Det enda jag inte lärde mig, var att döda

Jag läser att regeringen i dag kommer att föreslå ett återinförande av allmän värnplikt. Jag läser också en massa argument för och emot och intresserar mig speciellt för motargumenten.

Huvudsakligen handlar de om orättvisa. Under de senaste åren värnplikten fanns, inkallades bara 15 procent av pojkarna och inga av flickorna. I ett nytt värnpliktssystem skulle sannolikt bara några procent av varje årskull inkallas. Därmed skulle de bli orättvist behandlade eftersom de skulle få ”offra” ett år av sina liv till låg ersättning, medan deras kamrater kunde gå vidare med utbildningar och arbete.

På min tid – nu pratar vi 1977 – blev alla pojkar inkallade. Flickor blev det inte, vilket enligt min mening är fel. Den enda grunden för giltigt förfall 1977 var homosexualitet, vilket i dag naturligtvis är skrattretande, men jag minns hur befälen under de korta marscherna röt att ”Nu håller vi en meters avstånd och inte en bögs avstånd!”.

Några försökte under mönstringen komma undan med att de var sängvätare, och placerades omedelbart på en brits under en annan sängvätare. En del sa att det stred mot deras personliga eller religiösa övertygelse att döda, och då fick de göra samhällstjänst istället – kratta parker eller sopa golv i en brandstation.

Det fanns med andra ord inte så mycket tålamod inom försvaret gentemot dem som inte passade in i en perfekt heteronorm. Vi som var långhåriga tvingades klippa oss eller bära hårnät, vilket påstods vara av säkerhetsskäl.

Öhrlund 1977. Knappast reglementsenlig uniform men vi fotografer och filmare kom undan med lite av varje …

Det tog inte många timmar att upptäcka att delar av det militära innehöll en fruktansvärd ineffektivitet, som att det kunde ta två dagar för vårt kompani att få ut kläder och skor i fel storlekar, och ytterligare en hel dag att byta dem till rätt storlekar. Det fanns befäl som av många skäl var synnerligen olämpliga och jag vill inte påstå att undervisningen om säkerhetsläget i världen som helhet var ens nära objektiv. Ryssen var den ende fienden för då och all framtid och alla blickar skulle stadigt riktas mot öst. Allt annat var otänkbart.

Så till de goda sidorna. Jag är kanske inte riktigt representativ eftersom jag gjorde lumpen i Flygvapnet, vilket knappast var känt som den hårdaste skolan. Den delen av grundutbildningen som handlade om markstrid var försvinnande liten. Jag tillbringade aldrig en natt i tält eller i skogen, alltid på det varma, sköna regementet. Vi hade inga nattövningar, hälsovårdsnämnden hade dömt ut gymnastiksalen och vintern var så förbannat kall det året att inte ens befälen ville marschera. Det blev en och annan skytteövning utomhus men inget mer. Det mest ansträngande var att bona de gamla trägolven i logementet på fredag eftermiddag. Den som hällde ut för mycket bonvax ställde till ett helvete för alla och vi fick inte åka hem förrän skiten hade trängt in i de gamla plankorna.

Lyxproblem.

Jag gjorde 332 dagar i de där miljöerna och under större delen av tiden hade jag elva kronor per dag. I slutet av utbildningen dubblades ersättningen, den sista månaden fick vi fyrtio kronor om dagen och den stora lyckan bestod av ett utryckningsbidrag på tusen kronor.

Å andra sidan hade jag gratis mat, fria kläder och mycket små omkostnader. Mitt enda problem bestod av att söka förflyttningar för att få vara så nära hemmet som möjligt, eftersom min älskade pappa var döende i cancer.

Sett i perspektiv var de där 332 dagarna några av de bästa i mitt liv. Jag fick lära mig att bädda en säng snyggt, att sköta kläder, skor och olika typer av utrustning. Att rädda liv. Att mina åsikter inte per automatik är rätt åsikter. Att allt blir lättare om det är ordning och reda och saker ligger på rätt plats. Att bilar ska vara tankade och batterier laddade. Att instruktioner ska vara så tydliga att de inte kan missförstås. Jag lärde mig massor om kamratskap, respekt, lagarbete, gruppdynamik och ledarskap, det senare trots att jag vägrade befälsutbildning. Jag lärde mig att jag måste kunna lita på en kompis till hundra procent – och han på mig – och att det annars kunde uppstå livsfarliga situationer.

Jag lärde mig att jag kan mycket mer än jag tror. Framförallt om jag tror på mig själv.

Faktum är att det enda jag inte lärde mig, var att döda. Inte heller pratades det om dödande som något kul, spännande eller självklart. Det pratades aldrig om anfallskrig, enbart om försvar.

Lumpen var med andra ord en bra skola och det var trist att den bara tog in killar. Många år senare gjorde jag en lättläst bok om lumpen men insåg även då att den militära apparaten inte var mogen nog för kvinnor. På regementet jag besökte fanns två tuffa tjejer, varav den ena var chef på en stridsvagn. Hon berättade att hon varje dag fick frågan om hon hade knullat eller ville knulla. Oerhört tröttsamt naturligtvis, men det bekymrade henne inte mycket så länge grabbarna lydde hennes order. Och hon hade lärt sig att ta udden av frågorna genom att svara:

”Eftersom din kuk förmodligen ser ut som en tändsticka, är frågeställningen inte relevant.”

Därmed brukade det bli tyst på de hormonstinna pojkarna.

När jag gjorde boken, 1996, fanns det fortfarande befäl som öppet och på fullt allvar hävdade att kvinnor inte hade i försvaret att göra, vilket var direkt löjeväckande eftersom till och med min mamma hade gått i Flygvapnets uniform flera decennier tidigare.

Jag skulle kunna tänka mig att det mesta av fördomar och sexistiskt trams har rensats bort genom pensioneringar och det som möjligen finns kvar får, som på andra företag, tvättas bort med stålborste.

Jag tycker att det är en utmärkt idé att allmän värnplikt införs för både killar och tjejer, och ju fler desto bättre. Vi lever i en orostid med stora klyftor i samhället, också i en tid där massor av tjejer och killar saknar vettiga vuxna förebilder. Sådana förebilder skulle försvaret kunna erbjuda.

Många, som tidigt tappat tron på både sig själv och omvärlden, har också upptäckt att försvaret kan erbjuda både värdefulla utbildningar och intressanta jobb. För många skulle det kunna bli en biljett från en stökig förort och dåliga framtidsutsikter, till en riktigt bra tillvaro.

Naturligtvis kan den som vill hitta en miljon fel på försvaret och gott om argument för att gemene man – eller kvinna – ska slippa delta. Men jag tror ändå att fördelarna uppväger. Att tidigt lära sig mycket om vad vänskap och respekt betyder, att förstå social kompetens och vad det ger att arbeta i grupp mot ett gemensamt mål, är oerhört värdefullt och också en fin skola inför ett liv på arbetsmarknaden.

Försvarsmakten saknar i dag anställda till över 7 000 befattningar. Naturligtvis behöver lönerna hyfsas till här och där men genom allmän värnplikt skulle man alltså på sikt kunna fylla de värsta tomrummen inom försvaret, erbjuda tusentals jobb och samtidigt ge ungdomar som saknat förebilder en vettig idé om hur livet bör vara.

Om det händelsevis skulle uppstå orättvisa genom att alla inte blir inkallade, så får vi ta den smällen.

Ty livet är, generellt sett, långt ifrån rättvist och även den kunskapen bör komma tidigt.

Däremot finns det moraliska frågor kvar att lösa. En sak är att få utbildning och vara beredd att försvara sitt eget land om det behövs. En helt annan är att – för 20 000 kronor i månaden – tvångskommenderas till en krigshärd i Långtbortistan för att kämpa för något man knappt känner till och kanske inte ens sympatiserar med. Och för att i värsta fall komma hem med benen bortsprängda.

Det senare uppdraget borde baseras på frivillighet, anser jag.