ifråga visar intresse för terrorism, eller upprätthållit sedvänjor som tvångsgifte, kvinnlig omskärelse, hederskultur … om det dessutom är så att de har barn och de inte håller ordning på sina barn och inte inpräntat i dem vikten av extrem flit i studierna och av att försörja sig själv – då är de heller inte verkliga flyktingar.

Då säger vi ”tack för visat intresse för att bo i Sverige” … men din buss till utlandet går i morgon.

Det här bör vara ett arbete som bör kunna slutföras ganska snabbt – och sedan kan vi börja om igen.
För det är ju faktiskt så att verkliga flyktingar är en tillgång för Sverige.
Personer som däremot inte förstår att de också måste ro riskerar livbåten och även möjligheten att rädda dem som lider verklig nöd därute i det dödande iskalla vattnet.

Och så kan vi inte ha det.

LÄS MER: I min bok ”Inte mitt krig” beskriver jag inledningsvis en tid då integrationen fungerade i Sverige … givetvis kan ett sådant tillstånd i samhället återställas.”

Så långt Boris Benulic. Det enda jag har att tillägga är följande:

Det förvånar mig inte att Sverige tar emot flyktingar. Vi är ett humant land och vi ska hjälpa till där vi kan.

Det gör vi också.

Det förvånar mig däremot att våra politiker plötsligt godkänner polygami/månggifte (förbjudet enligt svensk lag), att de godkänner barnäktenskap och därmed våldtäkt mot barn (förbjudet enligt svensk lag) och att de godkänner att den absoluta majoriteten flyktingar består av män i stridbar ålder, som lämnat kvinnor och barn kvar i de krigshärjade länderna för att torteras, våldtas och mördas av motståndarsidan. Det förvånar mig också att politikerna indirekt tillåter att de få kvinnor som lyckats komma till Sverige hamnar i miljöer där de betraktas som mindre värda, hindras att gå ut själva, förbjuds tillträde till kaféer, tvingas beslöja sig och leva under andra regler i ett föråldrat manspatriarkat som vi kommit överens om inte får finnas i ”den humanistiska stormakten” Sverige.

Låt oss ta det där med månggiften och våldtäkter mot barn igen. Ni tillåter det, svenska politiker, och vill samtidigt att jag ska respektera er och lyssna på vad ni säger.

Visst. Fast nej.

Ska vi säga så?

 

 

SJ: Pålitligt. Enkelt. Mänskligt. Härligt. Not.

SJ:s värdeord (värdeord är något självklart som man betalat en konsult mellan 40 000 och 400 000 kronor för att skriva ner på ett papper och som man sedan trycker på affischer och så. Oftast utan att veta vad orden har för koppling till företaget/organisationen):

Pålitligt. Enkelt. Mänskligt. Härligt.

Jahadu.

Det är valår. Det fåprocentsparti som obegripligt nog tillåts sitta med i regeringen gapar om att de vill bygga höghastighetståg för umpton miljarder skattekronor. En lysande idé, kanske, om åtminstone de gamla tågen hade fungerat.

Pålitligt.

Men pålitligheten är spårlöst försvunnen. Om den nu funnits i modern tid.

Har nyss fått hem min dotter från västkusten. Hennes tåg hade avgångstid 08.05 och hon skulle vara i Stockholm 12.05 så att pappa kunde bjuda henne på lunch.

Enkelt.

Hahahahahaha. Borde ha vetat bättre efter min egen tågresa i förra veckan.

Sammanfattningsvis så satt dottern i ett strömlöst tåg strax utanför Alingsås när klockan var 16.00. Under åtta timmar hade SJ klarat att transportera henne och några hundra andra cirka fyra mil. Större delen av tiden hade de stått stilla med knapphändig eller ingen information och så småningom med låsta toaletter (en vän med god insyn i SJ förklarar att man måste göra så för att toalettankarna annars överfylls). På tåget finns bland annat en åttaårig pojke som reser ensam från mormor till mamma. Även han får veta att han får klara sig själv i Alingsås

Mänskligt och härligt.

Dottern berättar att stämningen ombord började likna ett katastroftillstånd. Människor hjälpte varandra och tog väl hand om den lille pojken. Tur att människor är mänskliga, eller hur, SJ?

Nu är det så, att jag har planerat min arbetsdag efter dotterns ankomst. Det har också min fru. Det har också min dotter. Allt det där kan vi naturligtvis slänga i papperskorgen, ställa in möten och så vidare. SJ-direktörerna behåller sina löner, vi förlorar våra arbetsinkomster.

Pålitligt.

Dottern får så småningom ett uppiggande sms från SJ där man meddelar att man bjuder på kaffe och kanelbulle i Pressbyrån som kompensation för förseningen. Men bristen på Pressbyråbutiker är sjukt stor på leriga åkrar utanför Alingsås och dottern vill inte ha kanelbulle. Hon vill komma till Stockholm. Som hon har betalt för.

Så småningom får dottern veta att hon med hjälp av brandkåren ska evakueras från tåget. Så blir det. Hon, bagaget och hundratals andra resenärer får knalla över banvallar och stigar och fält, till den plats där den enda bussen väntar. Efter bara tjugo minuter kommer en buss till. Färden går mot Alingsås.

Dottern ringer SJ. Får plats 74 i kön. Får efter en eon av tid tag i en trevlig prick som säger att han kan boka om henne till ett direkttåg från Alingsås till Stockholm. Glimrande. I Alingsås struntar dottern därmed i de bussar som kan ta henne tillbaka till trygga Göteborg.

Enkelt.

När alla bussar avgått till Göteborg meddelar SJ att tåget från Alingsås till Stockholm är inställt!

Pålitligt. Nej – på SJ är man komiker i Özz Nûjen-divisionen.

Jag ledsnar. Ringer SAS, får tag i en flygbiljett och meddelar dottern att hon får försöka ta sig till Landvetter medelst ben, taxi, åsna, kapad bil, motorcykel, rullator eller vad hon nu kan tänkas komma över.

Den färd som skulle ha slutat på Stockholms Central kl 12.05 slutar på Arlanda kl 22.20 på kvällen.

Tio timmar försent.

Mänskligt, härligt. I SJ:s värld.

När jag i förra veckan skulle ta mig till Uddevalla för att hålla skrivarkurs, klarade jag mig bättre undan:

*Luftkonditioneringen slutade snabbt fungera och det var närmare 30 grader varmt i vagnen. Fönstren gick inte att öppna och personalen sa att de inte fick öppna dörrarna för vädring när vi så småningom stannade strömlösa.

*Toaletterna slutade fungera och låstes. Många passagerare hade märkliga ansiktsuttryck.

*Informationen (det gamla vanliga om nedrivna ledningar, signalfel, mötande tåg och gudvetvad) var, ska vi kalla det, sparsam.

Jag kom levande fram till Göteborg bara en och en halv timme försenad. Gör väl ingenting, eller hur SJ, jag har ju ändå inget liv.

Pålitligt. Enkelt. Härligt. Mänskligt.

Jag drar mig till minnes ett antal skräckresor till eller från Göteborg under de senaste åren. Oftast samma visa: Signalfel. Brand. Nedriven ledning. Tåget måste startas om. Vi måste invänta annat tåg. Vi måste …

Förseningar. Hetta. Irritation, Låsta toaletter. Inga ursäkter.

När staten (dessvärre) har bestämt sig för att driva bolag, har man varit synnerligen framgångsrik på ett område:

Att se till att ingen tar ansvar för någonting.

Pålitligt. Enkelt. Härligt. Mänskligt. Eller hur, SJ? Kom ihåg att man kan kissa i sängen om man ljuger för mycket. Å andra sidan är ni väl vana vid att människor kissar på golvet i vagnarna när toaletterna är låsta…

Det där med att undvika ansvar görs enklast genom att bilda en myriad av konstellationer som ingen – sannolikt inte ens staten själv – förstår. Ett helt gäng bolag kör tåg på spår som någon annan har ansvar för och någon har ansvar för signalerna och någon för ledningarna och någon för växlarna och någon annan för maten i bistron (hahahahaha, jag älskar hur man här våldtar det underbara franska ordet med mackor som fastnar i gommen, stinkande mikrougnspizzor och kriminellt överprisad alkohol) och någon annan för …

En glimrande konstruktion. Ingen kan med framgång klaga för det är alltid någon annans fel. Väldigt svenskt och – pålitligt, enkelt, mänskligt och härligt enligt pk-norm.

Jag behöver nog inte skriva så mycket mer om det här. Du vet. Har säkert varit med förr.

Jag är en enkel kille. Lite korkad, inte så bildad, tycker alltför ofta att svart eller vitt är vad som gäller och att tjafs i gråzonen däremellan är waste of time. Bestäm er, för fan, visa lite ryggrad!!

Så jag avslutar med ett par förslag, baserat på min filosofi att det bara finns två språk som absolut alla människor i hela världen förstår:

Pengar och – smärta.

Pengar har vi redan provat. Det går ingen nöd på SJ:s tio direktörer (löner redovisas inte på SJ:s hemsida) och jag har hittills inte sett en riksdagsledamot (65 400 kronor i månaden och ingen närvaroplikt) som svälter.

Alltså gäller smärta.

Jag föreslår att vi låser in samtliga miljöpartister, andra ansvariga politiker och SJ-direktörer i tågvagnar under några dygn. Skruvar upp värmen till 30 grader, låter mat och dryck ta slut, låser toaletterna.

Tortyr? Inte alls, bara en vanlig dag ombord.

Efter tre dygn släpper vi ut ”passagerarna” på en leråker mellan städer och ställer två frågor:

  1. Vill du fortfarande vara kvar i politiken/företagsledningen eller är det inte lajbans längre?
  2. Hur tänker du få tågtrafiken att fungera och få människor att ta ansvar?

Ska vi säga så? ;o)

 

Tänk om folk fick köpa korv hur fan de ville …

Polismannen pressar upp mig mot bilen, sätter på mig dubbla handbojor, tejpar ihop mina vader med silvertejp och vrålar i mitt öra:

”Du är underarresterad, rövhål! Allt du gör kommer motvilligt att användas och … ”

Jag, med snäll röst:

”Du tittar för mycket på Cops, raring, och du borde kanske ta en kvällskurs i engelska.”

Ett befäl närmar sig med raska steg. Han suckar och ger mig en vädjande blick och nickar mot den unge mannen som gripit mig.

”Han är nyutexaminerad enligt Löfvens senaste paradtrick om att bekämpa polisbristen med enkla jobb. Han hade tvåkommafyra i snitt när han gick ut åttan och därefter har han fått två dagars utbildning på den nya polisskolan. Tja, inte Löfven, alltså, utan den här tomten.”

Befälet drar efter andan och fortsätter:

”Vad pågår här?! Vad heter du?”

(Jag tänker genast film):

”Mitt namn är Öhrlund. Dag Öhrlund.”

Polisbefälet (ryter):

Sveriges polisvänligaste skribent, släpp honom genast!”

Han vänder sig till de 16 poliserna runt omkring:

”Tre patruller, hämta genast glass, cigariller och en stol år farbror! Bekväm ska den vara om ni inte vill börja jobba på hittegodsavdelningen. Och lite leverpastej och en Piggelin till Sigge. Och fort som fan ska det gå!”

(Ljud från sirener blir allt svagare när tre polisbilar kör mot rött).

Befälet sätter sig på huk och torkar bort mina tårar.

”Såja, allt ska bli bra nu. När du har ätit glass kör vi hem dig i en av de där fina bilarna du gillar. Om du vill kan vi köra med tut-tut och blink-blink. Bra, va?”

Jag nickar:

”Mo-mo-motorcykeleskort också … ”

Befälet ler vänligt.

”Klart du får! Men nu ska vi leka sanning och konke. Förklara varför du hade fyra kilo kokaintabletter i fickan och tre crackpipor.”

”Det … det är Antidummamin och nässpray.”

Befälet (lägger huvudet på sned):

”Really?”

Jag:

”Mmmm … ”

Han:

”Du narras inte med mig nu, väl?”

Jag:

”Skulle hellre skjuta min farmor.”

Och så börjar jag berätta (nu går vi alltså över till en sann historia som utspelade sig strax innan Statoil blev Circle K – för övrigt ett av de fånigaste namnbyten jag sett).

Jag hade korsat storstaden för att äta lunch med Busige Benke bakom fiendens linjer (alltså i Farsta). Med mig hade jag min trogne vapendragare, nakenhunden Carl Sigvard ÖhrHund.

I Farsta Centrum blev vi förnedrade och diskriminerade på fem lunchrestauranger som alla vägrade Carl Sigvard tillträde, trots att han satt tyst och snäll i sin lilla väska.

Alltså stod Busige Benke och jag i ett parkeringsgarage och utbytte viktigheter i en halvtimme, innan vi skildes åt. Jag insåg att jag sannolikt skulle dö av svält om jag körde den långa, gropiga och allmänt mödosamma vägen hem (också farofylld eftersom jag söder om stan sannolikt skulle bli beskjuten med blåspilar av infödingar i höftskynken med Hammarbymärken på).

Jag parkerade vid en Statoilmack, tog Sigge-väskan i handen och gick in.

Bakom disken stod en ung man med halvöppen mun och tom blick. Jag grävde fram en tia och sa:

”Jag skulle vilja ha en kokt med bröd, tack.”

Han stirrade på Sigge.

”Du får inte ha hund härinne.”

Jag (tänkte serier):

”Det är ingen hund, det är en varg.”

Han:

”Va?”

Jag:

”Kan jag få korven nu, lite snabbt? Här är en tia.”

Han:

”Du får inte ha hund härinne.”

Jag:

”Varför?”

Han:

”Man får inte ha hund på restauranger.”

Jag:

”Du har otur när du tänker. Det här är, såvitt jag förstår, en bensinstation. Men jag är på mitt mest generösa humör så om du vill kalla det för restaurang så gör vi det. Då säger lagen att man får ha hund inne på en restaurang. Den får dock inte vara i köket.”

Den unges haka föll ner ytterligare en bit och jag förstod att hans hjärnceller nu simmade runt i flytvästar och ropade Mayday i mörkret.

”Men man får inte … ”

”Lyssna, min vän”, sa jag. ”Så här är det, om du nu vill leka restaurang. Du står i köket, jag står i restaurangdelen – där ni inte ens har ett bord. Mellan oss finns det en mucho grande disk. Om du ger mig korven nu så är jag ute härifrån som skiten ur en kanin!”

Han skakade på huvudet.

”Man får inte ha hund härinne.”

Vid det laget hade han kunnat göra iordning tre mosbrickor, fyra french hotdogs, tre superduper-meals, tvätta golvet, peta näsan och strypa fyra bensintjuvar istället för att tjafsa.

Men det är viktigt att hålla på principer.

Rätt ska vara rätt.

Hur fan skulle det se ut om folk fick köpa korv hur de ville?

Sannolikt skulle hela samhället rasa ihop som ett politikerlöfte.

Jag blev iskall när jag insåg att den unge mannen förmodligen

  1. hade rösträtt och
  2. kanske körkort och
  3. att han till och med kunde tänkas uppfostra små barn till huliganer.

Huvva.

Jag gjorde ett sista försök.

”Vilket lagrum refererar du till nu?”

Han pekade tafatt på ett klistermärke på dörren.

En hund i en röd cirkel. Ett rött streck över hunden.

Huvva.

”Folk kan va allärgäskla”, sa han.

Ujuj. Ingen idé att förklara det där med nakenhundar, allergi och så.

Jag nickade allvarligt.

”Vad tycker du att jag ska göra då?”

”Äh, eh, va?”

Jag pekade tydligt med fingret på mig själv:

”Jag är allergisk mot dumhet, så jag kan snart inte gå in någonstans.”

Jag betraktade hans ansiktsuttryck, sökte efter ett tecken men förstod att hårddisken inte hade någon mapp för ironi.

Alltså lämnade Carl Sigvard och jag Statoils restaurangetablissemang och styrde mot city. Efter fyra blåspilsattacker nådde vi stadens södra sida där det imaginära, polisiära ingripandet alltså ägde rum.

De tre patrullerna, i två Volvokombis och en Mercedesbuss, kom rusande tillbaka i dödsföraktande hastighet, med sirener och blåljus. De tvärnitade framför oss och i nästa sekund satt Carl Sigvard och jag bekvämt parkerade i varsin Chesterfieldfåtölj.

Jag åt Top Hat och rökte Bellman Guld, Sigge åt ett halvt kilo leverpastej och slickade i sig en Piggelin.

Efteråt fick vi välja vilken bil vi ville åka i. Sigge pekade med tassen mot Mercabussen som var störst och dessutom fick fåtöljerna plats i den.

Det blev tut-tut och blink-blink och motorcykeleskort och Sigge och jag var fett stolta.

I bussen sa det snälla befälet.

”Vet du vad? Jag har en överraskning till dig. Du ska få en sån här också. Som minne.”

Han öppnade handskfacket och tog fram en leksaksbil.

Polisbil förstås.

Jag nickade och sa.

”En till Sigge också.”

Jag tyckte mig höra en djup suck men Sigge fick faktiskt en liten piketbuss (jag har försökt byta mig till den efteråt, mot en gris som piper, men han vägrar).

Med den här lilla historien – alltså delvis sann, delvis uppdiktad – vill jag

  1. återigen hylla svensk polis för att ni orkar jobba för skitlöner och
  2. adressera pollenallergiproblemet eftersom det just i dag är en helvetesdag.

Därmed en fråga till mina mest vapenkunniga gillare:

Kan man skjuta ihjäl pollen med – exempelvis – en BMG 50? ;o)

https://www.youtube.com/watch?v=5LjGgWro658

 

 

 

 

Man får en jävla massa sylt för 50 miljoner kronor!

Sista rättegångsdagen är, efter tre månader över.

Rakhmat Akilov har erkänt mord på fem människor samt mordförsök mot en rad andra.

Enligt samstämmiga juridiska bedömare kan straffet – trots den mycket skicklige försvararen Johan Erikssons dribblingar om huruvida attentatet var ett terroristbrott eller ej – knappast bli annat än livstids fängelse. Enligt SVT:s juridiske expert kommer Akilov att sitta inlåst i minst 30 år. Därefter ska han utvisas.

Jag tänker här inte gå in på Akilovs intelligens eller andra faktorer som påverkat hans handlande. Han har erkänt att uppsåtet var att mörda de svenska medborgare som för tillfället befann sig på Drottninggatan. Han har orsakat hundratals, om inte tusentals människor ofattbart lidande genom sina handlingar, ett lidande som aldrig kan räknas i pengar. Du har säkert en bestämd uppfattning om honom och vad straffet borde bli.

Men låt oss bara för en stund se Akilov som nationalekonomi. I en tid när regeringen berättar att vi som medlemmar i världens största socialbidragskontor EU, är ”nettobetalare”, konstaterar jag snabbt att du som skattebetalare också blir nettobetalare åt Rakhmat Akilov.

Irriterande, eller hur?

Jag har gjort några mycket försiktiga överslagsberäkningar och kommit fram till följande:

Enbart rättegången har kostat minst tio miljoner kronor (sanningen ligger nog snarare närmare tolv miljoner). Då har jag kalkylerat med både Akilovs advokat och de advokater som representerar de 149 målsägandena. Här ingår också löner och arvoden till tingsrättens ledamöter samt kostnader för bevakning, etc.

Då återstår skadestånden och om dessa vet vi ännu inte mer än att de blir många och förmodligen – med all rätt – ovanligt höga. Låt oss för enkelhetens skull räkna lågt och säga totalt åtta miljoner.

Om Akilov ska sitta på Kumla i 30 år, så kommer det att kosta skattebetalarna minst 32 850 000 (3 000 per dygn och intagen enligt dagens kostnader, vilka bör komma att öka under de 30 kommande åren).

Summa Akilov, lågt räknat: 50 850 000 kronor. Femtio miljoner (plus reparationerna på Drottninggatan, förstås).

Och du betalar. De (svarta?) tusenlappar Akilov fick för att medverka vid renoveringen av det hus som Özz Nûjen äger tillsammans med sin syster, lär inte räcka långt här.

Efter avverkat fängelsestraff ska Akilov utvisas (om hans hemland då tar emot honom, annars blir han socialfall i Sverige)! 

Det är frestande att göra en jämförelse med näringslivet. Vilket sunt företag skulle satsa över femtio miljoner kronor på ett projekt som man visste skulle skrotas så fort det var klart?

Svaret är enkelt.

Att göra en annan jämförelse är frustrerande: Hur många sjuksköterskor, poliser eller lärare skulle vi få för femtio miljoner kronor? Hur många bra platser på äldreboenden? Hur mycket sylt till pensionärernas pannkakor?

Jag antar att man får en jävla massa sylt för femtio miljoner.

Outsourcing är ju den nya tidens melodi. Företag outsourcar tillverkning för att den är billigare utomlands. Privata taxibolag som kör färdtjänst för dina skattepengar maximerar vinsterna genom att lägga telefonväxlarna i låglöneländer så att tant Agda inte förstår vad telefonisterna säger när hon försöker beställa sin rullstolstaxi (och det ser staten mellan fingrarna på och låter skattebetalda arbetstillfällen försvinna utomlands).

Så – varför inte outsourca Akilov och hans gelikar?

Snabb överslagsräkning igen: En plats på Kumla kostar alltså i dagens läge 3 000 kronor per dygn. Jag antar att vi skulle kunna köpa motsvarande plats i ett fängelse i Thailand, Vitryssland eller Kazakstan för max en tiondel, alltså 300 kronor per dygn, och att alla skulle vara nöjda med affären. Kostnaden för Akilovs 30-åriga fängelsetid skulle alltså minska från 32 850 000 kronor till 3 285 000 – en ren besparing på över 29 miljoner kronor.

Jag antar att man får en jävla massa sylt för 29 miljoner. Eller sjuksköterskor. Eller lärare. Eller poliser. Eller något annat nyttigt.

Att detta – sunt förnuft rent ekonomiskt – inte kommer att ske vet dock både du och jag. Våra skattsedlar kommer att belastas med de där drygt femtio miljonerna som Akilov har kostat och kommer att kosta. Därefter kommer nya kostnader för verkställandet av utvisningen. Det är bara att bita i det sura äpplet.

Men – detta leder ofelbart till andra tankar. Häromdagen gjorde SÄPO ett lyckat tillslag och grep tre män för förberedelse till terrorbrott. Minst en av dem har haft kontakt med Akilov.

För en tid sedan meddelade SÄPO att antalet misstänkta människor i Sverige med något slags kopplingar till terrorism och/eller terrororganisationer har ökat från 300 till   3 000 (och det är inte orimligt att tänka att det finns ännu fler. Jag törs inte ens tänka på vilka kostnader SÄPO har för att kartlägga och spana på de misstänkta). Varje polis kan räkna ut att det skulle behövas minst 30 000 poliser för att hålla koll på de här tomtarna dygnet runt. Bortsett ifrån att det är en utopi – eftersom vi inte har tillnärmelsevis så många poliser och inte kommer att ha det inom rimlig framtid – så skulle det kosta sinnessjukt mycket pengar.

Vad jag för mitt liv inte kan förstå, är följande: Hur svårt kan det vara, att raskt uppdatera en lag till att säga följande:

Om det kan visas att en person haft något slags kopplingar till terrorism eller terrororganisationer – oavsett hur – så åker vederbörande ut ur landet med buller och bång. Om han eller hon har fått svenskt medborgarskap så förverkas detta omedelbart. Personen ifråga förbjuds för alltid att återvända till Sverige och brott mot detta leder till en köpt fängelseplats i Långtbortistan, där servicen och sängen inte är lika mjuk som på Kumla.

Rationellt och bra.

Om du är med på tåget här, föreslår jag ödmjukast att du mailar till det parti du funderar på att ge din röst, och fråga vad de konkret vill göra för att

a) slänga ut samtliga med terroristkoppling ur landet och därmed bespara SÄPO både miljoner och besvär

b) visa att terrorism inte belönas med en varm säng, god mat, gym och 15 kanaler på färgteven i cellen (jo, så är det på Kumla)

c) därefter göra en konkret beräkning över besparingarna och överföra samma belopp till sjukvården, åldringsvården, skolan, polisen, räddningstjänsten och andra nyttigheter

Jag tror inte att du får några vettiga svar.

Men kul vore det.

 

 

Hur tänker du i hönsfrågan, Löfven?

Påsken är min favorithögtid alla kategorier och trots (eller kanske just på grund av) feberyra dansar mina tankar runt som påtända, vilt färgade fjädrar (syntetiska, förstås). Jag tänker att påsk är ägg som är höns och ja – du ser den viktiga kopplingen, va? Vi pratar viktiga frågor här, frågor som av outgrundliga anledningar hamnat i skuggan av #metoo, ryska giftattacker och Donald Trumps sexliv.

Påsken aktualiserar för mig den för Sverige livsviktiga frågan om hur Löfven, speciellt under valår, tänker i den så viktiga hönsfrågan.

Nu menar jag inte de höns som sitter i Riksdagen. Det är ju helt uppenbart att de är frigående med tanke på hur många stolar som gapar tomma varje dag (jobb utan närvaroplikt = mumma).

Jag menar Var Mans Höna (eller för er pk-are: Var Hens Höna).

Ju mer jag googlar, desto mer förvirrad blir jag. I vanlig ordning är Sverige en härva av regelverk som får ett indiskt elskåp att se välorganiserat ut. I vissa kommuner måste man ha hönstillstånd om man bor innanför detaljplanerat område, i andra behövs det inte. Dessutom tycks vissa kommuner vilja kapitalisera på hönsinnehavet medan andra är mer generösa. Enligt vissa uppgifter måste en stolt skåning som står rakryggad i tollor (trätofflor; översättarens anm) och med dynggrep i näven betala hönsavgift medan en vanlig sillstrypare i Göteborgsområdet klarar sig utan avgift (säkert en kompensation för statens dåliga samvete över de nerlagda varven). Detta är i så fall djupt odemokratiskt, ojämlikt, kränkande och på sikt en samhällsfara*.

Med Tupperi är det ännu värre. Tydligen kan man hålla (åtminstone en) tupp i sin trädgård. I Stockholm är det till exempel tillåtet att ha tupp, dock är villkoret att den hålls inomhus mellan klockan 21.00 och 07.00 och på helger ska den hållas inne till kl 09:00. Allt detta för grann- och hönsfridens skull. Däremot är det tillåtet att yla ut böneutrop från sin minimoské på taket dygnet runt tills grannarna kastar gräsklippare på varandra och tar livet av sig själva och varandra i ren desperation. De här reglerna bör enligt min mening justeras en aning.

I andra länder (exempelvis Ulan Bator, Azerbadjan, Tibet, Nordkorea och Danmark) löser man ofta problem (som med en vrålande tupp eller alltför många galna höns) genom att gå över till grannen och exempelvis hota med fysiskt våld (en tydlig markering) eller bara slå honom på käften rakt av (en mycket tydlig markering). Men Sverige är, som vi alla vet, ett mycket finare och tjusigare och modernare och mer välorganiserat land, och vad man än vill klaga på (förutom petitesser som rån, mord och gruppvåldtäkt) så finns det alltid en vänlig myndighetsperson som är villig att lyssna. I hönsfrågan vänder man sig med förtroende till Miljöförvaltningen i sin kommun. Denna gör en utredning som leder till ett beslut. Men eftersom Sverige är ett mycket finare och tjusigare och modernare och mer välorganiserat land än alla andra så kan man alltid överklaga beslutet och därmed dra ut på tramset i det oändliga. Alltså synes den metod man använder i andra länder (exempelvis Ulan Bator, Azerbadjan, Tibet, Nordkorea och Danmark) betydligt mer effektiv.

Nu: Jag gillar snabba, fasta beslut som ger klara resultat. Alltså fylls jag, när jag sitter på anrika Café Kärven (nä, här säljer man inte underhettad sojastänkt havrelatte med glutenbefriad kanelbulle utan vanligt, underbart fulkaffe och härliga leverpastejfrallor) och bläddrar i Dagens Industri, av en enorm glädje när tidningen rapporterar om Uzbekistans handfaste president Shavkat Mirziyoyev.

Mirziyoyev vet liksom jag att det bara finns två språk som precis alla människor på jorden förstår – smärta och pengar. I det här fallet har han låtit det första klä sig i det andra. Presidenten är nämligen jävligt trött på lata uzbeker som låter sina trädgårdar förfalla istället för att göra något vettigt – som att hålla höns – av dem. Han säger att hans folk har slutat att arbeta hårt och väljer att köpa sina livsmedel istället för att själva producera dem.

Ergo – räfst och rättarting, en ny doft i bageriet! Från och med nu kommer varje hushåll att få besök av en speciell, statlig inspektör en gång i halvåret. Den late uzbek som inte har utnyttjat sin trädgård eller bakgård effektivt till odling och/eller djurhållning, kommer att få fastighetsskatten höjd med upp till tre gånger pengarna. Aj!

Herr Mirziyoyev förklarar stolt att han är en hönsälskare av rang och kaliber. Han har över 100 kycklingar och tillsammans med sina barn städar han hönshuset varje helg. De ägg han får, byter han mot kött och youghurt i sin hemby. Ordning och reda. Självhushållning (och en gnutta uzbekisk skatteplanering, förstås).

Som jag ser det finns det absolut ingen anledning att inte följa det uzbekiska exemplet med omedelbar verkan. Dels kan Löfven låta den svenska, gigantiska byråkratin svälla ännu mer i form av statliga hönsinspektörer. Dels kan vi genom självhushållningen frigöra oss från onda makter såsom EU, Donald Trump, Putin, Kim Jong-Un, The Kardashians och i bästa fall även Wahlgrens Värld.

Jag går omedelbart ut i trädgården med tumträ, snören och pinnar och drar upp riktlinjerna för grunden till hönshuset.

Trevlig påsk!

*Utvecklat resonemang i korthet:

Sverige 2020:

Landet plågas av inbördeskrig sedan alla invandrargrupper börjat tala allvar med varandra med knivar i nävarna, Djurgården har förlorat mot Björklöven, Lotta Engberg har gått i strejk, Åmål har stängts helt, Socialdemokraterna har beordrat att all blodpudding måste vara Halal-märkt, man har infört dubbdäcksförbud i Hjoggböle, människor som säger sig vara allergiska mot blåbär har stämt staten på miljardbelopp och stöds av gruppen ”vita medelålders hen”, kränkta skånska bönder marscherar taktfast mot huvudstaden för att i akt och mening störta regeringen med högafflar och tv3 har börjat sända program med innehåll. Regeringen säger att den är ”i stabsläge” men vet inte riktigt vad det betyder.

Sverige har inte tillräckligt med höns = vi får inte tillräckligt med ägg = samtliga män förlorar sin potens = inget halli-galli på lördagskvällarna i folkhemmet = inga befruktningar = inga födslar = befolkningen dör ut = samhällsproblem.

Frågor på det?

Årets jobbtips: Tjäna 65 400 kronor i månaden utan att behöva gå till jobbet varje dag – bli riksdagsledamot!

Det är som bekant valår i år. Några ska slängas ut ur riksdagen, andra ska in. Kanske du? Fördelarna är många.

Förstå mig rätt, jag tycker att tanken med att folket ska representeras i riksdagen är utmärkt, även om jag har lite svårt att förstå att det ska behövas 349 stycken.

Men – när jag surfar in på riksdagens hemsida blir jag lite förvånad och lite bekymrad samtidigt.

Att vara folkvald är ett fint och viktigt uppdrag, Lönen är därefter.

Men det finns ingen närvaroplikt! Kan du ge mig exempel på ETT annat jobb där lönen är 65 400 i månaden utan att man behöver gå dit?

Under några månader har jag ägnat mig åt att titta på tv 2:s direktsändningar från riksdagen på förmiddagarna. När jag ser hur många stolar som står tomma blir jag förfärad. Knappt tjugo procent av dem jag ser i bild är fyllda, och jag hoppas för riksdagsledamöternas skull att inte åttio procent av dem har kronisk rabies eller så.

De citat du läser här nedan är saxade direkt från riksdagen.se. Kanske något att tänka på när du går till valurnan i höst:

”Arvodets storlek beslutas av Riksdagens arvodesnämnd som är en myndighet under riksdagen. (I praktiken klubbar de alltså sina egna löner, min anm) Ledamöterna har ett grundarvode på 65 400 kronor i månaden som är skattepliktigt. Talmannens arvode är lika stort som statsministerns, 168 000 kronor i månaden. De vice talmännen får grundarvodet som riksdagsledamot plus ett tillägg som är 30 procent av grundarvodet. Den ledamot som är ordförande i ett utskott har ett tillägg på 20 procent och vice ordföranden ett på 15 procent.”

Om du är riksdagsledamot OCH ordförande i ett utskott, landar alltså lönen på 78 400 kronor i månaden.

Nästa rad utgör den mest anmärkningsvärda:

Det finns inga formella krav på närvaro i riksdagen.”

Det nämns på hemsidan att riksdagsledamöterna är i tjänst dygnet runt, sju dagar i veckan året runt och att de inte har någon ”semester”. Men om jag minns rätt stänger riksdagen under de soliga sommarmånaderna och har ingen större brådska med att öppna igen till hösten. Det nämns heller inte med ett ord hur hårt ledamöterna eventuellt jobbar på helger och nätter.

De resor ledamöterna gör i sitt riksdagsuppdrag betraktas som tjänsteresor. Ledamotens bostad på hemorten betraktas som tjänsteställe. Det innebär att ledamotens resor från hemorten till riksdagen i Stockholm räknas som tjänsteresor.

I vilket annat jobb då?

Ledamöterna bestämmer själva vilka tjänsteresor de ska göra inom Sverige och vilket färdsätt som är lämpligast med hänsyn till kostnader, tid eller miljö.

I vilket annat jobb då?

 Det är möjligt för ledamoten att komma tidigare eller stanna kvar längre på en plats i samband med en utrikes tjänsteresa om resekostnaderna kan minskas och om den privata delen av vistelsen står i rimlig proportion till tjänstgöringstiden.

I vilket annat jobb då?

Alla ledamöter har rätt till ett årskort på SJ. Alternativt kan en ledamot få ett så kallat destinationskort på flyg om han eller hon har långa resvägar eller om det finns andra särskilda behov.

Det finns också en möjlighet för ledamöterna att få bidrag för enskilda tjänsteresor utomlands. Bidraget är maximalt 50 000 kronor under en mandatperiod.

I vilket annat jobb då?

En riksdagsledamot som har mer än 50 kilometer från sin privata bostad till Riksdagshuset har rätt till en övernattningsbostad i Riksdagsförvaltningens bostadsbestånd i Stockholm eller rätt till ersättning för en privat övernattningsbostad i Stockholm.I de övernattningsbostäder som Riksdagsförvaltningen tillhandahåller bor ledamöterna avgiftsfritt.”

Jag känner flera människor som pendlar mer än tio mil om dagen och får nöja sig med några futtiga reseavdrag. De här människorna får alltså ett gratis rum eller en gratis lägenhet i Stockholms innerstad – en utopi för de flesta.

”Riksdagsförvaltningen förser ledamöterna med sådan teknisk utrustning som är viktig för riksdagsuppdraget. Ledamöterna erbjuds  tjänsterum med basutrustning,  bärbar dator, mobiltelefon och pekplatta,  skrivare, bildskärm och tangentbord i bostaden. Riksdagen betalar abonnemang och samtalskostnader för ledamöternas mobiltelefon samt ersätter kostnader för mobilt bredband. Ledamöterna betalar privatsamtal själva.”

Tjohoo! Sånt bjuder väl alla arbetsgivare på, eller?

Och så till avgångsvederlagen. Medan du får en spark i häcken på grund av ”arbetsbrist” ser det ur så här om du har suttit i riksdagen: 

”För ledamöter som slutar i riksdagen efter sammanlagt sex år eller mer beror garantitidens längd på hur gammal ledamoten är när han eller hon slutar. Till exempel, om riksdagsledamoten vid avgången har haft sitt uppdrag i sammanlagt sex år eller mer och samtidigt har uppnått 50 års ålder, behåller han eller hon inkomstgarantin till 65 års ålder.

Lön i 15 år, alltså!

”Inkomstgarantin baseras på ett garantiunderlag som är beräknat på det arvode och eventuella tilläggsarvoden ledamoten haft vid avgången. Under det första året är inkomstgarantin 80 procent av garantiunderlaget. Från och med det andra året reduceras garantin beroende på antalet år i riksdagen. Som mest uppgår garantin till 66 procent av garantiunderlaget och det efter tolv års tjänstgöring. Från det sjätte året beräknas inkomstgarantin enbart med ledamotsarvodet som underlag.”

Jag ber att få gratulera dem som suttit sex år i riksdagen och beklaga att jag inte gav mig in i politiken på ett tidigt stadium. Vid närmare eftertanke undrar jag dock om jag då hade kunnat se mig själv i spegeln på morgnarna.

Det är val i år. Se till att du röstar fram rätt ledamot för de är, oavsett parti, dyra i drift. ;o)